Miljöbalkens tillsynsavgifter

Motion 2001/02:MJ472 av Ewa Thalén Finné och Carl-Axel Johansson (m)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen begär att regeringen inleder en översyn av klassificeringen i bilagan till förordning (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd.

Motivering

Inom ramen för miljöbalken finns vissa tillsynsavgifter som läggs fast genom förordningar beslutade av regeringen. Till grund för avgiftsförordningen ligger en klassificering som görs i bilagan till förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd.

Avgiftens storlek tar inom vissa branscher inte hänsyn vare sig till storleken på företagen, eller storleken på dess tillverkning. Detta resulterar i att småföretag får betala lika hög tillsynsavgift som stora multinationella företag. Miljöbalken medger i och för sig att avgiften kan prövas i efterhand, men detta medför en för företagen oacceptabel osäkerhet. Det finns exempel där företag har begärt nedsättning och fått det, men då har en än större konkurrenssnedvridning uppstått. Större företag har fått större nedsättning av tillsynsavgift än mindre företag. Dagens lagstiftning på detta område leder till oacceptabla effekter.

Mot bakgrund av införandet av miljöbalken har regeringen tillsatt en miljöbalkskommitté för att se över hur miljöbalkens regler slår, men ett delbetänkande som handlar om dessa frågeställningar är inte planerat förrän 2002. Detta leder i praktiken till att dessa frågor inte kommer att behandlas förrän tidigast under 2003. Denna fråga är för viktig att vänta med, och regeringen borde därför snarast se över hur klassificeringarna i förordningen är uppdelade.

I förordningen är det ofta så att det tillverkande företagets storlek får ett bestämmande inflytande över om verksamheten skall vara tillståndspliktig med prövning hos miljödomstol eller länsstyrelse, eller om den endast skall vara anmälningspliktig. Men inom några av klassificeringsnivåerna finns det bara en avgiftsnivå, och där tas ingen hänsyn till vare sig storleken på företaget eller storleken på tillverkningen. Det är detta som måste ändras, så att samtliga SNI-koder delas upp i olika nivåer.

Ett par exempel illustrerar dessa problem: Ett forskningsföretag med tio anställda har blivit klassificerat inom SNI-kod 26.66-1, vilket leder till en årlig tillsynsavgift på 113 000 kronor, oavsett om man producerar tio kilo eller 100 000 ton kemikalier. Ett annat exempel är det utvecklingsföretag med tre anställda som blivit klassificerade inom SNI-kod 24.16-1 med en årlig tillsynsavgift 113 000 kronor, oavsett om förtaget producerar tio kilo eller 100 000 ton plastpolymerer. Listan kan göras längre.

Om Sverige som nation vill behålla och till och med kunna öka verksamheten vad gäller forskning och produktion inom bland annat bioteknik, men även inom andra branscher, måste de beskrivna klassificeringarna ses över. Regeringen bör därför se över dessa klassificeringar så att företag av olika storlekar och med olika inriktningar ges fortsatt möjlighet att utvecklas och inte avvecklas.

Stockholm den 1 oktober 2001
Ewa Thalén Finné (m)	Carl-Axel Johansson (m)