Mindre avfall - mindre belastning

Motion 1989/90:Jo827 av Lars Werner m.fl. (vpk)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:Jo827

av Lars Werner m.fl. (vpk)
Mindre avfall - mindre belastning

Mindre avfall - mindre belastning

Varje svensk producerar 310 kg avfall per år. Volymen på hushållsavfallet
har ökat med 5 000 procent sedan början av 1950-talet. Många soptippar är
nu fulla och deras koncessiontillstånd går ut inom de närmaste åren. Sopförbränningen
har negativa miljökonsekvenser. För att komma till rätta med
avfallsproblemen krävs att produktion, konsumtion och återvinning kännetecknas
av cykliska förlopp där energi- och materialförlusterna minimeras.
Det krävs också att de materialförluster - avfall - som ändå uppstår har en
så låg inverkan på naturen att miljön och'människorna inte skadas.

Den rika delen av världen förbrukar det mesta av jordens tillgångar. Och
vi gör det på ett sådant sätt att vi ödelägger naturen och därmed de kommande
generationernas livsmiljöer. För att komma tillrätta med de grundläggande
miljöproblemen, till vilka de växande avfallsbergen hör, måste vi i
grunden förändra vår produktion och konsumtion. En rättvis fördelning
mellan världens folk och mellan fattiga och rika måste komma till stånd. Det
förutsätter en förändrad maktbalans. Resursbevarande, med natur och råvaror
varsamma produktionssystem, måste etableras.

Minska avfallsmängderna

En fjärdedel av hushållsavfallet är förpackningar. Det innebär att hälften av
volymen består av förpackningar. Ett sätt att minska sopvolymen är att inte
producera så mycket förpackningar. Speciellt sådana förpackningar som ej
går att återanvända eller återvinna.

Av förpackningarna tillverkas 30 procent vardera av metall, plast och kartong/papper.
Endast 10 procent är gjort av glas. Förpackningsindustrierna
gör lysande affärer. För konsumenterna är förpackningarna en ekonomisk
belastning. En medelstor svensk familj betalar 3 000 kronor om året för enbart
förpackningar.

Glasförpackningar som på ett enkelt sätt kan återanvändas får en allt
mindre marknad. En glasflaska kan återanvändas 37 gånger för att sedan
återvinnas. 1982 dracks tre fjärdedelar av all läsk ur returglas, 1988 var siffran
nere i hälften. PLM:s prognos för 1992 är att endast var tredje läsk då
förpackas i returglas.

Den s.k. PET-flaskan används i allt större grad. Den har hittills varit en
engångsförpackning. I årets budgetproposition föreslår regeringen att PETflaskan
som engångsförpackning ska vara avvecklad senast den 1 juni 1991.
Den ska då ersättas av en retur PET-flaska. Denna retur PET-flaska ska
kunna återanvändas 20 gånger.

Aluminiumburken har också en stor andel av dryckesförpackningsmarknaden.
750 miljoner burkar per år tillverkar PLM åt svenska bryggerier. 80
procent av aluminiumburkarna lämnas tillbaka. Detta ska jämföras med returglasets
siffra som är 98-99 procent. Aluminiumburken kan dessutom ej
återanvändas utan enbart återvinnas.

Naturskyddsföreningen har på grundval av PLM:s egna siffror räknat ut
att returburken är 40 procent mer energikrävande än returglaset. Returburkarnas
lock är behandlade med PVC-lack som åstadkommer dioxinutsläpp
vid återvinning. Aluminium utvinns ur mineralen bauxit. Bauxit bryts i dagbrott
i framför allt tropiska länder. Ett av hoten mot tropisk regnskog är
dessa dagbrott.

I princip kan alla drycker tillhandahållas i returglas, i Skåne pågår t.ex. ett
lovvärt försök med mjölk i returförpackningar, den s.k. stålkossan.

Vi anser att alla PET-flaskor skall förbjudas, både engångs och returvarianten.
Vi anser också att aluminiumburken skall förbjudas.

Därmed kommer returdryckesförpackningarna att gynnas och kunna bli
det dominerande förpackningssystemet.

Onödiga förpackningar ska undvikas. Om inte varan i sig själv kräver
dubbla förpackningar och producenterna ändå använder detta system bör de
åläggas en straffavgift. Förpackningar som ej kan återanvändas skall kunna
återvinnas på ett miljö- och energimässigt acceptabelt sätt. Den nya dryckesbacken
med sitt innehåll av bly, borde ha varit så dyr att tillverka, att det
skulle ha varit en kommersiell omöjlighet.

Vi anser att förpackningar skall beskattas i förhållande till energiåtgång,
miljöpåverkan och nytta.

Vi noterar att regeringen och förpackningsindustrin äntligen anslutit sig
till vårt gamla krav att PVC ej ska användas till förpackningar, men vi menar
också att det ska gälla importerade produkter.

Ett returburkssystem med standardiserade glasburkar bör införas. Burkarna
pantbeläggs.

Kommunalt ansvar

Det är bra att regeringen nu begär att kommunerna gör en inventering av
allt avfall och att de ska upprätta avfallsplaner. Statens naturvårdsverk ska
ha det övergripande ansvaret.

Vi föreslår dessutom att kommunerna fullt ut ges ansvaret för allt avfall
från och med 1 januari 1993. Självfallet måste staten bära en del av de samhälleliga
kostnaderna för denna nya uppgift som läggs på de redan hårt belastade
kommunerna.

Enligt propositionen skall avfallsproducenter vara skyldiga att lämna
uppgifter till kommunen så att avfallsplanering kan göras. Vi anser att begreppet
avfallsproducent är något vagt. Det bör klart sägas ut att skyldig

Mot. 1989/90

Jo827

11

heten att lämna uppgift åligger producenter och verksamheter generellt.
Formerna för detta uppgiftslämnande måste systematiseras. Vi anser att
styrmedlen materialbalanser, produktanalyser och kvittbiivningsspecifikationer
skall användas och standardiseras. Statens naturvårdsverk bör ges i
uppgift att utarbeta normer.

Källsortering

Källsortering gör det möjligt att återvinna stora delar av hushållsavfallet.
Källsortering gör det också möjligt att redan i hushållen sortera ut det speciellt
miljöfarliga avfallet, såsom batterier, brandvarnare, lösningsmedel etc.
Det pågår lovvärda källsorteringsprojekt i allt fler kommuner. Regeringens
budgetproposition föreslår att från och med 1994 ska allt avfall källsorteras.
Detta är ett mycket positivt initiativ. Men för att detta ska fungera i verkligheten
krävs det att byggnader, affärer m.m. anpassas till detta. Det är omöjligt
att bygga källsorteringen på de system som finns idag, det skulle göra en
enskild konsuments tillvaro för krånglig. Vi kräver en genomtänkt plan för
källsortering. Riksdagen har tidigar bifallit motion från vpk om att anpassa
byggnormer m.m. till källsortering, men detta har ännu inte gjorts.

Vi anser också att det i lag tydligare behöver markeras att källsortering
skall vara grundprincipen vid all avfallshantering.

För att underlätta för konsumenterna skall miljömärkning införas som
upplyser om produktens miljöpåverkan och dess återvinningsprocess.

Avfallsförbränning

Sveriges sopförbränningsanläggningar har olika slags rening, men inte någon
av dessa anläggningar är miljömässigt acceptabel. En sopförbränningsanläggning
är en kemisk fabrik där inte någon vet vad som egentligen produceras
i form av utsläpp. Av de miljöfarliga kolvätena i sopröken är bara en
procent identifierade, däribland de klorerade dioxinerna. Vad innehåller de
övriga 99 procenten och vad är hälso- och miljöeffekterna av dessa?

Gruppen dioxiner och dibensofuraner består av 210 olika ämnen. I denna
grupp finns det 12 ämnen, the dirty dozen, som tillhör de farligaste ämnena
som människan i dag känner till. TCDD, det farligaste dioxinet dödar
försöksdjur vid lägre doser än något annat ämne. Dioxiner är cancerframkallande
och immunförsvarssänkande. Karaktäristiskt för dessa ämnen är att
de bryts ned ytterst sakta i naturen. De har också en tendens att ansamlas
i levande organismer. Det har från forskarhåll framkommit att bromerade
dioxiner kan innebära liknande risker. Detta bör undersökas grundligt.

Utsläppen från en sopförbränningsanläggning innehåller dessutom bland
annat bly, kvicksilver, kadmium, kväveoxider och saltsyra. Ämnen som är
ovedersägliga miljöfaror. Saltsyran, svaveldioxiderna och kväveoxiderna bidrar
till försurningen och till att försämra folkhälsan. Sopor är det mest försurande
bränslet man kan använda räknat per energienhet. Kvicksilver, bly
och kadmium är ämnen som på grund av sin farlighet helt borde försvinna.

Bly kan ge skador på nervsystemet och blodbildande organ. Sopor som
bränsle ersätter oftast olja, då eldningsolja nr 5. Jämfört med eldningsolja 5
innehåller avfallet ca 2 000 gånger så mycket bly. Forskarrön har på sista

Mot. 1989/90

Jo827

12

tiden konstaterat att bly även i låga koncentrationer kan ge livslånga inlärningshinder
för barn.

En sopförbränningsanläggning producerar förutom utsläppen till luft, en
aska med en hög halt av miljöfarliga ämnen. Forskare vid växtteknologiska
institutionen i Lund har konstaterat att risken för urlakning till grund- och
ytvatten är större från aska än från icke förbränt avfall. Sopförbränningens
aska läggs i Sverige på kommunala tippar. I Västtyskland behandlas avfallet
som riskavfall på grund av tungmetalläckaget. Vi anser att aska från sopförbränningsanläggningar
ska behandlas som miljöfarligt avfall.

Den förbränning som förekommer vid sjukhus och krematorier bör också
ha effektiv rening, eftersom denna förbränning bl.a. sprider kvicksilver.

Årets budgetproposition innehåller förslag på en avfallsavgift som skall tas
ut på avfall som deponeras. Vi anser att en avfallsavgift även ska tas ut på
avfall som lämnas till förbränning. Det behövs forskning och utveckling
kring avfallshantering, både vad gäller ny teknik och sorteringssystem. Avfallsavgiften
skall finansiera sådant utvecklingsarbete.

Inga nya sopförbränningsanläggningar skall få byggas och de anläggningar
som är i drift i dag ska avvecklas. Förbränning av vårt avfall kan aldrig bli en
miljömässigt acceptabel verksamhet.

Vi anser att för sophanteringsanläggningar bör koncession endast beviljas
tre år i taget eftersom den tekniska utvecklingen och miljökraven ändras
fort.

Avfallstransporter

Ett problem med sopförbänningsanläggningarna är deras stora upptagningsområden
som medför långa transporter. Ett exempel är Gärstaverken i Linköping.
En av de ca 20 kommuner som kör sina sopor till denna anläggning
är Stenungsund. De transporterar alltså sopor 30 mil. Den totala transportsträckan
för sopor som förbränns i Linköping är ca 85 000 mil, dvs. 20 varv
runt jorden. Men även om sopförbrännningsanläggningen ligger relativt
nära kan de totala transportsträckorna bli oacceptabelt långa på grund av
mängden sopor. Miljöprojekt Göteborg har räknat ut att Hisingens samlade
avfallsmängder uppgår till 76 900 ton/år. Hisingens sopbilar kör ca 100 000
mil/år. Det motsvarar att 5 000 fullastade långtradare kör 25 varv runt
jorden/år. Även ur denna aspekt är minskningen av mängden avfall angelägen.
En övergång till det mest miljövänliga transportsystemet måste ske och
vid miljökonsekvensanalyser måste även transporterna vägas in.

Deponering

Även om en storskalig satsning på mindre avfallsmängder, källsortering,
återanvändning och återvinning lyckas kommer restprodukter att behöva
deponeras. Detta ställer stora krav på konstruktion av nya tippar och åtgärder
på äldre.

Regeringen föreslår att deponigas före 1993 års utgång skall utvinnas eller
facklas av. Vi anser att det inte skall tillåtas att gasen facklas av. Den ska tas
till vara. Tekniken är mycket enkel, därför skall detta vara genomfört inom

Mot. 1989/90

Jo827

13

ett år från riksdagens beslut. Metangasutvinning förbättrar miljösituationen
vid tipparna bl.a. genom att lakvattnet blir något mindre miljöfarligt.

Ett annat sätt att ta vara på avfallets eneriginnehåll är kompostering. Hushållens
och även exempelvis större matsalars och vissa livsmedelsindustriers
organiska avfall lämpar sig utmärkt för kompostering. Förutsättningen för
att få en bra produkt efter kompostering är en väl fungerande källsortering.

Vid nya tippar behövs stora insatser för att minska tillrinning av ytvatten.
Lakvattnet bör tas om hand i anslutning till avfallstippen och inte tas orenat
till det kommunala avloppsnätet. Naturanpassade reningsmetoder, som infiltration,
markbäddar och mark - växtsystem har gett goda resultat och bör
utvecklas.

Ett problem med återvinningsverksamheten sett ur ett kommunalt perspektiv
är svårigheten att finna lönsam avsättning för det insamlade materialet.
Vi anser att samhället måste ta ansvar för en samordnad organisation för
avsättning av återsamlat sorterat material från kommunerna.

Eftersom kommunerna har ansvar för insamling av hushållsavfall och eftersom
källsortering kommer att bli huvudprincipen så kommer kommunerna
i ett underläge. Uppköparna vet att tillgången på returmaterial är garanterad
och kan därför pressa priserna långt under kommunernas kostnader
för insamlingen. Staten bör därför bygga upp en organisation som köper
av kommunerna och antingen säljer vidare eller återvinner själv. Kommunerna
bör också ingå som delägare i denna verksamhet.

Ett krav på återvinningsindustrier bör vara att de inte genererar nya miljöproblem
genom sin återvinningsverksamhet.

En ämnesgrupp som innebär stora risker ärs.k. plana PCB. Deraseffekter
liknar dioxinernas. De är ungefär hälften så aktiva som de farligaste dioxinerna
men de förekommer i så höga halter att den toxiska effekten kan bli
upp till tre gånger farligare. På grund av att de bryts ned ytterst långsamt
eller i vissa fall inte alls och ansamlas i fettvävnaden ger de långtidsverkningar
på människor och djur. I Västtyskland har ett flertal projekt dragits
igång för att avlägsna PCB-haltiga kondensatorer. I Sverige där PCB sedan
lång tid är förbjudet läggs exempelvis äldre lysrörsarmaturer som innehåller
PCB på soptippar. Detta är ett oacceptabelt handlingssätt. Vpk anser att insatser
bör göras för att sortera bort material som innehåller PCB från den
ordinära avfallshanteringen. Detta PCB-haltiga material bör behandlas som
miljöfarligt avfall.

PCB har i Sverige ersätts med klorparaffiner, också de en grupp klorerade
kolväten. Klorparaffiner är i sig en miljörisk. Dessutom kan klorparaffiner
ge upphov till PCB vid förbränning.

Miljöfarligt avfall behandlas i en separat motion.

Slam från kommunala reningsverk

Spridning av slam från kommunala reningsverk är ett sätt att åstadkomma en
recirkulation så att till jorden återförs vad som tagits därifrån med de färdiga
produkterna. Detta är något bra och eftersträvansvärt. Problemet är att i
reningsverken sammanblandas allt avfall, även sådant som innehåller skadliga
beståndsdelar, som tungmetaller, lösningsmedel och andra gifter.

Mot. 1989/90

Jo827

14

Gränsvärden måste fastställas, som är så låga att åkermarkens produktionsförmåga
och näringsbalans inte förstörs och så att produkternas kvalitet
inte påverkas. I avvaktan på att sådana gränsvärden fastställs bör inte spridning
av slam på åkermark tillåtas.

Regeringen föreslår i budgetpropositionen att ansvaret för att få fram ett
godtagbart slam före 1995 läggs på kommunerna, som en del i deras avfallsplanering.
Vi anser att gränsvärden bör fastställas på nationell nivå.

Vi delar uppfattningen att en genomförd källsortering kommer att förbättra
kvaliteten på slammet. De förbud vi, i annat sammanhang, föreslår
mot produktion, användande av vissa farliga ämnen och produkter kommer
också att bidra till ett bättre slam.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nödvändigheten av en i grunden förändrad produktion
och konsumtion och om de globala perspektiven,

2. att riksdagen beslutar om förbud mot PET-flaskan, både engångsflaskan
och returflaskan,

3. att riksdagen beslutar om förbud mot aluminumburk, som dryckesförpackning,

[att riksdagen beslutar om införande av förpackningsskatt,1]

[att riksdagen hos regeringen begär förslag på utformning av förpackningsskatt
i enlighet med vad som i motionen anförts,1]

4. att riksdagen beslutar att import av förpackningar innehållande
PVC förbjuds,

5. att riksdagen hos regeringen begär att förhandlingar upptas med
livsmedelstillverkare och importörer om etablerandet av ett retursystem
för glasburkar,

6. att riksdagen beslutar att kommunerna fr.o.m. den 1 januari
1993 skall ha ansvaret för omhändertagande av allt avfall,

7. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med
uppgift att lämna förslag på vilket ekonomiskt och annat stöd från staten
kommunerna behöver för att kunna ta över detta ansvar,

8. att riksdagen beslutar att producenter, importörer och andra ansvariga
för produktflöden i en kommun skall vara skyldiga att lämna
de uppgifter kommunen behöver för avfallsplanering och miljötillsyn,

9. att riksdagen hos regeringen begär en plan över genomförande
av källsortering i hela landet,

10. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i
renhållningslagen att det tydligt uttrycks att källsortering är grundprincipen
för avfallshantering,

11. att riksdagen beslutar att inga nya sopförbränningsanläggningar
får tas i bruk samt att de befintliga anläggningarna skall avvecklas,

12. att riksdagen beslutar att aska från sopförbränningsanläggningar
skall behandlas som miljöfarligt avfall,

13. att riksdagen hos regeringen begär förslag på åtgärder för att
förse krematorier och sjukhus med godtagbar reningsutrustning,

Mot. 1989/90

Jo827

15

14. att riksdagen beslutar att en avfallsavgift skall införas även på
avfall som lämnas till förbränning och att inkomsterna från detta avgiftssystem
skall bekosta forsknings- och utvecklingsinsatser inom avfallsområdet,

15. att riksdagen beslutar att koncession för sopförbränningsanläggningar
beviljas för högst tre år,

16. att riksdagen beslutar att deponigas skall utvinnas,

17. att riksdagen beslutar att utvinning av deponigas skall vara genomförd
inom ett år från riksdagens beslut

18. att riksdagen beslutar att lakvatten från avfallstippar skall tas
om hand i anslutning till tippen,

19. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en samhällsägd
återvinningsorganisation,

20. att riksdagen beslutar om förbud mot spridning av slam på åkrar
i enlighet med vad som i motionen anförts.

Stockholm den 21 januari 1990
Lars Werner (vpk)

Berith Eriksson (vpk)

Bo Hammar (vpk)

Ylva Johansson (vpk)
Annika Åhnberg (vpk)

Lars-Ove Hagberg (vpk)
Margo Ingvardsson (vpk)
Bertil Måbrink (vpk)

Mot. 1989/90

Jo827

1 1989/90:Sk665

16