Minska vägsaltet

Motion 1991/92:T347 av Gudrun Norberg (fp)

Vägsalt används rikligt vintertid för att förhindra hala
vägbanor. Det är ur trafiksäkerhetssynpunkt positivt på
stora genomfartsvägar där hastigheten är hög och långa
resvägar gäller. Men på länsvägarna, där människor i regel
färdas kortare sträckor, är saltningen mera till nackdel.

I och med saltning uppstår en snö- och issörja på vägen.
Sörjan rivs upp av däck och luftsug och ligger som en smogg
i luften, vilket avsevärt försämrar sikten. Särskilt besvärlig
är sörjan vid mörkerkörning och i tät trafik, då bilrutorna
är svåra att hålla rena. Då utgör saltet en direkt trafikfara.

Vägsaltet är också en ''plågoande'' för bilen. Saltet fräter
sönder material och framkallar rost som bryter ner plåt och
stål. Vägsaltet åsamkar den svenska bilparken enorma
skadebelopp årligen. Och det kan inte uteslutas att vägsaltet
även ur den synpunkten utgör en trafikfara.

För vägkapitalet är saltet en dålig investering. Vägsaltet
löser upp is och smälter snö och håller vägbanan blöt. Saltet
förlänger alltså våthållningen och gör att vatten tränger in i
alla sprickor och öppningar i vägbanan. När temperaturen
sjunker fryser toppbeläggningen sönder och blir mör.
Dubbdäcken pulvriserar ytan och detta stora vägslitage
resulterar i spårbildning på de stora vägarna och håligheter
på de mindre. Detta är en onödig nedbrytning på
åtminstone de mindre vägarna. Den svåra spårbildningen
som uppstår är också en betydande olycksrisk, särskilt vid
regn.

Biltrafikanternas beteenden styrs av förutsättningarna.
En väg med vinterväglag -- hård snö eller is -- bringar ner
hastigheterna avsevärt. När bilister ser att det råder halka
och vinterväglag kör de med större försiktighet. När
däremot bilister lockas att tro att det råder sommarväglag
vintertid, då ökar farten betydligt och hala fläckar kan få
ödesdigra följder.

Slutsatsen blir att vägsalt endast borde användas på
Europa- och riksvägar, där hög hastighet nästan är
ofrånkomlig. Länsvägar och andra mindre vägar borde vara
befriade från vägsalt. Ren sandning endast vid riktigt svår
isgata skulle vara att föredra -- om det vore möjligt utan
inblandning av salt.

Biltrafikanterna uppskattar en torr vinterväg framför en
sörjig. Det är inte troligt att olycksrisken skulle öka om
saltet på länsvägar och mindre vägar togs bort. Vetskapen
hos trafikanterna om att endast genomfartsvägar saltas ger
en tydligare upplysning om väglaget än antagandet att
saltning skett och eliminerat alla halkrisker.

Vägsalt och dubbdäck samtidigt är ofta en både onödig
och kostsam kombination. Den är nog ofrånkomlig på de
stora vägarna, men bör inte förekomma på mindre vägar.
Utan vägsalt skulle vägunderhållet kräva mindre insatser på
länsvägarna och därmed fanns mer resurser till en högre
vägstandard totalt.

Regeringen borde till Vägverket påpeka att saltning på
länsvägar skall undvikas.

Hemställan

Men hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att vägsalt skall användas endast
på stora genomfartsvägar.

Stockholm den 27 januari 1992

Gudrun Norberg (fp)