Miljöpolitiken

Motion 1989/90:Jo701 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

1989/90:Jo701

av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
Miljöpolitiken

Mot.
1989/90
Jo701-704

Man kan inte släppa ut hur stora mängder gift som helst i en flod utan att
livet i floden till sist dör. I den meningen finns alltid gränser för människans
verksamhet. Gränser som ytterst berör vår egen hälsa. Som goda förvaltare
måste vi driva en ansvarsfull miljöpolitik. Vi måste våga sätta de gränser som
definieras av vad naturen tål. Rågångar i terrängen och gränsvärden i det
kemiska landskapet för att skydda livsmiljöer och levnadsbetingelser för
människor, djur och växter.

I denna motion behandlas övergripande strategifrågor i kampen mot miljöförstöringen
och riktlinjer för den framtida miljöpolitiken. Enligt folkpartiets
uppfattning bör insatser för miljö- och naturvård vara ett högt prioriterat
område. I en rad kommittémotioner till årets riksmöte utvecklar vi de
olika tankegångarna och föreslår konkreta åtgärder för att lösa miljöproblemen.

1. Förvaltarskapet

Folkpartiets utgångspunkt för problemen kring människans förhållande till
natur och miljö är de idéer som brukar kallas förvaltarskapstanken och som
har sina rötter i kristen och humanistisk idétradition. Dess innebörd är, enkelt
uttryckt, att människan har ett moraliskt ansvar att bruka sitt förnuft
och sin kreativa förmåga för att bevara och skapa goda livsvillkor både för
mänskligheten själv och för andra organismer som lever på jorden.

Detta synsätt innebär en positiv värdering av mänsklig fantasi, nyfikenhet
och vilja att förändra sina villkor. Det tvingar oss inte att med olika konstlade
- och i längden givetvis alldeles odugliga - metoder försöka kväva eller
reglementera människors skapande och upptäckarglädje och det ger oss alltid
genom fri debatt och generöst utrymme för nya idéer möjligheter att korrigera
misstag.

Mycket av den miljöförstöring som tillåtits ske har sin grund i föreställningen
att människan har rätt att disponera naturen efter eget gottfinnande.

I en reaktion mot detta tänkesätt har det inom 80-talets s.k. gröna politiska
rörelser vuxit fram en ideologi som kan kallas ekologism eller miljöfundamentalism.
Dess idéer innebär att den ursprungliga naturmiljön alltid har
ett högre värde än den miljö som människan kan skapa och att det mänskliga
samhället bör omorganiseras med denna utgångspunkt.

1

1 Riksdagen 1989/90. 3 sami. Nr Jo701-704

Ekologismen innehåller starka drag av irrationalism. Känslan snarare än
förnuftet skall styra och det finns tendenser att förneka vetenskapens förmåga
att förklara verkligheten. Liksom Rousseau och romantikerna vill man
tillbaka till naturen.

Tanken att naturen alltid är överordnad människan inrymmer stora faror.
Naturen må vara estetiskt tilltalande och ha ett oeftergivligt egenvärde,
men den är ingen idyll. Där ute är det Darwins natur, inte Rousseaus, vi
finner. Det biologiska samhälle ekologer studerar är, med de värderingar vi
socialliberaler företräder, en sällsynt dålig förebild för det mänskliga samhället.
Hur skall man t.ex. inom ramen för en naturen-har-alltid-rätt-ideologi se
på människor med sjukdomar och handikapp som i naturtillståndet skulle
lämnas utan all hjälp?

Förvaltarskapstanken står i kontrast både till denna miljöpolitiska fundamentalism,
som även i sina mildare yttringar har visat sig medföra såväl utvecklingsfientlighet
som nationell självtillräcklighet, och till en krass och
kortsiktig nyttoinställning eller avvägningsideologi, som ofta leder till att
miljövärdena åsidosätts vid avvägningen mot andra intressen.

Vi som vill att idén om förvaltarskapet skall vara styrande måste ta på oss
ett stort ansvar. Ibland måste vi vägra att kompromissa när omistliga naturvärden
hotas, men vi måste också medverka till att ta till vara de möjligheter
den tekniska och ekonomiska utvecklingen skapar för att vi bättre skall
kunna förvalta vår jord.

2. Hoten mot miljön

Med förvaltarskapstanken som utgångspunkt är det naturligt att sätta in miljöarbetet
i ett globalt utvecklingsperspektiv. Den som misstror ekonomisk
och teknisk utveckling misstror däremot ofta också strävan till internationell
integration, fri handel och fria rörelser över gränserna. En sådan hållning är
olycklig i en tid då en rad storskaliga internationella miljöproblem vuxit fram
och miljöhoten i fattiga länder i tropikerna kräver internationell samverkan
för att motverkas.

Man talar ibland om den andra generationens miljöproblem, t.ex. ackumuleringen
av tungmetaller och andra gifter, försurningen av stora områden
utan hänsyn till nationsgränser, övergödning av innanhaven, skadorna på atmosfärens
ozonlager och hoten om en global klimatförändring till följd av
bl.a. den snabbt ökande förbränningen av fossila bränslen och skogsskövlingen
som leder till att vegetationens förmåga att binda koldioxid minskar.

De hot som har berörts här kan bemästras endast om berörda stater samfällt
genomför radikala utsläppsbegränsningar och inleder ett långsiktigt saneringsarbete.
I Europa öppnas nya perspektiv för detta arbete genom Östeuropas
demokratisering. En stor del av arbetet måste ske inom och i samarbete
med EG. Att försöka isolera Sverige från det samarbete som Europas
övriga demokratier bedriver innebär i praktiken att vägra ta vår del av ansvaret
för Europas miljöproblem.

I Östeuropa, där stora områden närmast är att betrakta som miljökatastrofområden,
har strävandena mot demokratisering och marknadsekonomi
möjliggjort att öststaterna kan dras in i ett konstruktivt miljösamarbete till

Mot. 1989/90

Jo701

2

fromma för dem själva och deras grannstater. Det är nu viktigt att Sverige
bidrar med olika former av hjälp för att minska miljöproblemen och införa
ny, miljövänlig teknik i öststaterna. Olika vägar att bidra till miljösamarbetet
i Europa skisseras i en särskild kommittémotion om internationell miljövård
från folkpartiet till årets riksmöte.

Skövlingen av de tropiska skogarna leder till globala klimatförändringar
men också till en utarmning av artsammansättningen som även i ett rent nyttoperspektiv
är uppenbart skadlig. Ökenspridningen i delar av Afrika påverkar
klimat och försörjningsmöjligheter i mycket större områden än de närmast
berörda. I båda fallen är sambandet med ekonomisk stagnation och fattigdom
uppenbart. Skövlingen av skogar i fattiga länder utförs lika mycket
av fattiga bönder i förtvivlad jakt efter brännved och ny odlingsmark som av
skogsbolag och regeringar i jakt på kortsiktiga ekonomiska vinster.

Viktiga inslag i en global miljöpolitik är att ge olika typer av miljöbistånd
till fattiga länder och att byta skulder mot miljöåtgärder. Väsentligt är att
stimulera både reservatbildning och utvecklande av näringar som är beroende
av att natur inte förstörs. Även dessa tankegångar utvecklas i folkpartiets
motion om internationell miljövård.

I Sverige hotas livet i mark och vatten av surt regn, kvicksilver och övergödning.
Enligt naturvårdsverket kommer det mål riksdagen satt upp om en
minskning av de försurande och gödande kväveoxidutsläppen med 30% till
1995 inte att nås. Antalet sjöar med förhöjda kvicksilverhalter ökar, främst
till följd av nedfall av föroreningar från Västeuropa. Problemen måste angripas
både i samverkan med våra grannländer och med åtgärder inom Sverige.

I en särskild kommittémotion om luft och vatten redovisar folkpartiet sin
politik för att möta försurning, förgiftning och övergödning.

Men vattnet hotas inte bara av surt regn. Regeringens motsägelsefulla
energipolitik får återigen de orörda älvarna att hamna i farozonen. Regleringar
och försurning har redan slagit ut åtskilliga fiskbestånd. De få naturligt
rinnande vatten vi har kvar är unika livsmiljöer och måste bevaras för all
framtid. Folkpartiet föreslår i år, liksom tidigare, att de fyra outbyggda älvarna
samt ytterligare ett antal värdefulla älvsträckor skall få ett skydd motsvarande
nationalparkernas. Våra synpunkter utvecklas i en särskild kommittémotion
om älvskydd.

Ändrad markanvändning ger storskaliga förändringar i landskapet. Flora
och fauna påverkas, naturens mångfald hotas. I förlängningen blir vårt eget
liv fattigare. Folkpartiet har alltid hävdat naturvårdsfrågornas centrala ställning
i miljöpolitiken. Vår naturvårdspolitik skisseras i en särskild kommittémotion.

Trafikens miljöpåverkan är ett allvarligt problem som nu med ökad kraft
måste åtgärdas. Bilen tillhör de uppfinningar som betytt mest för enskilda
människors frihet. Samtidigt är bilismens belastning på miljön betydande
och den orsakar trängsel och otrivsel i storstäderna. Fler transporter måste
överföras till tåg och sjöfart. I kommittémotionen om trafikpolitiken framför
folkpartiet förslag till en miljövänligare trafik.

Mot. 1989/90

Jo701

3

3. Miljö och utveckling

I enklare miljödebatt, liksom i en viss vulgariserad marxistisk föreställningsvärld,
antas ofta att tredje världen har mer att vinna på att hållas utanför den
internationella ekonomiska utvecklingen. Denna antas ensidigt gynna de redan
rika länderna, vilkas nuvarande välfärd också förmodas vara en direkt
följd av kolonialism och intensiv penetration av dagens u-länder.

Var och en som intresserar sig för den industriella utvecklingen i Europa,
Nordamerika och Japan finner dock att denna utveckling är oberoende av
kolonialismen och började långt innan penetrationen av tredje världen inleddes.
I allt väsentligt var denna process självgenererande och hade sina
rötter i medeltidens tekniska och kommersiella revolution. Det ödesdigra i
kolonialismen var att kolonialmakterna höll tillbaka den ekonomiska utvecklingen
i kolonierna, som på så vis ej blev delaktiga i den välståndshöjning
mer gynnade länder kom i åtnjutande av.

Att försöka utestänga människor i tredje världen från det ekonomiska utbyte
och den tekniska utveckling som skulle göra det möjligt att minska
trycket på de lokala naturresurserna är i praktiken att driva kolonialismens
skadeverkningar vidare, och troligen att skynda på ett ekologiskt sammanbrott
i flera av den tredje världens länder.

Vad vi i stället bör göra är att genom bistånds- och handelspolitiken stimulera
en självgenerande ekonomisk utveckling som kan vända utvecklingen i
hårt drabbade områden och att kraftigt förstärka stödet till miljöförbättrande
åtgärder inom biståndets ram. Att skydda hotade skogsområden och
medverka till återplantering av skog i stor skala förefaller vara några av de
långsiktigt mest effektiva åtgärder som kan utföras med stöd från t.ex. det
svenska biståndsprogrammet.

Sådana åtgärder skulle redan på kort sikt kunna höja produktionen av
t.ex. livsmedel i många områden och därmed också få som resultat att den
ekonomiska tillväxten ökade. Samtidigt skulle slitaget på naturresurserna
minska och förstörda områden få en chans att återhämta sig.

Redan detta visar att den på sina håll omhuldade föreställningen att ekonomisk
tillväxt med nödvändighet innebär att miljön förstörs, naturresurser
förslösas och människor slits ut, är oriktig. Tankefelet beror troligen bl.a. på
att begreppet tillväxt i allmänhet, och missvisande, knutits till den industriella
revolutionen, som förvisso innebar att stora tillgångar av kol, järnmalm
etc. under långa arbetsdagar i smutsiga fabriker, snabbt omvandlades till nya
produkter och till föroreningar av olika slag.

I marxistisk teori - eller rättare sagt i den tillämpning som denna fått i
1900-talets centralplanerade partidiktaturer - har tillväxt identifierats med
enkel produktionsmaximering, med tyngdpunkt på den tunga industrin. I
auktoritativa ideologiska skrifter, t.ex. de olika upplagorna av Sovjetunionens
kommunistiska partis officiella historia 1938,1953 och 1959, framställs
naturen, i likhet med borgerliga samhällselement, snarast som en fiende
som skall övervinnas. Och eftersom ministerier för olika industrigrenar i ett
politiskt system av denna typ i praktiken har fria händer att exploatera olika
resurser, har den industrialisering och strävan till ekonomisk utveckling som
förekommit många gånger fått prägel av rovdrift eller ren plundring. Att nå

Mot. 1989/90

Jo701

4

got sådant under en längre period skulle kunna vara möjligt i en demokratisk
marknadsekonomi, med dess politiska och ekonomiska motvikter till de statliga
monopolorganen, är knappast troligt.

Historiens facit ger vid handen att denna missriktade strävan efter ständig
produktionsmaximering, med höga statistiska tillväxtsiffror som resultat, i
verkligheten har inneburit ett oerhört slöseri med människor, naturresurser
och kapital, utan att någon egentlig ekonomisk utveckling skett, bortsett
från på de högt prioriterade områden dit resurser och forskning styrts och
där man haft möjlighet att avvisa undermåliga produkter. Denna form av
tillväxtjakt har uppenbarligen varit direkt skadlig, vilket numera också alltmer
öppet medges i östeuropeisk politisk debatt.

4. Den förkättrade tillväxten

Till skillnad från de socialistiska staterna i öst har de demokratiska marknadsekonomierna
i väst upplevt verklig ekonomisk tillväxt genom att ekonomin
blivit mer mångsidig och mer har kunnat produceras med successivt allt
mindre insatser av råvaror och energi per producerad enhet. Visserligen har
mycket av tillväxten skett till priset av en förstörd miljö, den framväxande
industrialismen kände inte några miljöhänsyn. Men vi menar att tillväxten
inte nödvändigtvis måste leda till miljöförstöring. Utvecklingen har också
kunnat förenas med aktiva insatser för att rena eller minska utsläpp av förorenande
eller giftiga ämnen. Därför menar vi att tillväxt också kan - och
måste - ske inom de ramar som miljökraven formar.

Ekonomisk tillväxt har inte något speciellt samband med ensidig jakt efter
höga produktionssiffror utan hänsyn till kvalitet eller produktionsmetoder.
Däremot finns ett samband mellan tillväxt och utveckling, kreativitet och
bättre användning av olika resurser.

Sådan utveckling kan t.ex. innebära teknisk förnyelse, som gören tidigare
värdelös råvara, eller en tidigare förbisedd idé, användbar i ett oväntat sammanhang.
Den kan också ske genom att nya affärsidéer lanseras och det ekonomiska
livet blir mer mångsidigt, genom att resurser som redan används
utnyttjas effektivare med hjälp av ny teknik, eller genom att vår kunskap
växer. Huvuddelen av tillväxten i ett land som Sverige torde sedan mycket
länge just bero på tillväxt av vår samlade kunskap samt på nya möjligheter
att lagra och sprida information. Tillväxt är helt enkelt resultatet av mänsklig
uppfinningsrikedom - och av ekonomiska och sociala villkor som stimulerar
till utveckling av bättre produktionsmetoder.

Ofta innebär tekniska förändringar direkta fördelar från miljö- och resurssynpunkt.
Ett exempel är utvecklingen av ny teknik inom pappers- och massaindustrin.
Ett annat är förbättringen av hushållsapparater, som blir allt
energisnålare. Bilarna drar mindre bränsle idag än för tio år sedan och avgasrening
med katalysator finns på i stort sett alla moderna bilar.

Det betyder givetvis inte att alla tekniska nyheter har samma gynnsamma
effekter. Men exemplen räcker för att motbevisa den populära tesen att teknisk
och ekonomisk utveckling automatiskt leder till resursslöseri och större
mängd föroreningar. I själva verket är det så att miljöförstöring förekommer
både i industrialiserade länder med hög tillväxt och i fattiga länder med out

Mot. 1989/90

Jo701

5

vecklat näringsliv. Ofta är dock utebliven ekonomisk utveckling och fattigdom
mer påtagliga hot mot miljön än vad tillväxten är.

I ett öppet samhälle, med fri debatt, politisk demokrati och ett fritt ekonomiskt
system är utsikterna större att de innovationer som får genomslag är
sådana som bidrar till att minska t.ex. energislöseri och miljöförstöring. Och
om resultatet av våra gemensamma ansträngningar på olika områden blir att
värdet av varor och tjänster som produceras ökar, alltså ekonomisk tillväxt,
så ökar också möjligheterna att satsa pengar på miljöförbättringar m.m. som
annars skulle få vänta.

5. Miljöpolitikens mål och medel

Enligt förvaltarskapstanken är det människans ansvar att bevara goda livsvillkor
för människor, växter och djur. Det mätbara resultatet av förvaltarskapet
är således hur många arter som finns kvar på jorden.

Folkpartiet menar att vi måste låta miljöpolitiken tydligare utgå från de
mål Sverige ställt sig bakom i olika sammanhang, t.ex. World Conservation
Strategy och Bernkonventionen om skydd av djurarter. Lämpliga övergripande
mål i samklang med dessa dokument är att värna människans hälsa
samt att skydda mångfalden av levande organismer och samspelet dem emellan.
Uppfyller vi dessa mål uppfyller vi också det underordnade, men viktiga,
målet att en oförstörd natur skall finnas som rekreationskälla för människor.

Medlen för att nå målen kan vara t.ex. att bestämma gränsvärden för miljögifter,
att använda miljöavgifter, att inrätta reservat och nationalparker eller
att fridlysa arter. Enligt vår mening glöms stundom syftet med sådana
åtgärder bort och mål och medel sammanblandas. För det mesta är ingen
skada skedd, men det finns en risk att resurser satsas på mindre verkningsfulla
åtgärder som blivit mål i sig. Ett gränsvärde blir ett mål och en utsläppsbegränsning
blir en finare miljöfråga än en reservatbildning.

Ett typiskt exempel på förväxlingen av medel och mål är påståendet att
vattenkraften är miljövänlig därför att den inte släpper ut några gifter. Vattenkraften
är inte alls miljövänlig. När en älv regleras påverkas klimat, vattenföring
och vattenkvalitet. Lekplatser och vandringsvägar för fisk förstörs.
En mängd livsmiljöer för levande organismer ödeläggs. Livet i älven påverkas
lika säkert som om man förgiftat vattnet. Ett giftutsläpp kan dessutom
stoppas, men skadorna i en utbyggd älv är bestående under överskådlig tid.

Den svenska miljöpolitiken bygger till stor del på ett koncessionsförfarande
där statliga myndigheter väger miljöintressen mot intressen av annat
slag, i första hand ekonomiska. Resultatet har ofta blivit att utsläpp som varit
ytterst diskutabla från miljösynpunkt har tillåtits, bara det ansökande företaget
varit tillräckligt stort.

Folkpartiet menar - i linje med vad förordet för förvaltarskapstanken
framför avvägningsideologin bjuder - att miljölagstiftningen bör förändras
så att den uttryckligen utgår från en bedömning av vad naturen tål och att
ett system med miljökvalitetsnormer prövas. En sådan förändring skulle i
många fall få mycket märkbara följder.

Miljökvalitetsnormer är regler för högsta tillåtna föroreningsnivå av ett

Mot. 1989/90

Jo701

6

ämne i ett visst område. Miljöjuristen Staffan Westerlund föreslår i sin bok
Rätt och miljö ett system där miljöskyddslagens kravregler kombineras
med miljökvalitetsnormer. En fördel med ett sådant system är givetvis att
det sätter en gräns för hur förorenad miljön i ett område får vara. En annan
fördel är att den enskilde när det finns minimikrav fastställda får större möjligheter
att hävda sin rätt till en god miljö. Som Westerlund framhåller är
dessa möjligheter idag orimligt små.

Godtyckligheten i dagens tillstånd och gränsvärden skulle efterhand försvinna
- även om man naturligtvis inte skall underskatta svårigheterna att
finna rätt nivå för hur mycket av olika utsläpp som kan tolereras. Det finns
också anledning att diskutera ett slopande av koncessionsförfarandet och ersätta
det med ett system av miljöavgifter och gränser satta efter vad naturen
tål.

Miljöproblemen kan, lika litet som andra samhällsproblem, ses isolerade
från sitt ekonomiska och politiska sammanhang. I en fungerande marknadsekonomi
kan produktionen lättare anpassas till konsumenternas önskemål
än vad fallet är i ett centralplanerat system. Marknadsekonomin kan lättare
tillgodogöra sig nya idéer, och misstag som begås kan lättare rättas till genom
att de felaktiga besluten inte omsatts i hela näringslivet samtidigt. Företagen
i en marknadsekonomi är själva ansvariga för sina beslut och det är följaktligen
lättare att ställa krav på dem. I en planekonomi sker detta sällan eftersom
staten själv, i egenskap av ägare eller högsta planmyndighet, drabbas av
de skärpta kraven. I en marknadsekonomi kan, slutligen, politiska myndigheter
genom avgifter på miljöhotande produkter och produktionsmetoder
smidigt styra över företagens verksamhet i mer miljövänliga banor.

Tanken med miljöavgifter är att de skall vara styrande så att företag verkligen
väljer en teknik som är resurssnål och miljövänlig. Avgifterna måste
också sjunka i proportion till vidtagna reningsåtgärder - annars blir de i stället
en skatt. Slutligen måste avgifterna relateras till en bedömning av hur
stora utsläpp av olika ämnen naturen tål och ligga på en nivå som innebär
kännbara ekonomiska konsekvenser.

Socialdemokraterna bekämpade under många år förslag om införande av
miljöavgifter. Under 1987 - 88 skedde en successiv omsvängning. I mitten av
1988 tillsattes en utredning, miljöavgiftsutredningen, som sedan dess lagt
fram förslag till miljöavgifter på svavel, klorerade organiska substanser, kväveoxider
och koldioxid. I avvaktan på en samlad bild av de olika förslagen
lägger vi nu inga konkreta yrkanden på dessa punkter.

Det finns dock anledning att gå vidare i arbetet med att utforma miljöavgifter
och andra ekonomiska styrmedel. I ett kommande steg bör det prövas
att lägga miljöavgifter på utsläpp av kväveföreningar i vatten och av organiska
lösningsmedel.

6. Ideellt miljöarbete

Ännu ett problematiskt inslag i svensk miljöpolitik är den starka betoningen
av centrala politiska organs och myndigheters roll. Ett av många tecken på
detta är att politiskt tillsatta kommissioner fått i updrag att gripa sig an särskilt
förorenade områden som Hisingen, västra Skåne och Sundsvall - områ

Mot. 1989/90

Jo701

7

den sorn valts ut uppifrån och nu alltså skall renas genom ingripanden av
traditionell myndighetstyp.

Folkpartiet vill inte i och för sig ifrågasätta de överväganden som legat
bakom dessa beslut. Men det är angeläget att en bättre balans skapas mellan
myndighetsutövning, de ideella miljörörelsernas och enskilda människors
arbete.

Det är mycket sällan - om någonsin - som centrala myndigheter på egen
hand upptäckt miljöproblem som tidigare förbisetts. Det vanliga är i stället
att enskilda personer, forskare och fristående miljögrupper slår larm och att
detta i sinom tid leder till politiska åtgärder. Kunskapen om problem - och
om möjligheter - är alltid personlig, den finns hos enskilda engagerade människor,
givetvis även hos anställda i företag och offentliga förvaltningar.

Folkpartiet föreslår i år liksom tidigare olika förändringar för att stärka i
synnerhet de ideella miljöorganisationernas men också enskildas ställning.
Främst gäller det förslag för att göra det lättare för den enskilde att hävda
sin rätt till en god miljö och att underlätta för enskilda och organisationer att
driva olika frågor inför rätta. Även dessa reformer ingår i den övergripande
förvaltarskapstrategi som är grunden för folkpartiets miljöpolitik. Liksom
kunskapen är personlig så är också ansvarstagandet och engagemanget personligt.

7. Riktlinjer för miljöpolitiken

De miljöpolitiska ambitionerna måste höjas kraftigt. Som framhållits ovan
bygger folkpartiets hållning i miljöfrågor på den liberala förvaltarskapstanken.
Den skiljer sig från den avvägningsfilosofi som hittills präglat svensk
miljöpolitik och som tydligast kommit till uttryck i miljöskyddslagen.

En viktig utgångspunkt är den enskildes rätt till och ansvar för en god
miljö. En annan är att varje samhällssektor skall ta sitt ansvar för miljön. En
tredje är att förorenaren skall betala; miljöförstöring skall inte vara gratis.

De globala miljöhoten som uttunningen av ozonskiktet, växthuseffekten
och föroreningen av haven måste angripas genom ett effektivt internationellt
samarbete, även i överstatliga former. Sverige bör göra kraftfulla insatser
för miljön i Baltikum och Östeuropa, bl.a. via stöd till Wislaprojektet. Våra
ansträngningar att nå överenskommelser i kampen mot växthuseffekten
måste underbyggas genom en egen energipolitik som håller koldioxidutsläppen
nere. Sverige bör också verka för upprättandet av en internationell
brandkårsstyrka som snabbt kan göra insatser vid miljökatastrofer, bl.a.
till havs. Det svenska u-landsbiståndet bör få en ännu tydligare miljöprofil.

I fråga om miljölagstiftningen är folkpartiets uppfattning att den måste
skärpas och ta sin utgångspunkt i vad naturen långsiktigt tål. Det innebär att
miljökraven måste få en ökad tyngd i förhållande till bl.a. kortsiktiga ekonomiska
intressen. Ett system med miljökvalitetsnormer bör prövas. Obligatoriska
miljökonsekvensanalyser - ett område där EG ligger långt före Sverige
- måste införas. Vi måste också få en lagstiftning som reglerar spridning
av gentekniskt förändrade organismer.

Lagstiftning och organisation inom miljövården måste klarare markera
den enskildes rätt till en god miljö. En miljöombudsman bör införas. Rätts

Mot. 1989/90

Jo701

8

hjälpen i miljömål bör förbättras. Ideella organisationer bör få rätt att överklaga
beslut i miljöfrågor, bl.a. genom ändringar i miljöskyddslagen.

Ekonomiska styrmedel bör användas i långt större utsträckning än hittills.
Miljöavgifter bör införas på ytterligare ämnen utöver dem som redan föreslagits.
Pantsystem bör användas i kampen mot avfallsberget. Även bidragsoch
premiesystem bör kunna användas; t.ex. bör bilskrotningspremien kraftigt
höjas för att stimulera förnyelsen av bilparken.

Kampen mot luftföroreningar och försurning måste föras mer beslutsamt
än hittills och bl.a. bygga på effektivare åtgärder mot utsläppen från trafiken.
Den höjning av bensinskatten som nu genomförs måste kompletteras
med en rejäl satsning på järnvägstrafik. Banverkets investeringsram kan
flerdubblas om möjligheter till lånefinansiering öppnas. Hårdare avgaskrav
bör införas i mitten på 90-talet. Utvecklingen av miljövänligare fordon måste
stimuleras.

Vi måste långt mer än tidigare värna vårt vatten - i alla dess former. Vår
rätt till ett rent och hälsosamt dricksvatten måste hävdas bl.a. genom ett
bättre skydd för våra vattentäkter och en upprustning av ledningsnätet.Havsdöden
måste bekämpas bl.a. genom bevarande och återskapande av
våtmarker som fungerar som kväverenare och därmed minskar övergödningen.
Kampen mot massaindustrins klorutsläpp måste drivas vidare med
sikte på att de skall upphöra senast vid sekelskiftet.

Hotet mot de orörda älvarna och andra värdefulla vattendrag måste avvärjas.
Vattenlagen bör göras om så att den bättre tillgodoser miljökraven. Fler
älvar, bl.a. Ammerån och Emån, skall skyddas i lag.

Naturvården måste få en starkare ställning i samhällsplaneringen. Skyddet
av hotade växt- och djurarter och deras livsmiljöer måste förbättras, bl.a.
genom lagändringar och reservatsbildning. Urskogarna i södra och mellersta
Sverige måste bevaras och skyddet för de fjällnära barrskogarna förbättras.
Målet skall vara att 1% av den produktiva skogsarealen nedanför de fjällnära
skogarna undantas från vanligt skogsbruk. Reglerna mot dikning av
sumpskogar och andra våtmarker måste skärpas. Vården av befintliga naturreservat,
som under lång tid fått otillräckliga anslag, måste förbättras. Frivilliga
naturvårdshänsyn i jord- och skogsbruk, bl.a. genom bevarande av hagar
och ängar, måste stimuleras.

Det behövs effektivare åtgärder mot miljögifterna och farliga kemikalier
bl.a. en förhandsgranskning av nya kemiska ämnen. Vi behöver också få en
samlad avfallspolitik som bygger på återvinning och på den enskildes vilja
att ta ansvar för miljön. Utveckling av ny miljöskyddsteknik, som är nödvändig
bl.a. för att klara problemen med det miljöfarliga avfallet, bör få statligt
stöd.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om riktlinjer för miljöpolitiken,

Mot. 1989/90

Jo701

9

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om enskilt och ideellt miljöarbete.

Stockholm den 10 januari 1990
Bengt Westerberg (fp)
Ingemar Eliasson (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Birgit Friggebo (fp)

Elver Jonsson (fp)

Daniel Tarschys (fp)
Jan-Erik Wikström (fp)

Kerstin Ekman (fp)
Charlotte Branting (fp)
Sigge Godin (fp)

Ingela Mårtensson (fp)
Anne Wibble (fp)

Lars Emes tam (fp)

Mot. 1989/90

Jo701

10