med anledning av skr. 2004/05:152 Insatser för narkotikabekämpning utifrån regeringens narkotikahandlingsplan

Motion 2004/05:So37 av Kerstin Heinemann m.fl. (fp)

Sammanfattning

Sedan Socialdemokraterna fick regeringsmakten 1994 har det skett en närmast explosionsartad ökning av narkotikaproblemen. Trots regeringens insatser fortsätter antalet tunga missbrukare att öka. Sverige behöver en kraftfull narkotikapolitik - Sverige behöver en ny regering.

• Låt Folkhälsoinstitutet samordna det förebyggande arbetet med alkohol- och narkotikafrågor.

• Stöd de kommunala drogsamordnarna och satsa mer på det förebyggande arbetet! Folkpartiet har föreslagit 900 miljoner kronor mer till detta över tre års tid.

• Kommunerna måste göra en tydlig plan för det förebyggande arbetet i skolan, med bland annat samarbete med föräldrarna, drogfria fritidsverksamheter och snabb reaktion på skolk.

• Det är inte realistiskt att tro att Sverige skall bli ett narkotikafritt samhälle inom överskådlig tid. Vi vill därför ställa upp ett etappmål för narkotikapolitiken.

• Tidigt ingripande mot narkotikamissbruk måste prioriteras högre.

• Inför lokala team i varje kommun där polis och socialtjänst arbetar tillsammans så att socialtjänsten kan ta över ett ärende direkt efter polisförhöret.

• Fler poliser! Folkpartiets mål är 22 000 poliser i Sverige.

• Det måste finnas polisenheter specialiserade på narkotika i varje län.

• Öka anslagen till tullen!

• Anstalterna i kriminalvården skall vara drogfria.

• Alla anstalter bör ha en narkotikahund.

• En intagen som visat sig ha använt narkotika bör endast få träffa besökare med restriktioner, till exempel bakom glasruta.

• Allmän inpasseringskontroll på anstalterna måste skyndsamt införas.

• Regeringen måste vara snabbare med att klassificera nya preparat som narkotika.

• Polisen måste kunna beslagta och förverka narkotiska preparat som ännu inte klassificerats som narkotika.

• Varje landsting skall kunna införa sprututbytesverksamhet, på villkor att verksamheten kan utvärderas vetenskapligt och att den har tydlig koppling till vård och erbjudanden om avgiftning och behandling.

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den nationella ledningen av det drogförebyggande arbetet.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om det kommunala drogförebyggande arbetet.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skolans drogförebyggande arbete.

Motivering

Regeringen beskriver hur insatserna mot narkotika har "utvecklats positivt" och om en "bred mobilisering" på lokal nivå. Skrivelsen räknar upp mängder av genomförda insatser. Men den enda konkreta förbättringen är en osäker nedgång i hur många ungdomar som uppger i enkäter att de provat narkotika. Antalet tunga missbrukare ökar enligt skrivelsen med två procent om året. Dödsfallen är fortsatt många, mellan 300 och 400 om året. Under den socialdemokratiska regeringens snart elva år vid makten har narkotikaproblemen i Sverige ökat till nivåer värre än under de värsta åren på 1970-talet.

Med anledning av aktuella frågor inom det drogförebyggande arbetet presenterar vi här tre nya förslag vad gäller den nationella ledningen, det kommunala arbetet och skolans arbete.

Folkpartiet har i tidigare motioner om alkohol-, narkotika- och tobakspolitik, polisen, tullen och kriminalvården yrkat på en mängd åtgärder som skulle kunna hejda utvecklingen på narkotikaområdet. Vi väljer att inte upprepa dessa yrkanden här. I stället beskriver vi bara överskådligt våra tidigare förslag.

Den nationella ledningen

För att leda det nationella arbetet med att förebygga narkotikaskador har regeringen tillsatt en så kallad nationell narkotikasamordnare, i anslutning till Socialdepartementet. Samtidigt finns också ett motsvarande organ för det alkoholförebyggande arbetet, dock organiserat som en statlig kommitté, Alkoholkommittén. Denna organisationsmodell, med organ med operativt ansvar knutna till Regeringskansliet, stämmer dåligt med den gängse svenska modellen med självständiga myndigheter. Den skapar också oklarhet om vilken roll den permanenta myndigheten på detta område, Folkhälsoinstitutet, skall ha.

När Folkhälsoinstitutet kom till angavs att institutet skulle ha en samordnande roll inom folkhälsoområdet, samtidigt som det också skulle samla in kunskaper och lägga fram förslag för regeringen om åtgärder som institutet ansåg behövas. På senare tid har institutets roll blivit mer oklar, genom att det har karaktäriserats som en "stabsmyndighet till regeringen", samtidigt som det har givits tillsynsuppgifter. Det har sagts att institutet enbart skall ha utåtriktade uppgifter i de fall där regeringen har givit det särskilda uppdrag. Samtidigt kritiseras institutet i termer som antyder att institutet "gör för lite".

Vi vill slå fast att det är regeringen som har ansvaret för den organisatoriska oklarhet och splittring som råder beträffande den nationella ledningen av det drogförebyggande arbetet. Även om man kan ha viss förståelse för att regeringen vill ta ett särskilt starkt grepp om arbetet under en kortare period, för att markera frågornas vikt, måste en sådan lösning begränsas i tiden. Det är nu dags att skapa en permanent organisation som stämmer bättre med den svenska modellen med självständiga myndigheter, samtidigt som ansvaret för det förebyggande arbetet beträffande alkohol och narkotika sammanförs. Det finns också starka skäl att samordna detta arbete med det förebyggande arbetet när det gäller tobak och spelberoende.

Det naturliga vore att Folkhälsoinstitutet fick detta samordnande ansvar, i linje med den ursprungliga tanken när institutet bildades. Det utesluter inte att man har en nationell grupp för allt folkhälsoarbete under det ansvariga statsrådets ledning, där alla berörda myndighetschefer samlas för övergripande diskussioner. Givetvis försvåras en effektiv lösning om Folkhälsoinstitutet utlokaliseras till Östersund. Om denna tanke förverkligas, kommer det förebyggande arbetet inom folkhälsoområdet att försvagas under ett antal år, vilket är särskilt olyckligt i nuvarande läge med växande missbruksproblem.

När Folkhälsoinstitutet bildades, övervägdes ett stort antal lokaliseringsalternativ. Man stannade för att förlägga institutet till Stockholm, med tanke på att arbetet skulle bli mycket kontaktintensivt, där institutet skulle ha en samordnande roll i förhållande till centrala myndigheter på en rad områden, och dessutom behov av nära kontakter med både forskningsinstitutioner, landsting, kommuner och frivilligorganisationer runt om i landet. Det säger sig självt att det är lättare att upprätthålla sådana mångsidiga kontakter med dagens kommunikationsnät om institutet ligger i Stockholm, än om det ligger i Östersund.

Vår slutsats är att Folkhälsoinstitutet bör ligga kvar i Stockholm. Man kan ha skäl att lokalisera viss statlig verksamhet till de delar av landet som blir av med sysselsättning på grund av försvarsbeslutet, men det bör inte gälla sådan statlig verksamhet som har särskilt stort behov av personliga kontakter med andra verksamheter, och vars verksamhet allvarligt kommer att skadas av utflyttningen.

De kommunala drogsamordnarna får inte lämnas i sticket

Som regeringen framhåller har de flesta kommuner nu med hjälp av statsbidrag inrättat tjänster för kommunala drogsamordnare. När den nationella handlingsplanen nu är inne på sitt sista år, råder stor osäkerhet om framtiden i denna grupp. Det är viktigt att den resurs som har skapats nu tas till vara och inte skingras. Det kan sägas att de flesta kommuner borde inse att det ligger i deras eget intresse att skapa en slagkraftig organisation för drogförebyggande arbete, och att dessa samordnare kommer att "betala sig" om de arbetar effektivt. Samtidigt ligger det i statens intresse att alla kommuner arbetar effektivt med drogförebyggande.

Det är därför oroande att regeringen har beslutat om kraftigt minskad budget för området de närmaste åren. Från 2005 till 2006 sänks anslaget för alkohol- och narkotikapolitiska åtgärder från 266 till 66 miljoner kronor. Från 2006 till 2007 sänks anslaget för folkhälsopolitiska åtgärder från 93 till 58 miljoner kronor. Vi vill påminna om att Folkpartiet har haft utrymme för en fortsatt satsning på det förebyggande arbetet i våra budgetförslag med 300 miljoner kronor om året i tre år. Detta har hittills avslagits av riksdagsmajoriteten. Vi anser det nödvändigt att staten fortsätter att stödja det drogförebyggande arbetet, och att man i överenskommelser med kommunerna säkerställer att detta arbete blir permanent.

Skolans roll i det förebyggande arbetet

Av regeringens skrivelse framgår att Folkhälsoinstitutet förra året fick i uppdrag att tillsätta en arbetsgrupp för att uppdatera och genomföra den plan för att stärka det drogförebyggande arbetet i skolan som hade utarbetats av Folkhälsoinstitutet och Myndigheten för skolutveckling. Detta arbete skall ske i samverkan med Alkoholkommittén och regeringens narkotikasamordnare.

Vi vill understryka vikten av detta arbete. Det värdefulla med den aktuella rapporten var att den underströk att skolans drogförebyggande arbete inte enbart eller i första hand bör bestå av så kallad ANT-undervisning, även om en sådan givetvis är nödvändig. Skolans drogförebyggande arbete bör framför allt karaktäriseras av

1. samarbete med föräldrarna om vilka normer som skall gälla i skolan och snabb information till hemmen när problem uppstår,

2. antagande av en alkohol- och drogpolicy för den egna skolan,

3. ett positivt arbetsklimat i skolan, där alla elever känner sig sedda och får uppmuntran,

4. aktiv elevhälsovård, som är tillgänglig och har elevernas förtroende,

5. strukturerad drogfri fritidsverksamhet, gärna med medverkan av skolans personal,

6. en moderniserad ANT-undervisning med inslag av färdighetsträning och värderingsövningar

7. snabb reaktion på all frånvaro utan giltig orsak.

Dessa principer bör även tillämpas när det gäller att förebygga rökning och det ökande problemet med spelberoende.

Etappmål för den svenska narkotikapolitiken

De politiska partierna i Sveriges riksdag är överens om att sträva mot ett narkotikafritt samhälle. Samtidigt står det klart att trots enigheten, trots att delar av politiken mot missbruk är ändamålsenlig, så går utvecklingen i fel riktning.

Att enbart slå fast att Sverige eftersträvar ett narkotikafritt samhälle är inte tillräckligt om man vill kunna avläsa om vidtagna åtgärder varit tillräckliga. Inom ramen för det övergripande målet om ett narkotikafritt samhälle, bör därför ett etappmål ställas upp. Som utgångspunkt för en diskussion i socialutskottet om ett sådant beslut för vi fram förslaget att narkotikamissbruket inom fem år skall minska till en tredjedel av vad det är i dag.

Sekundärprevention

Under lång tid har ganska stora resurser satsats på två olika delar i preventionskedjan, primärprevention och tertiärprevention, medan sekundärprevention fått betydligt mindre resurser.

Med primärprevention menas förebyggande arbete som riktar sig till alla. Mycket av det förebyggande arbete som skett har saknat en grundläggande metodik och har i vissa fall varit bristfälligt vad gäller inriktning och kunskaper. På längre sikt krävs en mer samordnad och metodisk förebyggande verksamhet.

Med tertiärprevention menas att man gör insatser riktade till dem som redan är inne i ett missbruk. Socialtjänsten har t.ex. länge satsat mycket stora resurser på att vårda och behandla tunga narkomaner, medan polisen har ägnat mycket möda åt att gripa storlangare och smugglare.

Självklart bör resurser satsas på dessa områden. Men den andra länken i kedjan, sekundärprevention, har tyvärr ofta hamnat i skymundan för de två andra sorternas insatser. Med sekundärprevention menas att man ingriper mot personer som bedöms ha särskild risk. Enkelt uttryckt: det är viktigt att ingripa tidigt. Främst rör det sig om ungdomar som experimenterar med narkotika, men ännu inte hunnit utveckla något mer avancerat beroende. Detta ger positiva resultat på många områden:

Att ingripa tidigt medför att den unge inte hinner utveckla ett destruktivt narkotikaberoende, vilket besparar individen och hans eller hennes anhöriga mycket lidande. Prognosen för att bli drogfri när man väl har etablerat ett drogberoende är tyvärr inte så god. Det är därför av allra största vikt att man ingriper så fort som möjligt.

Att ingripa tidigt medför att missbrukaren inte kan sprida sitt missbruk vidare. En missbrukare sprider sitt missbruk vidare till andra personer; man vill "dela med sig" av sina positiva erfarenheter och introducerar därför andra till narkotikan. Spridningen sker främst under den s.k. smekmånadsfasen, den inledande perioden av missbruket.

Att ingripa tidigt får spridningseffekter. Unga människor är fortfarande relativt etablerade i samhället och vill inte riskera att "åka fast" för polisen eller socialtjänsten. Ett ingripande får därför preventiva spridningseffekter då kamratkretsen ser att det får tydliga konsekvenser om man bryter mot lagen.

Att ingripa tidigt är ekonomiskt. Det är extremt dyrt att försöka få en avancerad narkoman att bli drogfri. Behandlingskostnaderna kan uppgå till miljonbelopp. Insatser riktade mot unga i riskzonen är däremot billiga i jämförelse, eftersom man oftast inte hunnit utveckla ett beroende och det är lättare att få en människa att sluta med drogerna i det stadiet. Det är också ekonomiskt eftersom avancerade missbrukare orsakar samhället stora kostnader i form av bl.a. tillgreppsbrott för att finansiera missbruket.

Att ingripa tidigt minskar missbruket. Forskning visar att ingripanden från myndigheterna inte bara verkar på de individer som grips, utan också ger en effekt på hela samhällets missbrukarutveckling. Erfarenheterna från bl.a. "polisoffensiven" i Sverige 1969, och polisens insatser mot narkotikamissbruket under början av 1980-talet, visar att om myndigheterna bedriver en offensiv narkotikapolitik så minskar missbruket.

Att ingripa tidigt ger "bonuseffekter". Att ingripa mot de små narkotikabrotten ger ofta "bonuseffekter" genom att man lyckas nysta upp större narkotikabrott, t.ex. då polisen på så sätt kan komma större langare och/eller smugglare på spåren. Erfarenheterna från den s.k. rejvkommissionen i Stockholm visar att man lyckas göra stora beslag genom t.ex. tips som kommer fram på det här viset.

Det finns alltså ett flertal skäl till att ingripa tidigt mot narkotikamissbruk. Det är främst unga människor (under 25 år) som prövar narkotika; det är ovanligt att en person som har passerat den åldern börjar använda narkotika om hon eller han aldrig gjort det förut. Att ingripa tidigt innebär därför att inrikta sitt arbete mot ungdomars missbruk, på de platser och vid de tillfällen då missbruket sker (t.ex. fester, diskotek).

Här har polisen en viktig uppgift. Den är att upptäcka brott och ingripa mot dem. När det gäller narkotikamissbruk finns det två sidor av detta - dels att ingripa mot utbudet av narkotika, i form av narkotikasmuggling, narkotikalangning etc., dels att ingripa mot efterfrågan i form av innehav för personligt bruk och narkotikaanvändning.

Polisens och socialtjänstens möjligheter till tidigt ingripande måste ökas:

• Inför lokala team i varje kommun där polis och socialtjänst arbetar tillsammans så att socialtjänsten kan ta över ett ärende direkt efter polisförhöret. Korta tiden mellan polisens ingripande och vårdinsatser. Polisen skall samverka med socialtjänsten och beroendevården för direkta vårdinsatser vid polisingripande.

• Samarbete mellan åklagare och socialtjänst - åtalsunderlåtelse skall förutsätta deltagande i vårdprogram. Vid enstaka, ringa narkotikabrott, skall unga kunna fååtalsunderlåtelse mot villkoret att de tar emot missbruksvård. Polisen bör systematiskt använda sig av möjligheten att avkräva urinprov vid misstänkt narkotikabruk. Urinprov gör att man enkelt och säkert kan bevisa om brott har begåtts. Att ta sådana prov bör prioriteras.

• Polisen skall kunna använda sig av kräkmedel i vissa fall vid skälig misstanke om narkotikabrott som inte är ringa. Åtgärden skall få användas vid skälig misstanke om försäljning av narkotika när någon har svalt till exempel en kapsel. Kräkmedel får endast användas efter beslut av åklagare och skall bara genomföras av läkare.

• Internethandeln med narkotika är ett allvarligt problem - polisen måste ha tillgång till modern teknik för att klara IT-brottsligheten. Brottsligheten via Internet är omfattande och polisen måste kunna öka sina insatser, både genom tillgång till modern teknik och mer specialutbildad personal.

• Om det föreligger misstanke om att en ung människa missbrukar narkotika bör polisen ha möjlighet att utföra ett blod- eller urinprov. Denna möjlighet skulle kunna användas på barn mellan tolv och femton år, efter beslut av åklagare, när barnet eller dess föräldrar inte vill medverka till att ett sådant prov tas. Syftet med provet är att ge föräldrar, skola och socialtjänst möjligheter att rätt anpassa erforderliga stödåtgärder.

Polisen

Det behövs fler poliser i Sverige för att polisen skall kunna fullgöra sina arbetsuppgifter. Folkpartiets mål är 22 000 poliser i Sverige. Polisen måste kraftfullt, på alla nivåer, prioritera arbetet mot narkotikabrottsligheten.

I Sverige har narkotikamissbruket ökat kraftigt under 1990-talet. Polisen har under denna tid intensifierat sina insatser mot denna brottslighet. Detta har framförallt gällt insatser mot eget missbruk. Insatserna mot narkotikahandel har inte ökat i motsvarande omfattning.

I en undersökning som presenterades av Bråår 2003 konstaterades att en framgångsrik bekämpning av narkotikabrottsligheten måste inbegripa insatser mot den småskaliga handeln och tillgången på narkotika.

Studien visar att i de län där polisen, trots krympande resurser, förmått prioritera narkotikabrottsligheten och gjort stora beslag, har narkotikamissbruket ökat i betydligt långsammare takt än i andra län. Studien visar också att ju fler polisingripanden som sker mot överlåtelse av narkotika, desto färre ungdomar använder narkotika. Polisens insatser kan alltså ha en direkt påverkan på nyrekryteringen av missbrukare.

Enheter specialiserade på drogbekämpning måste finnas i varje län. Vid varje polismyndighet måste finnas gatulangningsgrupper med tillräckliga resurser och befogenheter för att kunna utföra ett effektivt arbete. Exempel på en sådan befogenhet är rätten att använda kräkmedel för att komma åt langning på ett mer effektivt sätt. En förutsättning måste dock vara att det skall finnas beslut av åklagare om att få använda kräkmedel. Vi menar att det av Narkotikakommissionen framlagda förslaget bör genomföras.

Ytterligare åtgärder behöver vidtas inom EU för att effektivisera kampen mot den grova gränsöverskridande brottsligheten. Handeln med narkotika styrs av internationella ligor och utgör ofta en del av en omfattande organiserad brottslighet. De åtgärder som vidtagits inom EU på detta område är inte tillräckliga. För att förbättra möjligheterna till ett framgångsrikt polisarbete mot narkotika krävs att dessa frågor kraftfullt prioriteras och att ett utvidgat polisiärt samarbete inom EU kommer till stånd. En satsning bör göras på att utveckla Europol till en effektivare europeisk polisorganisation inkluderande operativa insatser vid grov gränsöverskridande brottslighet. Likasåär det viktigt att åklagarsamarbetet inom ramen för Eurojust utvecklas i samma riktning.

Tullen

I vår ekonomisk-politiska partimotion föreslår vi ett ökat ekonomiskt anslag till tullen med 50 miljoner kronor per år. Detta utökade anslag skulle ge Tullverket rimliga förutsättningar att verka, utvecklas och moderniseras.

Tullens narkotikahundar hjälper till i mer än vartannat lyckat narkotikabeslag och är därmed ett ovärderligt redskap. Hundarna är ett av tullens värdefullaste hjälpmedel för att bekämpa narkotikasmugglingen. Men hundarna har blivit färre och färre, även om tullen nu satsat resurser för att på egen hand utbilda nya narkotikahundar. Mellan 2002 och 2004 minskade antalet hundar från 53 till 42. Detta är djupt oroande. Tullen måste ges möjlighet att utöka antalet hundar i kampen mot narkotikan.

EU-utvidgningen ställer stora krav på ett förändrat arbetssätt inom tullen. Fokus måste än tydligare ligga på underrättelsearbete och informationsinhämtning. Ett viktigt inslag i detta är förslaget om ett nationellt underrättelsecentrum (NUC) som framförts i Mobilisering mot narkotikas rapport "Organiserad kriminalitet, grov narkotikabrottslighet". Förslaget innebär att svenska myndigheter tätare skall samordna sina underrättelseuppgifter. Avsikten är att representanter från underrättelseverksamheten inom polis och tull samt representanter från andra myndigheter, såsom Säkerhetspolisen, Ekobrottsmyndigheten, Kriminalvårdsstyrelsen, Skatteverket och Kustbevakningen, sitter samlokaliserade genom s.k. sekondering. Detta bedömer vi som en nödvändig åtgärd om underrättelsearbetet ska bedrivas effektivt. Vi menar att ett nationellt underrättelsecentrum skulle kunna motverka de så kallade stuprörsstrukturer som finns inom svenska myndigheter.

Ett annat inslag i ett utökat underrättelsearbete kan vara att förstärka Tullverkets internationella närvaro. Detta kan t.ex. ske genom att fler sambandsmän än idag placeras ut i länder eller regioner som bedöms som intressanta ur smugglingssynpunkt.

För att stärka den svenska tullens verksamhet och trovärdighet krävs en rad samverkande åtgärder.

• Tullen bör ha befogenhet att ingripa mot smuggling över hela Sveriges territorium. Danmark, Frankrike och Tyskland har valt en modell där man givit tullmyndigheterna möjlighet att genomföra tullkontroll över hela territoriet, medan Sverige och Storbritannien har valt att genomföra kontroller vid gränsen. Ett system med möjlighet till tullkontroll över hela territoriet skulle medföra en smidigare gränspassage för det legala handelsflödet. Vid ett tillslag inne i landet skulle sannolikt en större del av en kriminell organisation kunna lagföras än vad som är fallet vid ett motsvarande tillslag vid gränsen.

• Tullens befogenheter bör utvidgas att gälla även ingripande vid misstanke om människosmuggling och illegal invandring, människohandel för sexuella ändamål samt vid misstanke om utförsel av stöldgods.

• För att effektivt kunna använda tullens register bör befogenhet att begära legitimation vid tullkontroll införas. Dessa utökade befogenheter får inte hindra en smidig och snabb gränspassering för den legala trafiken. De utökade befogenheterna skall uteslutande användas då det finns anledning att göra ett selektivt urval.

Kriminalvård utan droger

År 1992 var en tredjedel av de intagna dömda för ett eller flera narkotikabrott. Det är en ökning från 18 till 34 procent under en tioårsperiod. Under 2002 tog anstalterna emot ca 6 250 narkotikamissbrukare. Det är en ökning med ca 1 200 på tvåår och med drygt 1 800 jämfört med för tio år sedan. Eftersom det totala antalet intagna har minskat, har narkotikamissbrukarnas andel ökat kraftigt och utgjorde under senaste året hela 62 procent.

Inom ramen för narkotikasatsningen har det skett en kraftig utbyggnad av antalet platser avsedda för narkotikamissbrukare: motivationsplatser, behandlingsplatser och platser för svårmotiverade. De uppgick vid årsskiftet 2002/2003 till närmare 1 300 platser. Denna utbyggnad måste fortsätta.

Förutom att missbruk hindrar all form av vettig behandling och gör det omöjligt att helt lämna ett kriminellt förflutet utgör narkotikainnehav ett brott i sig. Därför borde det vara alldeles självklart att kriminalvårdsanstalterna skall vara drogfria och att allt innehav och bruk av narkotika motverkas. Påverkansprogram som syftar till att bekämpa användningen av beroendeframkallande medel måste därför utökas och arbetet för att utestänga droger från fängelser intensifieras.

År 2002 genomfördes drygt 82 000 urinprovstester. I genomsnitt kontrolleras varje intagen cirka var tredje vecka. Drogtester bör vid behov genomföras oftare. Enligt uppgifter som redovisas av Kriminalvårdsstyrelsen i skriften "Fångarna, fängelset och samhället, en jämförelse mellan 1992 och 2002" hade åtta procent av de intagna befattat sig med narkotika för eget bruk under anstaltsvistelsen, vilket var en minskning. Enligt Kriminalvårdsstyrelsens lägesbeskrivning från november 2003 är missbruk inte särskilt vanligt. Trots det uppger både personal och intagna att narkotikan är ett stort problem.

Det är viktigt att åtgärder vidtas om narkotika påträffas. Frågan om påföljder när en intagen vägrar att lämna urinprov uppmärksammades redan år 2000 i Narkotikakommissionens slutbetänkande "Vägvalet", SOU 2000:126 s. 175 ff. Där framkom att de disciplinära påföljderna inte tillämpades lika vid vägran att lämna urinprov och vid konstaterat missbruk i anstalt. Regeringen anförde i propositionen "Nationell narkotikahandlingsplan" (2001/02:91) att det är angeläget att vägran att lämna blod- eller urinprov jämställs med positivt prov vid bestämmande av såväl disciplinpåföljd som kvalifikationstid för permission. Kriminalvårdsstyrelsen hade angett att den arbetade vidare med att förändra de allmänna råd som reglerar dessa frågor.

Folkpartiet anser att det är angeläget med en omedelbar ändring av dessa regler så att den disciplinära åtgärden vid vägran att lämna prov jämställs med positivt provresultat.

Enligt svensk lag (narkotikastrafflag [1968:64]) skall den som olovligen bland annat överlåter, innehar eller brukar narkotika dömas, om gärningen är uppsåtlig, för narkotikabrott till fängelse i högst ett år. Om brottet är grovt skall det för grovt narkotikabrott dömas till fängelse, lägst tvåår och högst tio år. Om brottet är ringa döms till böter eller fängelse i högst sex månader. Om ett blod- eller urinprov av en intagen på kriminalvårdsanstalt visar positivt resultat för narkotika, leder detta som ovan sagts dock endast till disciplinpåföljd som kan innebära senareläggning av villkorlig frigivning. Folkpartiet menar att det behövs en skärpning av dessa regler. Ett konstaterat uppsåtligt bruk av narkotika i anstalt bör alltid leda till polisanmälan och exempelvis att den intagne endast får ta emot besök under bevakning eller träffa besöket med en glasruta emellan för att minimera risken att besökaren kan föra in preparaten.

Varje anstalt bör ha tillgång till narkotikahund som skall tillåtas söka efter narkotika hos människor. Det har visat sig att narkotikahundar ofta även hittar andra olagliga varor, såsom mobiltelefoner. Hunden tillbringar större tiden på en anstalt men används också på andra ställen i regionen. Det finns för närvarande tio narkotikahundar i kriminalvårdens tjänst. Målet måste vara att alla anstalter skall ha narkotikahund.

Allmän inpasseringskontroll måste skyndsamt införas. Anstalter med ett tydligt behov av inpasseringskontroll skall inte, såsom lagen säger idag, behöva ansöka om tillstånd för kontroll var tredje månad. Inpasseringskontroll skall vara huvudregeln. Detta måste utvidgas till att omfatta samtliga slutna anstalter och häkten. Rätten att ta in föremål utifrån bör i högre utsträckning begränsas, i syfte att förhindra att nya brottsverktyg förs in på anstalterna.

Snabbare klassificering

I flera uppmärksammade fall har polisen tvingats lämna tillbaks narkotika till missbrukare eller langare därför att ämnen ännu inte klassificerats som narkotika eller hälsofarlig vara. Vi menar att det är uppenbart orimligt. Regeringens arbete med att klassificera nya preparat går uppenbarligen alldeles för långsamt. Regeringen tar även alltför stor hänsyn till de mindre problem som kan uppstå vid narkotikaklassning av läkemedel. Ämnen som GBL, BD och ketamin har cirkulerat länge i missbrukarkretsar utan att regeringen har agerat.

Förverkande av oklassificerad narkotika

Om en langare till exempel står utanför en skola med en dunk GBL eller liknande måste polisen kunna beslagta dunken även om regeringen har varit långsam i sitt arbete med klassificeringen. Därför bör narkotikalagstiftningen vidgas. Alla ämnen som är beroendeframkallande och stimulerande, lugnande eller hallucinogena samt ämnen som har motsvarande effekt som de ämnen som redan är klassificerade bör kunna förklaras förverkade, om situationen då de påträffas motiverar det. Tveksamma fall skulle behandlas i domstol. På det sättet fungerar lagen för vissa hemmatillverkade sprängmedel. Regeringen bör utreda frågan och återkomma med förslag.

Sprututbyte

Utbyte av narkomaners sprutor på en sjukvårdsklinik kan ha en plats i narkomanvården. Det är då inte avsett som ersättning för vård utan som ett sätt att dels hindra spridning av bland annat hiv och gulsot, dels ge kontakter som motiverar till och leder vidare till vårdinsatser som kan bryta missbruket.

Varje landsting skall kunna besluta om sprututbytesverksamhet skall förekomma, på två villkor. Verksamheten måste utformas så att den kan utvärderas vetenskapligt, och den måste ha tydlig koppling till vård och erbjudanden om avgiftning och behandling.

En europeisk narkotikapolitik

Hittills har det narkotikapolitiska arbetet på EU-nivå inriktats på att försöka stoppa införseln av droger till unionen. Tyngdpunkten har legat på att anpassa de nya medlemsländernas lagstiftning till unionen. Men ingenting eller mycket lite har gjorts för att stoppa missbrukets utbredning inom länderna.

Givetvis är det också så att det bland medlemsländerna finns olika uppfattningar om narkotikaproblemet, men under hösten 2003 lyckades EU-länderna enas om ett beslut om gemensamma påföljder för narkotikahandel. Tyvärr finns det kryphål i lagstiftningen, som innebär att handel för privat bruk, exempelvis i nederländska "coffee shops", fortfarande kan vara tillåtet i vissa medlemsländer.

Nederländerna anser att handel med små mängder av narkotika inte är ett problem. Det skall inte kunna anses olagligt eller straffas. Landet har tidigare ställt till problem i EU:s arbete mot narkotikan. Exempelvis kan innehav av narkotika inte förbjudas genom minimiregler i EU, eftersom Nederländerna sätter sig på tvären. Det är viktigt att den svenska ståndpunkten blir mycket tydlig i det här fallet. Det finns goda skäl att motarbeta den holländska uppfattningen.

De nya medlemsländerna måste försöka att på fem år göra det som det tagit övriga EU-länder 20 år att lära sig: behandlingsmetoder, vård av missbrukare, smittövervakning, allt måste byggas upp från början. Men då behövs det hjälp. Länderna behöver pengar och hjälp med att ställa krav på sina egna politiker.

Sverige måste kraftfullt förorda den restriktiva linjen i narkotikabekämpningen och driva på för ett totalförbud mot narkotikahandel och innehav. Det är en av våra viktigaste uppgifter i EU-samarbetet.

Stockholm den 12 maj 2005
Kerstin Heinemann (fp)
Harald Nordlund (fp)	Marita Aronson (fp)
Mia Franzén (fp)	Gabriel Romanus (fp)
Linnéa Darell (fp)