Mobiliserings- och förplägnadsförband i armén

Motion 1992/93:Fö313 av Sture Ericson m.fl. (s)

Utan att ange förslag orienterade regeringen riksdagen i
totalförsvarspropositionen (1991/92:102) om att en av
chefen för armén gjord utredning anför skäl för att
organisera mobiliserings- och förplägnadsförband (MOF)
med värnpliktiga som utbildas inom stödproduktionen. De
nya MOF-förbanden planerades att i krigsorganisationen
uppgå till ca 12 000 MOB-värnpliktiga och ca 4 500
förplägnadsvärnpliktiga. Det årliga uttaget och därmed
utbildningen av MOF-soldater planerades att uppgå till ca 2
500 (1 200 MOB-värnpliktiga och 1 300
förplägnadsvärnpliktiga). Som en följd av att värnpliktiga
skulle erhålla praktik i förråd och kök så förutsågs att ca 800
till 900 civila arbetstillfällen skulle övertas av värnpliktiga.

Försvarsutskottet ansåg bl.a. att det är viktigt att
effektivisera stödproduktionen. Liksom i all annan
verksamhet bör besparingsmöjligheter tas till vara genom
förändringar i organisationen och arbetssätt. Utskottet
markerade dock att förändringsarbetet måste utgå från
aktuella förutsättningar och att sökandet efter besparingar i
försvarets stödproduktion inte får utgöra motiv för att
överutbilda värnpliktiga. Utskottet framhöll vidare att ''den
enda godtagbara grunden för en utbildning är att den skall
utgå från behov i krigsorganisationen eller från krav på
försvarsmaktens beredskap i fred''.

Utskottet ansåg att volymen och de närmare
förutsättningarna för dessa värnpliktigas utnyttjande i
krigsorganisationen, samt utbildningens innehåll, skulle
beslutas först sedan pliktutredningen lämnat sina förslag.
Utskottet förutsatte även att regeringen utan tidsspillan
skulle återkomma till riksdagen med förslag i frågan.

Efter att pliktutredningen lämnat sina synpunkter på
arméchefens förslag angående inrättandet av MOF-förband
så beslutade regeringen den 10 december 1992 att uppdra åt
chefen för armén att, med beaktande av pliktutredningens
synpunkter, genomföra utbildningen av värnpliktiga i
mobiliserings- och förplägnadstjänst för
krigsorganisationens behov.

Regeringen valde därmed att inte hörsamma riksdagens
begäran om att ''regeringen utan tidsspillan skulle
återkomma till riksdagen med förslag i frågan''.

Pliktutredningens delbetänkande, med anledning av
arméchefens principbeslut att inrätta mobiliserings- och
förplägnadsförband, innehåller en omfattande kritik och ett
flertal förslag till åtgärder.

Utredningen riktar skarp kritik vad gäller chefen för
arméns rekrytering till krigsorganisationen,
omsättningstakten i krigsförbanden och framför allt de
ekonomiska antagandena.

''Utredningen ifrågasätter om det blir någon besparing
överhuvudtaget, framför allt gäller det vid en
samhällsekonomisk jämförelse mellan alternativen.''

I samband med utskottets behandling av
totalförsvarspropositionen framkom synpunkter om att
behovet av att tillföra arméns krigsorganisation särskilda
förband för förplägnad och mobilisering inte kunde anses
vara styrkt.

Arméchefens principbeslut om inrättande av MOF-
förband ansågs enligt vår bedömning kunna strida mot
värnpliktslagen, och borde därför bli en fråga för
pliktutredningen, varefter frågan ånyo skulle tas upp till
behandling i utskottet.

Efter det att pliktutredningens utredning föreligger så är
det fortfarande inte enligt vår bedömning styrkt om armén
har behov av att upprätta särskilda förband för
mobiliserings- och förplägnadstjänst.

Mot bakgrund av de nya underlag som bl.a.
pliktutredningen redovisat, så är det dock klarlagt att armén
saknar fullgoda skäl för att med enbart direktrekrytering
upprätta dessa förband.

Rimligen borde armén omgående starta en
produktionsplanering som tar till vara dels de värnpliktiga
som kan föras över från bl.a. fältförbanden och
merbehovsutbildningen inom marinen, dels personal från
frivilligorganisationerna samt samtliga civilanställda som
går att krigsplacera.

Vi vill särskilt framhålla att i värnpliktslagen (27 § 1
mom.) slås fast, att enbart de värnpliktiga som behövs för
försvarsmaktens krigsorganisation och fredstida beredskap
ska tas ut till utbildning.

Mot bakgrund av att behovet av MOF-förbanden ej är
styrkt och att rekryteringen strider mot värnpliktslagen, så
bör arméchefens påbörjade produktion av särskilda MOF-
förband med det snaraste stoppas.

För att ge ytterligare faktaunderlag beträffande
förutsättningarna för de värnpliktigas utbildning i
stödproduktionen, så bör den av riksdagen tidigare
godkända försöksverksamheten av verkstads- och
förrådsvärnpliktiga (Prop. 1989/90:9, FÖV3, rskr. 87)
snarast redovisas.

Om behov föreligger av att utbilda värnpliktiga inom
fackområdena mobilisering och förplägnad genom att dessa
erhåller särskild praktik inom stödproduktionen, bör detta
prövas i en särskild provverksamhet. Alla civilanställda som
blivit uppsagda med anledning av inrättandet av MOF-
förbanden, bör snarast få sina uppsägningar återkallade.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inrättandet och produktionen av
mobiliserings- och förplägnadsförband och att påbörjad
produktion av särskilda MOF-förband stoppas,

2. att riksdagen hos regeringen begär att, om behov
föreligger, en särskild försöksverksamhet startas för
värnpliktigas utbildning inom områdena mobilisering och
förplägnad,

3. att riksdagen hos regeringen begär att få en
redovisning av försöksverksamheten för förråds- och
verkstadsvärnpliktiga.

Stockholm den 26 januari 1993

Sture Ericson (s)

Iréne Vestlund (s)

Ingvar Björk (s)

Barbro Evermo Palmerlund (s)

Christer Skoog (s)

Sven Lundberg (s)

Karin Wegestål (s)

Britt Bohlin (s)

Alf Egnerfors (s)

Åke Selberg (s)