med anledning av skr. 2007/08:42 2007 års redogörelse för tillämpningen av lagen (1991:572) om särskild utlänningskontroll

Motion 2007/08:Ju14 av Mehmet Kaplan m.fl. (mp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen i sitt internationella arbete bör verka för att personerna på FN:s och EU:s terrorlista får insyn i anklagelserna mot sig samt tillgång till domstolsprövning och andra adekvata rättsmedel.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att vidta åtgärder för att säkerställa att Mohammed Moumou och, om det skulle hända, andra svenskar som sätts upp på listan får en rättssäker prövning och adekvata rättsmedel.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen bör vidta åtgärder för att svenska medborgare som sätts upp eller som varit uppsatta på listan får tillgång till de rättsmedel som ger dem möjlighet att föra talan om kompensation för den skada de lidit.

Miljöpartiet de grönas syn på tvångsmedel och terrorbekämpning

Det är av största vikt att samhället kan skydda sig mot grupper och personer som vill uppnå politiska mål med hjälp av våld mot civila. De åtgärder som vidtas får dock kränka varken rättsstatens principer eller de mänskliga rättigheterna.

Om staten väljer att bemöta terrorhot genom att urlaka medborgarnas rättssäkerhet riskerar det att öka alienationen från och misstänksamheten mot samhället. I stället för att motverka risken för politiskt våld kan sådana åtgärder få motsatt verkan.

Under hundratals år har vi i de demokratiska länderna utvecklat rättsprinciper och strikta regler för statens ingrepp i medborgarnas frihet. Det är ytterst vår förmåga att värna dessa principer och att upprätthålla dem även när vår säkerhet hotas som skiljer oss från totalitära regimer.

Det är en grannlaga uppgift för lagstiftaren att balansera mellan det fullt legitima behovet att förebygga och bestraffa storskaligt politiskt våld och att värna rättsstatens principer. Företrädare för inhemsk och utländsk polis- och underrättelsetjänst kommer av naturliga skäl att ständigt pocka på för att kunna använda starkare och mer omfattande metoder. Genomförda, hotande och avvärjda attentat anförs effektivt som exempel på vad som hotar om inte deras önskemål tillmötesgås. Och med visst fog – trots allt är rätten till liv och säkerhet den viktigaste mänskliga rättigheten.

Samtidigt är rättsstatens principer och de mänskliga rättigheterna abstrakta, svårgreppbara och under ständig diskussion. Mardrömmen för varje beslutsfattande politiker är att ha underlåtit att fatta ett beslut som med facit i hand skulle kunna ha avvärjt ett attentat.

I en sådan situation är det av yttersta vikt att vi som lagstiftare står stabila i vilka principer som aldrig får överträdas. När de brottsbekämpande myndigheterna begär tillgång till ytterligare tvångsmedel måste vi kräva att de kan visa dels att dessa verkligen behövs, dels att de kommer att vara tillräckligt effektiva för att motivera den inskränkning i människors frihet och integritet som de innebär. I så stor utsträckning som möjligt måste kontrollfunktioner byggas in för att övervaka tillämpningen av tvångsmedlen. De som obefogat utsatts för tvångsmedlen ska ha rätt till kompensation.

FN:s och EU:s terrorlistor

I skrivelse 2007/08:42 nämner regeringen, som en del av Sveriges arbete mot terrorism, vår tillämpning av rådets förordning (EG) nr 881/2002 av den 27 maj 2002. Förordningen, som är bindande rätt i Sverige, implementerar FN:s säkerhetsråds resolution 1267 (1999) och efterföljande resolutioner och innebär att de personer och grupper som är uppsatta på den lista som säkerhetsrådet, eller dess sanktionskommitté mot talibanerna, al-Qaida och Usama bin Ladin, upprättat omfattas av ett antal sanktioner. Sanktionerna innefattar bland annat reseförbud och frysning av deras tillgångar.

Efter den 11 september 2001 sattes bankrörelsen Al Barakat och tre svenskar, Ahmed Yusuf, Abdirisak Aden och Abdulaziz Ali, upp på listan, vilket fick omfattande konsekvenser för dem och för de personer som använt banken för att skicka pengar hem till familjer och anhöriga i Somalia. Utan möjlighet att få sanktionerna prövade av domstol eller insyn i anklagelserna mot dem stod männen utan möjlighet till försörjning. Den siste av de tre, Ahmed Yusuf, avfördes först år 2006 från listan efter förhandlingar mellan Sverige och USA.

Även om dessa tre svenskar har strukits så finns listan kvar och omfattar i dag 361 personer som sitter i samma rättsliga sits, bland andra den svenske medborgaren Mohammed Moumou som sattes upp på listan i december 2006. En procedur för strykning från listan infördes 2006, men denna svarar inte på långa vägar mot de rättssäkerhetskrav som måste kunna ställas för att åtgärderna ska vara acceptabla i rättsstater. Personerna på listan måste själva anföra bevis för att de inte är skyldiga. De har ingen rätt att ta del av informationen som föranlett att de tagits upp på listan. För att kommittén ska pröva deras talan krävs att deras hemland eller något av länderna i kommittén tar upp deras fall och rekommenderar att de avförs från listan, alternativt godkänner att de kan vända sig direkt till kommittén. Alla länder i kommittén, vilka är desamma som i säkerhetsrådet, har vetorätt mot förändringar av listan.

EG:s förstainstansrätt har i fallen Yusuf och Kadi prövat om sanktionerna strider mot EG-rätten och grundläggande mänskliga rättigheter, men inte ansett sig ha rätt att åsidosätta säkerhetsrådets beslut trots att det i princip strider mot Europakonventionen. Nationella domstolar anser sig bundna av EG-rätten. Ingen domstol anser sig alltså kompetent att pröva sanktionerna mot personerna på listan i sak.

Vilka rättssäkerhetskrav kan ställas?

Europarådets särskilda rapportör Dick Marty avlämnade i november 2007 en rapport om FN:s och EU:s terrorlistor (blacklists). Marty skriver att EU:s och FN:s procedurer för hantering av listorna kränker de grundläggande principerna om mänskliga rättigheter och lagbunden rättstillämpning.

Miljöpartiet de gröna stämmer in i Martys kritik. Sveriges engagemang får inte avstanna för att tre av fyra medborgare avförts från listan. Det är av yttersta vikt att regeringen i sitt arbete i EU:s ministerråd arbetar för att säkerställa att de personer som är uppsatta på listan får tillgång till effektiva rättsmedel.

Marty lägger fast följande principer som så grundläggande att de bör gälla vid all rättstillämpning i en rättsstat, även vid hantering av terrorlistan. Miljöpartiet delar denna uppfattning.

• Att bli underrättad om anklagelserna mot sig och grunderna för dessa.

• Att ha rätt att bli hörd och att försvara sig mot anklagelserna.

• Att ha rätt att få beslut som inverkar på ens rättigheter granskade av ett opartiskt och fristående organ.

• Att ha rätt till kompensation för att felaktigt ha drabbats av sanktioner.

Svensk rätt

Varje medlemsstats ovillkorliga bundenhet av FN:s säkerhetsråds beslut under kapitel VII i FN-stadgan var, vid dess tillkomst, inte tänkt att användas för att införa sanktioner mot enskilda personer. Blotta tanken på att FN:s regelverk skulle användas för att kränka de mänskliga rättigheterna skulle ha varit verklighetsfrämmande för FN-stadgans konstruktörer. Bundenheten vid de mänskliga rättigheterna är trots allt fastställd i flera av stadgans artiklar.

Vi kan i dag se att de tre svenskarna inte har kompenserats för den skada de lidit genom att ha varit uppsatta på terrorlistorna utan möjlighet att få sanktionerna prövade i ett domstolsliknande förfarande. Vi kan också konstatera att regeringen inte protesterade mot att ytterligare en svensk sattes upp på listan för drygt ett år sedan, trots vetskapen om de rättssäkerhetsbrister som listningen medför.

Att den nationella rätten utan prövning underordnar sig säkerhetsrådets beslut, även när det uppenbarligen kränker såväl nationella rättighetsstadganden som kraven i Europakonventionens artikel 6 på rätt till domstolsprövning, är inte självklart. Kanada krävde bevis från FN och USA för att upprätthålla sanktionerna mot deras medborgare Liban Hussein. I brist på sådana hävde de sanktionerna och utgav skadestånd till Hussein. I Sverige har professor Iain Cameron, en av de ledande folkrättsliga experterna, menat att medlemsstaterna inte bara kan utan måste åsidosätta säkerhetsrådets beslut om det betyder att det kränker mänskliga rättigheter. Regeringen bör tillse att Moumou och, om det skulle hända, andra svenskar som sätts upp på listan tillförsäkras en rättssäker prövning.

Regeringen bör också säkerställa att Ahmed Yusuf, Abdirisak Aden och Abdulaziz Ali som varit uppsatta på listan får kompensation för den skada de lidit.

Avslutning

Utöver översiktliga redogörelser i EU-nämnden för de listade svenskarnas bakgrund har Miljöpartiet ingen insyn i de anklagelser som riktas mot personerna på FN:s och EU:s terrorlista. Inte heller ser vi sanktionerna som sådana som orimliga att tillämpa mot enskilda ledande terrorister. Det är möjligt att det är både riktigt och lämpligt att rikta sådana sanktioner mot många på listan. Men att göra det utan att grundläggande rättsprinciper upprätthålls är inte bara ovärdigt våra rättsstater och FN-systemet. Det är också direkt kontraproduktivt för samhällets säkerhet.

Stockholm den 18 januari 2008
Mehmet Kaplan (mp)
Mikael Johansson (mp)	Jan Lindholm (mp)
Ulf Holm (mp)