Miljösituationen i Gävleborgs län

Motion 1989/90:Jo871 av Karin Starrin och Gunnar Björk (båda c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:Jo871

av Karin Starrin och Gunnar Björk (båda c)
Miljösituationen i Gävleborgs län

Miljödebatten har under den senaste tiden kommit att domineras av risken
för långsiktiga och dramatiska förändringar i klimat och levnadsförhållanden.
Växthuseffekten, nedbrytning av ozonlagret, s.k. atmosfäriska förändringar
som förändrar livsmiljön, har fått berättigad uppmärksamhet och
fordrar internationell samverkan liksom stora delar av försurningsfrågorna.

Men det är också mycket angeläget att ägna stor uppmärksamhet åt miljösituationen
lokalt och regionalt. Vi vill med denna motion beröra miljösituationen
i Gävleborgs län och vad som bör göras för att förbättra den.

Gävleborgs län är ett län med i grunden rika naturliga förutsättningar.
Fyra femtedelar av landarealen utgörs av skogsmark. Skogen och verksamheter
anknutna till skogen har kommit att utgöra ryggraden i länets näringsliv.
Även järnförädling har en framskjuten plats i länets utveckling. Här är
stålverken i Hofors och Sandviken verksamheter som knyter an till gångna
tiders hyttor och järnmalmsbrytning.

Dominerande miljöproblem

Kvicksilverförorening

Den skogsindustri som betytt så mycket för utveckling och sysselsättning i
länet har med tiden också konstaterats vara en verksamhet som gett upphov
till en allt större miljöbelastning på natur och människor.

Två "kvicksilverbaserade klor-alkalifabriker har funnits i länet, en i
Strömsbruk vid norra Hälsingekusten och en inom Korsnäsverken vid Gävle
yttre fjärd. Dessutom har en anläggning funnits strax söder om länet och en
anläggning strax norr om länet. Dessa fabriker är sannolikt orsaken till att
det stora metallföroreningsproblemet i länet är kvicksilver. Sedan mars 1988
är 50-talet sjöar svartlistade liksom hela Delångersåsystemet. Men kvicksilverföroreningen
fortsätter uppenbarligen dels direkt från gamla utsläpp,
dels indirekt genom pågående spridning från olika källor.

Omfattningen av kvicksilverföroreningen blir alltmer skrämmande i takt
med att undersökningsresultat kommer fram. Enligt beräkningar gjorda
inom forskningsprojektet Kalkning-kvicksilver-cesium borde egentligen
300600 sjöar i länet vara svartlistade. Ungefär var tredje sjö, dvs. 1 000
stycken, bedöms ha kvicksilverhalter i gädda som överstiger 0,5 mg/kg.

1* Riksdagen 1989/90. 3 sami. NrJo869-877

Ett bekymmer är att den tilltagande försurningen bedöms förvärra situationen
genom att markupplagrat kvicksilver blir mera lättransporterat. Förhoppningar
finns dock om att nämnda forskningsprojekt inom något år skall
kunna bidraga till kunskaper om hur det praktiskt skall gå att vidta motåtgärder.
Avsevärda belopp kommer då sannolikt att behöva satsas för att få effekt
av åtgärderna.

En insats som redan nu kan göras är att sanera de fiberbankar med kvicksilver
som finns i Delångersåns vattensystem nedströms gamla Forsså Bruk
i Näsviken, den s.k. Rolfstaån. Frågan har aktualiserats vid ett flertal tillfälen
de senaste åren och naturvårdsverket anser att projektet är mycket intressant
och viktigt. Några statliga pengar till projektet har dock inte anslagits
i årets statsbudget, varför stor ovisshet nu råder.

Undersökningar av fiberbankarna i Rolfstaån har visat att utöver ca 55 kg
kvicksilver finns här också ca 50 kg PCB. Detta gör att en sanering i området
måste bedömas än mer angelägen. Med tanke på att denna sanering skulle
bli den första i sitt slag i strömmande vatten måste det anses mycket angeläget
att pengar till detta projekt snarast kan fås fram.

Försurning och skogsskador

Försurningen är ett annat av länets mest akuta miljöproblem. Den senaste
tioårsperioden har inneburit att allt mera tydliga effekter både på land- och
vattenbaserade ekosystem på grund av försurningen har kunnat konstateras.

Mätningar har visat att nederbörden i Gävleborgs län har ett pH-värde på
4.44.5, vilket är två till tre gånger surare än vad naturen beräknas tåla. I
den "aktionsplan mot luftföroreningar och försurning" som upprättats beräknas
den kritiska belastningsgränsen för svavelnedfall till 3 kg/hektar och
år. I vårt län beräknas svavelnedfallet till ca 6.5 kg/hektar och år, vilket alltså
är dubbelt så högt som vad naturen beräknas tåla.

En hel del av svavelnedfallet kan hänföras till långväga transporter från
andra länder främst Storbritannien och Mellaneuropa. För Gävleborgs län
gäller dock att utsläppen inom länet motsvarar 40 % av nedfallet vad gäller
svavel och 50 % av nedfallet vad gäller kväve. Självklart faller dock inte allt
som alstras inom länet också ned inom länets gränser.

De provytor på 18 olika ställen som skogsvårdsstyrelsen i länet har lagt ut
visar att påtagliga skogsskador kan iakttas. Luftföroreningarna orsakar gasoch
frätskador på barr och löv, utöver den direkt försurande effekten på
marken. Trädens vitalitet blir nedsatt med kronutglesning och barrförluster
som synbara tecken. Den s.k. stressnivån för träden blir allt högre och med
tiden kan detta bli påtagligt i form av skogsdöd.

De senaste resultaten från skogsvårdsstyrelsen visar att skogsskadorna är
i stort sett oförändrade inom 5 provytor. Skadorna anses ha minskat något
inom 5 provytor, medan skadorna har ökat inom 8 provytor.

I genomsnitt bedöms 1015 % av granar äldre än 60 år vara skadade i Hälsingland
medan motsvarande siffra för Gästrikland är 5-10%. Hela 28%
av granarna har dock barrförluster som är större än 20%, varför skogsvårdsstyrelsen
anser det nödvändigt att radikala åtgärder sätts in för att
minska luftföroreningarna.

Mot. 1989/90

Jo871

4

Som framgår av det som redovisats ovan måste åtgärder inom Iuftvårdsområdet
ges en stark prioritet inom miljöarbetet. Syranedfallet måste minskas
med åtminstone hälften i ett första steg för att belastningen inte skall
uppgå till mer än vad naturen beräknas tåla.

Den kalkningsverksamhet som nu pågår måste enligt vår mening fortsätta
och intensifieras och här har staten ett ansvar att ställa erforderliga resurser
till förfogande. För att långsiktigt komma till rätta med problemen finns
dock inget annat sätt än att minska utsläppen. Därför måste kraven på cellulosaindustrin,
stålverken, biltrafiken och förbränningsanläggningarna, varifrån
de största utsläppen härrör, efter hand skärpas.

Luftutsläppen från miljöfarlig verksamhet regleras genom villkor i tillståndsbeslut
enligt miljöskyddslagen. Tillstånden kan normalt omprövas efter
10 år men så sker inte alltid. För de större koncessionsprövade anläggningarna
förutsätter detta initiativ från naturvårdsverket.

Enligt vår mening är 10 år för lång tid i många fall. Med den kunskapsoch
teknikutveckling som äger rum bör tillståndsbeslut generellt inte gälla
mer än fem år. Därutöver måste miljöskyddslagen ändras så att koncessionsgivande
myndighet kan väga in miljösituationen i stort i ett område eller region
som berörs av verksamheten i ett aktuellt prövningsärende. Om naturen
inte tål mera utsläpp måste miljöskyddslagen medge att ny verksamhet
inte tillåts.

Hotet mot havsmiljön

Den tunga industrin längs länets kust har under årtionden släppt ut stora
mängder föroreningar till havet. Utsläpp av vattenförorenande organisk
substans, både i lös form och som fast fibermaterial, har inneburit en stark
eutrofiering i de drabbade vattenområdena. De stora näringstillskotten har
igångsatt starkt syreförbrukande biologiska processer med fiskdöd och illaluktande
gasbildning som följd.

Efter att vissa miljöskyddsåtgärder vidtagits är det största problemet i dag
avloppsvatten från blekeriprocesserna. Nyare undersökningsresultat tyder
på att ekosystem i recipienterna har påverkats mycket negativt av dessa utsläpp.
Allmänhetens berättigade oro har också lett till en påtaglig nedgång i
försäljningen av fisk från Bottenhavet.

De undersökningar som länsstyrelserna längs Norrlandskusten gjort bekräftar
att läget i havet närmast kusten är mycket allvarligt. Vissa delar av
havet, t.ex. Gävlebukten och Iggesundsfjärden, är i stort sett biologiskt
döda. Mest akuta är problemen i Gävlebukten, som troligen utgör ett av de
mest förorenade kustområdena i Bottenhavet. Här bidrar också Gavleån
men framför allt Dalälven med stora mängder föroreningar. Arbetet med att
sanera Dalälven är därför mycket angeläget. Men också cellulosaindustrins
utsläpp av organiska klorföreningar från blekningen måste minskas radikalt
om kusthavet skall kunna räddas. Likaså måste utsläppen av metaller, närsalter
och olja reduceras. Miljögifter som kvicksilver, krom, PCB och dioxin
i bottensedimenten närmast fabrikerna är allvarliga latenta hot mot havet.

Vid tester, som nyligen utförts på uppdrag av naturvårdsverket, länsstyrelsen
och livsmedelsverket, har konstaterats att strömming fångad utefter Häl

Mot. 1989/90

Jo871

5

singekusten innehåller högre halter av dioxin än någon annan stans i Östersjön.
Jämfört med en undersökning 1987 har dioxinhalterna i strömming i
stort sett fördubblats och ligger nu på 13-20 pg (picogram)/gram strömming,
medan siken ligger på ungefär hälften av dessa värden. Livsmedelsverket
rekommenderar därför viss återhållsamhet med fisk som fångats nära de
större industriorterna.

Miljöpåverkan från stålverken

Inom järn- och stålbranschen liksom inom skogsindustrin har en hel del åtgärder
vidtagits för att komma till rätta med de värsta miljöpåverkande utsläppen.
Med tanke på att stålverken är mycket stora produktionsenheter är
dock även "måttliga" utsläpp av stor betydelse. Framför allt är det stoftutsläpp
av olika metaller i omgivningarna som utgör ett stort problem.

Men också de osynliga gasformiga utsläppen från processerna är av stor
betydelse. Här handlar det framför allt om olika klororganiska ämnen. Förlusterna
av klorerade lösningsmedel är betydande och en minskning av dessa
förluster måste anses mycket angeläget från miljösynpunkt.

Även bullerstörningar är ett stort problem vid stålverken. Detta problem
är uppenbarligen svårlösligt, men ställer till så mycket bekymmer för de
kringboende att stora ansträngningar måste göras för att lindra problemen.

Vägtrafikens miljöpåverkan

Motorfordonstrafiken svarar för den odiskutabelt största delen av kväveoxidutsläppen
inom länet, ca 9 000 ton NO. Förutom att detta bidrar till försurningen
kan det oxiderade kvävets roll som gödningsämne få andra negativa
effekter. En annan negativ effekt är den bildning av oxidanter, bl.a.
ozon, som kväveoxiderna i kombination med kolväten medverkar till. Under
senare tid har också motorfordonstrafikens bidrag till koldioxidutsläppen
och den s.k. växthuseffekten uppmärksammats.

Vägtrafikens miljöpåverkan och risker är naturligtvis inte specifika för
Gävleborgs län, men med tanke på den stora trafikströmmen som går igenom
området, är det mycket angeläget att komma till rätta med de problem
som trafiken alstrar.

Införandet av katalysatorer på bilarna kan i någon mån lindra utsläppen.
Men denna effekt förtas om biltrafiken fortsätter att öka som många prognoser
antyder. Det enda sättet att effektivt minska luftföroreningarna från
vägtrafiken är således att minska biltrafiken till förmån för järnväg, sjöfart
och kollektivtrafik. Det gäller också att i samhällsplaneringen i stort arbeta
med sikte på att minska behovet av transporter.

Miljöfarliga transporter

I vägtrafiken finns ytterligare en mycket stor riskfaktor för miljön. Det är de
stora mängder miljöfarligt gods och kemikalier som dagligen fraktas inom
länet.

Länsstyrelsen genomförde 1977 en inventering av transport och lagring av
hälso- och miljöfarliga varor i länet. Den inventeringen är numera helt för

Mot. 1989/90

Jo871

6

åldrad, och något säkert grepp om situationen finns inte vare sig hos länssty- Mot. 1989/90

reisen, räddningsverket eller kommunernas räddningstjänst. Jo871

Enligt vår mening är det angeläget att en landsomfattande studie av hanteringen
av transporterna av farligt gods snarast kommer till stånd genom
räddningsverket. Den bör omfatta också järnvägs- och sjötransporter och
ligga till grund för de åtgärder, bl.a. så kallad vägvalsstyrning, som nu diskuteras.

Tjernobyleffekter

Tjernobylkatastrofen slog mycket hårt mot Gävleborgs län. För många människor
har hela livssituationen påverkats då man inte längre kan känna trygghet
när det gäller naturprodukter som bär, svamp, vilt och fisk. Åtgärder för
att i någon mån lindra effekterna av Tjernobyl behandlas i särskilda motioner
av undertecknade.

Kadonfaran

Tack vare forskningsinsatser vid byggforskningsinstitutet i Gävle har viktiga
insatser gjorts för att lokalisera och mäta radonhalten i bostäder. Det är nödvändigt
att institutet även framgent får tillräckliga resurser för att bedriva
fortsatt arbete på detta område. Även kommunernas miljö- och hälsoskyddsnämnder
har ett stort ansvar för att spåra bostäder med höga radonhalter
och vidta nödvändiga motåtgärder.

Landskaps- och biotopförändringar

Den dramatiska utveckling som skogsbruket genomgått under de senaste årtiondena
har mycket starkt kommit att prägla landskapet. I Gävleborgs län
finns 1,5 miljoner hektar produktiv skogsmark. Det manuella arbetet i skogen
har nu nästan helt kommit att ersättas av maskiner. Avverkningstakten
har ökat och stora kalhyggen blivit allt vanligare. Ett nytt trädslag (contortallen)
har införts i ganska stor skala på sina håll. S.k. skyddsdikning och markberedning
utförs maskinellt och nära nog rutinmässigt.

Omfattande och tydliga landskaps- och biotopförändringar har blivit resultatet
av det förändrade skogsbruket. Även jordbrukets förändrade driftsformer
har påverkat miljön.

Vilka långsiktiga ekologiska effekter det förändrade jord- och skogsbruket
kommer att få är i dag svårt att bedöma. Men man kan med säkerhet
säga att skogsbruksåtgärder som leder till varaktiga hydrologiska förändringar
och utarmning av biotoper eller växt- och djurliv är särskilt allvarliga.

Det är en allmän uppfattning att vattenavrinningen i länets vattendrag nu
sker snabbare och mera koncentrerat än tidigare. Detta har medfört flödestoppar
och problem med översvämningar vid högvatten. Å andra sidan finns
också risker för uttorkning vid längre perioder av lågvatten.

Det storskaliga skogsbrukets påverkan av vattenflödena måste klarläggas
bättre. Kraftföretagen måste också i sin vattenreglering ta ett större ansvar
för att motverka risken för översvämningar. I arbetet med att motverka
översvämningsskador bör också studeras möjligheterna att tillskapa sär

7

skilda regleringsmagasin som inte inkräktar på unika och omistliga naturvärden.

En bättre följsamhet och anpassning till lokala naturliga förhållanden
måste eftersträvas inom skogsbruket. Intresset för biandskogsbestånd bör
stimuleras. Projekt med stor påverkan på skogsmiljön, t.ex. skogsdikning,
torvbrytningskoncessioner och nya skogsbilvägar bör prövas mycket noga ur
miljösynpunkt innan de startas.

Nya stora projekt av typen gruvbrytning, som är aktuella både i Edsbyn
och Bjuråker, måste också noga prövas ur miljösynpunkt innan tillstånd ges.

Hemställan

Med anledning av vad som anförts hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att sanera Rolfstaån och att nya pengar
därför behöver tillföras det anslag för återställningsåtgärder som finns
inom SNV,

2. att riksdagen hos regeringen begär att projekten med kalkning
skall fortsätta och utvecklas,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av att ändra miljöskyddslagen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att tillståndsbeslut enligt miljöskyddslagen regelmässigt
bör omfatta fem år i stället för tio år,

5. att riksdagen hos regeringen begär en uppföljning av de dioxinundersökningar
i Bottenhavet som genomfördes 1989,

6. att riksdagen hos regeringen begär en landsomfattande studie av
hanteringen och transporterna av miljöfarligt gods enligt vad som anges
i motionen,

[att riksdagen hos regeringen begär fortlöpande redovisning av
arbetet med radon i bostäder,1]

7. att riksdagen hos regeringen begär att medel tillförs så att intensifierade
analyser kan ske av skogsskadorna i Gävleborg.

Stockholm den 24 januari 1990

Karin Starrin (c) Gunnar Björk (c)

Mot. 1989/90

Jo871

' 1989/90: Bo554