med anledning av skr. 2003/04:39 Uppföljning av skogspolitiken

Motion 2003/04:MJ26 av Jan Andersson m.fl. (c)

1 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om vikten av att tilldela resurser till rådgivning för att ett långsiktigt hållbart skogsbruk skall bli möjligt.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att bioenergins betalningsförmåga inte får försämras, då det påverkar skogsägarens möjlighet att göra klengallring eller röjning med ekonomiskt rimliga villkor.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om möjligheten för nya småföretag vid en kontrollerad avveckling av Sveaskog i självbärande enheter skog.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om en mer flexibel linje vid förvaltning av stora skogsområden där brukande kombineras med förstärkt rådgivning.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att den vinnande tanken om frivilliga avsättningar måste bibehållas i skogspolitiken.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att både riktlinjer och tillämpningsområde för naturvårdsavtal bör ses över.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om prioriteringen vid bevarande av skyddsvärda natur- och kulturvärden inom skogsbruket.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att det är hög tid för riksdagen att ta ansvar för sin huvuduppgift att, mot bakgrund av den övergripande ekonomiska politiken, bedöma om balansen mellan produktions- och miljöintressen i skogsbruket utvecklas tillfredsställande.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att staten har ett ansvar för att bevaka konkurrensfrågorna på virkesmarknaden.

2 Bakgrund

I skrivelsen redovisar regeringen (tillsammans med Miljöpartiet) sin syn på skogspolitiken mot bakgrund av bl.a. den utvärdering av skogspolitikens effekter som Skogsstyrelsen har redovisat (SUS 2001). Skrivelsen redovisar även skogspolitikens effekter för biologisk mångfald, som utvärderats i samarbete med Naturvårdsverket. Regeringen fastslår ambitionerna som kommer till uttryck genom skogspolitikens produktionsmål och miljömål men att det krävs förbättringar på flera delområden för att målen skall uppfyllas. Skrivelsen anger vidare de områden som regeringen vill prioritera för att förbättra den nationella skogspolitiken.

3 Utveckling, sysselsättning och naturvårdshänsyn

Ett hållbart skogsbruk är en förutsättning för en ekonomisk tillväxt. Utkomsten av skogen har stor betydelse för Sveriges ekonomi och näringen måste få fortsätta att utvecklas. Ett hållbart skogsbruk har under århundraden bedrivits i de svenska skogarna. De marknadskrafter som nu certifierar skogsbruket med FSC och PEFC kan förhoppningsvis rätta till de delar av skogsbruket som spårat ur från uthållighetens bana. Det är samtidigt viktigt att slå fast att staten har ett övergripande ansvar för skyddet av den biologiska mångfalden och att den enskilde markägaren inte skall hamna i kläm. Det behövs också ett ökat intresse för att använda trä som råvara i olika processer, inte minst inom byggsektorn. Vi ser därför fram emot den nationella strategi för ökat träbyggande som regeringen nu arbetar med.

Centerpartiet välkomnar regeringens skrivelse med en uppföljning av skogspolitiken. Mycket har skett inom skogsbruket och med statens naturvårdsambitioner under de senaste åren, varför det är viktigt att politiken följs upp. Mycket i skrivelsen är vi överens med regeringen om, t.ex. att skogspolitiken inte skall behandlas på EU-nivå och säkerheten för att återbeskogningen skall följa person och inte fastighet. Det finns dock saker i regeringens och Miljöpartiets syn på skogspolitiken som vi inte alls delar.

4 Rådgivning

Regeringen resonerar mycket kring vikten av rådgivning i skrivelsen. Vi är överens om att ett uthålligt skogsbruk kräver kunskaper och informationsutbyte, där rådgivning från skogsvårdsstyrelsen är en mycket viktig del. Det är dock anmärkningsvärt att regeringen gör tvärtemot vad man förespråkar, i verkligheten. Budgetpropositionen för 2004 innehöll stora neddragningar som drabbat skogsvårdsstyrelsens fältorganisation. För den långsiktiga virkesförsörjningen är rådgivningen viktig. I skogsbruket tar det tid att lära av de egna misstagen. En dålig föryngring och röjning märks ekonomiskt förmodligen först vid den första gallringen efter 20–30 år. Det är därför lätt att inse hur viktig rådgivningen är just för skogsbruket. Vad som ovan anförts om vikten av att tilldela resurser till rådgivning för att ett långsiktigt hållbart skogsbruk skall bli möjligt bör ges regeringen till känna.

5 Skogens återväxt/föryngring

Under en följd av år har röjning och skogsskötsel i yngre bestånd varit eftersatt. Detta har medfört olyckliga produktionsbortfall och att arbetstillfällen i skogsbruket har gått förlorade, samtidigt som naturvården försämras. Av central betydelse är att vi inte faller för industrins påtryckning att försämra bioenergins betalningsförmåga. Detta är enda möjligheten för skogsägaren att göra klengallring eller röjning med ekonomiskt rimliga villkor. De brister vi ser avseende röjning och skogsvård är till stor del hänförbara till kostnaden för dessa åtgärder. En förbättrad ekonomi i röjningar och tidiga gallringar kommer med säkerhet att öka aktiviteten i denna typ av bestånd. Detta är det bästa sättet att öka virkesproduktionen utan att åsidosätta naturvärdena i skogen. Vad som ovan anförts om att bioenergins betalningsförmåga inte får försämras, då det påverkar skogsägarens möjlighet att göra klengallring eller röjning med ekonomiskt rimliga villkor bör ges regeringen till känna.

6 Utförsäljning av statens skogsinnehav

Under årets allmänna motionstid lämnade Centerpartiet in en partimotion angående Statligt ägande och statlig ägarpolitik (N327). I motionen argumenterar vi för varför vi inte ser statligt ägande som ett självändamål utan att det statliga ägandet bör ifrågasättas, och vi ser gärna att det statliga ägandet av bolag som exempelvis Sveaskog avvecklas. Frågan är självklart också aktuell i detta sammanhang om ett långsiktigt hållbart skogsbruk, inte minst eftersom Sveaskog visar på sitt ointresse i att föra dialog med lokalbefolkningen och ta naturvårdshänsyn.

Kapital bundet i de stora skogsbolagens innehav av skog är lågavkastande relativt marknadsvärdet. I en genomlysning borde detta säljas, då aktieägarna borde förvänta en betydligt högre avkastning på detta dolda kapital. Motsvarande gäller sannolikt i minst lika hög grad för Sveaskog. Detta förutsätter dock en kontrollerad avveckling av Sveaskog. Ett skapande av självbärande enheter skog skulle ge möjlighet till start av tusentals nya småföretag inom skogsbranschen. Centerpartiet anser att nya storägare inte är något alternativ då det inte befrämjar vårt lands intressen på något sätt. Vad som ovan anförs om möjligheten för nya småföretag vid en kontrollerad avveckling av Sveaskog i självbärande enheter skog bör ges regeringen till känna.

7 Avsättningar av skog med bevarandevärden

I skrivelsens och i regeringens retorik i övrigt så talar man mycket om att skydda skogen. Man sätter då samtidigt fingret på ett av de stora problemen med de senaste årens schablonmässiga reservatspolitik. I många fall handlar det inte alls om att skogen behöver skyddas från mänsklig påverkan, utan den behöver istället skötas och förvaltas på ett uthålligt sätt, så att naturmiljöer och kulturvärlden kan bevaras.

Avsättningar av skogsmark, där man vill prioritera andra värden än virkesproduktion, ingår sedan 1993 som ett led i gällande skogspolitik. Staten har sedermera genom miljömålet Levande skogar preciserat sig och beslutat att inom några få år överta förfoganderätten till 400 000 ha produktiv skogsmark, huvudsakligen som reservat, och satt målet att ytterligare 500 000 ha skall avsättas frivilligt av markägarna. Enligt riksdagsbeslut har anslaget Åtgärder för biologisk mångfald, i vilken reservatsanslagen ingår, fördubblats under de senaste åren och uppgår numera till över 1 mrd kr per år. Den personal som skall utföra arbetet har emellertid inte förstärkts i motsvarande grad.

För statens markavsättningar ansvarar idag två statliga myndigheter, Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen, vilka stödjer sig på egna naturvårdsinventeringar och anslagsmedel. Naturvårdsverkets strategi är att samla sina resurser till storreservat samt öka reservatsandelen i södra Sverige, medan Skogsstyrelsen avsätter nyckelbiotoper under 5 ha som biotopskyddsområden. Detta har fört med sig att det i praktiken uppstått ett glapp där man finner naturobjekt mellan 5–25 ha, vilka myndigheterna inte kan eller verkar vilja ta ansvar för. Skall denna del av skogspolitiken fungera väl måste myndigheterna samarbeta bättre. Alternativet är att ansvaret för markavsättningar i skogen måste överlåtas på en av myndigheterna. Också de personella resurserna behöver ses över om markavsättningarna skall kunna fullföljas planenligt och genomföras på ett för markägarna rättssäkert sätt.

7.1 Delaktiga markägare

Skogsbruk är en verksamhet som bygger på långsiktighet, när du i vuxen ålder planterar skog vet man att det inte är du själv som kommer att dra någon större ekonomisk nytta av investeringen. Långsiktigheten omfattar därför ofta mer än en generation. För den som skapat intressanta skogsområden, och samtidigt haft en långsiktigt ekonomisk planering för sitt skogsinnehav, kan statens intresse för detta skogsområde komma som en smärre chock. Alltför ofta ses exempel där statens representanter utan markägarens vetskap inleder arbetet för att skydda ett skogsområde. Centerpartiet har i en tidigare motion yrkat på vad som ovan anförs om att utgångspunkten måste vara att skyddande av enskilt ägd skog skall ske i samråd med ägaren men detta har ännu inte behandlats i riksdagen, varför vi avstår från att återupprepa detta krav.

En viktig princip, som vi återigen vill peka på, handlar om samrådsförfarandet när myndigheterna gör inventeringar av markområden. Inventeringarna inför Natura 2000 är ett typexempel på hur det inte får gå till. Många markägare kan vittna om att det offentliga inventerade marker utan att markägarna var medvetna om det. Än värre ur denna synpunkt är att Natura 2000-områden inrättats utan markägarnas vetskap. Utan en öppen och bred dialog blir det svårt att nå förståelse för eventuellt skydd av markområden. Mot bakgrund av detta är det befogat med obligatoriska samråd mellan myndigheter och markägare vid inventering av markområden. Centerpartiet har i en tidigare motion yrkat på vad som ovan anförs om obligatoriska samråd mellan myndigheter och markägare vid inventering av markområden men detta har ännu inte behandlats i riksdagen, varför vi avstår från att återupprepa detta krav.

7.2 Stora reservat

Om reservatsmålets 320 000 ha produktiv skogsmark skall uppnås med storreservat på familjeskogbrukets marker skulle detta innebära att 5 000–10 000 hela skogsgårdar läggs ned inom loppet av ett fåtal år. Vi instämmer i den kritik som går ut på att det saknas acceptans ute i landsbygden för denna typ av intrångspolitik. Vi hävdar att statens strategi måste vara att det blir staten som släpper till mark för storreservaten. Därför välkomnade vi Statsskogsutredningens förslag att merparten av de nytillkommande naturreservaten skall instiftas på statlig mark och att statens mark skall kunna användas som ersättningsmark till skogsägarna. Vid sidan av dessa storreservat kan modellen med s k LEKO-områden användas i områden där det utvecklats stora naturvärden vid småskaligt skogsbruk. Modellen går ut på att myndigheterna kombinerar olika medel som naturreservat, biotopskyddsområden, naturvårdsavtal och rådgivning inom ett område på ett sätt som gör att skogsägarna även i fortsättningen kan bruka sin mark och kan bli delaktiga i naturvårdsarbetet. Vad som ovan anförts om en mer flexibel linje vid förvaltning av stora skogsområden där brukande kombineras med förstärkt rådgivning bör ges regeringen till känna.

7.3 Nyckelbiotopsinventeringen

För att närma sig skogspolitikens miljömål behövs bättre kunskaper om de särskilt värdefulla biotoperna. Syftet med nyckelbiotopsinventeringen var ursprungligen att finna små s k värdekärnor i den enskilt ägda skogen. Skogsbolagen förutsattes inventera själva. Sammantaget uppgår de kända nyckelbiotoperna idag till totalt ca 200 000 ha. Det har visat sig att mer än hälften av arealen utgörs av objekt som är större än 5 ha, vilket betyder att många objekt inte kan avsättas av skogsvårdsstyrelserna som biotopskyddsområden utan hamnar i det ovan nämnda glappet. Vidare räcker anslagen f n endast för att kunna avsätta en mindre del av de inventerade objekten som biotopskyddsområden. Myndigheten förutsätter tydligen att skogsägarna skall avsätta även stora nyckelbiotoper frivilligt. En kontrollinventering har emellertid visat att nyckelbiotoperna kan vara nästan fyra gånger större än vad som framgick av inventeringen och utgör så mycket som 10–15 % av den slutavverkningsbara skogen. Detta har fått näringen att reagera över hur nyckelbiotopsfrågan utvecklats. Vi har förståelse för denna kritik. Det är viktigt att näringen och myndigheter för en dialog, så inte allt större arealer klassas som nyckelbiotoper och därmed devalverar begreppet.

7.4 Frivillig avsättning

Det finns alltså ett politiskt mål att en halv miljon hektar produktiv skogsmark skall avsättas frivilligt. I SUS 2001 uppskattas att så mycket som 800 000 ha är frivilligt avsatt med den brasklappen att avsättningarnas kvalitet och varaktighet sänker värdet. Det är naturligtvis välbekant att skogsägare undviker aktivt skogsbruk kring boningshus, i hagar, på uddar m.m. och att dessa avsättningar tillsammans sannolikt utgör en mycket stor areal. Statens och branschens satsning på inventeringar och rådgivning har också ökat intresset för naturobjekten på fastigheten och medfört att dessa omsätts i gröna skogsbruksplaner. Den kritiska attityden i SUS 2001 till naturvårdsobjekten i familjeskogsbruket skulle emellertid kunna uppfattas som att myndigheterna ställer krav på vad som skall sättas av frivilligt. Den inställningen kränker äganderätten. Vi vill understryka att den vinnande tanken om frivilliga avsättningar måste bibehållas i skogspolitiken. Detta bör ges regeringen till känna.

7.5 Naturvårdsavtal

Avtalsformen är ett etablerat instrument i skogspolitiken men avtal tillämpas av olika skäl för närvarande i liten utsträckning. En anledning är att statens riktlinjer för naturvårdsavtalen är för rigida.

Det är högst olyckligt att staten i miljömålet Levande skogar binder upp sig för hur stora arealer som skall avsättas för evigt som reservat respektive flexibelt med stöd av naturvårdsavtal. Dynamiken i naturen och det reella skötselbehovet i objekt som avsätts – hittills kraftigt underskattat i naturvårdspolitiken – talar för en övergång till naturvårdsavtal. Medvetenheten om att miljövärdena i det brukade landskapet egentligen är kulturvärden, som kräver aktiva insatser av förvaltaren, börjar nu tränga igenom. Därför bör både riktlinjer och tillämpningsområde för naturvårdsavtalet ses över. Detta bör ges regeringen till känna.

7.6 Förvaltning genom Centertrappan

För att förtydliga i vilken ordning vi helst ser att olika förvaltningsformer av natur- och kulturvärden inom skogsbruket används har vi valt att illustrera detta i en Centertrappa. Centertrappan bygger på en trappstegsmodell där man börjar på det första steget och sedan går vidare om det av olika anledningar inte går eller är lämpligt att landa på den första steget.

Centertrappa för skogens bevarande

1. Kontakt och samråd med markägaren

2. Frivilliga skötselavtal/-förvaltningsavtal med markägaren

3. Erbjudande om bytesmark till markägaren

4. Inlösen av mark (med valmöjlighet för markägaren för hur man vill ta ut ersättningen)

Vad som ovan anförts om prioriteringen vid bevarande av skyddsvärda natur- och kulturvärden inom skogsbruket bör ges regeringen till känna.

8 Balanserande intressen

Skogspolitiska utredningen redogör kortfattat för den framtida virkesförsörjningen. Budskapet till regering, riksdag och näringsliv är att den verkar betryggande. Vi menar att den viktiga frågan om den inhemska virkesförsörjningen behöver analyseras utförligare än vad som görs i rapporten. Det är en uppenbar brist att den ekonomiska dimensionen inte finns med i avverkningsberäkningarna. Med den svaga lönsamheten i branschen kan den ekonomiska nollzonen komma att öka och gallringar bli olönsamma. Vi vill särskilt peka på utvecklingen i Norrlands inland. När man bedömer virkesförsörjningen är det sålunda viktigt att informera sig om betydelsen av god ekonomi i branschen och betänka riskerna med politiska beslut som fördyrar driften och minskar framtidstron.

Vi finner det troligt att den skogsmark, som redan avsatts av naturvårds-, kulturmiljövårds- och rekreationsskäl plus den mark som kommer att avsättas till följd av de ytterligare krav som diskuteras i politiken på riksnivå och regional nivå, är större än vad den skogspolitiska utredningen utgått ifrån. Det är också troligt att avsättningarna i högre utsträckning hamnar i äldre, värdefull skog med hög timmerandel. Konsekvenserna för virkesförsörjningen av statens avsättningspolitik har lett till stor oro i näringen.

Härtill kommer att tusentals skogsägare reagerar på att de skulle utgöra ett hot mot den biodiversitet, som tidigare skapats på deras gårdar. Där är vi nu. Denna okänsliga politik kan komma att rycka undan råvaran för sågverken och slå sönder bärkraftiga företag på landsbygden. Staten tär nu på det engagemang som finns i ägarleden för miljöfrågorna i skogen. Det är hög tid för riksdagen att ta ansvar för sin huvuduppgift att, mot bakgrund av den övergripande ekonomiska politiken, bedöma om balansen mellan produktions- och miljöintressen i skogsbruket utvecklas tillfredsställande. Detta bör ges regeringen till känna.

9 Konkurrensfrågorna

Då staten genom Sveaskog har en mycket dominerande ställning när det gäller skogsinnehav, är det utomordentligt viktigt att konkurrensfrågorna beaktas. Det gäller vid såväl timmeranskaffning som prissättning på massaved. Ett missbruk av en dominerande ställning på marknaden kan få mycket svåra regionala konsekvenser för sågverks- och massaindustrin. Virkesmarknaden domineras av ett fåtal stora aktörer. I ett sådant marknadsläge är det helt avgörande att det mellan dessa aktörer råder sunda konkurrensförhållanden. Om konkurrensförhållandet försvagas pressas priserna, vilket i sin tur ger lägre aktivitet i gallringsskogen, som i förlängningen leder till minskad produktion. Vad som ovan anförts om att staten har ett ansvar för att bevaka konkurrensfrågorna för pappers- och massaindustrin bör ges regeringen till känna.

10 Skogsklippare

Det kan konstateras att ryckighet i lagstiftningen om skog och skogsförvärv har försvårat möjligheterna att se konsekvenserna på sikt av olika åtgärder. För en verksamhet som har en lång omloppstid är det oerhört väsentligt att ha ett regelverk som är stabilt. År 1991 gjordes, som en konsekvens av avregleringen av jordbruket, en liberalisering av jordförvärvslagen (JFL). Krav på strukturrationalisering, visst pris, kunskaper hos köparen m.m. togs bort. I anslutning till detta dök också problemet med s.k. skogsklippare upp.

För att komma tillrätta med problemet att s.k. skogsklippare köper upp skog och avverkar den, utan någon hänsyn till uthålligt skogsbruk och det lokala samhället, krävs skärpningar i lagstiftningen. I skogslagstiftningen måste kraven på återbeskogning tydliggöras. Det är även angeläget att låta avsättning för återbeskogning följa fastigheten. Uttag av skog skall inte få göras innan man fått lagfart på fastigheten. Dessutom måste boplikten i jordförvärvslagen följas och tillämpas.

Idag gäller att köp av jord och skog i glesbygd skall stimulera sysselsättning och boende. Ett skydd för en levande landsbygd. För att undvika tillståndsprövning, kan man göra ett särskilt åtagande att bosätta sig på fastigheten eller inom orten inom ett år och sedan bo kvar där i fem år. Problemet är att åtagandet är svårt att kontrollera och det finns inga restriktioner vad gäller avverkning annat än de skogsvårdslagen ställer. Det har inträffat fall där man struntat i att flytta till fastigheten utan istället sålt den när man avverkat så mycket skog som varit möjligt.

Centerpartiet har i en tidigare motion yrkat på vad som ovan anförs om att det i avvaktan på att ett förvärvstillstånd prövas bör införas regler som förhindrar avverkning innan beslutet vunnit laga kraft men detta har ännu inte behandlats i riksdagen, varför vi avstår från att återupprepa detta krav. Därtill har vi ett obehandlat tillkännagivande om att regeringen bör tillsätta en utredning med syfte att föreslå skärpningar i lagstiftningen i syfte att komma tillrätta med skogsklipparna, som vi avstår från att återupprepa.

Stockholm den 23 januari 2004
Jan Andersson (c)
Roger Tiefensee (c)	Eskil Erlandsson (c)
Margareta Andersson (c)	Kenneth Johansson (c)
Sofia Larsen (c)	Birgitta Sellén (c)
Birgitta Carlsson (c)