Miljövänlig kollektivtrafik

Motion 1993/94:T203 av Lars Stjernkvist m.fl. (s)

I många kommuner planeras för en övergång till
miljövänligare kollektivtrafiksystem. Det handlar om
satsningar på miljövänligare bränslen, spårvagnar,
trådbussar m.m. Orsaken är uppenbar. Utsläppen från
biltrafiken är ett växande problem, särskilt i stadskärnorna.

Dyrt att vara pionjär

Övergången till ur miljösynpunkt bättre lösningar
försenas och förhindras ibland av höga
investeringskostnader, särskilt när det handlar om att välja
relativt ovanliga lösningar. Det är dyrt att vara pionjär eller
ensamvarg.

Spårvägen är ett bra exempel. I endast två kommuner
spelar den en betydande roll i kollektivtrafiksystemet. I
Norrköping svarar idag spårvagnarna för ca en tredjedel av
kollektivtrafiken i innerstaden. De gula vagnarna är ett
uppskattat inslag i stadsbilden. Det finns ett snart tioårigt
beslut om att bygga ut spårvägen.

Trots det finns det en uppenbar risk att spårvägen, mot
norrköpingsbornas uttalade vilja, stegvis avvecklas i
framtiden.

Övergång till bussar?

Beslut har visserligen tagits om att rusta upp dagens
vagnar och spårnät. Men om 10 eller kanske 15 år måste
kommunen välja mellan en omfattande investering i
framför allt nya vagnar och en övergång till busstrafik.

Om det sistnämnda alternativet väljs blir inte bara
norrköpingsborna förlorare. Alla andra kommuner, som
önskar en övergång till spårbunden trafik, får det svårare att
i framtiden förverkliga sina planer. Priset riskerar självfallet
stiga om det är få som efterfrågar en produkt.
Förutsättningarna för att samordna inköp och samarbeta
beträffande service och underhåll m.m. försämras.

Vågade inte satsa

En satsning på miljövänligare lösningar kräver alltså att
det finns utrymme för pionjärer, som vågar bryta ny mark.
Dagens statsbidrag till investeringar i kollektivtrafik ger
dock inte dessa pionjärer tillräckligt stöd. Norrköping kan
fungera som ett tydligt åskådningsexempel. Utbyggnaden
var kostnadsberäknad till en bra bit över 200 miljoner
kronor. Beslut fanns om statsbidrag till banutbyggnaden
med 40 miljoner. Vidare fanns förhoppningar om ytterligare
stöd. Kommunens majoritet ansåg emellertid inte att stödet
var tillräckligt, utan utbyggnadsplanerna lades åt sidan.

Inte unik

Situationen i Norrköping är emellertid inte unik. I
grannstaden Linköping har det tidigare förts en diskussion
om trådbussar. I dag pågår försöksverksamhet där rötgas
används som bas för att framställa miljövänligare
drivmedel. Det finns även planer på att knyta ihop
tågtrafiken till andra kommuner med s.k. spårtaxi, som kan
gå på egen bana eller på vanliga gator.

Tydlig miljöprofil

Kommunikationsdepartementets anslag Byggande av
länstrafikanläggningar, som enligt budgetpropositionen
skall uppgå till 2 242 miljoner kronor, har förvisso en tydlig
miljöprofil. Anslagets totala storlek och dess fördelning
möjliggör dock uppenbarligen inte den typ av
kraftsamlingar, som behövs för att finansiera utvecklandet
av relativt nya och ovanliga systemlösningar. Särskilt inte
när det, som i exemplen ovan, handlar om investeringar i
både nya vagnar, bana, servicelokaler m.m. och när staten
i bidragssammanhang inte behandlar allt som en helhet.

Vi menar därför att anslagets storlek samt
fördelningsprinciper borde förändras för att underlätta
ovan beskrivna satsningar. Utgångspunkten skall självfallet
vara att satsningarna har eller kan ha en betydelse för andra
kommuner och därmed bidrar till en stegvis övergång till
miljövänligare kollektivtrafik.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av ökat stöd till
kommuner som väljer att utveckla nya eller relativt ovanliga
miljövänliga kollektivtrafiklösningar.

Stockholm den 19 januari 1994

Lars Stjernkvist (s)

Maj-Inger Klingvall (s)

Berit Löfstedt (s)

Ingvar Björk (s)