Miljörevisorer

Motion 1991/92:Jo608 av Bengt Silfverstrand och Birthe Sörestedt (s)

Det primära ansvaret för miljöskyddsarbetet i företagen
bygger på egenkontroll. För att miljöfarlig verksamhet skall
kunna bedrivas inom ML:s tillåtlighetsregler kräver detta
att företagen ifråga bygger upp en egenkontroll av sådan
omfattning att verksamheten med säkerhet kan ske enligt
de villkor som fastställts.

Riksdagen antog våren 1988 regeringens proposition
1987/88:85 (Miljöpolitiken inför 90-talet), vilket bl.a.
innebär att reglerna för företagens egenkontroll skärps.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
får besluta i fråga om kontrollen. En miljörapport skall
årligen inlämnas till tillsynsmyndigheten för sådan
verksamhet som kräver tillstånd. Rapporten skall innehålla
en redogörelse för vidtagna miljöskyddsåtgärder och
resultaten av dessa åtgärder.

Även om miljöhänsynen nu ges ökad tyngd vid
tillämpningen av ML och tillsynsmyndigheterna tillförs
ytterligare resurser kan man på goda grunder utgå från att
dessa åtgärder är otillräckliga för att förebygga miljöskador.

Två autentiska ''miljöfall'' kan illustrera problemet.

1. Ett företag i Mellansverige släppte under en längre tid
ut miljöfarliga ämnen och överskred kraftigt gällande
gränsvärden. I domen mot företaget anfördes bl.a. att det
''inte kan vara fråga om ringa överträdelse''. När det gällde
att bedöma brottslighetens svårighetsgrad fäste tingsrätten
särskilt avseende vid två omständigheter. ''Länsstyrelsen
har, av utredningen i målet att döma, i sin egenskap av
tillsynsmyndighet visat en anmärkningsvärd undfallenhet
gentemot bolaget. Härigenom kan man å ena sidan ha
bidragit till en föreställning hos bolagets företrädare att det
inte varit så allvarligt med de otillåtna utsläppen, medan
man å andra sidan genom sin underlåtenhet att ingripa låtit
utsläppen fortsätta under lång tid.... Med hänsyn till dessa
omständigheter framstår brottsligheten ej som så allvarlig
att annat straff än böter är påkallat.''

Domstolen kom med andra ord till den minst sagt
märkliga slutsatsen att den som bryter mot
miljöskyddslagen skall få strafflindring om
tillsynsmyndigheten inte skött sitt arbete.

2. Ett företag i NV-Skåne förnekade under lång tid
utsläpp av tungmetaller till omgivningen. Dessa utsläpp
fanns inte upptagna i det gällande tillståndet från
koncessionsnämnden. Efter en intensiv debatt i massmedia
och lokala politiska instanser medgav företaget så
småningom att miljöproblemen faktiskt existerade och
beslutade om miljöförbättrande investeringar i
storleksordningen 40 miljoner
kronor. Denna investering kan ses som en dold
miljökostnad.

Nämnda exempel kan mångfaldigas. De illustrerar båda
med all önskvärd tydlighet att det inte räcker med skärpt
egenkontroll och ytterligare satsning på resurser hos
tillsynsmyndigheten för att förebygga miljöproblem.

Inom många företag som bedriver miljöfarlig
verksamhet saknas tillräcklig kompetens för att i tid kunna
ingripa mot förekommande miljöproblem. I ovannämnda
proposition skriver miljöministern bl.a. att ''det borde vara
värdefullt för många företag att kunna förfoga över en
oberoende person med kunskaper om miljöskyddsarbete
och med insikter i näringsverksamhet''.

Ett sådant system, d.v.s. införande av miljörevisorer i
företagen, föreslogs av utredningen ''För en bättre miljö''
(SOU 1987:32). Flera remissinstanser uttalade sig positivt
om förslaget.

En miljörevisor skulle förutom rent granskningsarbete
också kunna ge företagen en kvalificerad rådgivning
beträffande tekniska miljöskyddsåtgärder. Därigenom kan
miljörevisorsfunktionen få en förebyggande och
utvecklande roll i företagets miljöskyddsarbete.

I rapporten ''Miljörevision internationellt'' (Statens
Naturvårdsverk) heter det bl.a. följande om miljörevision i
USA och Canada: ''Slutsatsen av erfarenheterna i USA och
Canada är att interna miljörevisorer som har ledningens
fulla stöd och som intar en oberoende ställning i förhållande
till producerande enheter kan utgöra ett effektivt
hjälpmedel för företagen att verifiera och säkerställa att
nödvändiga miljöskyddsåtgärder vidtas.''

Ungefär hälften av de femhundra största amerikanska
företagen använder sig av miljörevision.

En lämplig modell för miljörevision i företagen skulle
kunna vara att en extern miljörevisor utses av
myndigheter/samhällsrepresentanter men betalas av
företaget. Ett sådant system ger revisorn en oberoende
ställning och garanterar en fortlöpande miljörevision.

Miljörevisorer skulle, som Lunds Universitet föreslog i
sitt remissvar till utredningen, med fördel kunna införas
som en tidsbegränsad försöksverksamhet. En sådan
försöksverksamhet borde kunna starta den 1 januari
1993. Denna försöksverksamhet kan sedan bilda
underlag för beslut om miljörevisorernas arbets- och
ansvarsområden, deras utbildningsbehov och skyddande av
integritet.

Samtidigt bör kraven på den miljörapport företagen
numera är skyldiga att årligen avge till tillsynsmyndigheten
skärpas. Redovisningen bör omfatta inte enbart vad man
gjort för att uppfylla de krav som redan finns utan också hur
miljökvaliteten i produktionsprocessen och anläggningar
avses förbättras.

I sammanhanget bör också beaktas de synpunkter som
framlagts av Svenska Metallindustriarbetareförbundet.
Metall föreslår bl.a. införande av miljörevisorer och knyter
då också an till det viktiga sambandet mellan arbetsmiljön
och den yttre miljön. I företagets miljörapportering bör
därför också ingå någon form av miljösocial redovisning,
d.v.s. hur man avser att förebygga skador vållade av dålig
arbetsmiljö och yttre miljö.

Jordbruksutskottet har vid tidigare behandling av denna
fråga hänvisat till pågående översyn av
miljöskyddslagstiftningen. I bet. 1990/91:JoU30 motiveras
beslutet att avslå motioner med krav på allmänna
miljörevisorer emellertid med att industrin bedriver
försöksverksamhet med interna miljörevisorer samt att
länsstyrelserna under de senaste åren fått väsentligt större
resurser för tillsynsarbetet. Någon närmare redogörelse om
omfattningen resp. slutsatser av industrins
försöksverksamhet återfinns dock inte i betänkandet. Inte
heller redovisar utskottet några som helst effekter av
länsstyrelsernas tillsynsverksamhet. Enligt de uppgifter som
föreligger har länsstyrelsernas resurstillskott inte varit av
den omfattningen att man i någon högre grad kunnat ägna
sig åt utvidgad kontroll och tillsyn av miljöfarlig
verksamhet. Några påtagliga resultat av intern
miljörevision resp. utvidgad tillsyn kan heller inte skönjas.

Starka sakskäl, bl.a. redovisade i ovannämnda utredning
(SOU 1987:32), en positiv remissopinion, internationella
erfarenheter och fortsatta försummelser och uraktlåtenhet
att iaktta tillräckliga miljöhänsyn i alltför många företag
talar därför entydigt för att snarast inleda en
försöksverksamhet med miljörevisorer liksom att ställa
ökade krav på företagens miljörapportering.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om försöksverksamhet med
miljörevisorer i företagen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om företagens miljörapportering.

Stockholm den 21 januari 1992

Bengt Silfverstrand (s)

Birthe Sörestedt (s)