med anledning av skr. 2007/08:114 Strategisk exportkontroll 2007 – krigsmateriel och produkter med dubbla användningsområden

Motion 2007/08:U24 av Bodil Ceballos m.fl. (mp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om den fortsatt höga vapenexporten.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att stoppa exporten av krigsmateriel till diktaturer.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om införande av demokratikriterium för vapenexporten.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att inte sälja vapen till krigförande länder.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att även inkomsterna för leasing av krigsmateriel bör tas upp i den totala siffran för vapenexporten.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige bidrar till fattigdom och underutveckling.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om den europeiska försvarsbyrån.

Fortsatt mycket hög vapenexport

Sveriges vapenexport fortsätter att ligga på en mycket hög nivå. Trots att den totala exporten minskade med 8 % så ökade exporten av krigsmateriel för strid med 10 %. Totalt sett hamnade 2007 års export på 9,6 miljarder kronor vilket är en mycket hög export. Trots en i teorin restriktiv vapenexportpolitik ökade den jämfört med år 2001 med mer än 200 %. Antalet länder som Sverige exporterade krigsmateriel till uppgår till 57, vilket var lika många som under 2006.

Problemet med den svenska vapenexporten är inte bara att den är omfattande, utan också att vi också säljer vapen till förtryckarstater och militärdiktaturer. Detta trots att den borgerliga regeringen säger sig sätta demokrati och mänskliga rättigheter högt på den utrikespolitiska agendan. I den borgerliga regeringens propositioner och skrivelser är det många fagra tal om mänskliga rättigheter och demokrati, men någon ändrad attityd från regeringen när det gäller vapenexporten går inte att skönja.

Sverige sålde under 2007 krigsmateriel till flera länder som av flera demokratiinstitut klassas som ickedemokratier, däribland Pakistan, Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Egypten och Oman.

Vi i Miljöpartiet står fast vid vårt krav att ett demokratikriterium borde införas för att få köpa svenska vapen.

Svenska vapen till krigförande länder

I strid med gällande riktlinjer fortsätter Inspektionen för strategiska produkter (ISP) att tillåta krigsmaterielexport till krigförande länder. Dessutom exporterar Sverige krigsmateriel till länder där det förekommer grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

Bland mottagarländerna för svensk krigsmateriel återfinns flera länder som är inblandade i väpnad konflikt. Dit hör Indien, Thailand och USA. Dessutom gav ISP grönt ljus till export av krigsmateriel för strid till Turkiet i november 2007, efter att det turkiska parlamentet godkände arméns plan att gå in militärt i norra Irak. Det är inte acceptabelt. Det krävs en skärpning av riksdagens riktlinjer så att den stora vapenexporten av svensk krigsmateriel till krigförande länder, grova människorättskränkare och länder med stora fattigdomsproblem stoppas. Svenska politiker ska inte få fortsätta att systematiskt åsidosätta reglerna för vapenexport.

Regeringen har på ett genomgående sätt lyft fram de mänskliga rättigheterna och demokrati när det gäller det svenska biståndet och i utrikespolitiken. Frågan vi ställer oss är varför det är så svårt att efterleva denna ambition även inom vapenexporten? Miljöpartiet menar samtidigt att gällande lagstiftning måste efterlevas vilket innebär att man inte ska sälja krigsmateriel till krigförande länder.

Försvarsmaterielexporten 2007

Den största mottagaren av svensk försvarsmateriel 2007 var Sydafrika (1,3 miljarder kronor) som består av leverans av Jas 39 Gripenplan. Den näst största var Nederländerna (1,1 miljarder kronor), följt av USA (843 miljoner kronor) och Danmark (743 miljoner kronor). Regeringen skriver i sin skrivelse att 97 % av KS-klassade produkter (krigsmateriel för strid) gick till etablerade mottagarländer inom EU samt till USA och Australien.

Enligt en annan myndighet, Migrationsverket, pågår det inte en väpnad konflikt i Irak och Afghanistan, vilket gör det möjligt att sända tillbaka asylsökande. Samma slutsats verkar även ISP dra när man godkänner export av krigsmateriel för strid för nästan en miljard kronor till USA. Men frågar man FN så är svaret ett annat. Det pågår krig i båda dessa länder och USA är den huvudsaklige krigförande parten.

Leasing

Från industrihåll brukar man höra att Jas 39 Gripen är så populärt och efterfrågat att nästan alla vill ha det och det finns väldigt optimistiska försäljningsprognoser för framtiden. En förklaring till den senaste tidens framgångar kan vara att Saab, till skillnad från konkurrenterna, har varit väldigt kreativanär det gäller att hitta på alternativ till en ren försäljning. Man har de senaste åren leasat flygplan till bl.a. Tjeckien och Ungern. En leasing som inte ingår i den totala exportstatistiken. Bara till Tjeckien uppgår inkomsterna till Saab till ca 5,7 miljarder kronor under leasingperioden 2005–2015.

Vidare har Saab Microwave System leasat ut två Radar AMB Giraffe till Storbritannien.

Det är bra att information om denna leasing tas med i den årliga skrivelsen för exportkontroll, men det vore naturligtvis önskvärt att även denna inte obetydliga summa tas med i statistiken, eftersom avtalen innebär en betydande intäkt för försvarsindustrin och staten.

Spridning av små och lätta vapen

Som Svenska freds- och skiljedomsföreningen har konstaterat har Sverige under 2007 exporterat bärbara, s.k. lätta vapen, för drygt 1,2 miljarder kronor. Varje år dödas uppemot 300 000 människor av s.k. lätta vapen, enligt FN. USA använder t.ex. Saabs pansarskott AT 4 i sin krigföring i Irak. Sverige som historiskt sett håller en relativt hög profil för att kontrollera lätta vapen har samtidigt en stor export av dessa vapen. Det inger inte förtroende. Utöver pansarskott till USA har Sverige även sålt granatgevär till Indien och delar till bärbara luftvärnssystem till Indonesien och Pakistan.

Regeringen skriver i en annan skrivelse, Nationell strategi för svenskt deltagande i internationell freds- och säkerhetsfrämjande verksamhet (2007/08:51) att förekomsten av massförstörelsevapen och den stora spridningen av små och lätta vapen hotar internationell säkerhet, och därmed också vår.

Sverige spelar här ett dubbelspel. Man agerar internationellt för en hård kontroll men är samtidigt världsledande inom området bärbara pansarvärnsvapen. Det svenska företaget Saab Bofors Dynamics har sålt över en miljon vapensystem till mer än 50 länder i världen. Det mest spridda vapnet är granatgeväret Carl Gustaf som använts i en mängd krig, exempelvis i Burma, Sri Lanka, Vietnam och Kashmir.

En stor köpare av Carl Gustaf är USA och vapnet har använts i både Irak och Afghanistan. Till granatgeväret finns den s.k. flechetteammunitionen, ADM 401, som är utvecklad för specifika amerikanska ändamål och särskilt anpassad för krigföring i stadsmiljö. Vid explosionen sprids över 1 000 flechetter, små sylvassa pilar, över ett 100 meter stort område, och risken att oskyldiga civila skadas är stor.

Sverige bidrar till en upprustningsspiral i en av världens mest explosiva regioner

Problematiskt också för svensk utrikespolitik och exportkontroll är exporten av radarsystemet Erieye till Pakistan. Pakistan borde redan från början vara diskvalificerat som mottagare av svenska vapen på grund av dess bristande demokrati. Pakistan är ett mycket instabilt land som dessutom riskerar att implodera av inre motsättningar men främst från hotet från radikala fundamentalister. Dessutom befinner sig Pakistan i en långvarig konflikt med Indien om gränsområdet Kashmir. Båda länderna är dessutom kärnvapenstater. Förutom att Sverige beväpnar Pakistan säljer vi även vapen till Indien. Sverige bidrar således aktivt till en upprustningsspiral i en av världens mest explosiva regioner.

Regeringen borde ge tydliga signaler till Saab, som försöker vinna det stora kontraktet att få leverera 126 Jas 39 Gripenplan till det indiska flygvapnet. Det jaktplan som Indien köper måste kunna bära landets kärnvapen. Men att göra Jas 39 Gripen till kärnvapenbärare borde i rimlighetens namn omöjliggöra en affär med tanke på den lagstiftning som finns kring vapenexporten. Det kan inte heller vara ett svenskt utrikespolitiskt mål att göda en potentiell kärnvapenkonflikt. Regeringen borde därför ge tydliga signaler till Saab att det är en omöjlig affär som Sverige omöjligen kan stå bakom.

Eftersom det är den svenska staten som står bakom varje vapenaffär och som står som ekonomisk garant för affärerna så kan svensk export av krigsmateriel till tvivelaktiga länder som Pakistan knappast vara i svenska folkets intresse. Tidningen Dagen skrev den 22 februari att svenska skattebetalare riskerar att behöva stå för kostnaderna för radarsystemet Erieye, om den nya demokratiska regeringen i Pakistan i stället skulle välja att ställa in betalningarna till Sverige för att satsa pengarna t.ex. på inhemsk fattigdomsbekämpning. Skulle utbetalningarna till Sverige utebli kan pengarna komma att dras från den svenska biståndsbudgeten.

Svensk vapenexport bidrar till fattigdom och underutveckling

FN:s utvecklingsorgan UNDP lyfter i sin rapport för 2006 fram problemet att militära investeringar av fattiga länder hämmar livsviktiga satsningar på rent vatten och sanitet. Pakistan omnämns särskilt då landet lägger 47 gånger mer på militären än på vatten och sanitet, samtidigt som 118 000 människor årligen dör av diarré i landet.

Svenska vapen säljs till länder med stor fattigdom där vapenköpen kan direkt motverka arbetet mot fattigdom. Det är ett grundläggande problem att världen väljer att prioritera militära satsningar i stället för att lösa problemen med fattigdom. För varje krona som läggs på bistånd i världen läggs ytterligare 15 kronor på militära utgifter.

När riksdagen beslutade om politiken för global utveckling i december 2003 var huvudpunkten att Sveriges politik måste vara samstämmig: Det Sverige säger och gör i ett sammanhang måste stämma med svenskt agerande i ett annat. Alla politikområden ska sträva mot samma mål. Målet är att bidra till en rättvis och hållbar global utveckling. Politiken ska präglas av ett rättighetsperspektiv och kännetecknas av de fattigas perspektiv på utveckling. Det innebär att de fattiga människornas behov, intressen och förutsättningar ska vara utgångspunkt i strävandena mot en rättvis och hållbar utveckling.

Om Sverige ska leva upp till detta bör vapenexporten i varje enskilt fall föregås av en problematiserande granskning av om vapenexporten riskerar att motverka hållbar utveckling. En försiktighetsprincip bör anges i samband med vapenexport som innebär att om det finns risk för en målkonflikt bör fattigdomsbekämpningen få företräde.

Svensk vapenexport bidrar till att göda krig och konflikter

Vi ska göra vårt yttersta för att befria våra folk från krigets gissel som i konflikter inom och mellan länder har krävt mer än fem miljoner liv under det senaste årtiondet.

Denna deklaration antogs i september år 2000 av Millennietoppmötet arrangerat av FN. Om Sverige och världens länder menar vad de säger måste det naturligtvis få konsekvenser. Delar av världen präglas av djupgående och komplicerade konflikter, som ofta leder till krig och grova kränkningar av mänskliga rättigheter.

Den internationella vapenhandeln är en viktig drivkraft bakom militära rustningar och bidrar därmed till krig och väpnade konflikter. Därför bör Sverige verka för en radikal svensk och global nedrustning, och för att resurser som idag förslösas på militär rustning omfördelas till insatser som kan förebygga krig och konflikter.

Dessvärre finns nu i stället förslag i Sverige som går i motsatt riktning och som ytterligare öppnar för att sälja vapen till krigförande länder. Det är förslag som syftar till att göra det enklare att exportera till ett antal strategiskt viktiga länder som Sverige har ett omfattande krigsmaterielsamarbete med.

En konsekvens av detta är att Sverige lättare kan exportera krigsmateriel till krigförande länder, t.ex. USA och Storbritannien. Ett annat exempel är att Sverige, trots långvarigt krig mellan Indien och Pakistan, fortsätter att leverera krigsmateriel till båda parter för att inte undergräva nuvarande och framtida affärskontakter.

Svensk vapenexport bidrar till brott mot mänskliga rättigheter

En av de grundläggande förutsättningarna för vapenexport i Sverige är sedan 1971 års riksdagsbeslut att mottagarländerna ska respektera de mänskliga rättigheterna. Trots det tillåts export till en rad länder som bryter mot de mänskliga rättigheterna (se nedan).

Förbudet mot export till länder som bryter mot de mänskliga rättigheterna är emellertid inte endast humanitärt motiverat. Att inte sälja vapen till dessa länder är också en säkerhetspolitiskt grundad hållning. Sambandet mellan respekt för de mänskliga rättigheterna och en fredlig utveckling är ett sedan länge erkänt faktum. Omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter kan utgöra ett hot mot stabiliteten såväl inom ett land som i dess omgivning.

I riktlinjerna för vapenexport anges att respekt för mänskliga rättigheter är ett centralt villkor för att vapenexport ska beviljas. Det spelar ingen roll om vapen i sig kan komma att användas för att kränka mänskliga rättigheter eller inte, det räcker att kränkningarna förekommer i landet för att vapenexporten ska stoppas.

Att svensk utrikespolitik ska främja respekten för de mänskliga rättigheterna har av riksdag och regering betonats allt mer under senare år. Omsorgen om och försvaret av de mänskliga rättigheterna är en integrerad och central del av den svenska utrikespolitiken.

Trots de hårda skrivningarna ser verkligheten helt annorlunda ut än dess restriktiva intentioner. Riksdagens riktlinjer för vapenexport åsidosätts systematiskt. Sverige exporterar stora mängder krigsmateriel till flera länder där svåra brott mot mänskliga rättigheter begås, vilket legitimerar regeringarna politiskt såväl som stärker deras vapenmakt rent konkret.

Svensk vapenexport stärker diktaturer

Trots att demokrati är ett utmärkande drag i svensk utrikespolitik säljer Sverige vapen till en rad diktaturer. Genom bland annat bistånd och politiska insatser har Sverige på olika sätt sökt understödja demokratiska krafter och en demokratisk utveckling i olika delar av världen. Demokrati är en hörnsten i Sveriges politik för global utveckling. Politiken ska präglas av ett rättighetsperspektiv. I rättighetsperspektivet ingår demokrati och mänskliga rättigheter.

Trots denna skrivning har svensk praxis möjliggjort att vapenexport tillåtits till flera icke-demokratiska länder. Sverige skickar och har skickat vapen till en rad länder som inte är demokratiska.

Europeiska försvarsbyrån (EDA)

De svenska vapenexportreglerna borde få en restriktivare tolkning. Någon annan gångbar väg finns inte, menar vi. Speciellt inte om regeringen har demokrati, mänskliga rättigheter och hållbar utveckling som ledstjärnor för den svenska utrikespolitiken. Denna restriktivitet borde naturligtvis även prägla det fortsatta arbetet med revideringen av EU:s s.k. uppförandekod.

Miljöpartiet finner det märkligt att EU å ena sidan säger sig vilja verka för nedrustning och exportkontroll, å andra sidan lägger alltmer resurser på eget krigsmateriel och på att ta fram nya vapensystem i den gemensamma försvarsbyrån. I årets rapport om strategisk exportkontroll under det kapitel som ISP skrivit uppmärksammar myndigheten att det förenklade och avbyråkratiserade internationella samarbetet mellan de europeiska länderna inte får resultera i en nedrustning av den jämförelsevis strikta svenska exportkontrollen. Miljöpartiet delar dessa farhågor och anser att Sverige därför borde begära utträde ur EDA.

Det krävs mer än fagra ord för att svenska folket ska återfå förtroendet för hanteringen kring svensk vapenexport.

Stockholm den 2 april 2008
Bodil Ceballos (mp)
Peter Rådberg (mp)	Max Andersson (mp)
Ulf Holm (mp)