med anledning av skr. 2003/04:178 Handlingsplan mot den ekonomiska brottsligheten

Motion 2004/05:Ju10 av Johan Pehrson m.fl. (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att avskaffa Ekobrottsmyndigheten.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att korruptionslagstiftningen, gällande mut- och bestickningsbrott, skall utredas.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utökat förverkande av vinning av ekonomiska brott.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om det generella straffvärdet för ekonomisk brottslighet.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda möjligheten till att införa åtalsförhandling.

Ansvar, verklighet och utveckling

Regeringsformen har delegerat befogenheterna för bekämpning av ekonomisk brottslighet till våra respektive myndigheter. Ansvaret för utfallet efter tio år vid makten åligger dock den socialdemokratiska regeringen enligt samma regeringsform.

Ekonomisk brottslighet är en mycket bred och svårdefinierad verksamhet. Brottsligheten spänner över allt från enskilda personers deklarationsfusk till den organiserade brottslighetens tvättning av överskott från människo-, vapen- och narkotika handel. Allt mer fokus har också på senare år satts på det faktum att det inte sällan finns omfattande ekonomisk brottslighet bakom terroristers verksamhet inom och utom Sverige gränser.

Drivkrafterna är starka för den ekonomiska brottsligheten. Vinsterna kan vara stora samtidigt som upptäcktsrisken är låg.

Den ekonomiska brottsligheten urvattnar sakta men säkert förtroendet för demokratin och skadar solidariteten i samhället. Marknadsekonomins funktion sätts urspel. Sund verksamhet kan slås i spillror till följd av brott. Denna kriminalitet göder i sin tur ytterligare den organiserade brottsligheten. Allt mer fokus sätts på detta faktum. Ett exempel är Mobilisering mot narkotikas slutrapport från juni 2004 "Organiserad kriminalitet, grov narkotikabrottslighet": "Den organiserade brottsligheten har etablerat sig i landet. Förutom inhemska kriminella grupperingar finns nu kriminella organisationer och nätverk främst från Baltstaterna, Polen och Balkan. Dessa ägnar sig åt olika typer av brottslighet såsom narkotikahandel, smuggling av cigaretter och alkohol, människohandel, prostitution och handel med stulna bilar. Den organiserade brottsligheten är numera allt mer "multikriminell" d.v.s. man är verksam inom flera olika brottsområden och skiftar mellan dessa, beroende på vilket område som för tillfället ger högsta vinsten i förhållande till den upplevda risken. Narkotikahandel utgör dock oftast basen i den kriminella verksamheten. Man investerar även kriminellt åtkomna pengar i legal företagsamhet vilket får till följd att normala konkurrensförhållanden upphävs. Internationella erfarenheter visar att sådana illegalt förvärvade pengar inte sällan investeras i branscher som medför både arbetstillfällen och ökat välstånd, vilket i sin tur innebär att lokala politiker ofta ser även mycket positivt på den typen av investeringar, trots den många gånger "tvivelaktiga" bakgrunden. Detta förhållande utgör ytterst en stor fara för demokratin."

Regeringen redovisar i sin skrivelse genomförda eller planerade åtgärder för att minska den ekonomiska brottsligheten. Flera goda saker har gjorts på senare år. Klart är dock att samordningen är bristfällig mellan olika myndigheter.

Ansvaret för bekämpning av narkotika, människohandel och ekonomisk brottslighet är delat på olika huvudansvariga. De utgör dock alla tre centrala element för den grova organiserade brottsligheten. Här är det otillräckligt att, som regeringen i skrivelsen, med vetskap om verkligheten, endast tala om en reformering av samverkansformerna. Verksamheten mot all organiserad brottslighet måste strukturerat samordnas och kraftsamlas för att få ett effektivt helhetsgrepp i kampen mot dessa brott.

Den gällande strategin för att bekämpa ekonomisk brottslighet har rullat på under socialdemokraternas tio år vid makten. En för den enskilda individen lika allvarlig effekt är det faktum att utredningarna allt för ofta tar ofattbart lång tid. Detta är ett klart brott mot 6 § i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. Av denna framgår att domstolsprövning skall ske inom skälig tid. Har förundersökningen dragit ut på tiden - t.ex. på grund av bristande myndighetsresurser - skall påföljden bli mildare. Ätter värre är det för den som efter en utdragen process blir friad från alla misstankar om brott. Då kan personen ifråga sedan länge ha gjort svåra ekonomiska förluster och fått sitt liv slaget i spillror.

Regeringen redovisar i sin skrivelse på några områden intressanta grepp man är beredd att ta när det gäller främst delar av lagstiftningen samt tillsynen och kontrollen. Fast handlingsplanen är otillräcklig vid en samlad bedömning över kampen mot organiserad brottslighet i allmänhet och den ekonomiska brottsligheten i synnerhet.

Fler och rätt poliser som fokuserar på ekonomiska brott

Fler poliser med rätt kompetens måste fokusera på den ekonomiska brottsligheten. Ekobrottsmyndigheten ansvarar idag för bekämpningen av ekobrott i vissa delar av landet. De delar av Sverige som är utöver dess ansvarsområde handläggs av den vanliga polisen. Hos flera av dessa polismyndigheter är det väl klarlagt att den ekonomiska brottsligheten är lågt prioriterad. Resultatet är att många av de mer komplicerade och grova ekobrotten förblir outredda eftersom ekobrotten är en brottskategori som tar tid och kräver stor noggrannhet och tålamod. Från såväl polis och åklagare hörs frekventa önskemål om fler specialister, mindre arbetsgrupper med utredare och åklagare tillsammans och gärna gemensamt placerade i polishuset.

När resurserna tryter och man måste prioritera och leverera resultat i form av lagföring, såär det inte konstigt att de svåra och komplicerade målen läggs åt sidan för att hinna klara av lite enklare och mer lättbevisade mål för att myndigheterna inte skall komma i dålig dagar när årsberättelserna ska in. Under ytan går det ju inte att exakt peka på hur många ekonomiska brott som förblir ouppklarade.

Vikten av fler och breddad rekrytering av poliser för att bekämpa ekobrotten med kraft lyfts även fram i Förtroendekommissionen (SOU 2004:47).

Folkpartiet liberalerna har i sin polismotion redovisat det långsiktiga behovet av fler poliser. Poliser på gator förebygger brott och tjänstemän hos polisen måste kunna hinna med att kvalitetssäkrat också utreda brott.

Kraftfullt ledarskap - pengar räcker inte

Det är verkligen inte bara nya lagar som behövs eller mer pengar när man granskar de brottsbekämpande myndigheternas arbete. Lika viktigt är det med en kraftfull ledning med fokus på framåtanda, prioritering och handlingsförmåga. Detta skulle kunna möjliggöra en verkligt effektiv samverkan inom och mellan myndigheterna. Totalt sett kan dagens resurser inom de brottsbekämpande myndigheterna utnyttjas betydligt bättre. Brottsbekämpningen utförs av myndigheterna under ledning av de nuvarande socialdemokratiska avdelningarna på främst Justitiedepartementet eller Finansdepartementet. Men utan satsningar på vettiga styrinstrument från ansvariga politiker kan inte mycket hända. Snarare är risken att om man i detta läge satsar mer ekonomiska resurser utan krav på omfattande förändringar så ger det bara fribrev till de som idag inte haft kraft att göra vad som måste göras med bristande strukturer.

Regeringsformen delegerar befogenheterna för myndighetsutövningen, men inte det politiska ansvaret för utfallet. Ett exempel på en brist är att Rikspolisstyrelsen inte har föreskrivit hur strukturerna skall vara uppbyggda, både när det gäller IT och andra centrala stödsystem för brottsbekämpningen. Man har redan den rätten enl. Förordning (1989:773) om instruktion för Rikspolisstyrelsen och det är svårbegripligt att man inte utnyttjar den rätten. Här borde en ansvarskännande regeringen för länge sedan agerat.

Verklig samverkan

Idag är brottsbekämpningen organiserad enligt ett stuprörsmönster där

några arbetar med narkotika, några med människohandel, andra med grova rån o.s.v. Det är inte alltid så att den ena handen vet vad den andra gör. Arbetet hålls inte ihop idag, vilket får till följd att vi har enskilda utpekade experter som säger sig veta mycket inom sitt respektive område. Detta kan förvisso vara viktigt, men kunskapen om organisationer och nätverk i stort, samt det ekonomiska flödet är mycket lite.

Grunden för all effektiv brottsbekämpning, inte minst den ekonomiska, är en bra underrättelseverksamhet. I vårt land finns ingen fastställd underrättelsemodell. Detta får till följd att strukturen på informationsutbytet och inhämtningen kan se ut lite hur som helst, och det gör den. Inom dagens polis saknas det t.ex. helt ett nationellt digitaliserat underrättelsesystem. Inom var och en av de 21 polismyndigheterna gör man egna system.

Skall man sedan byta informationen med någon annan brottsbekämpande myndighet, så ser det lika illa ut där. Detta innebär att informationen oftast måste plockas ur ett system manuellt och läggas in i ett annat manuellt. Det finns signaler om att det gått så långt att om man idag plockar in mer personal i denna verksamhet så blir det kontraproduktivt, d.v.s. om informationsflödet ökar, måste flera sitta inne och knappa över informationen mellan olika datasystem och inget mera, möjligtvis mindre kommer ut i slutändan.

Detta har regeringen nu låtit fortgå i tio års tid. I ärlighetens namn finns vissa tecken på att ett visst uppvaknande har skett inom ramen för bland annat det som kallas en nationell polis.

Underrättelseproblematiken redovisas bland annat i Mobilisering mot narkotikas slutrapport från juni 2004 "Organiserad kriminalitet, grov narkotikabrottslighet. En av denna rapports tyngsta punkter är att samordna de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet på nationell nivå, så att vi får en effektiv samordning, genom ett Nationellt Underrättelse Centrum (NUC). Här kan man samordna de brottsbekämpande myndigheternas metod, teknik och taktikutveckling. Följden av den blomstrande mångfalden är idag bland annat en blomstrande grov ekonomisk brottslighet.

Regeringen envisas med att behålla Ekobrottsmyndigheten. Efter många års ineffektivitet har man självklart blivit allt bättre trots sin aparta konstruktion. Flera tankar som kommer från den nya generaldirektören är goda, men skulle likväl kunna rymmas inom ramen för en samlad åklagarstruktur.

Det är önskvärt att åklagare skaffar sig speciell kompetens för att bättre kunna driva vissa typer av mål, t.ex. miljöbrottmål och ekobrottmål, men det saknas anledning att ha särskilda åklagarmyndigheter för vissa typer av brottslighet.

Den särskilda Ekobrottsmyndigheten handlägger enbart ärenden som gäller ekonomisk brottslighet. Det finns ingen grund för att just den ekonomiska brottsligheten skulle ha ökat särskilt i förhållande till andra brottstyper. Det förhållandet att en åklagare kan behöva sakkunnigt biträde vid utredningen är inte unikt för ekobrottmål utan gäller för flera andra brottstyper, särskilt inom specialstraffrätten. Ett flertal utredningar visar att systemet med den särskilda Ekobrottsmyndigheten medför stora kostnader och en onödigt omfattande administrativ apparat. Den särskilda Ekobrottsmyndigheten bör avskaffas.

Ekobrottmål är dock ofta omfattande och komplicerade och kräver därmed åklagare med speciell kompetens. Ekobrottmålen bör därför kunna hanteras inom riksåklagarens organisation på samma sätt som miljöbrottmålen idag administreras, d.v.s. genom en central enhet vid Riksåklagarens kansli och av specialiståklagare vid landets sex åklagarmyndigheter. Inriktningen av ekobrottshanteringen bör ske genom samråd mellan Riksåklagaren och de centrala myndigheterna inom ekobrottsområdet. På detta vis torde förutsättningarna för en helhet och effektivitet i organisationen öka. Den tänkta reformen mot en enda myndighet understryker ytterligare argumenten för att åter inkorporera Ekobrottsmyndigheten för att öka effektiviteten, produktiviteten och kvaliteten på den samlade ekonomiska brottsligheten och dess underliggande drivkrafter. Dessutom räcker anslaget sannolikt till mer verksamhet då dubbel administration kan slopas.

Förändrat regelverk

Mut- och bestickningsbrotten måste ses över

Riksdagen ratificerade för en tid sedan Europarådets konventioner om korruption. De innebär att mut- och bestickningsbestämmelserna även görs tillämpliga på bl.a. utländska ministrar, ledamöter i utländska parlament samt i mellan-, och överstatliga organisationer där Sverige är medlem. Detta är rätt och riktigt, men inte tillräckligt.

Att arbeta över nationsgränserna är dock inte tillräckligt och få saker talar för att omvärlden ska lämna det svenska samhället opåverkat framöver. Det internationella samarbetet är inte heller starkare än varje enskild medlemsstats egna möjligheter och förutsättningar att bekämpa och beivra brott. Detta ställer krav på effektivt arbete mot korruption även på det nationella planet. Problemen finns redan här. Förra året riktades t.ex. mutmisstankar mot tjänstemän på Migrationsverket och Systembolaget. Vi har läst om problem med poliser, politiker, tulltjänstemän och vårdpersonal.

Svenska korruptionslagen är i mångt och mycket en 70-tals produkt som inte tar hänsyn till utvecklingen de senaste 30 åren. Den kom till i en tid när gränserna mellan offentligt och privat såg annorlunda ut, liksom gränserna för handel, affärer och samarbeten. Lagen är också komplicerad. Därför måste lagstiftningen nu utredas och revideras både till innehåll och form, i syfte att förenkla och förtydliga det komplexa regelverket. Lagen måste klart specificera vad som gör något till en muta eller annan otillbörlig belöning och tydliggöra rättsläget för både offentlig och privat sektor. Ska samma regelverk gälla för det privata som för det offentliga? Ska bestickning och mutbrott ligga i samma kapitel? Ska kriterierna vara desamma? Det finns en mängd frågor som söker svar. Brottsgraderingen måste också bli tydligare. Det är skillnad på att någon får en glaskaraff och att få tiotals miljoner insatta på ett konto.

Tyvärr har den socialdemokratiska regeringen motsatt sig en utredning om korruptionslagstiftningen. Argumentationen varför är svävande och irrationell. Kanske lever regeringen i tron att Sverige är ett land förskonat från korruption. Men tänk om de affärer som redan uppdagats endast är toppen på ett isberg. Tänk om vi i Sverige har lika stora problem med korruption som vi tror att de har i andra länder. Tänk om det svenska regelverket och vårt rättsväsende har brister som gör att det är chokladaskar till jul som ifrågasätts istället för tjänster och gentjänster för tusentals och miljontals kronor. Det finns en del som talar för att vi idag i praktiken silar mygg och sväljer kameler. Här krävs en förnyad lagstiftning.

Att som regeringen säger "Sverige kommer fortsätta sitt internationella engagemang mot korruption genom att arbeta aktivt för att säkerställa att konventionerna efterlevs" är inte att ta krafttag mot korruption i Sverige.

Förverkande av vinning av ekonomiska brott

Den som verkligen vill komma åt den organiserade brottsligheten måste vara tydlig på att "go for the money" måste stå i centrum. Inga ekonomiska vinster ingen brottslighet, borde vara klart för de flesta.

Justitieutskottet har för närvarande att behandla de gemensamma EU- reglerna om frysning av egendom och bevismaterial, om förverkande av brottsvinster och brottsverktyg samt om verkställighet av andra EU-länders bötesstraff och förverkandebeslut. Denna komplicerade lagstiftning berör dock inte på något avgörande sätt att balansera bevisbörda på ett bättre sätt för att kunna förverka medel som bortom rimligt tvivel faktiskt bara kan ha tillkommit genom brottslig verksamhet. Frågan om s.k. utökat förverkande bör var möjligt också i praktiken när det gäller omfattande brottslighet.

Det generella straffvärdet

Det är svårt att veta omfattningen av den organiserade ekonomiska brottsligheten i Sverige och inom EU. Av förklarliga skäl finns inga tydliga organisationsscheman som visar vem eller vilka som ansvarar för "ordergivningen". Generellt sett är längre och hårdare straff ingen effektiv lösning på brottsligheten. Det finns dock skäl att se den organiserade brottsligheten som ett undantag. Här finns många människor som näst intill är bortom allt hopp om behandling och ändrat beteende. Gentemot dessa kriminella finns det anledningatt anta att längre straff skulle kunna vara klart brottsförebyggande - genom att personerna faktiskt hindras att begå brott medan de sitter på anstalt. Redan idag (29 kapitlet 2 § 6 punkten brottsbalken) finns det utrymme för att vid straffmätningen väga in huruvida det aktuella brottet varit "ett led i en brottslig verksamhet som varit särskilt noggrant planlagd eller bedrivits i stor omfattning och i vilken den tilltalade spelat en betydande roll".

Folkpartiet liberalerna menar att brotten som personerna i de välorganiserade ligorna ligger bakom, t.ex. värdetransportrån, narkotikahandel eller beskyddarverksamhet, där slutvinsterna pumpas vidare i rent ekonomiska brott ska generera ett högre straffvärde än när en i och för sig lika grov brottslig gärning begås - men utan koppling till organiserad brottslighet.Dessvärre framkommer inte detta tillräckligt tydligt av dagens regler för straffmätning och dagens domar mot personer som bedrivit eller deltagit aktivt i organiserad brottslighet. Mycket talar tyvärr för att organiserad brottslighet måste mötas med mer straffrättsligt repressiva åtgärder. Vi anser därför att organiserad brottslighet straffrättsligt bör kunna betraktas som en än mer försvårande omständighet än idag.

Åtalsförhandling

Förtroendekommissionen (SOU 2004:7) har i sin redovisning av ekonomisk brottslighet fler goda förslag på att öka effektiviteten hos de brottsbekämpande myndigheterna. Det gäller bland annat möjligheten luckra upp den s.k. absoluta åtalsplikten.

Vid samtal med företrädare för så väl åklagare som försvarsadvokater får man ibland antydningar om att det i praktiken förekommer s.k. "plea bargaining" d.v.s. åtalsförhandling. Systemet finns i flera andra rättssystem. För att öka effektiviteten i rättsprocessen, inte minst när det gäller komplicerade brott som ekobrott, borde detta system även kunna införas i svensk rätt. Dessvärre har den nuvarande socialdemokratiska avdelningen på Justitiedepartementet tydligt tagit avstånd från åtalsförhandling när Folkpartiet liberalerna senast i slutet av 2003 förde upp frågan på dagordningen.

Åtalsförhandling innebär en möjlighet för en åtalad att "förklara sig själv skyldig" varvid åklagaren kan föreslå ett (nedsatt) straff eller att släppa en åtalspunkt. Ett sådant svenskt system skulle kunna bygga på följande utgångspunkter: Det bör endast gälla för brott där straffvärdet inte överstiger ett visst straffvärde. Om ett fängelsestraff föreslås får detta inte vara längre än sex månader. Den tilltalade ges tio - fjorton dagars betänketid, varefter han/hon i närvaro av sin advokat kan acceptera åklagarens förslag till straff. Domaren kan pröva den tilltalades samtycke till det föreslagna straffet och straffets lämplighet, men prövar i normalfallet då inte själva skuldfrågan. Möjligheten att "förklara sig skyldig" ska inte vara tillämplig om den tilltalade är under 21 år gammal. Förslaget måste noggrant utredas.

Stockholm den 17 september 2004
Johan Pehrson (fp)
Torkild Strandberg (fp)	Karin Granbom (fp)
Jan Ertsborn (fp)	Cecilia Wigström (fp)