Minoritetspolitiken

Motion 1991/92:Sf631 av Liisa Rulander (kds)

Riksdagen antog 1975 mycket ambitiösa mål för
invandrar- och minoritetspolitiken. Målen brukar
sammanfattas i de tre begreppen jämlikhet, valfrihet och
samverkan. Det hade mycket stort värde att riktlinjerna
kunde antas av en enig riksdag.

Dessa mål avspeglas också i Sveriges grundlag,
regeringsformen. I första kapitlet (2§) stadgas bl.a. att
''etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter
att bibehålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv
skall främjas''.

En blick på världskartan visar att språkliga, etniska och
nationella gränser sällan stämmer. För en majoritet av
världens befolkning är det naturligt att använda två språk,
det egna folkets och nationens officiella. I många
landområden på jorden finns det också flera folk och
etniska grupper som delvis befolkar samma områden.

Gränserna mellan Europas länder uppvisar en dålig
överensstämmelse med de språkliga och kulturella
gränserna. I Norden täcker det samerna kallar Sameland
områden i Norge, Sverige, Finland och Ryssland. Den
finskspråkiga kulturen har hemort i samma länder, Finland,
Sverige, Norge och Ryssland, den svenskspråkiga i både
Sverige, Finland och i viss mån Estland. När Europas
gränser ritades om efter första världskriget beräknas ca 30
miljoner människor ha hamnat på ''fel sida'' om gränserna.
De kom att utgöra språkliga, etniska eller religiösa
minoriteter i det land där de var bosatta.

1800-talets nationalstatsidé präglar ännu tänkandet i
stora delar av Europa -- ''ett folk, ett språk, en nation''. De
nämnda exemplen visar att denna idé inte är genomförbar.
Vi har för övrigt dagsfärska exempel i det sönderfallande
Jugoslaviens konflikter.

FN-konvention om kulturella rättigheter

Sverige har ratificerat 1966 års FN-konvention om
ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och om
medborgerliga och politiska rättigheter. Där sägs bl.a. att
de som tillhör religiösa, etniska eller språkliga minoriteter
''inte skall förvägras rätten att i gemenskap med andra
medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, att bekänna
sig till och utöva sin religion eller att använda sitt eget
språk''.

Riksdagsbeslut om ändrade riktlinjer

Riksdagen fattade 1986 beslut om ändrade riktlinjer för
invandrarpolitiken. Förändringen innebar bl.a. att ordet
''minoritetspolitik'', som fanns i de tidigare riktlinjerna från
1975, ströks. Vidare gavs begreppet ''valfrihet'' en ny
innebörd, en snävare betydelse än i de tidigare riktlinjerna.

Det är djupt olyckligt att riktlinjerna inte längre avser en
kulturpolitik för språkliga minoriteter. Varken invandrarna
eller de inhemska språkliga och etniska minoriteterna har
ett dokument att hänvisa till när det gäller att i olika
sammanhang hävda sina kulturella rättigheter (utöver ovan
nämnda tämligen vaga formulering i regeringsformen). En
grupp som t.ex. jämsides med svenska språket vill bevara
och utveckla sitt modersmål kan inte åberopa av riksdagen
beslutade mål för minoritetspolitiken.

Detta förhållande blir särskilt olyckligt under en
lågkonjunktur -- särskilt när de dåliga tiderna kombineras
med en ökad decentralisering. Minoriteten är oftast i
minoritet även i de minsta kommunerna i landet. När
kommunen ska spara händer det ofta att man sparar in på
företeelser som gäller språkliga eller etniska minoriteter.

Med vanliga demokratiska majoritetsbeslut kan man
inte heller garantera minoriteterna en likvärdig behandling
i hela landet. En språklig eller etnisk minoritet kan
behandlas på ett sätt i en kommun och på ett annat sätt i
andra kommuner. Talrika exempel kan hämtas från den
växlande kommunala behandlingen av den samiska och den
sverigefinska minoriteten. Dessutom kan undervisning,
kulturstöd etc för en minoritet inom en kommun variera så
kraftigt från år till år att föräldrar som tillhör minoriteten
har svårt att t.ex. planera undervisningen för sina barn.

Riktlinjer för minoritetspolitiken behövs

Det finns därför behov av särskilda riktlinjer för
minoritetspolitiken. Minoritetsgruppernas rättigheter och
former för deras medinflytande i exempelvis skolplanering
och andra aktiviteter bör slås fast.

Argumenten för en lagfäst minoritetspolitik kan
sammanfattas på följande sätt:Nationella och
språkliga/kulturella gränser stämmer sällan överens. I ett
nytt Europa kan många konflikter undvikas om de
kulturella villkoren för språkliga och etniska
minoritetsgrupper blir likvärdiga i skilda länder och
regioner.Om riksdagen fastställer rättigheter för etniska
och språkliga minoriteter kommer det att medverka till att
stärka självtilliten och den kulturella identiteten för de
personer som vill räkna sig till en viss minoritet. I synnerhet
gäller det barnen och ungdomarna som ofta känner sig
vilsna i valet mellan föräldrarnas kultur och den svenska.
En fastställd kulturpolitik för minoriteter motverkar rasism
och diskriminering. Minoritetspolitiken legitimerar
möjligheten att vara sverigefinne, sverigezigenare osv. Den
svenska nationella identiteten kan kombineras med en
bikulturell identitet.Fasta regler för språkundervisning
och kulturstöd i olika former medverkar till möjligheten att
bevara sådana språk som samiska, tornedalsfinska och
zigenska -- språk som under lång tid varit en del av den
kultur vi kallar svensk.Sveriges möjligheter att
internationellt verka till förmån för språkliga och etniska
minoriteter i skilda länder ökar om vi själva har en lagfäst
minoritetspolitik.

Demokratins människosyn

Riktlinjerna för både invandrar- och minoritetspolitiken
bör kompletteras med ett avsnitt om den demokratiska
människosynen. Ett mångkulturellt samhälle fungerar inte
utan ett gemensamt etiskt minimum som respekteras av
både majoritetsbefolkning och minoritetsgrupper. Detta
finns delvis uttryckt i det s.k. samverkansmålet, men
tankarna bör utvecklas vidare.

Familjens ställning

Statsmakterna betonar i 1986 års riktlinjer för
invandrarpolitiken barnets individuella behov när det gäller
olika åtgärder som t ex hemspråksundervisning. Men vem
avgör vilka behov som är viktigast, företrädare för
minoritetsgruppen eller majoritetsgruppen?
Konfliktriskerna är uppenbara. Man kan i realiteten aldrig
isolera ''individuella behov'' ifrån den sociala och kulturella
miljön och den lilla, naturliga gemenskapen som barnet
lever i. Det är endast företrädare för en stark
majoritetsgrupp som anser detta vara oproblematiskt. Även
majoritetsgruppen tolkar barnets behov utifrån sin egen
kulturs bedömning av vad som är väsentligt i livet.

Det är därför viktigt att föräldrars rätt att tillförsäkra
sina barn en uppfostran och utbildning som står i
överensstämmelse med deras livsåskådning och filosofiska
grundsyn på lämpligt sätt betonas i målen för invandrar- och
minoritetspolitiken. Detta stämmer dessutom med de
konventioner om mänskliga rättigheter som Sverige anslutit
sig till. Givetvis kan den här rätten för familjen komma i
konflikt med demokratins människosyn. Så måste t.ex.
lagstiftning till skydd för barn självfallet respekteras av alla
invånare.

Myndigheterna och handläggningen av invandrar- och
minoritetsfrågorna

På riksplanet samordnas invandrarfrågor inom
kulturdepartementet. Kulturministern är samtidigt
invandrarminister. Också andra departement handlägger
invandrarfrågor, framför allt social-, utbildnings-,
arbetsmarknads- och justitiedepartementen.

Statens invandrarverk arbetar med alla typer av frågor --
från flyktingfrågor till kulturverksamhet.

För övrigt gäller att varje myndighet skall ta sitt ansvar
för invandrare inom sitt kompetensområde (enligt en
förordning utfärdad av regeringen, SFS 1976:310).

Vi kristdemokrater delar åsikten att alla myndigheter
skall ta ansvar för invandrar- och minoritetsfrågor och
tillgodose minoriteternas behov på samma sätt som den
övriga befolkningens.

Dock talar många skäl för att arbetsfördelningen på
central nivå borde organiseras så att det blir tydlig åtskillnad
mellan invandrings- och flyktingfrågor (som har med den
direkta invandringen till Sverige att göra) och
minoritetsfrågor (som har med de språkliga minoriteternas
och invandrarnas ställning i Sverige att göra).

De arbetsuppgifter som invandrarverket har bör därför
delas upp i två klart skilda delar, en som avser invandrings-
och flyktingfrågor samt de direkta åtgärderna i samband
med den närmaste tiden efter invandringen, en annan som
avser frågor med betoning på minoritetspolitik.

I den nuvarande regeringen har kulturministern ansvar
för invandrarfrågor. Det är naturligt att samordna
kulturfrågorna för majoritetsgrupp och minoritetsgrupper
till kulturdepartementet. Kulturministern skulle samtidigt
vara ''minoritetsminister''.

Den här föreslagna åtskillnaden mellan
invandringsfrågor och minoritetsfrågor motverkar också
missförstånd i debatten om invandrar- och
minoritetspolitiken. Man kan diskutera invandringens
omfattning utan att detta ''färgar av sig'' på förhållanden
som har med minoriteternas ställning i Sverige att göra.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om riktlinjer
för minoritetspolitiken,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en ny
arbetsfördelning för handläggning av invandrar- och
minoritetsfrågor på central nivå så att en klar uppdelning
sker mellan invandringsfrågor (med anknytning till
invandringen till Sverige) resp. minoritetsfrågor (med
betoning av invandrarnas och minoriteternas kulturella
situation i Sverige).

Stockholm den 27 januari 1992

Liisa Rulander (kds)