med anledning av skr. 2004/05:161 Sveriges politik för global utveckling

Motion 2004/05:U21 av Cecilia Wigström m.fl. (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utveckling av instrumenten för legitim inblandning gällande kränkningar av mänskliga rättigheter på EU-nivå och bilateral nivå.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det övergripande målet för svenskt utvecklingssamarbete skall vara demokrati.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att UD bör inrätta en enhet för främjande av övergång till demokrati i samarbetsländerna.

Inledning

I regeringens skrivelse (2004/05:161) redogörs för genomförandet av den nya svenska politiken för global utveckling (PGU) som riksdagen fattade beslut om i december 2003. Skrivelsen betonar det pågående arbetet, inklusive mål och instrument samt redogör för de resultat som hittills uppnåtts. Denna motion fokuserar de delar i skrivelsen som behandlar mänskliga rättigheter och demokratisk utveckling i politiken för global utveckling. En mer omfattande diskussion om det svenska utvecklingssamarbetet förs i Folkpartiets partimotion 2004/05:U226, som väcktes under allmänna motionstiden 2004.

Kampen mot diktatur, fattigdom och ofrihet är liberalismens allra viktigaste uppgift. Överallt på jorden och i alla tider har liberaler stått för synsättet att mänskliga fri- och rättigheter är universella. Folkpartiet liberalerna i Sverige står mitt i den traditionen. Vi bejakar globaliseringen och ser den växande rörligheten för människor, varor, tjänster och kapital som något positivt. Vi eftersträvar en värld med rivna gränshinder där demokrati och respekt för mänskliga rättigheter är normer som gäller för alla människor och i alla länder.

Människans yttre levnadsvillkor har aldrig varit bättre än i dag. Men trots alla materiella förbättringar är fattigdomsgapet mellan den rika och den fattiga världen oacceptabelt och stämmer inte överens med liberala värderingar. Det är hög tid för en världsordning som präglas av demokrati, mänskliga rättigheter, ekonomiskt välstånd, frihandel och utvecklingsmöjligheter för alla. En växande globalisering - i meningen ökad öppenhet och frihandel, i kombination med liberalisering av ekonomiska och politiska system - möjliggör en sådan utveckling. En världsordning som bygger på ett fundament av solidaritet och delaktighet innebär att vi alla vid sidan av att tänka på och sörja för oss själva också bör tänka på och sörja för vår nästa. Och vår nästa kan vara den människa som lever långt borta och som vi aldrig kommer att möta men ändå inser att vi hör samman med. En utveckling med fokus på demokrati och bättre ekonomiska villkor är avgörande för att enskilda människor i fattiga länder skall kunna få bättre levnadsvillkor.

Demokratisering ökar möjligheterna att utradera fattigdomen i alla dess dimensioner. Om en positiv utveckling skall kunna förverkligas krävs nästan alltid interna politiska reformer. Bistånd utifrån kan initiera och stödja önskvärda interna reformer men kan inte ersätta dem.

Att respektera de mänskliga rättigheterna

Enligt regeringens skrivelse (2004/05:161) skall de mänskliga rättigheterna genomsyra hela den svenska politiken för en rättvis och hållbar global utveckling. Utifrån detta har bl.a. följande mål för politiken formulerats: "Att främja, stärka och skydda de mänskliga rättigheterna." Regeringen uppger att man bedriver "en konsekvent och resultatinriktad politik för de mänskliga rättigheterna nationellt, genom EU och internationella organisationer".

Folkpartiet välkomnar det mål som regeringen ställer upp enligt ovan. Men det räcker inte. Vackra ord om mänskliga rättigheter måste omsättas i praktisk handling. För oss liberaler har det därför varit beklagligt att se hur Socialdemokraterna successivt monterat ned de utrikespolitiska ambitionerna under senare år. Vi har också tvingats konstatera att mänskliga rättigheter förhandlats bort till förmån för ekonomiska intressen. Ett sådant exempel är Sveriges agerande när det gäller hävandet av Kinas vapenembargo och när Sverige böjt sig för enskilda EU-länders egenintressen, som i fallet med det indragna stödet till oppositionen på Kuba.

Folkpartiet menar att det är dags att återupprätta en aktiv och medveten utrikespolitik. Ett litet land som Sverige kan genom aktivitet och engagemang vinna gehör för idéer i EU och FN för det vi vill åstadkomma. För oss är det självklart att utrikespolitiken måste präglas av värnandet om demokrati och mänskliga rättigheter som högsta mål och riktlinje, också i praktiken. Att se på och tiga när mänskliga rättigheter kränks är att ge sitt samtycke. Det är regeringens skyldighet och plikt att reagera och agera när mänskliga rättigheter kränks, varhelst detta sker.

Det finns därför all anledning att utveckla metoderna för legitim inblandning i de fall då länder begår kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Folkpartiet menar att regeringen bör driva på en sådan metodutveckling på EU-nivå samt att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag på hur metoderna gällande legitim inblandning kan utvecklas på bilateral nivå. Detta är något som saknas i den aktuella skrivelsen.

Demokrati - nyckeln till utveckling

Vad gäller arbetet för demokratisk utveckling internationellt ställer regeringen även här upp ett antal mål som visserligen är relevanta, men som enligt vår uppfattning behöver kompletteras. Att uppnå demokrati och god samhällsstyrning i samarbetsländerna kräver en helomläggning av det svenska utvecklingssamarbetet.

Varje människa har rätt att leva ett liv i fred och frihet. Mänskliga rättigheter är universella. Det politiska system som bäst tillvaratar och tillförsäkrar människor dessa grundläggande rättigheter är det demokratiska styrelseskicket. Demokrati är därför det enda styrelseskick som är människan värdigt. Demokrati medför positiva effekter som gynnar utvecklingen i varje land. Makthavare som vill bli omvalda bör följaktligen ha ett intresse av att genomföra samhälleliga förbättringar.

En demokratisk utveckling av världens länder ligger därför också i Sveriges intresse. Genom demokratins inneboende strukturer och mekanismer främjas respekt för mänskliga rättigheter, miljöförstöring kan motverkas och frihandel och ekonomisk tillväxt stimuleras. Påtvingade internationella och nationella befolkningsomflyttningar kan långsiktigt förhindras. Krigsriskerna mellan länder minskar. Folkpartiet menar därför att det övergripande målet för svenskt utvecklingssamarbete skall vara demokrati.

Sverige bör därför undvika bilaterala biståndsengagemang i länder vars regimer inte strävar efter demokratisering. Om bistånd eventuellt skall bedrivas i diktaturstater må sådant eventuellt bistånd kanaliseras genom enskilda organisationer. Det bör i sådana fall kontrolleras extra att stödet, även genom enskilda organisationer, inte i sista hand tillfaller regimen.

Det svenska biståndet har dessvärre under årens lopp i många fall bidragit till att hålla korrumperade och maktfullkomliga regeringar vid makten. Sverige kan inte fortsätta att plöja ner pengar i odemokratiska länder utan reformvilja. Folkpartiet menar därför att Sverige bör fasa ut det bilaterala bistånd som ges till diktaturstater, såtillvida inte regeringarna visar trovärdig vilja att genomföra politiska reformer. Detta är regimer som gång efter annan, genom sitt agerande, deklarerat ointresse för demokrati och respekt för grundläggande mänskliga rättigheter.

Sedan den 1 juli 2004 har man inom det tjeckiska utrikesdepartementet bildat en "Unit for promotion of transitions" som ska koordinera Tjeckiens egen utrikespolitik, arbetet inom EU-institutionerna och FN och stödet till icke-statliga organisationer så att politiken inte skall förlora fokus utan ständigt ha främjandet av övergång till demokrati för ögonen. Arbetet skall rikta sig till såväl länder som redan har inlett en förändringsprocess som länder där man inte ser några framsteg. I början kommer arbetet att koncentrera sig till Burma, Kuba och Vitryssland.

Den svenska politiken gentemot dessa länder, som till många andra diktaturer, har länge saknat fokus och tydliga målbeskrivningar. Biståndet har inte använts i den utsträckning det varit möjligt för att främja demokratisträvande organisationer. Målet för fattigdomsbekämpning har aldrig fått en fungerande definition, och trots miljardbelopp och decennier av svenskt stöd till länder som Vietnam, Eritrea, Zimbabwe, Kuba och Tanzania har demokratiseringsprocesserna aldrig kommit i gång. När biståndet väl har dragits in för att kränkningar av mänskliga rättigheter blivit för uppenbara har politiken inte lyckats formulera om målen och aktivt försökt bidra till förändringar. Den svenska utrikespolitiken skulle vinna mycket i trovärdighet genom att lära av det tjeckiska exemplet och på allvar formulera tydliga mål om att vi skall främja övergång till demokrati i biståndsländer i första hand. Därför menar Folkpartiet att UD borde inrätta en enhet för främjande av övergång till demokrati i samarbetsländerna.

Stockholm den 13 juni 2005
Cecilia Wigström (fp)
Birgitta Ohlsson (fp)	Cecilia Wikström (fp)
Allan Widman (fp)	Gabriel Romanus (fp)
Nina Lundström (fp)