Minoritetsfolken i Ryssland

Motion 1992/93:U620 av Peeter Luksep (m)

Genom Sovjetunionens sammanbrott fick flera folk sin
frihet. Av det forna Sovjetunionens dryga hundratalet folk
lever dock det stora flertalet inom det nuvarande Rysslands
gränser.

Av dessa i storleksordningen hundra minoritetsfolk
räknas några hundratusentals, rent av miljoner, människor;
andra är folkspillror på kanske något tusental. Vissa språk
används aktivt också som skriftspråk, andra är mycket nära
att dö ut.

Under tsartiden liksom under sovjettiden har
minoritetsfolken ibland fått något större utrymme för det
egna språket och den egna kulturen, men också ofta utsatts
för kraftiga förryskningskampanjer, ibland närmast att
betrakta som folkmord.

Det nya öppna och i demokratisering stadda Ryssland
innebär därför nytt hopp för många av dessa folk. Men
svårigheterna är stora. Förutom planekonomins
ekonomiska och ekologiska sammanbrott saknar dessa
minoritetsfolk efter årtionden av förtryck, deporteringar
och diskriminering ofta politiska företrädare, som kan göra
sig hörda gentemot det antalsmässigt överlägsna ryska
folket. Den demokratiska anda, som har svårt nog att få
fotfäste i storstäderna, är långt borta på många håll på
landsbygden, där gamla partibossar ofta fortfarande
härskar. Rysknationalistiska strömningar i kommunismens
spår, de rödbruna imperieåterupprättarna, utgör ett
ständigt hot mot de landvinningar som görs. Utlandets
kontakter når nästan bara storstäderna, mera sällan
minoritetsfolken.

Sverige strävar nu efter att samarbeta med vad vi kallar
det ryska närområdet. Dels för att det rent geografiskt
ligger oss nära, och därför är en naturlig kontaktyta för
handel och annat utbyte; dels för att Sverige med
begränsade resurser naturligtvis bara kan bidra marginellt
till förändringarna i det stora Ryssland. I detta närområde
bor vid sidan av ryssarna flera andra folk, som nu
återupprättar sin identitet.

Flera finsk-ugriska folk i vår närhet

Längst i norr finns samerna, som tack vare sin
relativa geografiska isolering kanske inte farit fullt så illa
som många sydligare minoriteter, men som drabbats mycket
hårt av de ekologiska problemen vid Kola och Murmansk
liksom av den militära koncentrationen till detta område.

Öster om Finland finns karelarna, det vill säga
främst de som bodde öster om Finlands gräns före andra
världskriget. De som bodde inom Finlands gräns
evakuerades i huvudsak till återstående Finland när Finland
tvingades avstå land till Sovjetunionen, och deras Karelen
är idag i stor utsträckning förryskat. En del karelare bor
längre söderut, sydost om Novgorod.

Sydost om det huvudsakliga karelska området, i stort
sett mellan sjöarna Onega och Ladoga, bor vepserna.

I området mellan Ladoga och den estniska gränsen finns
såväl ingrier som voter och även från sydöstra
Finland utvandrade finnar.

Samtliga dessa folk talar finsk-ugriska språk. De är
sinsemellan besläktade, några av dem så nära att man inte
alltid betraktat dem som olika språk. Till exempel råder
delade meningar om huruvida karelskan är ett eget språk
eller en dialekt av finskan. Det har funnits karelska
skriftspråk, men idag används ''vanligt'' finskt skriftspråk.
Ingrierna har tidigare kallat sig karelare och antas därför ha
gemensamt ursprung, samtidigt som Ingermanland senare
fått tillskott av finnar som ibland likställs med ingrierna och
ibland ses som en separat grupp. Skillnaden mot
majoritetsbefolkningen är däremot mycket stor -- de finsk-
ugriska språken är överhuvudtaget inte indoeuropeiska.
Detta visas också av att ryssar ofta använt ett gemensamt
namn på alla de östersjöfinska folken nordväst om det ryska
hjärtlandet.

Urinvånare i nordvästra Ryssland

Dessa folks äldsta historia är förhållandevis lite känd.
Dock vet man att de fanns i stort sett inom sina nuvarande
områden när slaviska folk kom till området söderifrån.
Relationen till ryssarna har varierat. Östersjöfinska folk
medverkade vid Rysslands grundande, men gjorde också
uppror mot Novgorod och Moskva.

Krigen mellan Sverige och Ryssland har drabbat dessa
folk. Förutom att de hamnat i stridslinjen har de också lidit
av de varierande överhögheternas krav på politisk,
kulturell, religiös och språklig underkastelse. Så kom det sig
att ortodoxa karelare och ingrier flydde österut, när Sverige
nådde Ingermanland. Och när Ryssland åter erövrat
området, när Peter den store skulle öppna Rysslands
fönster mot Europa, förbjöds namnet Ingermanland på alla
kartor. Så är till denna dag ingriernas land omdöpt efter den
stora ryska stad som anlades mitt i området: St Petersburg.

När tsardömet föll, under den korta demokratiska tiden
och därefter kring oktoberrevolutionen, gjorde såväl
karelare som ingrier försök att undkomma rysk överhöghet.
Ingrierna slogs tillsammans med esterna, men lyckades i
freden i Tartu 1920 endast få som ''utdelning'' att en del
ingriska och votiska byar på Narvaflodens östra strand kom
under estnisk överhöghet.

När Estland ockuperades av Sovjet under andra
världskriget ändrades gränsen mellan Sovjet-Estland och
Ryssland så att byarna åter hamnade på den ryska sidan.
För Karelens del lovade Sovjetryssland i freden i Tartu
autonomi, men när löftet sveks gjorde karelarna
upprorsförsök 1921 och 1922, som misslyckades. Den
karelska frågan togs upp i Nationernas Förbund 1923, där
de karelska frihetskraven mötte viss förståelse.

I detta sammanhang finns skäl att nämna även
setukeserna, en folkgrupp som talar en estnisk
dialekt och som bor i det sydöstra hörn av Estland som
under sovjetisk ockupation efter en gränsändring 1945
hamnade i Ryssland. Setukeserna betraktar sig som
estniska medborgare och anser, liksom Estland, att
gränsändringen inte är giltig eftersom fredsfördraget från
Tartu aldrig har sagts upp eller ersatts av annan
överenskommelse.

Goda föresatser förbyttes i förryskning

På 1930-talet gjorde sovjetstaten en del försök att leva
upp till utlovade föresatser gentemot minoriteterna, i
synnerhet för att visa sig bättre än det sena tsardömet med
sin aktiva förryskningspolitik. Men försöken, som bland
annat innebar att skriftspråk (till och med med latinska
bokstäver) utvecklades, tog ett tvärt slut kring 1938. Från
denna tid satte en aktiv förryskning åter in. Språkvetare och
lärare arresterades. Många andra deporterades. Med andra
världskriget, när såväl många karelare som ingrier, voter
och även vepser tidvis kom under finsk överhöghet,
inleddes en kort period av kulturell och språklig renässans,
som bröts och följdes av brutal repression med
sovjetmaktens återupprättande.

Att bedöma hur många som tillhör dessa folk är idag
mycket svårt. Antalet personer som uppger sig tillhöra
respektive nationalitet är större än antalet som uppger
respektive språk som modersmål. Båda dessa siffror är med
stor sannolikhet alltför låga, eftersom det av många
uppfattats som ogynnsamt, ibland till och med direkt farligt,
att uppge sin riktiga nationalitet i förtryckets
Sovjetunionen. Vidare har samtliga dessa folk drabbats i
flera omgångar alltsedan tsartiden av deportationer till
Sibirien. Dessutom förekom en viss frivillig utvandring dit
vid sekelskiftet. Ingrisk-finsk-estnisk befolkning finns på
många håll i Sibirien, till och med i flera egna byar. För
många har det först på den allra senaste tiden blivit möjligt
att återvända.

Såväl återvändande som återuppväckt medvetande och
ökad frihet att uttrycka detta innebär att antalet nu visar sig
vara betydligt större än de flesta beräkningar och
bedömningar angav för några år sedan. Enligt dåtida
uppgifter var karelarna så många som uppemot 140 000,
vepserna drygt 8 000, samerna 2 000, ingrierna drygt 1 000
och voterna bara en handfull. Samtidigt skulle i området
finnas uppemot 80 000 finnar. Detta skulle sammanlagt bli
drygt 230 000 människor, en siffra som alltså i verkligheten
torde vara betydligt högre. Antalet med respektive språk
som modersmål är ytterligt osäkert. I tidigare officiell
statistik varierade det mellan så lite som drygt 30 och drygt
50 procent av respektive folk.

Ingermanland drabbades mycket hårt

Siffrorna ska också bedömas mot en mycket dramatisk
utveckling inom nuvarande generation och dess
föräldrageneration. Ingermanland -- och dess östersjöfinska
befolkning av ingrier, finnar och voter -- utgör kanske det
mest tragiska exemplet. Första världskriget drabbade dem,
i samband med jordbrukskollektiviseringen 1929-1931
deporterades 18 000 ingermanländare, 1935 deporterades
ytterligare 7 000, och 1936 50 000. Andra världskriget blev
en fullständig katastrof. 68 000 ingermanländare
evakuerades till Finland, men i krigsslutet tvingades
Finland återsända dem till Sovjet. I praktiken återsändes
cirka 55 000. De återsända fick inte bosätta sig i sina
hemtrakter, utan tvingades till Sibirien och andra delar av
Sovjetväldet. Av ingermanländarna i Finland lyckades
omkring 5 000 fly till Sverige och undkom därigenom
återlämnandet.

För det lilla antal som blev kvar i Ingermanland har
sovjettiden varit mycket svår. Ortsnamn har förryskats,
skolundervisning på finska eller ingriska har under långa
perioder varit omöjlig, till och med kyrkogårdar har plöjts
upp. Och även nu, när mycket blivit bättre, finns
svårigheter. Till exempel finns oro för att de ryska planerna
på en ny storhamn strax öster om Estlands gräns, det vill
säga mitt i det nuvarande ingermanländska hjärtlandet,
skulle innebära en kraftig inflyttning av ryssar och
därigenom slutgiltigt besegla åtminstone det votiska folkets
öde, kanske också ingriernas.

Stort intresse för kontakter med Sverige

Dessa folk känner en nordisk samhörighet. Förutom
närhet till Finland och Estland uppfattas även Sverige som
en nära granne. Detta dels av historiska skäl, dels på grund
av ingermanländare och andra finsktalande i Sverige. För
samerna är sambandet till andra samer på Nordkalotten
självklart.

Sverige är ett av få grannländer som kan förväntas
uppmärksamma dessa folks öde. Förhoppningarna är
därför stora på Sverige, på sätt och vis kanske större än på
Finland vars möjligheter att agera uppfattas som delvis
begränsade på grund av de komplikationer som kan uppstå
om finskt agerande tolkas som inlägg i gränsfrågan. Också
praktiskt är Sverige det land som näst Finland har bäst
förutsättningar att bidra till såväl ekonomisk som kulturell
utveckling, tack vare att det i vårt land finns språk- och
andra kunskaper.

Det vore därför angeläget att regeringen i sin
utrikespolitik noga följer dessa folks öden, och vid behov
uppmärksammar dem i internationella sammanhang såsom
ESK och Europarådet. Det är också önskvärt att det
svenska biståndet till ''det ryska närområdet'' utformas på
ett sådant sätt, att det även kommer minoritetsfolken till
godo.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om uppföljning av minoritetsfolkens
situation i nordvästra Ryssland,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inriktningen av det svenska
biståndet till det ryska närområdet.

Stockholm den 25 januari 1993

Peeter Luksep (m)