med anledning av skr. 2004/05:161 Sveriges politik för global utveckling

Motion 2004/05:U23 av Lotta Hedström (mp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att kommande resultatskrivelser klart anger både uppnåendemål, delmål och genomförandemål, var och av vem de specificerade målsättningarna fastslagits samt de övergripande målsättningarna i betänkande 2003/04:UU3 Sveriges politik för global utveckling.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att kommande resultatskrivelser skall redovisa målkonflikter mellan verksamhetsområden i enlighet med tidigare framförda krav.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att begreppet "globala nyttigheter", i enlighet med propositionen, i stället för termen "globala utmaningar" används i denna skrivelse.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att avsnitt som belyser utmaningar, målkonflikter och problemställningar i framtida skrivelser blir mer problematiserande och utförliga samt ger en mer specifik redovisning när det gäller de områden som riksdagen gjort tillkännagivanden om.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om en hållbar skuldbörda.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om regler för företag.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om asylrätten.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om den svenska vapenexporten.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att verka för att globala skatter inte skall få ersätta insatser på biståndsområdet.

Inledning

Regeringen har för andra gången under riksdagsåret återkommit till riksdagen med en skrivelse om Sveriges politik för global utveckling. Detta är glädjande och kan ses som ett tecken på att regeringen tar uppgiften att genomföra en politik för global utveckling och redovisa och utvärdera densamma på stort allvar.

Riksdagens beslut om svensk politik för global utveckling fattades i december 2003 och är sålunda bara ett och ett halvt år gammalt. Att implementera ett så omfattande beslut och förändra den befintliga politiken är naturligtvis en process som kräver tid och arbete. Dessutom är det till stora delar ny mark som bryts. Skrivelserna från regeringen måste betraktas i ljuset av detta, och har inledningsvis kanske främst ett värde som underlag och steg på vägen för att skapa en relevant metodik för att utvärdera den förda politiken.

I den motion som Miljöpartiet lade fram i anslutning till den förra skrivelsen gavs bl.a. synpunkter på kommande skrivelsers utformning. I denna efterlystes bl.a. avsnitt som belyser utmaningar, målkonflikter och problemställningar samt mer specifik redovisning när det gäller de områden som riksdagen gjort tillkännagivanden om. Dessa krav kvarstår.

Den nu föreliggande skrivelsen har delvis annan karaktär än den som lades fram i höstas. Den första skrivelsen - 2004/05:4 - var av mer allmän karaktär, medan den aktuella skrivelsen - 2004/05:161 - är mer specifik med mer detaljerad behandling av olika mål och instrument inom ramen för de åtta större huvuddragen.

Skrivelsen kan till stor del i det närmaste beskrivas som en katalog över olika frågor, projekt och ärenden som Sverige driver, stöder, verkar för, medverkar i, deltar i osv. inom ramen för de olika huvuddragen.

Vissa specifika politikområden och målkonflikter är dock redan kända och av så avgörande betydelse för den globala utvecklingen att det hade varit på sin plats att de hade behandlats på ett mer problematiserande sätt redan i denna skrivelse. För att dessa målkonflikter skall kunna lösas är det av yttersta vikt att arbetet med att åtgärda dem inleds redan i ett tidigt skede. Exempel på kända målkonflikter är bl.a. miljö kontra tillväxt och krigsmaterielexport kontra utveckling. Denna brist omnämns dock kortfattat i skrivelsen, där det avslutningsvis konstateras att studier för närvarande genomförs för att ". identifiera målkonflikter mellan olika politikområden".

När det gäller de olika målen under huvuddragen är det dessutom oklart varifrån dessa kommer. Med vilken auktorisation är de framskrivna? Hur hänger de samman? Förhoppningsvis är dock dessa mål inte formulerade för att passa de åtgärder som redan görs.

I såväl proposition som betänkande om politik för global utveckling är begreppet "globala nyttigheter" ett av huvuddragen. I denna skrivelse återfinns på motsvarande plats termen "globala utmaningar". Vi kan inte se att det finns någon anledning att denna ändring äger rum.

Miljöpartiet när dock en förhoppning om att de brister som återfinns i redovisningen är barnsjukdomar, och i nuläget menar vi att det är viktigast att processen med att genomföra politiken för global utveckling verkligen kommer i gång ordentligt.

Områdesspecifika kommentarer

När det gäller de olika sakområdena förutsätter Miljöpartiet att redovisningen i kommande skrivelser kommer att vara mer utförlig och mer problematiserande.

I den skrivelse som regeringen inkom med i höstas talas det om att "Det övergripande målet - att bidra till en rättvis och hållbar global utveckling - gäller för alla politikområden. I den samlade politiken för global utveckling skall alla politikområden dra åt samma håll."

Det handlar alltså om all politik inom alla politikområden. När man läser skrivelsen får man snarare intrycket att det handlar om en del politik inom de olika politikområdena och att vissa vitala delar tonats ned. Detta lättvindigare förhållningssätt får inte vinna insteg och devalvera den metodik som gjort PGU till en internationell succé.

Även knappheten med vilken det pågående arbetet beskrivs är problematisk gör att det blir svårt att tolka resultatet på rätt sätt: Gör man lite eller har man bara inte kommit i gång? Vill man fortsätta göra lite eller är det bara inte redovisat i detalj vad som döljs bakom de övergripande verben "driva" "påverka" osv?

Nedan följer kommentarer till, och i vissa fall förslag till förändringar av några av de olika mål som förtjänar särskild uppmärksamhet.

Åtgärderna för att ett rättighetsperspektiv på utveckling skall få genomslag i Världsbankens verksamhet känns väl tunna - "Sverige driver rättighetstänkandet" utgör i princip hela redovisningen. Miljöpartiet menar att den svenska ansatsen i den nordisk-baltiska valkretsen inte egentligen satt några spår och att exempelvis beviljande av lånemedel för nya dammbyggen, senast i Mekongfloden, är så långt ifrån en rättvis och hållbar utveckling enligt PGU man kan komma. Det vore klädsamt med ett erkännande att man i sitt arbete i detta verkligt kritiska forum för utveckling har ett stort förbättringsområde.

Samma resonemang och samma kritik kan riktas mot målet att stärka inflytandet för utvecklingsländerna inom IMF - skrivelsen hävdar att frågan "drivs" där och att vi "bidragit till kapacitetshöjande åtgärder". Miljöpartiet förutsätter att detta drivs i en sådan utsträckning att det går att precisera i sina enskildheter till nästa skrivelse och att de kapacitetshöjande åtgärderna får genomslag, dvs. att utvecklingsländerna får gehör för sina synpunkter och att deras position stärks.

De mål som ryms under huvudrubriken ekonomisk tillväxtär inte tillräckligt problematiserade - att ensidigt främjande av ekonomisk tillväxt är svårförenligt med miljömål och sociala anständighetsmål är uppenbart och bör definitivt ges större utrymme i resonemangen.

Under målet att de fattigaste länderna skall uppnå en hållbar skuldbörda borde förpliktelsen naturligtvis vara att bättre definiera vad hållbar skuld är, att omedelbart verka för att de så kallade illegitima skulderna helt avskrivs, att ekologisk skuld inkluderas i balanserna, samt att IMF:s egna reserver tas i anspråk för finansiering av en bättre utformad skuldhantering än den som HIPC hittills iscensatt.

En allvarlig brist är den helt uteblivna problematiseringen när det gäller målet att främja utländska investeringar. Denna punkts dilemma - behovet av en inhemsk kontroll över utländska investerare kontra beroendet av deras kapital och produktion - är en klassisk problemställning som inte tål att avfärdas med en vag förhoppning om en investeringsfrämjande internationell myndighet.

Att svensk handel skall bidra till rättvis och hållbar utvecklingär rimligt både som mål och krav. Men stödet från regeringen till både Globalt Ansvar och Global Compact riskerar att mest bli gester så länge företagens världsvida verksamhet inte omgärdas av tvingande regler för miljö och socialt hänsynstagande. Mest verkningsfullt vore om Sverige bidrog till att initiera ett sådant regelarbete.

Målet att balans och flexibilitet skall upprätthållas när det gäller internationella patent, är för oklart formulerat. Balans av vad och för vem? Vilken sorts flexibilitet?

Att inte nämna den grundläggande orättvisa som ligger i att 90 % av världens genetiska resurser finns i Syd, medan 90 % av patenten på dem ligger hos företag i Nord, och att WTO:s regleringar inom TRIPS på inget sätt stöder de fattiga ländernas strävan att själva kontrollera sina resurser, är flagrant. Självklart vore det mest rimliga att regeringen borde verka för att jämna ut detta.

Som mål för den globala politiken finns helt riktigt den nationella svenska ordningen för asylrättens tillämpning med. Den situation som i dag råder i vårt land för flyktingar och asylsökande från diktaturländer, från länder med dödsstraff och hedersvåldskultur, från länder med korrupta regimer och förföljelse av oliktänkande och sexuellt avvikande är en skam och drar som ensamt område ner anseendet för allt annat ambitiöst globalt rättvisearbete. På regelplanet är NIPU (Ny instans- och processordning i utlänningsärenden) ett litet och viktigt steg framåt, men det är just vid tillämpningen av befintliga regler som svenska myndigheter så allvarligt brustit under en femtonårsperiod. Dessutom borde Sverige ta som sin plikt att inom EU verka för betydligt generösare ramar för mottagande.

Regeringen torde vara väl medveten om den kraftiga kritiken mot svensk vapenexport och hur man inom ramen för PGU-betänkandet valt att inte problematisera detta i relation till fattigdomsbekämpningsmålen. Kritiken kvarstår och blir inte mildare av att frågan, trots de tilläggsdirektiv som riksdagen gav vid behandlingen av PGU i december 2003, behandlas så påtagligt summariskt i den nyligen framlagda Krigsmaterielutredningen.

När det slutligen gäller det som sägs under rubriken Utvecklingssamarbetet är det lovvärt att Sverige aktivt verkar för att givarländer som ännu inte uppnår det biståndsvolymmål om 0,7 % som satts upp skall göra detta. Däremot är det anmärkningsvärt att Sverige verkar acceptera att globala skatter och liknande skall kunna användas för att täcka upp vissa länders bristfälliga insatser på biståndsområdet. Att detta inte skall vara Sveriges policy bör ges regeringen till känna.

Stockholm den 13 juni 2005

Lotta Hedström (mp)