med anledning av skr. 2004/05:114 Strategisk exportkontroll 2004 - Krigsmateriel och produkter med dubbla användningsområden

Motion 2004/05:U15 av Alice Åström m.fl. (v)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringens skrivelser om krigsmaterielexporten i fortsättningen bör innehålla en bedömning i vilken grad den stämmer överens med de överordnade mål som angivits när det gäller samstämmigheten mellan olika politikområden i Gemensamt ansvar - Sveriges politik för global utveckling (prop. 2002/03:122).

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det generella förbudet när det gäller den svenska krigsmaterielexporten måste utgöra den grundläggande förutsättningen för den svenska krigsmaterielexportpolitiken.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i högre grad skulle kunna genomföra en omställning till civil produktion.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att närings- och sysselsättningspolitiska argument för en sådan krigsmaterielproduktion och krigsmaterielexport avvisas.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den del av det svenska regelverket som handlar om att exporten av krigsmateriel inte skall vara "materielspecifik" måste bestå och tillämpas än mer restriktivt.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige inom EU bör driva en politik mot s.k. materielspecifik krigsmaterielexport till stater där brott mot mänskliga rättigheter begås.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det svenska regelverket när det gäller följdleveranser av krigsmateriel måste bli än mer restriktivt genom att en snäv tidsgräns sätts för hur lång tid följdleveranser av krigsmateriel kan fortgå.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att även Sverige i EU driver en politik om ökad restriktivitet när det gäller följdleveranser av krigsmateriel.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i EU arbetar för att EU:s s.k. uppförandekod när det gäller krigsmaterielexporten dels blir mer restriktiv, dels får status av ett för medlemsländerna bindande dokument i stället för som nu endast vara en rekommendation.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att alla länder skall mätas efter samma måttstock när riktlinjerna för svensk krigsmaterielexport tillämpas.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ett demokratikriterium måste införas i de svenska riktlinjerna för krigsmaterielexport.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att de mål som proklamerades för Sveriges internationella utvecklingssamarbete i regeringens proposition Gemensamt ansvar - Sveriges politik för global utveckling, där samstämmighet mellan olika politikområden starkt betonades, också måste gälla för den svenska krigsmaterielproduktionen och krigsmaterielexporten.

Regeringens skrivelse

Årets skrivelse om krigsmaterielexporten (Strategisk exportkontroll 2004 - Krigsmateriel och produkter med dubbla användningsområden, skr. 2004/05:114) är i vissa delar en pedagogisk genomgång av det svenska exportkontrollsystemet som ger viss statistik och en rad andra uppgifter om den svenska exporten av krigsmateriel under 2004. I flera stycken är skrivelsen ett föredöme när det gäller redovisningen av den svenska krigsmaterielexporten inför riksdagen. Det finns dock en rad brister som inte redovisas i rapporten.

Krigsmaterielexporten som helhet har ökat markant de senaste åren. 2003 års rekordhöjning späddes på ytterligare och krigsmaterielexporten uppgick under 2004 till 7, 3 miljarder kronor. Den svenska krigsmaterielexporten ökade för tredje året i rad. Det sammanlagda värdet av exporten under 2000-talets fem första år är 48 procent större i jämförelse med det sammanlagda värdet under perioden 1995-1999.

Närmare hälften (48 procent) av den svenskproducerade krigsmaterielen går på export. Krigsmaterielexportens andel av Sveriges totala varuexport under 2004 var också den högsta sedan 1998, då krigsmaterielexportstatistiken blev offentlig.

Aldrig tidigare har Sverige exporterat krigsmateriel till så många länder som under 2004. Sverige exporterade under 2004 krigsmateriel till sammanlagt 57 länder.

Mer än 1 miljard kronor av den svenska krigsmaterielexporten gick till länder med utbredd fattigdom. Bland dessa märks konfliktdrabbade områden som Indien och Pakistan. Pakistan är för övrigt ett land som, enligt rapporten Guns and Growth (utgiven av Amnesty International m.fl.), satsar mer på militära rustningar än på utbildning och hälsovård.

Till bristerna i regeringens skrivelse hör att den endast presenterar krigsmaterielexporten "i sig", skild från vad som händer påövriga politikområden. Det som saknas allra mest är en analys av den svenska krigsmaterielexportens roll i ett större globalt sammanhang. Vi vill erinra om att den avgående världsbankschefen James Wolfenson påpekat att det föreligger en kraftig obalans mellan vad som i världen spenderas på rustningar och vad som spenderas på bistånd. Sammantaget spenderas det 900 miljarder US-dollar på rustningar, medan det endast spenderas mellan 50 och 60 miljarder på bistånd. FN:s generalsekreterare har likaledes vid ett flertal tillfällen pekat på att ansvaret för att vända rustningstrenden ligger såväl på de rustande länderna som på de länder som producerar och säljer vapen.

Den svenska krigsmaterielexporten sätts på intet vis i relation till de millenniemål som Förenta nationerna antagit när det gäller fattigdomsbekämpning och mänskliga rättigheter. Ingenting nämns om vilken plats krigsmaterielexporten skall ha på den globala politiska dagordningen, vilken måste innefatta en rad insatser och åtaganden för att lindra kvinnors situation i väpnade konflikter. Det är uppenbart att tillgången till krigsmateriel fungerar som ytterligare bränsle i uppflammande konflikter. Förekomsten av krigsmateriel fördjupar och förvärrar konflikter - konflikter för vilka kvinnor och barn blir mest utsatta.

Sverige har i FN och i en rad andra internationella sammanhang understrukit betydelsen av civila insatser på ett tidigt stadium när det gäller konflikter och förespråkat "early warning-system" för att ta itu med konflikter innan de övergår i väpnade strider. I detta och i andra sammanhang är det viktigt att FN:s säkerhetsråds resolution 1325:200 om kvinnor i krishantering tas på allvar och tillämpas på alla nivåer.

När det kommer till kritan blir det sammanhangslösa sätt, på vilket den svenska krigsmaterielexporten presenteras, helt perspektivlöst. Den svenska krigsmaterielexporten äger inte rum på någon annan planet än den där större delen av mänskligheten brottas med djup fattigdom, brister i demokratiska rättigheter samt grova och omfattande brott mot mänskliga rättigheter.

Följaktligen måste regeringens skrivelser om krigsmaterielexporten i fortsättningen innehålla en bedömning i vilken grad den stämmer överens med de överordnade mål som angivits när det gäller samstämmigheten mellan olika politikområden i Gemensamt ansvar - Sveriges politik för global utveckling (regeringens proposition 2002/03:122).

Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.

Krig som konfliktlösningsmetod och krigsmaterielproduktion

Ett av de sätt med vilka människor genom historien försökt lösa konflikter har varit att tillfoga sin motpart eller motståndare så stor skada som möjligt - dvs. krig. Under förevändning att skydda sig mot sin motpart (kanske inte ens motpart utan endast en eventuell fientlig omgivning) har människor i allt större utsträckning rustat sig för att föra krig.

Kriget som konfliktlösningsmetod har alltid visat sig misslyckad. När kriget avslutats visar det sig snart att det skapat nya problem och nya konflikter som ofta slutat i än mer förödande krig, ännu större förstörelse och än mer fasansfullt lidande.

Under förevändning att skydda sig mot fiender, dvs. mot krig, rustar sig stater för att föra just krig.

Motsättningar och konflikter kommer alltid att uppstå. De är oundvikliga. De utgör en viktig drivkraft för samhälleliga förändringar samt utveckling. Men motsättningar och konflikter gör dock inte kriget nödvändigt. Det finns andra sätt att försöka lösa konflikter än genom krig och våld. Kriget är en skenbar lösning på konflikter.

Vad en politik för fred, samverkan, ekonomisk, social och kulturell utveckling rimligen måste bestå i är att undvika krig och finna andra sätt att lösa konflikter.

Men den måste också bestå i att i största möjliga utsträckning minska den förstörelse och de lidanden som krigen medför.

Den här motionen handlar om utvecklingen av den del av näringslivet i Sverige och i övriga världen som motverkar en fredlig, ekonomisk, social och kulturell utveckling, dvs. medverkar till att öka den förstörelse och det lidande som pågår i världen.

Neutralitet, alliansfrihet och krigsmaterielproduktion

Sverige har länge haft en för landets storlek omfattande krigsmaterielproduktion. Anledningen till detta har varit att Sverige under lång tid varit alliansfritt och neutralt. Sverige var neutralt under första och andra världskriget och neutralt och alliansfritt under det kalla kriget. Det fördes, särskilt under andra världskriget och det kalla kriget, från de sittande regeringarnas sida en mycket pragmatisk neutralitetspolitik, där eftergifter gjordes. Likafullt innebar Sveriges officiella hållning att regeringarna inte kunde hänge sig åt en fullständig principlöshet. Trots sin pragmatiska hållning även under det kalla kriget, medförde Sveriges officiellt neutrala och alliansfria hållning att Sverige fick en särställning i den internationella politiken, som medförde att vårt land kunde spela en större roll i internationella sammanhang i förhållande till vårt lands storlek och folkmängd tycktes medge.

Den neutralitetspolitik och alliansfria hållning som Sverige intog innebar dock att Sverige inte kunde få del av de fördelar som medlemskapet i en militärallians medför. Sverige måste för sitt oberoendes skull hålla sig med en egen krigsmaterielindustri och en sådan byggdes upp. Att producera krigsmateriel enbart för Sveriges behov skulle dock ha blivit mycket dyrt. För att finansiera produktionen av krigsmateriel tillverkade man så stora serier att man kunde exportera en stor del av vårt lands krigsmaterielproduktion. Det yttersta syftet med den svenska krigsmaterielproduktionen och -exporten var inte närings- eller sysselsättningspolitiskt. I den allmänna debatten förekom naturligtvis närings- och sysselsättningspolitiska argument, men det var aldrig någonsin något officiellt argument för den svenska krigsmaterielproduktionen eller -exporten. Syftet med krigsmaterielproduktionen och -exporten var strikt försvarspolitiskt och motiverat av Sveriges ställning som neutral stat mellan två militärallianser.

Men för att Sverige med sin ställning som en neutral fredsälskande nation som respekterade folkrätten och undertecknat FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna skulle vara trovärdig var det viktigt att den svenska krigsmaterielexporten blev restriktiv.

Därför konstruerades ett regelverk som angav till vilka länder Sverige kunde exportera krigsmateriel. Detta regelverk var i praktiken formulerat som ett generellt förbud mot svensk krigsmaterielexport från vilket undantag kunde göras. Det har varit den grundläggande utgångspunkten för den svenska krigsmaterielexporten. Denna restriktivitet var ett villkor och en fundamental förutsättning för att krigsmaterielexport över huvud taget skulle vara tänkbar.

Vi anser att det generella förbudet när det gäller den svenska krigsmaterielexporten måste utgöra den grundläggande förutsättningen för den svenska krigsmaterielexportpolitiken. Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.

Tidigare i den allmänna debatten har det förekommit ett annat argument, vilket dock inte framförs med samma emfas som tidigare. Inte heller det är försvarspolitiskt utan måste betraktas som närings- eller sysselsättningspolitiskt även om det tas upp i den statliga utredning som nyligen lagts fram. Man har förklarat att krigsmaterielproduktionen är teknologiskt innovativ. Den senare tidens utveckling har dock visat att civilsamhället är en bättre teknologigenerator än krigsmaterielindustrin. Det torde alltså vara bättre att satsa på en omläggning av krigsmaterielproduktionen till civilproduktion om man vill uppnå en hög teknologisk nivå i samhället som helhet. En satsning på eller minskad restriktivitet när det gäller krigsmaterielproduktionen är följaktligen alltså ur svenskt perspektiv inte i lika hög grad en fråga om god ekonomi som tidigare.

I ett internationellt perspektiv med avseende på vad krigsmateriel används till är krigsmaterielproduktion en faktor som i slutändan medverkar till skapandet av en riktigt usel ekonomi och inte innebär annat än slöseri med resurser, förödelse och död.

Sveriges säkerhetspolitiska situation har i grunden förändrats. Det kalla kriget är slut. Det föreligger inget behov av "ett stormaktsförsvar i miniatyr". Följaktligen behövs inte heller en krigsmaterielproduktion av det format som man tidigare ansåg vara nödvändigt. Att som Krigsmaterielutredningen KRUT, - reformerat regelverk för handel med försvarsmateriel (SOU 2005:9) utifrån närings- och sysselsättningspolitiska utgångspunkter argumentera för svensk krigsmaterielproduktion och export är inte bara inkrökt, chauvinistiskt och cyniskt, det är också destruktivt och inhumant.

Av detta följer att Sverige i högre grad skulle kunna genomföra en omställning till civil produktion. Detta vill vi att riksdagen ger regeringen till känna.

Närings- och sysselsättningspolitiska argument för svensk krigsmaterielproduktion måste avvisas. Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.

Restriktivitet

I det svenska regelverket när det gäller krigsmaterielexport angavs till vilken typ av länder Sverige inte kunde exportera krigsmateriel. Det förklarades att Sverige inte skulle exportera krigsmateriel till länder där det förelåg fara för militär konflikt eller till länder som redan befann sig konflikt.

Vidare förklarades det i riktlinjerna att Sverige inte skulle exportera krigsmateriel till länder där det förekom grova och omfattande brott mot mänskliga rättigheter.

I det regelverk som finns idag ingår numera också den bestämmelsen att krigsmateriel som exporteras inte måste vara direkt knuten till de MR-brott som begås i ett land för att krigsmaterielexport skall vara förbjuden. Förekommer det brott mot mänskliga rättigheter, oavsett om dessa har någon anknytning eller inte till den krigsmateriel som är tilltänkt för export, är krigsmaterielexport till landet i fråga förbjuden.

Det förklaras i den statliga utredning som nyligen framlagt Krigsmaterielutredningen (SOU 2005:9) att krigsmateriel skall vara "materielspecifik" - dvs. kunna användas direkt för brott mot mänskliga rättigheter, t.ex. tortyr - för att exporthinder skall föreligga. Vi vill erinra om att man kan begå MR-brott genom att tortera människor såväl med hjälp av en enkel fälttelefon (vilket var vanligt bland franska torterare under det algeriska befrielsekriget) som genom flygbombning (vilket förekommer i Sudan idag). I båda fallen handlar det om att man kan åstadkomma långvariga och svåra smärtor, trauman och dödsfall som inte kan betraktas som annat än grova MR-brott. Det torde vara fullständigt omöjligt att fastställa vilka typer av materiel som kan och vilka som inte kan användas för MR-brott. Följaktligen är det enda rimliga att behålla den bestämmelse i det svenska regelverket som säger att den svenska krigsmaterielexporten inte skall vara "materielspecifik". Förekommer det brott mot mänskliga rättigheter i ett land skall krigsmaterielexport dit vara förbjuden.

Den del av det svenska regelverket som handlar om att exporten av krigsmateriel inte skall vara "materielspecifik" måste bestå och tillämpas än mer restriktivt. Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.

Sverige bör även inom EU driva en politik som motsätter sig den begränsning i restriktionerna för EU:s krigsmaterielexport som utgörs av den s.k. materielspecifika krigsmaterielexporten till stater där brott mot mänskliga rättigheter begås.

Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.

Följdleveranser

Trots dessa bestämmelser, avsedda att vara restriktiva när det gäller den svenska krigsmaterielexporten, har det funnits stora kryphål i de riktlinjer som antagits. Dessa har främst handlat om följdleveranser. Med hänvisning till att Sverige måste uppfylla ingångna avtal och uppvisa pålitlighet när det gällde leveranser av krigsmateriel exporterade Sverige - trots att en militärkupp av general Suharto som kostade närmare en miljon människor livet genomförts - krigsmateriel som följdleveranser till Indonesien i 30 år, dvs. till en regim där MR-brott hörde till ordningen för dagen. Detta var en skamfläck, som när den blev mer allmänt känd till den grad vanprydde den svenska utrikespolitiken att utrikesutskottet begärde av regeringen att begreppet "följdleveranser" måste utredas. En utredning tillsattes också. Där redovisades en rad europeiska länders riktlinjer när det gällde följdleveranser. Det var en ganska variationsrik bild som gavs. Storbritannien hade t.ex. en bestämmelse om följdleveranser, där man angav att efter tvåår måste ny prövning göras för att krigsmaterielföretagen skulle få genomföra följdleveranser. Det är tveklöst en avsevärd skillnad på två och trettio år. Men likafullt drog utredningen den märkliga slutsatsen att bestämmelserna var likartade i Europa. I utredningen förelåg alltså ett stort gap mellan fakta och slutsatser.

Det svenska regelverket när det gäller följdleveranser av krigsmateriel måste följaktligen bli än mer restriktivt genom att en snäv tidsgräns sätts för hur lång tid följdleveranser av krigsmateriel kan fortgå. Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.

Sverige bör i EU driva en politik om ökad restriktivitet när det gäller följdleveranser av krigsmateriel. Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.

Sverige bör i EU arbeta för att EU:s s.k. uppförandekod när det gäller krigsmaterielexporten dels blir mer restriktiv, dels får status av ett för medlemsländerna bindande dokument i stället för som nu endast vara en rekommendation. Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.

Krigsmaterielexport och mänskliga rättigheter i en ny världsordning

Den nya världsordning som håller på att etableras efter Sovjetsystemets sammanbrott har medfört att det endast finns en stormakt i världen - USA. Denna stormakt söker utmanövrera Förenta nationerna, ta dess plats, etablera sin egen ordning utifrån egna intressen. USA startar krig i strid med de beslut som FN:s säkerhetsråd fattar och bryter, som exempelvis i fallet med Irakkriget, därmed mot folkrätten. I spåren av detta folkrättsbrott har omfattande och grova brott mot mänskliga rättigheter begåtts. USA har i Irak skapat förhållanden som idag medfört att antalet undernärda barn i landet är fler än under diktatorn Saddam Husseins tid. USA-militär har begått direkta brott mot mänskliga rättigheter i Abu Ghreib och andra fängelser i Irak.

USA, som försöker etablera sig som den enda och allenarådande stormakten, är inget efterföljansvärt exempel när det gäller mänskliga rättigheter. Än mindre är USA det när det gäller respekten för folkrätten.

USA har i samband med sitt proklamerade "krig mot terrorismen" förklarat att man avser att ta sig friheten att i vilket land som helst kidnappa och efter ett summariskt rättegångsförfarande avrätta misstänkta terrorister.

Till denna stormakt, med militärbaser utplacerade över hela världen och vars syfte är att bevaka och bevara USA:s intressen, exporterar Sverige krigsmateriel. Sverige har även hyrt ut krigsmateriel till USA:s bundsförvant Storbritannien inför det folkrättsvidriga kriget i Irak.

Med den nya världsordning som vi ser växa fram, en ensam stormakt, finns det anledning att förhålla sig starkt kritisk till de länder med vilka Sverige samarbetar eller exporterar krigsmateriel till. USA utvecklas från att en gång i västvärlden betraktats som "världens mest vitala demokrati" till en allt arrogantare och en alltmer självtillräcklig stormakt.

USA och dess allierade menar att man i Irak drar en lans för friheten, när det i själva verket handlar om att tillvarata USA:s ekonomiska och maktpolitiska intressen.

Det är uppenbart att alla länder inte mäts med samma måttstock när det gäller tillämpningen av de riktlinjer som den svenska riksdagen antagit. USA och flera andra länder bryter mot mänskliga rättigheter och folkrätt i lika hög grad som flera andra till vilka Sverige inte exporterar vapen. Vi menar att alla länder skall mätas efter samma måttstock när riktlinjerna för svensk krigsmateriel tillämpas. Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.

En stormakt i vardande är Folkrepubliken Kina. I Kina begås likaledes omfattande och grova brott mot mänskliga rättigheter. Amnesty International har kunnat registrera 3 797 avrättningar som man omsorgsfullt kommit åt och kunnat dokumentera. Men enligt Amnesty International finns det ett stort mörkertal - fall man inte kunnat dokumentera och registrera lika omsorgsfullt. Det sammanlagda antalet avrättade som inkluderar detta mörkertal uppgick under 2004 till cirka 10 000 människor.

Vidare finns det åtskilliga vittnesmål och domar mot oliktänkande, bl.a. medlemmar av Falun Gong-rörelsen, som avslöjar såväl ett undermåligt rättsväsende som tortyr, misshandel och dålig behandling av åtalade. Efter massakern på Himmelska fridens torg införde EU ett krigsmaterielembargo mot Kina. Detta har nyligen hävts. Framför allt är det Frankrike som tryckt på för att embargot skall hävas.

De höga siffrorna när det gäller dödsstraff, förekomsten av rättsvidriga domar och fall av tortyr i Kina visar knappast på något förändrat sinnelag hos regimen, varför det inte torde finnas något annat skäl till att avskaffa krigsmaterielembargot mot Kina. Detta visar på nödvändigheten av att Sverige verkar för en skärpning av EU:s uppförandekod när det gäller krigsmaterielexporten.

Krigsmaterielexport och demokrati

I den utredning som nyligen framlagts om den svenska krigsmaterielexporten finns inget att läsa om kravet på ett demokratikriterium när det gäller de länder till vilka Sverige kan exportera krigsmateriel. I utredningen avfärdas detta krav på ett ytterligt nonchalant sätt.

Huvudskälen för utredaren att inte på allvar ta tag i frågan är 1) att begreppet demokrati är alltför "omtvistat", att det är svårt att dra en gräns mellan demokrati och icke-demokrati och att detta skulle medföra tillämpningssvårigheter, 2) inget annat land har något demokratikriterium i sina riktlinjer.

Båda argumenten är undermåliga. Det hade varit bättre om utredaren försökt precisera sig och presentera ett förslag till definition av begreppet demokrati som sedan kunnat ligga till grund för en diskussion för en precisering.

Det andra argumentet är inget argument alls. Många misstag har begåtts bara på grund av att man gjort som alla andra.

För att en fråga är svår kan man inte bara lämna den därhän. Att det är nödvändigt att ta tag i problemet framgår tydligt av det pressmeddelande som Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen presenterade den 23 mars 2005. Där kan man i korthet läsa:

Värdet av svensk vapenexport till diktaturer översteg för första gången under 2000-talet 100 miljoner . Med undantag för år 2002 har vapenexporten till diktaturer ökat för sjätte året i rad. Det visar den jämförelse som Svenska Freds gjort av exporten och länder som enligt organisationen Freedom House klassas som "icke-fria". Sverige exporterade under 2004 krigsmateriel till diktaturerna Förenade Arabemiraten, Kazakstan, Oman, Pakistan, Saudiarabien och Tunisien för sammanlagt 119 miljoner kronor. Motsvarande siffror var 91 miljoner 2003, 42 miljoner 2002, 50 miljoner 2001, 22 miljoner 2000, 19 miljoner 1999 och 10 miljoner 1998.

Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen och Freedom House har tydligen lyckats precisera begreppet diktatur eller icke-demokrati. Varför är Krigsmaterielutredningen oförmögen att göra detsamma?

Vi anser att ett demokratikriterium måste införas i de svenska riktlinjerna för krigsmaterielexport. Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.

Biståndsmål, fattigdomsbekämpning och krigsmaterielexport

Idag är det inte de utvecklade industriländerna som för krig med varandra. Krigen, förstörelsen och lidandet försiggår inte i den rika delen av världen. Det är i de fattiga länderna som de skarpa konflikterna uppstår och de blodiga krigen utspelar sig. Det är där folkfördrivningarna och folkmorden äger rum. De inträffar dels som ett arv av konflikter och de odemokratiska metoder och system som de gamla kolonialmakterna byggde upp, dels som en följd av den utarmande fattigdom och den resursbrist som de f.d. kolonierna lider av.

Till historiens ironi hör att samtidigt som Världsbanken och en rad andra nationella och internationella institutioner världen över - bl.a. den svenska regeringen - stolt proklamerar att det viktigaste målet i den internationella politiken är fattigdomsbekämpningen så blomstrar krigsmaterielindustrin. När Sverige snart är framme vid enprocentsmålet när det gäller det svenska biståndet läggs det samtidigt fram en utredning om den svenska krigsmaterielexporten som när de försvarspolitiska argumenten för svensk krigsmaterielproduktion och krigsmaterielexport tryter tillgriper sysselsättnings- och näringspolitiska argument för att rättfärdiga dess fortbestånd. Den franske poeten uttryckte redan på 1950-talet tydligt och klart vad alltsammans handlade om:

Ett fredstal

när den store statsmannen

hunnit nästan till slutet

på ett utomordentligt viktigt tal

snavade han

på en vacker fras

ramlade ner i den

redlös

med gapande mun

visade tänderna

och tandrötan i hans pacifistiska resonemang

blottade plötsligt krigets nerv

• den ömtåliga frågan om pengar

Översättning: Arne Häggqvist

Vi anser att de mål som proklamerades för Sveriges internationella utvecklingssamarbete, Gemensamt ansvar - Sveriges politik för global utveckling (regeringens proposition 2002/03:122), där samstämmighet mellan olika politikområden starkt betonades, också måste gälla för den svenska krigsmaterielproduktionen och krigsmaterielexporten. Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.

I annat fall är Sveriges dubbelmoral i den internationella politiken fullt ut manifesterad.

Stockholm den 7 april 2005
Alice Åström (v)
Berit Jóhannesson (v)	Per Rosengren (v)
Karin Thorborg (v)	Sermin Özürküt (v)