Mikrokrediter och Fairtrade

Motion 2007/08:U318 av Rosita Runegrund och Lars Lindén (kd)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om volymen av mikrokrediter inom utvecklingssamarbetet.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om valutasäkring i samband med att mikrokrediter utreds.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om Fairtrade-rörelsen.

Motivering

Sverige bör satsa på mer mikrokrediter i sitt internationella utvecklingssamarbete och utveckla en valutasäkringsmodell vid denna mikrokreditverksamhet.

När sedan småföretag startas med hjälp av dessa mikrokrediter borde detta följas upp med att dessa småproducenter ges tillfälle att införa rättvishandelsrörelsens kriterier för rättvis handel i sin produktion och att sedan ansöka om att bli medlem i The International Fair Trade Association (www.ifat.org) och/eller i Fairtrade Labelling Organizations International (www.fairtrade.net). Detta skulle då göra att en exportmarknad helt plötsligt öppnas upp för dessa småproducenter i ett 20-tal länder i västvärlden. Som rättvishandelsproducent med export av en stor del av sin produktion, blir helt plötsligt inkomsterna betydligt större än om man säljer varorna på en hemmamarknad, med svag köpkraft. Redan har över fem miljoner människor tagit sig ur fattigdom genom Fairtrade-rörelsen och skaran har de senaste fem åren kraftigt ökat varje år. Med hjälp av svenska biståndsresurser skulle denna internationella folkrörelse kunna öka sina insatser för att fler småproducenter i utvecklingsländer skulle kunna ta sig ur fattigdom.

Mikrokrediter är sedan 70-talet en metod i arbetet för att hjälpa människor i utvecklingsländer att ta sig ur fattigdom. De flesta mikrokreditprojekt har visat sig vara en framgångsrik metod, och de har bidragit till att många miljoner människor i utvecklingsländer har tagit sig ur fattigdom. Människor har gått från att vara bidragstagare till att bli företagare, utan behov av bidrag. Kan man dessutom hjälpa en del producenter ut på exportmarknaden, genom Fairtrade-rörelsen, blir standardförbättringen än större för många familjer.

Regeringen bör utreda om mikrokrediter och Rättvis Handel ska få en större plats i svenskt internationellt utvecklingsarbete för att öka verkningsgraden, effektiviteten, av våra svenska satsningar i utvecklingsländer. Utredningen kan förslagsvis göras av den nya myndigheten i Karlstad, Sadev, Institutet för utvärdering av internationellt utvecklingsarbete, allt i syfte att snabbare nå målen i Sveriges nya politik för global utveckling som riksdagen fattade beslut om för snart två år sedan, där ett av målen var att halvera fattigdomen i världen till år 2015.

För att mikrokreditverksamheten ska kunna utvecklas i snabbare takt, bör vi hitta metoder där risken för valutaförluster minimeras. En modell för valutasäkring i samband med mikrokrediter bör därför utredas.

Mikrokrediter

Ingen bestående fred kan uppnås om inte stora befolkningsgrupper bryter sig ut ur fattigdomen. Utvecklingen underifrån bidrar till att främja demokrati och mänskliga rättigheter, sa Nobelkommitténs ordförande Ole Danbolt Mjös i samband med att man utsåg Muhammed Yunus från Bangladesh och den bank han startat, Grameen Bank, till förra årets fredspristagare.

Banken har i över trettio år gett små lån, mikrokrediter, utan säkerhet, till fattiga småproducenter och bönder, varav många kvinnor. Detta har resulterat i att många fattiga själva tagit sig ur fattigdom, utan bidrag, och kunnat bygga sig ett bra boende och fått råd att skicka barnen till skolan.

Idén med mikrokrediter har, utifrån Yunus modell, spridits till många fattiga länder. Från Sverige har bl.a. Kyrkornas U-fond (www.ufond.org) gjort stora insatser i ett flertal länder. Percy Barnevik har i organisationen Hand in Hand de senaste åren, genom mikrokrediter, hjälpt många tusen indier att ta sig ur fattigdom.

Små lån gör stor skillnad och hjälper människor att arbeta sig ur sin fattigdom. I de flesta fattiga länder är de finansiella marknaderna, bankerna, inte tillgängliga för de flesta hushåll, småföretagare och småbrukare. De saknar alla möjligheter till ett tryggt sparande, till krediter och till betalningstjänster.

Mikrofinansinstitutioner och banker med mikrofinansverksamhet vänder på perspektiven och skapar tillgång till småskaliga finansiella tjänster för alla som exkluderas i det vanliga finansiella systemet. På detta vis får människor möjligheter att försörja sig själva och arbeta sig ur fattigdom.

Valutasäkring

Det som gjort att mikrofinansverksamheten i många länder inte utvecklas mer, är de valutarisker som finns i denna verksamhet. Om vi kunde skapa en modell där valutarisker bättre kunde hanteras, till en rimlig kostnad, skulle intresset från svensk kapitalmarknad snabbt öka för investeringar i mikrokreditverksamhet i världens fattiga länder. Ett sådant ökat svenskt engagemang skulle både ge ökade volymer i utvecklingssamarbetet och säkerställa professionalitet och kompetensöverföring. Erfarenheter från bl.a. den kyrkliga mikrofinansaktören Oikocredit och FMO i Holland (motsvarigheten till Swedfund) visar att valutasäkringsmodellen kan utvecklas utan att grundkapitalet förbrukas. Genom riskspridning i många valutor skapas ett nollsummescenario.

Regeringen borde utreda förutsättningarna för att starta ett pilotprojekt för valutasäkring för satsningar i mikrofinanssektorn. Sannolikt skulle detta kunna locka fram cirka en miljard från svensk kapitalmarknad att investeras i utvecklingsländer. Projektet kunde hanteras av en icke vinstdrivande aktör som exempelvis Kyrkornas U-fond (www.ufond.org).

En satsning borde också göras för att stödja ett utökat arbete bland världens småproducenter i utvecklingsländer genom ett samarbete med Ifat och FLO (se ovan).

I en värld med över en miljard svältande människor är det viktigt att vi hela tiden ser över och utvärderar effektiviteten och verkningsgraden av vårt utvecklingssamarbete i världens fattiga länder och vågar prova nya arbetssätt och metoder.

Stockholm den 4 oktober 2007
Rosita Runegrund (kd)	Lars Lindén (kd)