Mellanöstern

Motion 2001/02:U346 av Johan Pehrson (fp)

Innehållsförteckning

Innehållsförteckning 1

Förslag till riksdagsbeslut 2

Inledning 2

Fredsprocessens förutsättningar 3

Mitchellrapporten 3

Fredsprocessens avgörande frågor 4

Jerusalems ställning 4

Palestinaflyktingar 4

Bosättningsproblematiken 5

Svenskt och internationellt stöd 5

Hot från extrema krafter 6

Stärk demokratins krafter 6

Antisionism och antisemitism 7

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om situationen i Mellanöstern.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Sveriges roll för att få i gång fredsprocessen i Mellanöstern.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om antisionism och antisemitism.

Inledning

Sedan terrordåden mot USA den 11 september i år har konflikten mellan Israel och palestinierna och deras allierade kommit i skymundan. Terrordåden har fått USA att öka pressen på parterna i Mellanösternkonflikten för att skapa ett varaktigt eldupphör. Det är ett nödvändigt första steg mot ett återupptagande av fredsprocessen.

Sveriges officiella hållning till konflikten i Mellanöstern präglades länge av en självklar solidaritet med Israel. En rad faktorer torde här ha spelat in – dåligt samvete över den svenska politiken mot judiska flyktingar under 30-talet och under första delen av andra världskriget, sympati för ett litet land med ambitioner att utveckla ett demokratiskt välfärdssamhälle samt ett främlingsskap inför arabstaternas politiska kultur och ledare. Efter sexdagarskriget 1967 modifierades denna hållning – palestinierna identifierades, inte bara i Sverige, som ett eget folk med legitima anspråk på land och självstyrelse och den nya israeliska rollen som ockupationsmakt i palestinska områden som före 1967 behärskats av arabiska grannländer gav underlag för en växande kritik av Israels agerande.

I den allmänna debatten lanserades också ståndpunkter som innebar en betydligt mer långtgående åsiktsförskjutning. Israels existens ifrågasattes på principiella grunder och den judiska nationella rörelsen, sionismen, förklarades vara illegitim. En FN-majoritet av diktaturer jämställde i en beryktad – och numera återkallad – resolution sionismen med rasism. Den kritik av arabstaternas politiska system som förut varit naturlig försvann och brutala förtryckarregimer som de irakiska eller syriska beskrevs i vissa inlägg som framstegets och upplysningens främsta företrädare i regionen. Såväl Sverige, under socialdemokratiskt styre, som ett flertal europeiska länder gav under denna period mycket otydliga signaler till PLO.

Glädjande nog har statsminister Göran Persson de senaste åren försökt nyansera bilden och kraftfullt uppmanat palestinierna, liksom israelerna, att upphöra med våldet. Denna nya inriktning av svensk Mellanösternpolitik förtjänar allt stöd. Det är genom att föra en balanserad linje, utan att favorisera den ena eller den andra parten, som Sverige kan spela någon som helst betydelsefull roll i arbetet med att försöka åstadkomma en fredlig lösning på konflikten i Mellanöstern.

Den officiella svenska politiken ska fortsätta att hålla fast vid den enda rimliga utgångspunkten: att Israel har rätt att existera inom erkända och säkra gränser och att palestinierna har rätt till självbestämmande vid sidan av Israel – alltså just det som nu är grunden för hela fredsarbetet. Men det är viktigt att fastslå att denna hållning hade varit riktig även utan de stora framstegen efter Osloavtalets godkännande 1993 och därefter – och förblir den enda tänkbara också om fredsprocessen kommer fortsätta att vara bruten för lång tid framåt.

Fredsprocessens förutsättningar

Förutsättningarna för att fredsprocessen ska kunna återupptas i Mellanöstern har den senaste tiden varit sämre än på mycket länge. Allt sedan det att det palestinska upproret, Intifadan, utropades ånyo förra året har terrordåden mot Israel förlöpt i ett sträck. Israel har, genom ett flertal kraftfulla vedergällningsattacker på palestinskt område, inte på något sätt förbättrat situationen. Trots upprepade försök till eldupphör och ingångna avtal om eldupphör mellan Israel och Palestina pågår våldet alltjämt.

Mitchellrapporten

Vissa ljusglimtar har emellertid kunnat skönjas i den annars mycket infekterade konflikten. En sådan är Mitchellrapporten som har tagits fram av en internationell kommission under ledning av förre amerikanske senatorn George Mitchell och lades fram på våren 2001. Rapporten, som har fått stöd av USA, drar upp riktlinjerna för att få slut på våldet mellan palestinier och israeler och är således ett viktigt led i arbetet med att försöka återstarta fredssamtalen mellan de bägge parterna.

I Mitchellrapporten krävs bl a ett slut på det palestinska våldet samt ett stopp för israeliska bosättningar på Västbanken och Gazaremsan. Rapporten förordar inte bara ett stopp för territoriell expansion, utan även för vad man i rapporten kallar naturlig tillväxt inom bosättningarna.

Knäckfrågan har handlat om huruvida ett stopp för våldet ska villkoras med ett stopp för bosättningar eller vice versa. Israel har krävt att palestinierna omgående upphör med sina våldshandlingar innan man gör något åt bosättningarna. Palestinierna kräver det motsatta. Både Israel och den palestinska myndigheten har ställt sig bakom Mitchellrapporten, men Israel har reserverat sig för avsnittet om en frysning av bosättningarna.

I praktiken är kraftfulla internationella påtryckningar den enda möjligheten att komma ur denna återvändsgränd. EU, men framförallt USA, har en viktig uppgift i att sätta press på de båda parterna så att de omgående kan återgå till förhandlingsbordet. Den svenska regeringen bör inom EU kunna spela en aktiv roll. Dessvärre har den nuvarande amerikanska administrationen varit anmärkningsvärt passiv i detta avseende, även fast tecken på ökad aktivitet i området nu kan skönjas. Ansvaret för att inga framsteg gjorts under året vilar tungt på George W Bush.

Fredsprocessens avgörande frågor

Det är svårt att i Sveriges riksdag uttala exakta rekommendationer om hur fredsprocessen ska åstadkommas, bortsett från att processen måste vara fredlig och kännetecknas av verklig vilja på båda sidor att skapa förtroende hos motparten. Förenta Nationernas resolutioner måste efterföljas och ligga till grund för det fortsatta arbetet. På några punkter är dock markeringar viktiga.

Jerusalems ställning

Frågan om Jerusalems ställning har ibland anförts som exempel på ett problem som i praktiken skulle kunna omöjliggöra varje bestående fredlig lösning. Både Israel och palestinierna gör anspråk på Jerusalem som sin huvudstad. Men det är naturligtvis fullt möjligt att tänka sig lösningar där Jerusalem är huvudstad i två stater men ändå förblir odelad vad gäller den kommunala administrationen – om förtroendet och viljan att nå en sådan lösning finns. Frågan måste inkluderas i en allmän fredsuppgörelse.

Palestinaflyktingar

En avgörande fråga för fredsprocessen handlar om de ca 3 miljoner palestinaflyktingar som befinner sig i området. I Tabaförhandlingarna, som fördes innan det israeliska valet i början av 2001, gjordes stora framsteg mellan de delegationer för den israeliska och den palestinska sidan som förhandlade speciellt om flyktingproblematiken. Den israeliska delegationen leddes av dåvarande justitieministern Yossi Beilin och den palestinska delegationen av Nabil Sha áth, planeringsminister i den palestinska interimregeringen. Framstegen är historiskt unika. De innebär att en grund är lagd till en framtida lösning av det palestinska flyktingproblemet. En grund som kan bli verklighet i en nära framtid med en annan regeringskoalition i Israel än den nuvarande.

Följande principer för en lösning av det palestinska flyktingproblemet diskuterades i Tabaförhandlingarna.

1. Rehabilitering och integration på den plats som flyktingarna redan befinner sig. Det inkluderar även möjligheten till medborgarskap i gästnationen.

2. Ett uppgående i den nya nationen Palestina.

3. Bosättning i Halutza, det område i Negevöknen som Israel erbjuder palestinierna som kompensation för de tre återstående procenten av Västbanken som Israel vill behålla. (Israel erbjöd i Camp David-förhandlingarna palestinierna 97 procent av Västbanken).

4. Immigration till ett annat land utanför regionen (Kanada och Australien har sagt sig vara villiga att ta emot en del flyktingar som en del av en överenskommelse).

5. Ett återvändande till Israel.

De fem alternativen ska utformas så att det blir mest fördelaktigt för flyktingarna att välja ett alternativ som inte innebär ett återvändande till Israel. Det innebär också internationellt bistånd till de lösningar som innebär en integration i ett annat land än Israel samt internationell hjälp till att integrera palestinierna i Palestina. Det internationella samfundet ska se till att avtalet efterlevs och det förutsätter att fler parter i Mellanösternregionen är inblandade i avtalets efterlevnad. När en flykting har bestämt sig för att stanna på en plats innebär det att det även är flyktingens slutgiltiga destination. Det skulle innebära slutpunkten för den palestinska flyktingtragedin.

Bosättningsproblematiken

Den israeliska bosättningspolitiken efter 1967 har från första början försvårat upprättandet av en palestinsk stat. Byggandet av israeliska bosättningar på palestinskt område har tilltagit under Sharonregeringens tid. Det fortsatta byggandet beror främst på påtryckningar från ultraortodoxa partier som t ex Shaaspartiet. Dessa partiers inflytande på den israeliska politiken och på etablerade partier som Likud och Labour är stort.

Bosättningspolitiken, såsom den bedrivs av den nuvarande israeliska regeringen, försvårar givetvis fredsprocessens fortsatta utveckling. Den strider mot folkrätten och bör avbrytas. I ett längre perspektiv hänger detta problem samman med frågan om flyktingars rätt att återvända, vilken tagits upp i FN-resolutioner från 1948 och framåt. Det önskvärda är givetvis att judar efter ett fredsavtal skulle kunna ha rätt att bo på palestinskt område, precis som palestinier kan bo i Israel. De praktiska problem som måste lösas vad gäller bosättningar och minoriteter inom Israel och på palestinskt område är förvisso svåra – men den grundläggande principen kan inte vara annorlunda här än vad den måste vara i andra delar av världen.

Svenskt och internationellt stöd

Den utomstående kraft som har möjlighet att driva på parterna i riktning mot en fortsättning av fredsprocessen mot en fullständig normalisering av förhållandet mellan Israel och en ny palestinsk stat är och har hela tiden varit USA. Andra länder kan medverka i denna process på det sätt som t.ex. Norge och Sverige försökt göra under olika skeden. EU:s Medelhavspolitik kan öppna nya möjligheter för en långsiktig normalisering av förhållandena mellan alla stater i området.

Att bidra till förbättrade sociala och ekonomiska förhållanden för det palestinska folket måste vara en väsentlig uppgift för svensk biståndspolitik under lång tid framåt. Insatser med inriktning på att stärka respekten för mänskliga rättigheter, att förbättra framtidsmöjligheterna för flyktingbarn, insatser för att långsiktigt garantera vattenförsörjningen i hela regionen och insatser för att bygga upp den palestinska myndighetens administrativa kompetens är exempel på sådant som direkt kan bidra till att befästa det som uppnåtts. Dialog med politiska och religiösa grupper av många olika slag är uppenbarligen nödvändig, men det finns inga skäl för Sverige eller någon annan utomstående kraft att agera så att man legitimerar terrorism eller organisationer vilkas syfte är att omintetgöra fredsprocessen.

Hot från extrema krafter

Hotet mot fredsprocessen från extrema krafter inom Israel och bland palestinierna får inte underskattas. Också det hot som kan komma från andra länder i regionen eller risken för en politisk utveckling där t.ex. muslimska fundamentalister skulle kunna ta makten i länder som Egypten eller Jordanien måste beaktas. I dag framstår Syrien, vars hållning till fredsprocessen är oklar och svårtolkad, Irak och Iran, som aktivt stöder grupper som Hamas och Hizbollah och enligt många bedömare inom några få år kan vara en kärnvapenmakt, som speciella orosmoment. En stabil fredsuppgörelse måste därför också byggas under genom en normalisering av förbindelserna mellan alla länder i regionen, innefattande också dessa tre, och en noggrann internationell uppmärksamhet mot utveckling av kärnvapen och kärnvapenspridning.

Stärk demokratins krafter

Insatserna måste göras utifrån en klar föreställning om hur konturerna till en varaktig fredlig lösning ser ut och utifrån en klar insikt om demokratins inneboende förmåga att bidra till tolerans, öppenhet och moderation i umgänget mellan folk och stater. Genom att Israel är en demokrati kan krav på en konstruktiv fredspolitik ställas också gentemot regeringar som tvekar inför de realiteter som fredsarbetet innebär. Genom möjligheten att gradvis skapa förutsättningar för demokrati också för palestinierna ökas Israels möjlighet att leva i säkerhet. Att stärka demokratins krafter måste därför vara en huvuduppgift för det svenska biståndsarbetet, här liksom i andra delar av världen.

Antisionism och antisemitism

Sionismen är beteckningen på strävan att återskapa ett judiskt hemland. Enstaka spekulationer förekom under 1800-talet om att detta skulle kunna ske någon annanstans än i Palestina, men i verkligheten var detta givetvis helt orealistiskt. Termen säger däremot ingenting om vilka gränser ett sådant hemland bör ha, om vilken politik det bör föra eller om vilka relationer det bör ha till andra stater. Tanken på en union eller federation med t.ex. en palestinsk stat strider inte på något sätt mot sionismens idé. Inte heller säger termen sionism någonting om judendomen som religion och dess ställning i en sådan stat. Det finns religiös och icke-religiös sionism, liksom det finns socialistisk, marxistisk och liberal sionism, och det är fullt naturligt för judar i Israel att hävda sitt lands rätt att existera samtidigt som de kan vara ytterst kritiska till olika inslag i dess regerings politik. Det är fullt möjligt – också för judar – att vara motståndare till sionismen, t.ex. med motivet att man generellt är kritisk till idén om nationalstater. Det finns också judiska grupper som av religiösa skäl vägrar att acceptera en världslig judisk stat.

Antisemitism är den gängse benämningen på fientlighet mot judar. Termen som sådan uppfanns på 1870-talet av en tysk judefientlig journalist vid namn Wilhelm Marr, som ansåg sig behöva en term som gav en illusion av vetenskaplighet åt den traditionella judefientligheten inom delar av den europeiska opinionen. Termen är lika ovetenskaplig som de fördomar den beskriver. Hebreiskan tillhör, liksom bl.a. arabiskan, den semitiska språkgruppen men ingen språkforskare eller annan har någonsin hävdat att människors påstådda egenskaper skulle kunna ha något som helst samband med de språk de talar. De rasistiska opinionsbildare som introducerade uttrycket antisemitism avsåg heller aldrig att hetsa mot några andra än just judarna och någon annan användning av ordet än denna förekommer inte. Däremot är det givetvis möjligt för en antisemit att dessutom hetsa mot araber eller muslimer. I Europa har hets av detta slag blivit ett alltmer oroande inslag i propagandan från högerextrema grupper som också hetsar mot judar.

Antisionism är alltså inte detsamma som antisemitism – men det är väl känt, t.ex. från den tidigare Sovjetunionen – hur antisemitiska motiv förekommit i propaganda mot Israel som officiellt har kallats antisionistisk. Ännu en ett exempel på detta är utläggningar på temat att just judar, av olika föregivna skäl, skulle sakna rätten att själva identifiera sig som ett folk eller att just judiska nationella strävanden – men inga andra – skulle vara ett hot mot andra folk och stater. Kritik av den faktiska israeliska politiken i olika avseenden, utan demonisering eller misstänkliggöranden av judar i allmänhet, är däremot självfallet legitim och bedrivs också av många israeler. På samma sätt är kritik av PLO eller andra palestinska organisationer, eller av olika arabstater och deras politik, inte antiarabisk eller antimuslimsk så länge som den inte demoniserar araber i allmänhet eller förnekar dem rättigheter som man anser är självskrivna för andra.

Stockholm den 5 oktober 2001

Johan Pehrson (fp)