Miljölagstiftningen

Motion 1990/91:Jo792 av Ingbritt Irhammar och Karin Starrin (c)

Centerpartiet har i olika sammanhang arbetat för att
hänsyn till de ekologiska sambanden tas i all verksamhet.

Hushållning med naturresurser och en god miljö skapar
framtidsmöjligheter, medan en miljöskadlig utveckling
undergräver framtiden. Miljöpolitiken måste ge stimulans,
styrmedel och tydliga signaler för en utveckling som skapar
en uthållig produktionsförmåga. Såväl ekonomiska
styrmedel som lagar och andra begränsningar är
nödvändiga.

Vad naturen tål

Centern har tidigare föreslagit, att miljölagstiftningen
skall ses över för att ge ett mer heltäckande skydd för
miljön. En sådan översyn av lagstiftningen på miljöområdet
och av brottsbalkens regler om miljöbrott pågår nu.

Enligt vår mening bör alla lagar och verksamheter syfta
till en utveckling, där vi utgår från naturens förutsättningar,
de s k kritiska belastningsgränserna. Så är inte fallet i dag.
En mängd miljöfarliga ämnen släpps ut i naturen. Varje
dygn görs i Sverige utsläpp på 5 ton olja, 13 ton freon, 360
ton svavel, 38 ton bekämpningsmedel, 17 ton fosfor, 310 ton
kväve, 4 800 ton koloxid m.m.

En del utsläpp görs med tillstånd från länsstyrelserna
eller koncessionsnämnden. Andra utsläpp är enbart
anmälningspliktiga medan de flesta utsläpp sker utan att
någonsin ha blivit prövade. Vi anser, att principen ska vara
att miljöskadliga föroreningar överhuvudtaget inte ska
tillåtas. Miljöskyddslagen måste omarbetas, så att regler för
utsläpp från en anläggning bestäms utifrån s k
miljökvalitetsnormer, baserade på vad naturen
långsiktigt tål och inte enbart, som hittills, efter vad som för
tillfället bedöms ''tekniskt möjligt och ekonomiskt rimligt''.
Detta bör ges regeringen tillkänna.

En samlad miljölag

Det är mycket angeläget med den översyn av den
nuvarande miljölagstiftningen som nu pågår. Förslaget om
att samla vissa lagar till en ''miljöbalk'' är bra.

Det är viktigt att i detta läge inte låsa sig när det gäller
vilka lagar som skall ingå. Ambitionen måste vara att få en
heltäckande miljöskyddslagstiftning med skärpta krav. Det
är emellertid helt klart att miljöskyddslagen, lagen om
kemiska produkter, hälsoskyddslagen och
renhållningslagen bör ingå. Vad beträffar naturresurslagens
4

§ anser vi att det inte bör råda några tvivel om att den
skall införas i en samlad miljöbalk. Detta bör ges regeringen
tillkänna.

Tillståndsgivningen

Nuvarande tillståndsprövningsregler har funnits i över 20
år. Däremot har inte någon heltäckande genomgång gjorts
för äldre verksamheter, som fanns före miljöskyddslagens
tillkomst, vilket vi anser bör göras.

Det är absolut nödvändigt att se över
tillståndsgivningen. Tillståndskraven måste skärpas så att
fler ämnen görs tillståndspliktiga och hårdare krav måste
sättas vad gäller utsläppsgränser. Gamla tillstånd måste
omprövas och högre krav ställas även på dem.
Tillsynsmyndigheterna har visserligen redan i dag möjlighet
att ompröva givna tillstånd, men detta har utnyttjats i alltför
liten omfattning, vilket vi anser oacceptabelt.

Vad som anförts om tillståndsgivningen bör ges
regeringen tillkänna.

Miljöskyddsförordningen 7

§

Kontrollen av miljöutsläppen bör vara kontinuerlig och
återkomma med korta mellanrum. Så sker inte i dag. Vi
anser att kontrollprogrammen bör ses över. Även om
företagens egenkontroll utgör grunden i
kontrollverksamheten måste myndigheten fortlöpande
följa efterlevnaden av tillstånden. Särskilda resurser måste
tillföras för att utnyttja bästa möjliga kontrollteknik, som
t.ex. Opsis för luftföroreningar. Vi anser att i
kontrollprogrammen måste prioriteras mätningar och
analyser av ämnen och föreningar som ger de allvarligaste
effekterna på miljön. Miljöskyddsförordningens 7

§ måste ändras så att möjlighet ges för myndigheterna att
prioritera ärendena utifrån miljöeffekt, vilket bör ges
regeringen till känna.

Kontrollerbara utsläpp

I dag anges de mängder som ett företag har rätt att släppa
ut av miljöfarliga ämnen som ett riktvärde, vanligen en viss
mängd per år. Tillåtna värden får normalt inte överskridas,
kan det heta. Finner man då höga utsläppsvärden, kan de
ansvariga påstå att detta inte är de normala värdena utan att
man brukar ha lägre. Det är oerhört svårt att fälla någon för
överskridande av ungefärliga värden, riktvärden. Exakta
gränsvärden som är juridiskt bindande vore lättare att
kontrollera men sådana anges i dag endast för ett fåtal
ämnen. Tillståndsgivningen måste bli mera precis och
restriktiv. Därför bör ett medgivande om att släppa ut
miljöfarliga ämnen i stället anges som ett gränsvärde för en
begränsad tidsperiod t.ex. en timme eller en dag.

Därmed uppnås en högre grad av säkerhet som leder till
en ökad rättssäkerhet också för den som ansvarar för berörd
verksamhet. Gränsvärdena ska anges som
miljökvalitetsnormer utifrån vad naturen tål. Detta bör ges
regeringen till känna.

Miljökonsekvensbeskrivningar

Vi har under flera år krävt att
miljökonsekvensbeskrivningar ska göras obligatoriska i alla
verksamheter och projekt av betydelse. Omfattningen av
beskrivningarna ska stå i rimlig proportion till beslutets
omfattning och eventuella verkningar. En
miljökonsekvensbeskrivning bör i skälig omfattning
redovisa de direkta och indirekta miljöeffekter som
projektet kan medföra, redovisa alternativa handlingssätt
och miljöeffekter av sådana, samt alternativet om åtgärden
inte vidtas (nollalternativ).

Arbetet med miljökonsekvensbeskrivningar pågår nu i
regeringskansliet. En miljökonsekvensbeskrivningslag bör
förberedas så att den lagtekniskt kan infogas i en framtida
miljöbalk och då omfatta naturvården, vilket bör ges
regeringen tillkänna.

Miljöskyddslagen -- påföljder

Sedan miljöskyddslagens tillkomst för ca 20 år sedan har
ett litet antal fällande domar avkunnats. Ingen har hitintills
dömts till fängelse för enbart brott mot miljön. Den
genomsnittliga påföljden har varit 35 dagsböter. Dagsböter
är en vanlig påföljd för lindrigare brott som t.ex. snatteri.
Av den tillgängliga statistiken skulle man kunna tro att
överträdelser mot miljöskyddslagen är ovanliga och
regelmässigt av lindrig art. Men av de avkunnade fällande
domarna framgår att företagen ofta under lång tid och
upprepade gånger orsakat skadliga utsläpp till mark, vatten
och luft.

En viktig princip i ett rättssamhälle är att påföljden för
ett brott ska vara relaterad till brottets straffvärde. Ett
allvarligt brott ska därmed åtföljas av en mer ingripande
påföljd än ett lindrigt brott. Grov misshandel och grov stöld
leder också till mer kännbara påföljder för brottslingen än
misshandel och snatteri.

Riksdagen har vid upprepade tillfällen uttalat att brott
mot miljöskyddslagen är allvarliga. Under åren har
riksdagen visserligen beslutat om ändringar och tillägg i
miljöskyddslagen i syfte att bekämpa miljöbrotten. Så har
t.ex. vissa ändringar i påföljdsreglerna för miljöbrott gjorts
på senare tid och trätt i kraft den 1 juli 1989. Därmed bör
situationen bli något bättre än den tidigare varit, eftersom
uppsåtliga brott normalt härigenom skall medföra fängelse.

Enligt vår uppfattning är detta inte tillräckligt.
Miljöbrotten är enligt domstolspraxis i påföljdshänseende
alltjämt mestadels likställda med lindriga brott. Bl.a.
behövs en än skärptare syn på miljöbrotten i
påföljdshänseende -- det skall vara kännbart för den
skyldige att förstöra miljön -- och vidare är det nödvändigt
med större möjligheter till differentiering vid bedömningen
av överträdelser mot miljöskyddslagstiftningen. En
straffskärpning är nödvändig. En möjlighet är att överväga
särskilda straffskalor för ''normalbrott'' och ringa
respektive grova brott. Bötesstraff borde då reserveras för
ringa brott. För ''normalbrott'' skall påföljden i princip bli
frihetsstraff. Däremot är det knappast motiverat -- i vart fall
inte i dag -- att inte ta sedvanliga individualpreventiva
hänsyn. Villkorlig dom och kännbara böter kan vara en
lämplig påföljd om personliga skäl talar mot
frihetsberövande.

Vad som anförts om påföljder vid brott mot
miljöskyddslagen, bör ges regeringen tillkänna.

Internationella miljökonventioner

I arbetet med att uppnå en bättre miljö, måste vi vara
verksamma såväl inom landet som internationellt, eftersom
miljöproblemen verkar gränsöverskridande.
Internationella konventioner på miljöområdet har
framarbetats på olika delområden. Sverige har
undertecknat flera, bl.a. på naturvårdsområdet. I detta
sammanhang vill vi framhålla, att det är nödvändigt att de
internationella konventioner som Sverige undertecknat
inlemmas i den svenska lagstiftningen. Detta bör ges
regeringen tillkänna.

Utbildning och fortbildning

Antalet miljömål är litet. Visserligen anmäldes ca 1 100
miljöbrott till polisen mellan 1985 och 1988, men bara 90
av anmälningarna ledde till åtal och mindre än 60 personer
fälldes i domstol för brott mot miljöskyddslagen, enligt
uppgifter från SCB.

Erfarenheterna av miljömål är därför begränsade i de
enskilda åklagardistrikten, men även i åklagarregionerna
och centralt. Stora skillnader finns i hanteringen av
miljömålen från åklagarnas sida. I vissa län t.ex. driver
åklagarna nästan var tredje anmälan om miljöbrott vidare
till åtal. I andra län har anmälningarna hittills aldrig nått dit.
Detta är uppseendeväckande.

En förundersökning kräver ofta att olika miljöexperter
deltar i arbetet. Förundersökningsledaren måste ha
ingående kunskaper om de möjligheter som står till buds
avseende analyser m.m. och bör därutöver ha en ingående
kunskap i miljöfrågor. Detta är en förutsättning för ett
effektivt beivrande av miljöbrottsligheten.

Utbildningen och fortbildningen hos både polisen och
åklagarsidan har inletts, men måste förbättras ytterligare
vad gäller miljölagar och miljörätt. Miljöutbildning är viktig
även för domare. Många av dessa har hittills knappt fått
någon fortbildning alls på detta område. Därför behövs
utbildningsinsatser även för domarna.

Vad som anförts om utbildning och fortbildning på
miljöområdet för polis, åklagare och domare bör ges
regeringen tillkänna.

Särskild statsåklagare i miljömål

De nuvarande förhållandena är otillfredsställande både
för den som leder förundersökningen och för den
misstänkte. När det gäller andra komplicerade frågor har
samhället valt att tilldela en speciell åklagare uppgiften att
leda förundersökning och föra talan i domstol. Enligt vår
mening bör miljörätten behandlas på samma sätt i vart fall
under en övergångstid, tills tillräcklig erfarenhet av
miljöbrottsligheten vunnits. En särskild statsåklagare i
miljömål bör nu utses, vilket bör ges regeringen till känna.

Miljöansvarig

I det dagliga arbetet med att utreda och beivra miljöbrott
har det visat sig vara svårt för åklagaren att fastställa vem
som ansvarat för en viss miljöförstörande åtgärd.
Ansvarsförhållandena inom det misstänkta företaget är ofta
inte helt klara och sådana oklarheter måste undanröjas. Vi
anser därför att miljöskyddslagen bör kompletteras med en
bestämmelse med innebörden att en särskild miljöansvarig
ska utses på varje företag som sysslar med miljöfarlig
verksamhet i sådan omfattning att koncessionsnämnden
utfärdat anvisningar för driften av företaget. Detta bör ges
regeringen tillkänna.

Miljöombudsman

Samhällets kontroll av miljöföroreningar är bristfällig.
Domstolarnas bevakning av miljöbrott är också
otillfredsställande. Med de ökade kunskaperna om
miljöriskernas betydelse för samhället och för enskilda
människor anser vi att inrättandet av en miljöombudsman
skulle kunna göra en väsentlig insats för miljövården och
rättssäkerheten i vårt land. Myndigheter inom miljövårdens
område har till uppgift att skydda miljön ur samhällets
synvinkel och är därmed till gagn för den enskilde.

Personer som har drabbats av miljöskador har hitintills
sökt hjälp hos enskilda advokater och stiftelsen
Miljöcentrum. Dessa gör ett värdefullt arbete, men
enskilda initiativ klarar inte att täcka det verkliga
hjälpbehovet. En sådan uppgift bör fyllas av en fristående
miljöombudsman. Till denna ämbetsmans tjänst bör knytas
utredare, kanslipersonal och utredningsresurser.
Miljöombudsmannen bör ges möjlighet att själv föra talan i
domstolar och ge rekommendationer till myndigheter.
Härigenom kan en miljöombudsman fylla en viktig funktion
för att förbättra miljövården.

Vad som anförts om ett inrättande av en
miljöombudsman bör ges regeringen till känna.

Miljöorganisationernas överklagningsrätt

Det är angeläget att miljökunnandet och engagemanget
i miljöorganisationerna tas till vara. Vi anser därför att
miljöorganisationer som uppfyller vissa kriterier ska ha rätt
att överklaga beslut om tillstånd och sådana frågor som
avses i 8

§ andra och tredje stycket. För att ge erforderlig stadga
åt systemet bör regeringen fastställa vilka organisationer
som ska få talerätt. I dag finns redan rätt till överklagande
för kommuner och lokala arbetstagarorganisationer.

Vad som anförts om miljöorganisationernas
överklagningsrätt, bör ges regeringen tillkänna.

Rättshjälp i miljömål

En viktig princip är att garantera alla medborgare likhet
inför lagen. Rätten till juridiskt biträde är således väsentlig
för att uppfylla denna rättsprincip. Vissa ändringar har
nyligen företagits i rättshjälpslagen. Bl.a. skall allmän
rättshjälp kunna beviljas i sådana fastighetstvister, där den
rättssökandes kostnader kan uppgå till betydande belopp,
t.ex. i miljömål och i mål om mögelhus, och där
rättsskyddsförsäkringen inte räcker för att betala den
rättssökandes egna kostnader.

Det finns dock fortfarande anledning att förbättra
rättshjälpen ytterligare och genomföra
miljöskadeutredningens förslag om att införa en regel i 25 §
rättshjälpslagen för att få en sakkunnigutredning om
tekniska och medicinska frågor i skadeståndstvister.

Detta bör ges regeringen till känna.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en omarbetning av
miljöskyddslagen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vilka lagar som bör ingå i en
samlad miljöbalk,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en översyn av
tillståndsgivningen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en effektivare kontroll av
miljöutsläppen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av att fastställa exakta
gränsvärden för miljöutsläpp,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om obligatoriska
miljökonsekvensbeskrivningar,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skärpta påföljder vid brott mot
miljöskyddslagen,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om internationella
miljökonventioner,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utbildning i miljörätt för polis,
åklagare och domare,1]

[att riksdagen hos regeringen begär förslag om införande
av en särskild statsåklagare för miljömål,1]

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om miljöansvariga på företagen,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inrättande av en
miljöombudsman,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om miljöorganisationernas talerätt,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förändring av
rättshjälpslagen.1]

Stockholm den 24 januari 1991

Ingbritt Irhammar (c)

Karin Starrin (c)

1 1990/91:Ju830