Minerallagen

Motion 2003/04:N390 av Christer Nylander m.fl. (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att hänsyn till allmänna intressen och enskild rätt skall tas oavsett vilket mineral som eftersöks.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skydd av natur- och kulturvärden i hela landet.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om krav på laga kraftvinnande före inledande av undersökningsarbetet.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att länsstyrelsen bör vara ansvarig myndighet för prövning av minerallagen.

Motivering

Regeringen har i budgetpropositionen 2003 aviserat att man skall återkomma till riksdagen med en proposition om ändring i minerallagen. Det är av högsta vikt att ändringar i denna lagstiftning ger en rimlig balans mellan olika riksintressen såsom gruvdrift och miljökrav samt andra näringar såsom turism, men hänsyn måste också tas till markägarnas intresse. För att detta skall kunna åstadkommas måste ett antal grundläggande krav tillgodoses:

• För det första måste hänsyn till allmänna intressen och enskild rätt tas vid brytning av all mineral och inte bara diamant, olja och gas.

• För det andra krävs skydd av natur- och kulturvärden i hela landet och inte bara i fjällvärden och i naturreservaten.

• För det tredje måste den kommunala talerätten utökas.

• För det fjärde måste krav på laga kraft lagfästas före undersökningsarbetets påbörjande.

Rättigheterna i minerallagen har utvidgats under åren men är dock förenade med vissa skyldigheter, särskilt beträffande natur- och kulturmiljö. Mineralutvinningen regleras främst i minerallagen (ML), men också i andra lagar, såsom naturresurslagen, miljöskyddslagen, naturskyddslagen och kulturminneslagen. Genom miljöbalken infördes en ny och skärpt miljösyn, som ska tillämpas parallellt med ML, och särskilt viktiga blir då miljökonsekvensbeskrivningarna. Trots dessa tillägg har nuvarande lagstiftning ett alltför ensidigt perspektiv i form av prospekteringslinjen.

Tillståndsgivningen enligt minerallagen gäller i princip all mineral och sker i etapper:

Undersökningstillstånd, alltså tillstånd till inmutning, meddelas om undersökning kan leda till mineralfynd och sökanden kan göra en ändamålsenlig undersökning. För att få undersökningstillstånd är villkoret att allmänna intressen och enskild rätt skyddas. Denna regel gäller olja, gas och diamant men inte t.ex. guld, silver eller zink. Det krävs inte heller någon miljökonsekvensbeskrivning. Undersökningsarbetet får starta omedelbart, utan att avvakta laga kraft. Vi vill alltså skärpa lagstiftningen så att ansvarig myndighet redan här gör en rimlighetsbedömning av huruvida tillstånd för brytning av mineral kommer att ges vid eventuellt positiva fynd under undersökningen. Syftet är att undvika onödiga ingrepp i t.ex. känsliga markområden. Vidare skall en viss miljöprövning ske redan i detta skede och skyddet för allmänintresse omfatta all mineral, inte bara olja, gas och diamant.

Bearbetningskoncession, alltså tillstånd för bearbetning, erhålls om det är ekonomiskt försvarbart och inte är olämpligt på annat sätt. Hinder kan föreligga i vissa fall. Exempelvis får bearbetningen inte skada jord- eller skogsbruk. Här vill vi att större hänsyn tas till konkurrerande riksintressen.

Markanvisningsförrättning genomförs för att bestämma den aktuella marken för bearbetning av fyndigheten men får inte avse mark med hinder för undersökningsarbete. Vid mineralutvinning finns kompletterande regler om ersättning till bl.a. markägare som vid expropriation samt om tillsyn och straff. Här bör tas ytterligare hänsyn till markägarna.

Beslutsmyndighet är Bergsstaten genom bergmästaren. Beslut kan fattas även utan yttrande från berörda i vissa fall, men bergmästaren får utnyttja sakkunniga och ska ibland samråda med länsstyrelsen respektive Jordbruksverket samt i vissa fall hänskjuta ärendet till regeringen. Tvister avgörs av bergmästaren. Här anser vi att det vore rimligt att pröva om inte länsstyrelsen, som i övrigt oftast har statens ansvar att sammanväga riksintressena, skulle vara den beslutande myndigheten. Vidare bör kommunernas rättigheter via planarbetsverktygen ha en stor betydelse vid hanteringen av denna typ av ärenden även vad avser undersökningstillstånd.

Stockholm den 7 oktober 2003
Christer Nylander (fp)
Marie Wahlgren (fp)	Tina Acketoft (fp)
Anita Brodén (fp)	Ulf Nilsson (fp)
Torkild Strandberg (fp)	Gunnar Nordmark (fp)