Mobiltelefon i tätortstrafik

Motion 1990/91:T413 av Charlotte Branting och Barbro Sandberg (fp)

Allt fler fordon utrustas med telefoner för att underlätta
arbetet och för att man lättare skall kunna nå personer med
icke fast arbetsplats. Att kunna nå andra och själv nås under
bilresa är praktiskt och rationellt. Stora tidsvinster kan
göras genom att visst arbete kan utföras och information
utbytas t.ex. om en handikappad blir stående och behöver
hjälp. Från trafiksäkerhetssynpunkt ligger det dock en fara
i att föraren under samtalets gång inte helt kan koncentrera
sig på trafiken och framförandet av fordonet. Särskilt
distraherande måste det naturligtvis vara att slå numret.

Trafiksäkerheten i samband med användning av
biltelefon måste uppmärksammas i högre grad än vad som
sker i dag. Särskilt under körning inom tätort torde
telefonerandet vara en säkerhetsrisk. Samtal under körning
i intensiv tätortstrafik borde inte förekomma.
Högtalartelefon som frigör händerna för ratt och växel är
ett från trafiksäkerhetssynpunkt bättre alternativ. Tyvärr är
de inte så vanliga.

Det är inte tillräckligt att som i utskottets betänkande
89/90:TU5 konstatera att TSV följer frågan. Innan det
händer någon större olycka bör TSV få i uppdrag att
organisera en informationskampanj om faran vid
användning av mobiltelefon i tätortstrafik. Vidare bör varje
utredning om trafikolyckor ta upp frågan om föraren talat i
telefon vid olyckstillfället.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om eventuell trafikfara vid
användning av mobiltelefon i tätortstrafik.

Stockholm den 21 januari 1991

Charlotte Branting (fp)

Barbro Sandberg (fp)