med anledning av skr. 2008/09:114 Strategisk exportkontroll 2008 – krigsmateriel och produkter med dubbla användningsområden

Motion 2008/09:U16 av Max Andersson m.fl. (mp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om den omfattande svenska vapenexporten.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att inte sälja vapen till krigförande länder.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige bidrar till fattigdom och underutveckling.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige med sin krigsmaterielexport bidrar till en upprustningsspiral i en av världens mest explosiva regioner.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om införande av demokratikriterium för vapenexporten.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att stoppa exporten av krigsmateriel till diktaturer.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om den europeiska försvarsbyrån.

Försäljningsrekord för svensk vapenexport

Under 2008 satte Sveriges vapenexport ett försäljningsrekord. Krigsmaterielexporten uppgick under förra året till 12,7 miljarder kronor, vilket är den högsta summan någonsin för svensk export av krigsmateriel. Jämfört med 2007 ökade svensk vapenexport med 32 %. Denna ökning sker trots en i teorin restriktiv vapenexportpolitik. Antalet länder som Sverige exporterade krigsmateriel till uppgår till 54. Till ytterligare 7 beviljades export av olika sorters ammunition.

Den svenska vapenexporten är omfattande, vilket är ett problem i sig. I strid med gällande riktlinjer fortsätter Sveriges krigsmaterielexport till krigförande länder. Dessutom säljer Sverige vapen till förtryckarstater och militärdiktaturer. Detta trots att den borgerliga regeringen säger sig sätta demokrati och mänskliga rättigheter högt på den utrikespolitiska agendan.

Den största mottagaren av svensk försvarsmateriel 2008 var Sydafrika (1,9 miljarder kronor) dit Jas 39 Gripen-plan levererades. Den näst största var Nederländerna (1,8 miljarder kronor), följt av Danmark (1,8 miljarder kronor), Grekland (1,1 miljarder kronor), Pakistan (846 miljoner kronor) och USA (800 miljoner kronor). Regeringen skriver i sin skrivelse att fördelningen mellan övrig krigsmateriel (ÖK) och krigsmateriel för strid (KS) under 2008 var 50/50. Exporten av KS-klassade produkter gick till 97 % till etablerade mottagarländer inom EU och Sydafrika samt till USA och Australien.

Som synliggörs av statistiken är två av de största mottagarna av svensk krigsmateriel utvecklingsländer. Under 2008 är Sverige världens åttonde största leverantör av krigsmateriel till utvecklingsländer. Räknat per capita är Sverige världsledande.

Sedan Sveriges politik för global utveckling (PGU) infördes har Sveriges vapenexport till utvecklingsländer skjutit i höjden. Vart fjärde svenskt vapen säljs i dag till fattiga utvecklingsländer. Detta är en olycklig trend. Trots den moderatstyrda regeringens propositioner och skrivelser och dess fagra tal om mänskliga rättigheter och demokrati gör den ingenting för att stoppa denna negativa utveckling.

Sverige sålde under 2008 krigsmateriel till flera länder som av flera demokratiinstitut klassas som icke-demokratier, däribland Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Egypten och Oman.

Miljöpartiet har länge krävt att ett demokratikriterium borde införas för att få köpa svenska vapen.

Svenska vapen till krigförande länder

Sverige har kanske världens tuffaste lagstiftning för export av krigsmateriel. Trots att riktlinjerna är tydliga och förbjuder försäljning av krigsmateriel till krigförande länder, fortsätter Inspektionen för strategiska produkter (ISP) att ge tillstånd för sådan försäljning. Dessutom exporterar Sverige krigsmateriel till länder där det förekommer grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

Bland mottagarländerna för svensk krigsmateriel återfinns flera länder som är inblandade i väpnad konflikt. Dit hör Indien, Thailand, Turkiet och inte minst USA. Det är inte acceptabelt. Riksdagens riktlinjer måste skärpas så att den stora vapenexporten av svensk krigsmateriel till krigförande länder, länder som grovt kränker de mänskliga rättigheterna och länder med stora fattigdomsproblem stoppas. Svenska politiker ska inte få fortsätta att systematiskt åsidosätta reglerna för vapenexport.

Miljöpartiet menar att gällande lagstiftning ska efterlevas, vilket innebär att man inte ska sälja krigsmateriel till krigförande länder.

Trots gällande lagstiftning som förbjuder export av vapen till krigförande länder säljer vi krigsmateriel för strid till USA, som är den huvudsakliga krigförande parten i både Irak och Afghanistan. FN drar slutsatsen att det pågår krig i dessa båda länder. Denna slutsats delas dock inte av ISP som årligen godkänner export av krigsmateriel för strid för nästan en miljard kronor till USA. Den borgerliga regeringen måste veta något som inte FN vet, eftersom en annan myndighet, Migrationsverket, rutinmässigt sänder tillbaka asylsökande från dessa båda länder, med hänvisning till att det inte pågår en väpnad konflikt i Iran och Afghanistan.

Svensk vapenexport bidrar till fattigdom och underutveckling

Under 2008 sålde Sverige krigsmateriel till flera länder som dras med allvarliga fattigdomsproblem. De två främsta mottagarländerna är Sydafrika och Pakistan.

Problemet som Miljöpartiet ser det är att vi har en regering som inte för en konsekvent politik. Regeringen säger sig verka för fattigdomsbekämpning men gör samtidigt stora exportsatsningar av krigsmateriel till fattiga länder, som t.ex. Sydafrika och Pakistan. Trots stor fattigdomsproblematik är Pakistan ett av få länder i världen som lägger mer pengar på försvaret än på utbildning och hälsa tillsammans. Krigsmaterielexporten till Sydafrika är större än Sidas hela bistånd till humanitära insatser och konfliktrelaterad verksamhet för alla länder i Afrika söder om Sahara.

FN:s utvecklingsorgan UNDP lyfter i sina rapporter fram problemet att militära investeringar av fattiga länder hämmar livsviktiga satsningar på rent vatten och sanitet. Pakistan omnämns särskilt då landet lägger 47 gånger mer på militären än på vatten och sanitet, samtidigt som närmare 120 000 människor årligen dör av diarré i landet.

Svenska vapen säljs till länder med stor fattigdom där vapenköpen kan direkt motverka arbetet mot fattigdom. Det är ett grundläggande problem att världen väljer att prioritera militära satsningar i stället för att lösa problemen med fattigdom. För varje krona som läggs på bistånd i världen läggs ytterligare 15 kronor på militära utgifter.

När riksdagen beslutade om politiken för global utveckling (PGU) i december 2003 var huvudpunkten att Sveriges politik måste vara samstämmig: Det Sverige säger och gör i ett sammanhang måste stämma med svenskt agerande i ett annat. Alla politikområden ska sträva mot samma mål. Målet är att bidra till en rättvis och hållbar global utveckling. Politiken ska präglas av ett rättighetsperspektiv och kännetecknas av de fattigas perspektiv på utveckling. Det innebär att de fattiga människornas behov, intressen och förutsättningar ska vara utgångspunkt i strävandena mot en rättvis och hållbar utveckling.

Sedan december 2008 är EU:s uppförandekod för vapenexport juridiskt bindande. Koden innehåller bl.a. långtgående skrivningar om att man som säljarland ska ta hänsyn till om exporten allvarligt riskerar att motverka en hållbar utveckling i mottagarlandet.

Om Sverige ska leva upp till PGU:n och EU:s nya uppförandekod bör vapenexporten i varje enskilt fall föregås av en problematiserande granskning av om vapenexporten riskerar att motverka hållbar utveckling. En försiktighetsprincip bör anges i samband med vapenexport som innebär att om det finns risk för en målkonflikt bör fattigdomsbekämpningen få företräde.

Sverige bidrar till en upprustningsspiral i en av världens mest explosiva regioner

Miljöpartiet kritiserar återigen exporten av radarsystemet Erieye till Pakistan. Det är problematiskt för svensk utrikespolitik och exportkontroll. När kontraktet med Pakistan tecknades var landet en militärdiktatur. Under det gångna året 2008 har man gått från militärdiktatur till en skör demokrati. Pakistan är ett mycket instabilt land som dessutom riskerar att implodera av inre motsättningar men främst av hotet från radikala fundamentalister. Dessutom befinner sig Pakistan i en långvarig konflikt med Indien om gränsområdet Kashmir. Båda länderna är dessutom kärnvapenstater. Förutom att Sverige beväpnar Pakistan säljer vi även vapen till Indien. Sverige bidrar således aktivt till en upprustningsspiral i en av världens mest explosiva regioner.

Det är Miljöpartiets åsikt att regeringen borde ge tydliga signaler till Saab, som försöker vinna det stora kontraktet att få leverera 126 Jas 39 Gripenplan till det indiska flygvapnet, att det inte är förenligt med gällande svensk lag att sälja jaktplan till Indien. Problemet är att det jaktplan som Indien köper måste kunna bära landets kärnvapen. Men att göra Jas 39 Gripen till kärnvapenbärare borde omöjliggöra en affär med tanke på den lagstiftning som finns kring vapenexporten. Det kan inte heller vara ett svenskt utrikespolitiskt mål att göda en potentiell kärnvapenkonflikt. Regeringen borde därför ge tydliga signaler till Saab att det är en omöjlig affär som Sverige omöjligen kan stå bakom.

Ett annat problem är att det är den svenska staten som står bakom varje vapen och som står som ekonomisk garant för affärerna. Svenska skattebetalare riskerar att behöva stå för kostnaderna för radarsystemet Erieye, om den nya demokratiska regeringen i Pakistan i stället skulle välja att ställa in betalningarna till Sverige för att satsa pengarna t.ex. på inhemsk fattigdomsbekämpning. Skulle utbetalningarna till Sverige utebli kan pengarna komma att dras från den svenska biståndsbudgeten.

Spridning av små och lätta vapen

Sveriges export av små och lätta vapen till länder som Australien, USA, Kanada, Indien och Danmark uppgick till ett värde av 960 miljoner kronor under 2008. Varje år dödas uppemot 300 000 människor av s.k. lätta vapen, enligt FN. USA använder t.ex. Saabs pansarskott AT 4 i sin krigföring i Irak. Sverige som historiskt sett håller en relativt hög profil för att kontrollera lätta vapen har samtidigt en stor export av dessa vapen. Det inger inte förtroende.

Regeringen skriver i skrivelsen Nationell strategi för svenskt deltagande i internationell freds- och säkerhetsfrämjande verksamhet (2007/08:51) att förekomsten av massförstörelsevapen och den stora spridningen av små och lätta vapen hotar internationell säkerhet, och därmed också vår.

Miljöpartiet anser att Sverige här spelar ett dubbelspel. Man agerar internationellt för en hård kontroll men är samtidigt världsledande inom området bärbara pansarvärnsvapen. Det svenska företaget Saab Bofors Dynamics har sålt över en miljon vapensystem till mer än 50 länder i världen. Det mest spridda vapnet är granatgeväret Carl Gustaf som har använts i en mängd krig, exempelvis i Burma, Sri Lanka, Vietnam och Kashmir.

En stor köpare av Carl Gustaf är USA, och vapnet har använts i både Irak och Afghanistan. Till granatgeväret finns den s.k. flechetteammunitionen, ADM 401, som är utvecklad för specifika amerikanska ändamål och särskilt anpassad för krigföring i stadsmiljö. Vid explosionen sprids över 1 000 flechetter, små sylvassa pilar, över ett 100 meter stort område, och risken att oskyldiga civila skadas är stor.

Svensk vapenexport bidrar till att göda krig och konflikter

Vi ska göra vårt yttersta för att befria våra folk från krigets gissel som i konflikter inom och mellan länder har krävt mer än fem miljoner liv under det senaste årtiondet.

Denna deklaration antogs i september 2000 av Millennietoppmötet som arrangerades av FN. Om Sverige och världens länder menar vad de säger måste det naturligtvis få konsekvenser. Delar av världen präglas av djupgående och komplicerade konflikter, som ofta leder till krig och grova kränkningar av mänskliga rättigheter.

Den internationella vapenhandeln är en viktig drivkraft bakom militära rustningar och bidrar därmed till krig och väpnade konflikter. Därför bör Sverige verka för en radikal svensk och global nedrustning, och för att resurser som i dag förslösas på militär rustning omfördelas till insatser som kan förebygga krig och konflikter.

Dessvärre finns nu i stället förslag i Sverige som går i motsatt riktning och som ytterligare öppnar för att sälja vapen till krigförande länder. Det är förslag som syftar till att göra det enklare att exportera till ett antal strategiskt viktiga länder som Sverige har ett omfattande krigsmaterielsamarbete med.

En konsekvens av detta är att Sverige lättare kan exportera krigsmateriel till krigförande länder, t.ex. USA och Storbritannien. Ett annat exempel är att Sverige, trots långvarigt krig mellan Indien och Pakistan, fortsätter att leverera krigsmateriel till båda parter för att inte undergräva nuvarande och framtida affärskontakter.

Här anser Miljöpartiet att det krävs mer än fagra ord för att svenska folket ska återfå förtroendet för hanteringen kring svensk vapenexport.

Svensk vapenexport bidrar till brott mot mänskliga rättigheter

En av de grundläggande förutsättningarna för vapenexport i Sverige är sedan 1971 års riksdagsbeslut att mottagarländerna ska respektera de mänskliga rättigheterna. Trots det tillåts export till en rad länder som bryter mot de mänskliga rättigheterna.

Förbudet mot export till länder som bryter mot de mänskliga rättigheterna är emellertid inte endast humanitärt motiverat. Att inte sälja vapen till dessa länder är också en säkerhetspolitiskt grundad hållning. Sambandet mellan respekt för de mänskliga rättigheterna och en fredlig utveckling är ett sedan länge erkänt faktum. Omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter kan utgöra ett hot mot stabiliteten såväl inom ett land som i dess omgivning.

I riktlinjerna för vapenexport anges att respekt för mänskliga rättigheter är ett centralt villkor för att vapenexport ska beviljas. Det spelar ingen roll om vapen i sig kan komma att användas för att kränka mänskliga rättigheter eller inte, det räcker att kränkningarna förekommer i landet för att vapenexporten ska stoppas.

Att svensk utrikespolitik ska främja respekten för de mänskliga rättigheterna har av riksdag och regering betonats alltmer under senare år. Omsorgen om och försvaret av de mänskliga rättigheterna är en integrerad och central del av den svenska utrikespolitiken.

Trots de hårda skrivningarna ser verkligheten helt annorlunda ut än dess restriktiva intentioner. Riksdagens riktlinjer för vapenexport åsidosätts systematiskt. Sverige exporterar stora mängder krigsmateriel till flera länder där svåra brott mot mänskliga rättigheter begås, vilket legitimerar regeringarna politiskt såväl som stärker deras vapenmakt rent konkret.

Svensk vapenexport stärker diktaturer

Trots att demokrati är ett utmärkande drag i svensk utrikespolitik säljer Sverige vapen till en rad diktaturer. Genom bl.a. bistånd och politiska insatser har Sverige på olika sätt sökt understödja demokratiska krafter och en demokratisk utveckling i olika delar av världen. Demokrati är en hörnsten i Sveriges politik för global utveckling. Politiken ska präglas av ett rättighetsperspektiv. I rättighetsperspektivet ingår demokrati och mänskliga rättigheter.

Trots denna skrivning har svensk praxis möjliggjort att vapenexport tillåtits till flera icke-demokratiska länder. Sverige skickar och har skickat vapen till en rad länder som inte är demokratiska. Detta gäller såväl den nuvarande borgerliga regeringen som den förra socialdemokratiska regeringen.

EU:s uppförandekod säger bl.a. att man ska bedöma mottagarlandets inställning till relevanta principer i internationella instrument som rör internationell humanitär rätt. Uppförandekoden säger att medlemsstaterna inte ska utfärda exportlicens om det föreligger uppenbar risk att den militära teknik eller den krigsmateriel som ska exporteras kan komma att användas vid allvarliga kränkningar av internationell humanitär rätt. Denna paragraf har tillkommit på initiativ av bl.a. Sverige. Men i skrivelsen säger regeringen att den gemensamma ståndpunkten borgar för att de mål, perspektiv och huvuddrag som gäller för den svenska politiken för global utveckling beaktas och kommer till uttryck i svensk exportkontrollpolitik. Den som skrev detta kan inte ha sett den verkliga statistiken, att Sverige under 2008 är världens åttonde största leverantör av krigsmateriel till utvecklingsländer.

Sverige bör lämna Europeiska försvarsbyrån, EDA

År 2004 bildades den europeiska försvarsbyrån (EDA). Byråns primära uppgift är att söka förenkla och samordna flera länders materielupphandlingar. Dess syfte är också att utveckla försvarskapaciteten, stärka samarbete om krigsmateriel, stärka försvarsindustrin i Europa samt främja militär forskning och utveckling. Produktion och utveckling av krigsmateriel är en mycket viktig del av EU:s säkerhetspolitik. Det gäller att exportera och sälja så mycket vapen som möjligt i världen. Miljöpartiet är oroligt för att starka krafter styr utvecklingen mot en gemensam politik och upphandlingsprocess för försvarsmateriel inom EU.

EU:s nya uppförandekod för vapenexport är juridiskt bindande sedan december 2008. Vi noterar att koden innehåller bl.a långtgående skrivningar om att man som säljarland ska ta hänsyn till om exporten allvarligt riskerar att motverka en hållbar utveckling i mottagarlandet, vilket är positivt. Det är svårt att vara kritisk till en uppförandekod och transparens, som i grunden är något bra. Men Miljöpartiet är oroat för det som ligger där bakom. Vi ser Försvarsbyråns arbete som en del i utvecklingen mot en upprustning i Europa. Detta är något som vi är starkt kritiska till. Risken finns att EDA leder till en harmonisering av den relativt restriktiva svenska lagstiftningen för vapenexport till en mer liberal lagstiftning på EU-nivå.

Miljöpartiet finner det märkligt att EU å ena sidan säger sig vilja verka för nedrustning och exportkontroll, å andra sidan lägger alltmer resurser på eget krigsmateriel och på att ta fram nya vapensystem i den gemensamma försvarsbyrån.

Med anledning av ovan redovisade skäl anser Miljöpartiet att Sverige bör begära utträde ur försvarsbyrån EDA.

Stockholm den 1 april 2009
Max Andersson (mp)
Bodil Ceballos (mp)	Ulf Holm (mp)
Peter Rådberg (mp)