Metoder för fördelning av återuppbyggnadsstöd

Motion 2001/02:U250 av Karin Wegestål (s)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den svenska regeringen bör stödja OSSE:s parlamentarikerorganisations beslut att OSSE får i uppgift att utvärdera metoderna för fred och konfliktlösning och omedelbart fasa ut de strukturer som verkar i motsatt riktning.

Motivering

Vid årets OSSE-parlamentarikerförsamlig den 5–10 juli i Paris antogs ett förslag i första kommittén omfattande politik och säkerhet vilket lagts fram av den svenska delegationen. I slutresolutionen placerades förslaget som en ny paragraf, nr 49, under andra kommittén som handhar ekonomi, vetenskap, teknologi och miljö.

Paragrafen understryker vikten av att man finner metoder för att fördela återuppbyggnadsstöd rättvist mellan olika etniska grupper för att skapa en säker och fredlig miljö för alla innevånare i de områden som får hjälp med återuppbyggnaden.

Förslaget bygger på erfarenheter under en följd av år. När jag besökte den svenska SFOR-styrkan i Bosnien i juni 1997 ville våra soldater göra mig uppmärksam på de mycket olika förhållanden som de olika befolkningsgrupperna levde under. Jag fick se hur de muslimska byarna hade nya tegeltak och hela fönster medan folket i de serbiska byarna bodde i ruiner. De muslimska familjerna vinkade glatt när vi åkte förbi i våra Sisuvagnar, medan alla serber gick undan när vi kom.

Det svenska befälet underströk att så länge man diskriminerar en grupp och favoriserar en annan kan man inte klara sin uppgift att skapa fred och försoning. På högkvarteret för den nordiskpolska bataljonen fick jag se dokumenten som visade på fördelningen av återuppbyggnadsstödet. Muslimerna fick 98 procent och serberna fick 2 procent.

När jag var på den svenska ambassaden i Belgrad i juni 1999, just när Nato-bombningarna upphört, fick jag av den svenske ambassadörens ersättare veta att fördelningen av återuppbyggnadsstödet vid det tillfället var något mer rättvist. Serberna fick då omkring tio procent av stödet.

I maj i år fick jag ytterligare en ny siffra. Serberna uppgavs då få 35 procent av återuppbyggnadsstödet. Men samtidigt påpekades att i de områden där serberna bor och där stödet varit minimalt har ingen utveckling varit möjlig. Fattigdomen är extrem och arbetslösheten är omkring 60 procent.

I november år 2000 besökte försvarsutskottet Bryssel och den svenska ledningen för den civila krishanteringen där. På frågan hur det fungerade i området kring Tuzla fick vi veta att det största problemet med deras fredsarbete var att de fortfarande är tvungna att straffa vissa grupper.

I maj i år kunde vi på TV följa hur tusentals serber i den serbiska staden Banja Luka demonstrerade mot en ceremoni med ett stort antal prominenta gäster i samband med nedläggning av grundstenen till återuppbyggandet av en moské.

Jag ställde mig då frågande till om människokunskap inte fordras för att deltaga i konfliktförebyggande arbete.

I ett område där husen inte kan göras beboeliga för den ena gruppen av två som tidigare har varit i konflikt med varandra, och där man istället bygger en moské åt den andra, redan favoriserade gruppen, borde det stå klart för alla att detta inte är ägnat att skapa fred och försoning.

En stor majoritet av dem som bor i Banja Luka är serber. De är medvetna om att många kloster i Kosovo Methoja, den serbiska kulturens ursprungsland, har blivit jämnade med marken utan att det internationella samfundet så mycket som höjt på ögonbrynen. Kulturarvet består av kristna kyrkor och kloster av vilka många är från trettonhundratalet och tidigare. De har demolerats trots att en av Natos uppgifter i Kosovo var att skydda detta internationella kulturarv. Om fred ska kunna uppnås måste alla människors lika värde respekteras.

Stockholm den 30 september 2001

Karin Wegestål (s)