Miljöhoten mot Mälaren och Hjälmaren

Motion 1989/90:Jo717 av Lars Ernestam m.fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:Jo717

av Lars Ernestam m.fl. (fp)

Miljöhoten mot Mälaren och Hjälmaren

1. Inledning

Mälaren och Hjälmaren är Sveriges tredje resp. fjärde insjöar i storlek. Runt
sjöarna finns Sveriges mest tättbefolkade områden. Det gör att miljöbelastningen
på sjöarna är ovanligt stor. Folkpartiet anser att en rad åtgärder snarast
bör vidtas för att rädda Mälaren och Hjälmaren undan miljöförstörelse.
Det behövs beslut och handlingskraft på riksnivå och i kommunerna och
lansdstingen runt sjöarna. Detta är vårt förslag till handlingsprogram där åtgärder
på alla dessa tre nivåer är medtagna.

- Sjöarna är Sveriges största dricksvattentäkt.

- Sjöarna innebär rekreation, bad och naturupplevelser för miljoner människor.

- Sjöarna är omgivna av en kulturbygd med mångtusenårig historia. Flera
av våra tidigaste stadsbildningar t.ex. Birka och Sigtuna fanns här.

Men Mälaren är också:

- en starkt trafikerad transportled som passeras av många miljöfarliga laster.

Sjöarna är omgivna av:

- en jordbruksbygd som avvattnas av flera vattendrag som för med sig stora
mängder kväve och fosfor

- sjöarna är recipient (mottagare) för avloppsvatten från hundratals kända
reningsverk

- industrier som gör omfattande utsläpp.

2. Hoten mot Mälaren och Hjälmaren

2.1 Olje- och kemikalieutsläpp

Godstransporterna på Mälaren sker huvudsakligen via farleden Landsort-Södertälje-Västerås.
Sjötransporter är allmänt sett miljövänliga och
energisnåla och är klart att föredra framför t.ex. landsvägstransporter.

Men följdeffekterna av en olycka på Mälaren kan bli katastrofala. Ett utsläpp
av ammoniak på ett olyckligt ställe eller t.ex. utsläpp av fosforsyra från

de båtar som transporterar detta kan få oanade konsekvenser. Vi har hittills
varit förskonade från omfattande oljeutsläpp i Mälaren. Men även relativt
små sådana utsläpp kan innebära katastrof för djurlivet och för stränderna.

2.2 Närsalterna kväve och fosfor

Sjöarna får ta emot stora mängder av närsalterna kväve och fosfor. Denna
övergödning gynnar växtlighet, t.ex. alger. Nedbrytningen av växtmaterial
kräver syre. I näringsrika sjöar kan denna nedbrytning medföra syrebrist på
bottnarna.

I dessa sjöar har ännu inte utvecklingen gått så långt att syrefria bottenområden
börjat uppkomma. Algblomningen är betydande och ökande. Detta
gäller också riskerna för s.k. giftalger. Långtgående åtgärder har vidtagits så
att fosforutsläppen från kommunala reningsverk kunnat minskas på senare
år. Medan fosforutsläppen minskat har dock kvävetillförseln hållit sig konstant
eller ökat. Tillförseln har minskat från industrin medan den har ökat
från jordbruket och luften. Detta beror på rationaliseringen av och ändrade
driftsformer i jordbruket och ökade kväveutsläpp från framför allt trafiken.

Det finns skäl att understryka att hoten på intet sätt är avvärjda. Tvärtom
har algblomningen varit ovanligt kraftig i år. Siktdjupen i både maj och juni
var enligt Naturvårdsverket bland de lägsta som uppmätts sedan 1966.

Utvecklingen i en näringsbelastad sjö kan gå mycket fort. På kort tid kan
den förvandlas till oigenkännlighet. Tas inte krafttag nu är risken stor att vi
får uppleva allt intensivare, tätare förekommande och farligare algblomningar.
Därför måste totalutsläppen av fosfor och kväve fortsätta minska.

Det är dock inte endast totalutsläppen som har betydelse. Även det inbördes
förhållandet mellan fosfor och kväve är av stor vikt när det gäller algförekomsten.
I allmänhet är det tillgången på fosfor som avgör hur stor algtillströmningen
blir, men särskilt under vissa perioder kan i stället kväve spela
den avgörande rollen.

Mälaren och Hjälmaren får sitt tillskott av närsalter främst från jordbruket,
kommunala reningsverk, industri och trafik.

2.3 Giftutsläpp

Ett stort antal ämnen med mer eller mindre uttalad giftverkan tillförs sjöarna
från industrier, kommunala reningsverk, dagvatten, jordbruk m.m. Hit hör
metaller och svårnedbrytbara organiska ämnen som redan i låga koncentrationer
är giftiga och som ackumuleras i naturen. Exempel är kvicksilver, kadmium
och bly samt PCB och dioxiner. Giftverkan har också en mängd nedbrytbara
organiska ämnen, t.ex. petroleumprodukter, cyanid och bekämpningsmedel.
Även om situationen i allmänhet inte är värre i Mälaren och
Hjälmaren än i många andra större sjöar, inger den totala giftbelastningen
stor oro.

Metallutsläppen är särskilt stora i trakten av Eskilstuna och i Kolbäcksåns
vattensystem. Viktiga utsläppskällor är industrier och gruvverksamhet.
Dessa områden tillhör de mest metallbelastade i landet. Även Västeråsfjärden
och Stockholmsområdet samt Hemfjärden i Hjälmaren är påtagligt belastade.

Mot. 1989/90

Jo717

3

2.4 Utarmning av naturen

En omistlig del av Mälarens miljö utgör de lummiga insjöskärgårdarna och
strandområdena. Här finns mycket lövskog, rester av gammalt odlingslandskap
med ängar och hagar, orörd natur som urskog och myr m.m. Växt- och
djurlivet är mycket rikt.

Hjälmarens karaktär är annorlunda. Även här finns öar med en omväxlande
och hotad natur. Sjöns samlade karaktär omfattas dock i större utsträckning
av öppna vattenytor.

Trots naturvårdsinsatser i form av strandskydd, naturreservat o.d.,
skärpta regler om naturvårdshänsyn i jord- och skogsbruk, utvidgad kommunal
översiktsplanering m.m. har trycket på den värdefulla naturen ökat. En
långtgående förstörelse och utarmning av bl.a. växt- och djurlivet hotar på
många håll. De viktigaste orsakerna är rationalisering och expansion av
jord- och skogsbruk men också bebyggelse, båthamnar m.m. bidrar.

Mälarens och Hjälmarens natur utgör en ovärderlig tillgång för rekreation
och friluftsliv. En viktig uppgift för naturvården är att slå vakt om attraktiva
områden för allmänhetens friluftsliv. Samtidigt kan friluftslivet orsaka slitage,
störning av fågelliv m.m. Sådana problem finns på vissa håll särskilt i
Mälaren, men också från vissa av öarna i Hjälmaren.

3. Handlingsprogram

3.1 Trafiken

Land-, sjö- och lufttrafik påverkar miljön i mälarområdet. Kunskaperna om
de olika trafikslagens miljöeffekter är otillräckliga. Deras samlade inverkan
i området har inte kartlagts, varför en viktig förutsättning för framtidens trafiksystem
saknas.

Trafikanläggningar som vägar, järnvägar, broar, hamnar, kanaler och
muddrade farleder utgör stora och oåterkalleliga ingrepp i naturmiljön. Miljökonsekvenserna
är alltför ofta dåligt belysta vid beslut om sådana investeringar.

Trafiken på de många vägarna och broarna i området får stora följdeffekter
särskilt för Mälaren. Risken är stor för miljöfarliga utsläpp vid olyckor
med t.ex. tankbilar. Ytvattnet förorenas av avrinning från vägar. Luftföroreningar
av kväveoxider och kolväten faller ned i sjöarna och deras tillrinningsområden.

Utsläppen från trafiken bidrar starkt till den ökade försurningen av mark
och vatten med dess allvarliga följder i form av urlakning av metaller med
mera. Viktigast för att begränsa dessa effekter är generella åtgärder, som
nu beslutats av riksdagen, t.ex. katalytisk avgasrening och hårdare krav för
dieselutsläpp. Även åtgärder för att föra över trafik från väg till framför allt
järnväg måste till.

Kommunikationerna runt Mälaren skulle kraftigt förbättras om idén om
den s.k. mälarpendeln kunde förverkligas. Med en snabbtågsförbindelse
runt sjöarna skulle dessutom troligen kollektivtrafiken bli så attraktiv att biltrafiken
minskade, vilket skulle leda till positiva miljöeffekter.

Säkerhetskraven vid sjötransporter måste höjas ytterligare, främst för de
omfattande kemikalietransporterna, framför allt av ammoniak till Köping.

Mot. 1989/90

Jo717

4

Åtgärder måste vidtas för att minska fritidsbåtstrafikens miljöeffekter.
Flygtrafiken över Mälaren är intensiv, framför allt genom koncentrationen
till Arlanda flygplats. Dess luftföroreningar är alltför lite uppmärksammade
och måste kartläggas. Kanske måste avgasrening och trafikrestriktioner
aktualiseras.

Förslag till åtgärder

- En kartläggning av det samlade transportsystemets miljöeffekter i området
måste genomföras. Även flygtrafiken bör ingå i denna studie. Lämpligen
kan uppdraget ges till Transportforskningsberedningen.

- I framtiden måste miljökonsekvensbeskrivningar ingå i beslutsunderlaget
vid större trafikinvesteringar.

- Utredningsarbetet om Mälarbanan och Svealandsbanan måste drivas på.

- Särskilda restriktioner för transporter av farliga gods och skärpt övervakning
av sådana bör införas.

- Användning av särskilda miljösäkra fartyg bör stimuleras t.ex. med ekonomiska
styrmedel.

- Farledsanordningarna kan förbättras och trafikrestriktionerna skärpas,
särskilt i mörker och vid nedsatt sikt. Planering, beredskap och samordning
för åtgärder vid olyckor och utsläpp måste förbättras.

- Den omfattande fritidsbåtstrafiken bör i ökad omfattning föras i särskilda
fritidsbåtsleder så att störningarna för den tunga sjöfarten minskas.

3.2 Jordbruk

Folkpartiets jordbrukspolitik skulle om den tillämpades medföra många positiva
effekter för miljön i mälarområdet. Folkpartiet vill ersätta en stor del
av de nuvarande regleringarna inom jordbrukssektorn med en arealersättning.

Med Folkpartiets system får de som brukar jorden en ekonomisk ersättning
per hektar. Dagens stöd gynnar ett högintensivt jordbruk, en arealersättning
är neutral i det avseendet. Därigenom ökar möjligheterna att
minska användningen av handelsgödsel och bekämpningsmedel. Inom ramen
för en arealersättning kan man också ersätta lantbrukarna för landskapsvårdande
insatser av allmänt intresse -1.ex. att hålla naturbetesmarker
som hotas av förbuskning öppna.

I och kring sjöarna krävs kraftfulla miljövårdsinsatser för att minska läckaget
av närsalter och bekämpningsmedel till sjöarna liksom andra negativa
miljökonsekvenser av jordbruket. Det krävs också kraftfulla insatser för att
bevara värdefulla kulturlandskap, främst naturliga betesmarker och andra
rester av det äldre odlingslandskapet.

Jordbruket bör stimuleras till och åläggas att vidta mer långtgående åtgärder
för att minska tillförseln av föroreningar till sjöarna.

Förslag till åtgärder

- Prisstödet bör delvis ersättas av en arealersättning.

- Områden med omfattande jordbruk och stor föroreningsbelastning, som
avvattnas till sjöarna, bör ses över och bli föremål för särkilda åtgärder
enligt miljöskyddslagen.

Mot. 1989/90

Jo717

5

- Miljö- och hälsoskyddsnämnderna bör intensifiera sin tillsyn av jordbrukets
miljöfarliga verksamhet.

- Lantbruksnämnderna bör utöka sin rådgivning om miljöhänsyn och miljövänliga
produktionsmetoder.

- Alternativodling bör uppmuntras, bl.a. genom stöd till marknadsföring
och regionalt - lokalt samarbete.

- Naturförstörande förändringar av jordbruket bör begränsas och naturvårdande
insatser stimuleras.

- Särskilt värdefulla områden med äldre odlingslandskap bör skyddas och
vårdas som naturreservat eller naturvårdsområde.

- Stödet till lantbrukare, som hävdar äldre odlingslandskap (NOLA-bidrag),
bör utökas genom engagemang från kommuner och landsting.

- Mer beredskapsarbeten för att iståndsätta och vårda äldre odlingslandskap
bör komma till stånd.

- Lantbruksnämndernas tillsyn och rådgivning kring naturvårdshänsyn i
jordbruket bör förstärkas.

- Extensiv kreatursskötsel bör stimuleras.

3.3 Skogsbruk

Den natur- och landskapsomvandling, som pågår till följd av det moderna
skogsbrukets expansion måste stoppas. Det gäller framför allt överföringen
av löv- och blandskog, kulturmark m.m. till tät granskog med förödande
konsekvenser för flora och fauna. Skogsbruket måste ta betydligt större hänsyn
till naturvården än vad som nu sker. Både i fråga om var och hur skogsbruket
skall bedrivas måste naturvårdsaspekterna ges större tyngd. Framför
allt gäller det att bevara den nuvarande lövskogs- och blandskogskaraktären
närmast stränderna.

Förslag till åtgärder

- Särskilt värdefulla skogsområden, framför allt urskogar och naturskogar,
bör avsättas som naturreservat.

- Markägare bör ges bidrag för frivilliga naturvårdsinsatser, t.ex. bevarande
av lövskog.

- Skogsvårdsstyrelsernas tillsyn och rådgivning kring naturvårdshänsyn i
skogsbruket bör förstärkas.

- Inga statsbidrag bör utgå till åtgärder som är negativa för naturvården,
t.ex. granplantering på tidigare lövskogs- eller kulturmark.

- Stöd bör utgå till lövskogsplantering av åker i utpräglade slättbygder.

- Ingen kemisk lövbekämpning bör få ske.

3.4 Industrin

De dominerande industrierna inom Mälarens tillrinningsområde är järnverk
och metallindustri, kemisk industri samt cellulosa- och pappersindustri. Till
Hjälmaren avvattnas också SAKABs anläggning.

Under de senaste 20 åren har ett stort antal förorenande industrier lagt
ner driften, samtidigt som kraven på reningsåtgärder ökat. Resultatet är i
flera avseenden minskad miljöpåverkan. Sålunda har de årliga utsläppen av

Mot. 1989/90

Jo717

6

kväve och fosfor från industrin mer än halverats under den senaste tjugoårsperioden.

De största industriutsläppen sker i Kolbäcksåns, Arbogaåns och Eskilstunaåns
avrinningsområden direkt till Mälaren samt Svartån i Hjälmaren. För
Eskilstunaån gäller att de industriella utsläppen sker nära mynningen, och
tillförs därför Mälaren utan möjlighet till sedimentering på vägen.

För vissa slag av föroreningar står industrin för en dominerande del. Massa-
och pappersindustrin står sålunda för mer än hälften av de totala utsläppen
av syreförbrukande ämnen och suspenderande ämnen. Dessa är koncentrerade
till pappersbruken i Frövifors, Rockhammar och Örebro. Järn-, ståloch
metallverk svarar för mer än hälften av de totala utsläppen av tungmetaller.
Ett exempel är krom, där Nyby-Uddeholm i Torshälla, Stainless i Fagersta
och Bulten i Hallstahammar står för de största utsläppen till vattendragen.

När det gäller de direkta utsläppen av närsalter till Mälaren dominerar
Supra i Köping i den västra delen av Mälaren. Till den centrala delen av sjön
sker betydande direktutsläpp av närsalter och organiskt material från Fermenta
i Strängnäs.

Generellt gäller att de industriella utsläppen är mindre kända än utsläppen
från de kommunala reningsverken. Sämst kända är utsläppen av miljögifter.
Flera av industrierna utnyttjar de kommunala avloppssystemen. Flertalet av
industrierna är små. Dessa utsläpp påverkar såväl vattenrecipienten som innehållet
i reningsverkens slam. Kunskapen om utsläppen är på många håll
otillräckliga.

Förslag till åtgärder

- Miljöavgifter på vissa industriutsläpp bör införas.

- Länstyrelsernas resurser för miljötillsyn bör utökas. De kommuner som
har de praktiska möjligheterna bör ta över tillsynen av miljöfarlig verksamhet
i kommunen. Därmed möjliggörs en väsentligt utökad och mer
effektiv tillsyn.

- Kommunerna bör inte tolerera att företagen släpper ut miljöfarliga ämnen
i det kommunala avloppssystemet. På sikt måste företagens produktion
ske i slutna system. Principen här som på andra områden måste vara
att farliga ämnen hindras från att komma ut i avloppsvattnet, att de stoppas
redan vid källan.

- Ett system med miljörevisorer i större industriföretag bör införas.

- Omprövning av koncessioner bör göras i större utsträckning i syfte att
skärpa miljökraven.

3.5 Fiske

Mälaren och Hjälmaren är rika fiskesjöar. Fångsten av gös, gädda, ål m.fl.
fiskarter är betydande.

Ett relativt stort antal yrkesfiskare får sin utkomst ur sjöarna. Samtidigt
är sjöarna med sin närhet till stora befolkningscentra av stor betydelse för
fritidsfisket.

Fisket har delvis hotats genom algblomning och fiskdöd. Olika uppfatt

Mot. 1989/90

Jo717

7

ningar föreligger om anledningen till dessa förhållanden. Klart är att påverkan
från industriutsläpp, kommunala reningsverk, jord- och skogsbruk har
haft stor betydelse.

Fisket påverkas delvis positivt av riklig näringstillgång i sjöarna. Samtidigt
föreligger risken för framtida försämringar. Den stora näringstillförselns
långsiktiga påverkan kan vara negativ också för fisket.

Diskussioner pågår om omfattande inplantering av kräftor i sjöarna, som
före kräftpestens tid hörde till de mest kräftrika i landet. I första hand gäller
diskussionerna om kräftplantering Hjälmaren men i ett senare skede kan
också Mälaren beröras.

Behovet av framtida förbättringar för fisket behöver utredas i samband
med ett handlingsprogram för sjöarna.

3.6 Kommunala avloppsverk

Runt om Mälaren och Hjälmaren byggdes ledningsnät för avloppsvatten ut
först i städer och tätorter. Från början skedde rening endast genom enkel
slamavskiljning. Senare, med början kring 1960, har en omfattande satsning
skett på rening av avloppsvatten med successivt ökade krav särskilt vid större
reningsverk. Vattenkvaliteten har också förbättrats t.o.m. inne i Stockholm.
I Riddarfjärden är vattnet nu klart tjänligt för bad under större delen av året.
Situationen är liknande på flera andra håll runt Mälaren. De stora avloppsreningsverken
har klart bidragit till den bättre vattenkvaliteten.

Det finns dock fortfarande åtskilliga brister.

Reningstekniken för avloppsvatten kan förbättras ytterligare. Ytterligare
reduktion av kväve och fosfor i olika VA-verk bör ske på sikt för att minska
belastningen både i Mälaren, skärgården och Östersjön. Förändring av tillstånd
får endast ske mot en bättre rening. Åtskilliga brister finns i funktionen
i reningsverken. De bör noggrannare än hittills följas upp. Det är inte de
teoretiska reningseffekterna som skall vara avgörande utan vad som verkligen
händer.

Det finns ett ökande problem med läckande avloppsledningar. På grund
av bristande underhåll kommer en hel del avloppsvatten inte till reningsverken
för rening. Vidare är det problem på flera håll, där man har s.k. kombinerade
system som tar hand om både dagvatten, dvs. regnvatten, vatten efter
snösmältning och avloppsvatten. Detta leder under vissa tider på året till
att kapaciteten i avloppsverken överskrides med breddning av orenat avloppsvatten
som följd. Genom utbyggnad av separata system för dagvatten
och avloppsvatten skulle denna orsak till breddning förhindras.

På flera håll är dagvattnet så förorenat att särskild rening är nödvändig.
Det gäller framför allt att minska de stora metallutsläppen som härrör från
dagvatten.

Åtskilliga enskilda mindre avlopp finns fortfarande. Kommunen bör mera
aktivt kontrollera dessa för att på sikt kunna minska utsläppen.

De industriutsläpp som går ut i de kommunala reningsverken måste bättre
inventeras. Orsaker till dålig funktion i reningsverken kan ibland vara stora
utsläpp från industrianläggningar. Dessa måste spåras och principen ska vara
att förorenaren - industrin själv tar hand om sitt förorenade avloppsvatten.

Mot. 1989/90

Jo717

8

Mot. 1989/90

Jo717

Jordbruksutskottet har vid behandling av motion med likartade yrkanden
hänvisat till att Mälaren åtnjuter exploateringsskydd enligt lagen om hushållning
med naturresurser. Dessutom hänvisas till den tillståndsprövning som
görs enligt miljöskyddslagen och de möjligheter till skärpning av tillstånden
som kan göras vid omprövning av tillstånd att släppa ut föroreningar. Enligt
vår uppfattning är hoten mot Mälaren och Hjälmaren så stora att särskilda
insatser erfordras.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av ett samlat åtgärdsprogram för Mälaren och
Hjälmaren.

Stockholm den 18 januari 1990

Lars Er nes tam (fp)

Hugo Bergdahl (fp)

Håkan Holmberg (fp)

Gudrun Norberg (fp)

Barbro Sandberg (fp)
Kjell Johansson (fp)

Förslag till åtgärder

- Läckande ledningar inventeras och en plan inrättas för byte av dessa.

- Utbyggnad med seperata system för dagvatten och avloppsvatten sker.
Detta arbete kräver stora investeringar och en plan måste upprättas för
detta.

- I områden, där särskilt förorenat dagvatten finns, skall rening av dagvatten
ske.

- Utvecklingen måste noggrant följas när det gäller betingelserna för algblomning
på olika håll i Mälaren. Ytterligare reducering av fosfor, och
även kväve där det är nödvändigt, måste ske för att minska tendensen till
algblomning.

- Enskilda avlopp inventeras i syfte att förbättra de mindre enskilda reningsanläggningarna.

- Inventering sker av industriutsläpp till avloppsreningsverken i syfte att
inrätta separat rening för tyngre utsläpp.

9