med anledning av skr. 2004/05:54 Redovisning av verksamheten i Internationella valutafonden, Världsbanken och de regionala utvecklingsbankerna under 2003/04

Motion 2004/05:Fi6 av Lotta Hedström (mp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda mekanismer för att fastställa ekologisk skuld och i beräkningar ta hänsyn till dessa i relation till finansiella skulder, både för långivar- och låntagarländer.

1. Riksdagen begär att regeringen snarast återkommer med former för hur detta rutinmässigt kan skapa dialogformer med ideella organisationer och folkrörelser i frågor om ur IFI:s verksamhet och policy utformas.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige inte har någon uttalad position i frågan om illegitima skulder, men bör stödja ett initiativ likt det norska.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen i det fortsatta arbetet i IFI bör prioritera metoder för effektiv skuldavskrivning och verka för en radikal omkonstruktion av skuldavskrivningskonceptet.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen i det fortsatta arbetet i IFI bör prioritera ett förhållningssätt där långsiktigt hållbar hushållning med de samlade naturresurserna i världen och en energihushållning som begränsar fossila bränslen för att hindra klimatpåverkan blir styrande i långivning.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen i det fortsatta arbetet i IFI bör prioritera en revidering av PRSP-processen så att ett reellt folkligt och parlamentariskt inflytande garanteras och så att PRSP-metodiken inte blir till ett sätt att maskera fortsatt sträng konditionalitet på det finansiella området.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen bör utöka det parlamentariska inflytandet och påverkansmöjligheten i utformningen av ställningstagande och positioner rörande IFI på så sätt att riksdagen kan komma in i processen innan positionerna slagits fast.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att riksdagsledamöter bör beredas plats i delegationer som deltar på valkretsmötena.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att skrivelsens utformning under kommande år bör präglas av större konkretion, fokusering och tematisering på samlade effekter och därför ha en tematisk bearbetning samt en redovisning i matrisform över gjorda ställningstaganden i relevanta frågor.

Skrivelsens upplägg

Allmänna synpunkter att beakta till kommande skrivelser lämnas här, eftersom detta är den första i raden av tänkta årliga produkter för parlamentarisk bearbetning.

Klart angivet fokus saknas i skrivelsen. Läsaren antas själv dra slutsatser om svenska regeringens arbete i institutionerna, men det understöds inte av skrivelsens struktur, som är mycket allmän och deskriptiv.

Mer tematisk bearbetning hade varit önskvärd, där policyfrågor i verksamhetsinnehållet tas upp på ett horisontellt sätt. Nu är den upplagd efter aktörsprincipen, dvs. varje institution för sig. Skall fattigdomsperspektiv, skuldavskrivningsagendan, millenniemålsarbetet, etc bli relevanta, måste dessa teman bli genomlysta och sedda som ett resultat av vad som verkställts inom IFI.

Vi vill också se en matris eller tabell som i aktuella, relevanta och kontroversiella ställningstaganden visar på vad de svenska representanterna ställt sig bakom i omröstningar.

Vissa intressanta saker, som enskilda länders situation, behandlas inte "av utrymmesskäl". Men hade utrymme varit det verkliga problemet finns åtskilligt annat att strama upp.

Parlamentariskt inflytande

Genom Sveriges nya politik för global utveckling (PGU) har Sverige gjort ett åtagande att verka för en samstämmig politik vägledd bl.a. av principen om fattiga människors röst. Inom ramen för den nya politiken har Sveriges riksdag drivit igenom beslutet att regeringen har regelbunden rapporteringsskyldighet till riksdagen om regeringens förda politik i Världsbanken och IMF. Skrivelsen är ett välkommet led i detta och informationen har också blivit bättre de senaste åren genom föredragningar för FiU och UU.

Men det som fortfarande krävs är direkt parlamentariskt inflytande på den politik och de positioner som skall föras i valkretsen samt representation i delegationer.

Idag i Sverige är fortfarande hela arbetet med att utöva vårt inflytande i våra valkretsar fortfarande helt och hållet regeringens angelägenhet. Emellertid finns inget prejudicerande eller stipulerat från IFI:s sida om en sådan ordning. I t ex England är både det parlamentariska inflytandet och representationen på en helt annan nivå och regeringsdragningarna och bidrag till innehåll är en angelägenhet för hela parlamentet.

Att försäkra att nationella parlament och lagstiftande församlingars suveränitet har företräde på detta sätt, förbättrar verkställandet av åtgärder för att minska fattigdom samt främjar god samhällsstyrning och demokrati.

Folkrörelseinflytandes betydelse och värde

Det är också Miljöpartiets övertygelse att folkrörelsers kritik av multilaterala processer och institutioner har varit en synnerligen viktig faktor för att driva demokratiserings- och utvecklingsprocesserna framåt. Folkrörelsernas, främst i form av Jubelkampanjens påtryckningar, tror vi t ex spelat en avgörande roll för att har fått till stånd HIPC-initiativet för skuldavskrivningar inom Världsbanken och IMF. Också kravet på en ökad transparens inom institutionerna är först och tydligast artikulerat av de breda folkrörelseorganisationerna inom skilda läger. Kyrkor, fackföreningar och globaliseringskritiker har genom utövande av sina demokratiska rättigheter sett till att trycket på institutionerna och kravet på reformer blivit tillräckligt stora för att ge effekt. Av detta följer att dialog och hörande i regelmässiga former inför utformandet av svensk politik på området vore ett stort steg framåt och skulle ge betydande progressiva bidrag för det gemensamma uppdraget att bekämpa världens fattigdom. Vi menar att regeringen snarast bör återkomma med former för hur detta rutinmässigt kan utformas.

Förd politik

Internationella Finansiella Institutionerna, IFI, dvs IMF, WB och de regionala bankerna behandlas i det följande i ett sammanhang, men mindre med avseende på de regionala bankernas verksamhet. Det är den relativa parallelliteten och det samlade resultatet av IFI:s policy som avses nedan.

Eftersom denna skrivelse behandlar redan förd politik och gjorda avväganden, begränsas texten till kommentarer på några viktiga områden som jag menar är mest iögonenfallande skeva i sina verkningar. Uttömmande miljöpartiska synpunkter om önskvärda svenska positioneringar framöver redovisas i kommande sammanhang.

• Fattigdomsperspektivet:

Det grundläggande fattigdomsperspektivet saknas tyvärr fortfarande som en genomsyrande och grundläggande koppling till hur millenniemålen ska kunna uppfyllas, både i IFI:s verksamhet och i det som uttrycks i skrivelsen om Sveriges arbete. Man frågar sig för vem verksamheten, i grunden, är? För de investerare som kan dra nytta av en liberaliserande världsekonomi eller för genuin utveckling och hållbarhet för alla på jorden?

Bankens egen utvärderingsenhet Operations Evaluation Department säger i sin utvärdering baserad på 26 av bankens 70 programländer att bankens närmande till de stora globala utvecklingsinitiativen är "dåligt definierat" och att inflytandet från utvecklingsländerna är "inadekvat". Vidare sägs att "fattigdom inte tas till ett explicit kriterium" för val av insatser.

Slutligen bör noteras att utlåningsverksamheten ocksåär inkomstbringade. Skrivelsen tar upp dilemmat om bankens likviditet och egna inkomster, eftersom dessa skall finansiera stödet till de allra fattigaste, men ger ingen uttömmande vägledning till hur denna balansgång upprätthålls, t.ex. IDA:s finansiering eventuellt oberoende av WBs kassa. I utvärderingen påpekas att "12 av 26 program gav banken 90 miljoner dollar 2003. Det kan i sig bli ett outtalat incitament för bankens vilja till partnerskap."

Detta bör således utredas närmare i den svenska fortsatta analysen.

• Gruvindustri och energiprojekt:

Bekännelsen till att länderna själva skall få fatta beslut om sin egen utveckling menas ofta vara tillämplig för miljökonditionalitet, dvs att om länderna såönskar, s. 26 i skrivelsen, är det orimligt att förvägra dem rätten att utnyttja sina naturresurser. Men motsvarande frihetsgrad gäller inte på det finansiella konditionalitetsområdet - dåär det enbart lydnadens princip!

Det finns internationella överenskommelser om mänskliga rättigheter och miljö. Idag går 94 % av lånen till fossila energisystem, vilket är en helt orimlig balans. Vi vet att växthuseffekten är ett av de största globala hoten mot vår värld och att det i första hand är fattiga människor som skulle drabbas hårdast. Lägg därtill att av de fattigaste människorna i världen är ca 70 % kvinnor, så blir frågan om att minska fossilutsläppen även en jämställdhetsfråga.

Fortfarande medges lån till ohållbara och alltför storskaliga energi- och gruvutvinningsprojekt vars villkor främst gynnar investerare och inte hållbar utveckling av den lokala ekonomin i låntagarlandet. Färskt exempel är en stor gasledning i Västafrika som trots omfattande civila protester skall dras från Nigerdeltat i Nigeria till Togo, Benin och Ghana för en lånesumma om 125 miljoner dollar.

På sin hemsida uttrycker regeringen berättigad stolthet över hur Sverige i den nationella klimatpolitiken har högre ambitionsnivåer för utsläppsminskningar än de vi är ålagda av Kyoto. Man säger också ungefär att man är en av de viktigaste supportrarna av Kyotoprotokollets rekommendationer etc.

Därför tycker mp att regeringens inställning till EIRs rekommendationer om utfasning av VBs lån till kol- och oljeutvinning inte är särskilt koherent med vår nationella klimatpolitik. Om vi tycker det är viktigt att gå längre än vad Kyoto rekommenderar nationellt borde vi vara lika offensiva även vad gäller VBs energipolitik i PGUs anda.

• PRSP-processen:

Poverty Reduction Strategy Papers, PRSP, introducerades efter omfattande kritik mot tidigare strukturanpassningsprogram. De grundar sig också på en insikt om att program som inte förankrats genom nationella demokratiska processer skapar konflikter och är ineffektiva för att få till stånd ekonomisk utveckling och fattigdomsbekämpning.

Fem år efter att PRSP introducerades råder stora brister vad gäller det folkliga, breda deltagandet. Nationella parlament utesluts ofta i viktiga beslut rörande ekonomisk politik. Världsbanken och IMF ställer villkor på utvecklingsländer som ofta förbiser eller kör över de nationella demokratiska beslutsfattarprocesserna. Detta äventyrar redan svaga demokratier och riskerar att underminera människors förtroende för demokratiskt beslutsfattande.

IMF och Världsbanken har gjort ett åtagande för att försäkra att enskilda länder har möjlighet att bestämma över sin egen ekonomiska politik, men ekonomiska reformer fortsätter att påtvingas länder, av både Världsbanken och IMF, som villkor för skuldavskrivningar och nya lån. Samtidigt som Bretton Woods-institutionernas styrelser bibehåller sin vetorätt över samtliga åtgärder, och styrelsemajoriteten innehas av de rikaste länderna, inklusive de som ingår i nationella fattigdomsstrategier, visar Världsbankens och IMFs egna utvärderingar att det råder en spänning mellan principen om nationellt ägarskap och de villkor IMF och Världsbanken ställer på utvecklingsländer, s k konditionalitet.

Konditionalitet tas upp i Världsbankens och IMFs oberoende utvärderingskontors rapporter om erfarenheterna av institutionernas arbete med PRSP (OED och IEO, 2004). En slutsats av utvärderingarna är att det finns en inbyggd spänning mellan principen att strategierna skall vara nationellt ägda och att det är ett initiativ från Världsbanken och IMF som innehåller villkor. Rapporterna visar också att det finns brister vad gäller utrymme för makroekonomiska politiska alternativ.

Av en översyn som den svenska regeringen deltog i - Review of Nordic monitoring of the World Bank and IMF support to the PRSP process (mars 2003), - framgick att effekterna av de politiska standardrekommendationerna i IMFs och Världsbankens låneavtal på fattigdom och jämställdhet är oklara. Rapporten konstaterar att kopplingen mellan makroekonomisk politik och fattigdomsminskning ibland är svag och grundas på teorier snarare än på empiriskt bevisade effekter av de politiska valen när det gäller fattigdom. Denna rapports rekommendationer bör följas upp.

För ett verkligt ägarskap av PRSP-processerna och för god samhällsstyrning krävs att nationella parlament, länders folkvalda representanter, har möjlighet att delta i utformande och granskning av alla relevanta ekonomiska och politiska beslut i samband med de villkor som Världsbanken och IMF ställer.

Exempel på villkor som ställs är privatiseringar och handelsliberaliseringar. I t ex Tanzania har Världsbanken ställt krav på privatisering av vattensektorn, som villkor för skuldavskrivningar och bistånd. Konsultation och öppenhet har varit begränsade, nationella parlamentariker har inte involverats. Reformen har inte skett utifrån ett fattigdomsperspektiv, sociala konsekvensanalyser har inte genomförts och erfarenheterna hittills är att priserna stigit utan av servicen förbättrats. Andra exempel är privatiseringar inom energisektorn. Villkoren sker direkt eller indirekt genom teknisk assistans till utvecklingsländer. Världsbankens privatiseringsstrategi uttrycks i World Bank's Private Sector Development (PSD) från 2002 (se Turning off the taps, Donor Conditionality and water privatization in Dar es Salaam, Tanzania, Action Aid 2004 och Money Talks, How aid conditions continue to drive utility privatization in poor countries, Action Aid 2004).

• Skuldkomplexet:

Skuldavskrivningsfrågan fortsätter att toppa listan av akutåtgärder för hävande av världsfattigdomen. Ett allomfattande och effektivt angreppssätt saknas fortfarande, och nu kräver ett antal länder oberoende tribunaler för att säkerställa vilka skulder som kan betecknas som illegitima.

För att millenniemålen skall kunna uppnås krävs helt enkelt snabbare och mer omfattande avskrivningar av fattiga länders skulder. Detta har framförts av UNDP (Human Development Report 2003), och i Millennium Projects nyligen släppta rapport av professor Jeffey Sachs, Millennium Project, Investing in Development - A Practical Plan to Achieve the Millennium Development Goals, 2005.

Skuldåterbetalningar sker idag på bekostnad av investeringar i hälsovård och utbildning. I till exempel Zambia går mer resurser till skuldåterbetalningar än vad som investeras i hälsa trots att landet står inför utmaningen av en enorm hiv/aids-katastrof.

G7-ländernas finansministrar enades 5 februari om att "mer behöver göras", liksom en fall-till-fall-analys av HIPC*-ländernas skulder. De uttalade också en viljeyttring att bistå med 100 % avskrivningar.

Det s k HPIC-initiativets förlängning menar vi var olyckligt. Det står idag klart att skuldlättnader inom ramen för HIPC-initiativet inte är tillräckliga. HIPC-ländernas skulder har sammantaget ökat med 430 % sedan 1980, och skulder till de multilaterala institutionerna har ökat med 800 % (Paying for 100 % Multilateral Debt Cancellation, Current Proposals explained, Eurodad 2005).

Vår analys, som framförts till regeringsrepresentanter på en rad sittningar under verksamhetsåret är att konstruktionen inte är tillfredsställande: där grundar man återbetalningen på förväntade exportinkomster - något mycket vanskligt och inte ägnat att skapa stabil grund för uppnåendet av millenniemålen. Istället bör ett mer kvalificerat resonemang om hur "hållbar skuld"-begreppet skall definieras, föras.

Ett öppet, rättvist skuldsaneringsförfarande på internationell nivå, kallat Free and Transparent Arbitration Process böriscensättas, för att långivare och låntagare skall kunna lösa återbetalningen av tidigare och kommande skulder. IMFs roll i en sådan metod är då inte längre att samtidigt vara övervakare och fordringsägare, vilket är fallet i dagens HIPC-modell.

Illegitima skulder, dvs lån som utbetalas till korrupta regimer och ärvs av kommande kanske mer legitima regeringar, är ett problem som pockar på en snar och klar lösning.

Doktrinen om illegitima skulder har ännu inte vunnit gehör i Världsbanken och IMF, men har fått visst stöd av regeringar.

Norge kommer att stödja en studie om illegitima skulder genomförd av de relevanta multilaterala institutionerna i syfte att ta fram konkreta rekommendationer. Sverige har ingen uttalad position i frågan, men borde kunna stödja ett initiativ likt det norska.

Stockholm den 11 februari 2005

Lotta Hedström (mp)