Myndigheternas externa jämställdhetsarbete

Motion 2000/01:K348 av Ulla Hoffmann m.fl. (v)

1 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att utarbeta jämställdhetsmål, återrapporteringskrav och
uppdrag gemensamma för statsförvaltningen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att utarbeta myndighetsspecifika mål för verk och
myndigheter.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om vikten av utbildning och kunskapshöjande insatser med
könsperspektiv riktade till berörda inom regering och myndigheter.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att ge jämställdhetsarbetet större vikt i budgetdialog och i re-
gleringsbrev vad gäller myndigheter inom konstitutionsutskottets
område.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att ge jämställdhetsarbetet större vikt i budgetdialog och i re-
gleringsbrev vad gäller myndigheter inom finansutskottets område.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att ge jämställdhetsarbetet större vikt i budgetdialog och i re-
gleringsbrev vad gäller myndigheter inom skatteutskottets område.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att ge jämställdhetsarbetet större vikt i budgetdialog och i re-
gleringsbrev vad gäller myndigheter inom justitieutskottets område.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att ge jämställdhetsarbetet större vikt i budgetdialog och i re-
gleringsbrev vad gäller myndigheter inom lagutskottets område.

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att ge jämställdhetsarbetet större vikt i budgetdialog och i re-
gleringsbrev vad gäller myndigheter inom utrikesutskottets område.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att ge jämställdhetsarbetet större vikt i budgetdialog och i re-
gleringsbrev vad gäller myndigheter inom försvarsutskottets område.

11. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att ge jämställdhetsarbetet större vikt i budgetdialog och i re-
gleringsbrev vad gäller myndigheter inom socialförsäkringsutskottets
område.

12. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att ge jämställdhetsarbetet större vikt i budgetdialog och i re-
gleringsbrev vad gäller myndigheter inom socialutskottets område.

13. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att ge jämställdhetsarbetet större vikt i budgetdialog och i re-
gleringsbrev vad gäller myndigheter inom kulturutskottets område.

14. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att ge jämställdhetsarbetet större vikt i budgetdialog och i re-
gleringsbrev vad gäller myndigheter inom utbildningsutskottets område.

15. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att ge jämställdhetsarbetet större vikt i budgetdialog och i re-
gleringsbrev vad gäller myndigheter inom trafikutskottets område.

16. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att ge jämställdhetsarbetet större vikt i budgetdialog och i re-
gleringsbrev vad gäller myndigheter inom miljö- och jordbruksutskottets
område.

17. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att ge jämställdhetsarbetet större vikt i budgetdialog och i re-
gleringsbrev vad gäller myndigheter inom näringsutskottets område.

18. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att ge jämställdhetsarbetet större vikt i budgetdialog och i re-
gleringsbrev vad gäller myndigheter inom arbetsmarknadsutskottets
område.

19. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen
anförs om att ge jämställdhetsarbetet större vikt i budgetdialog och i re-
gleringsbrev vad gäller myndigheter inom bostadsutskottets område.

2 Inledning

Jämställdhet handlar om makt och inflytande, om rättvisa och fördelning
av ekonomisk och politik makt. Genom historien har en patriarkal
samhällsstruktur verkat och reproducerats med resultat att vi i Sverige i
dag, trots formell jämställdhet mellan kvinnor och män, har ett samhälle
som systematiskt underordnar kvinnor. Detta sker medvetet och
omedvetet, i strid med lagstiftning, men också fullt lagligt, direkt eller
indirekt, under skydd av yttrande- och tryckfrihet och i
överenskommelserna mellan arbetsmarknadens parter. Det patriarkala
maktmönstret genomsyrar förhållandet mellan könen på alla områden, i
familjen såväl som i statsapparaten, i myndighetsutövning och i de
politiska församlingarna. Den ojämlika könsmaktstrukturen återspeglas
också i näringslivet, förenings- och kulturlivet, medierna,
utbildningsväsendet och på arbetsmarknaden.

Samtidigt som vi jobbar för att bryta den pågående diskrimineringen på
grund av kön är alla kvinnor och män med och reproducerar den. Detta
faktum, tillsammans med att diskrimineringen pågår på samtliga plan i
samhället, både inom den privata och den offentliga sfären, ställer höga krav
på förändringsarbete. Utmaningen ligger i att kunna agera både på mikro- och
makronivå och att ständigt definiera tydliga mål för sitt arbete. Den
feministiska teoribildningen ger analytisk hjälp, argument och redskap för att
agera politiskt för jämställdhet.

3 Nationell jämställdhetspolitik

I sin skrivelse Jämställdhetspolitiken inför 2000-talet konstaterar
regeringen att "det handlar om att bryta den samhällsstruktur som
fortfarande råder och som säger oss att: män är norm och kvinnor är
undantag, män är överordnade och kvinnor underordnade, män har stor
makt, kvinnor liten". De nationella jämställdhetsmålen i regeringens
politik är: Kvinnor och män ska ha samma möjligheter, rättigheter och
skyldigheter inom alla väsentliga områden i livet; En jämn fördelning av
makt och inflytande mellan kvinnor och män; Samma möjligheter för
kvinnor och män till ekonomiskt oberoende; Lika villkor och
förutsättningar för kvinnor och män i fråga om företagande, arbete,
arbetsvillkor och utvecklingsmöjligheter i arbetet; Lika tillgång för flickor
och pojkar, kvinnor och män, till utbildning och utveckling av personliga
ambitioner, intressen och talanger; Delat ansvar för arbetet med hem och
barn; Frihet från sexualiserat (könsrelaterat) våld.

Vänsterpartiet arbetar i dessa frågor med liknande strategier som
regeringen, nämligen integrering av jämställdhetsperspektiv (mainstreaming)
kombinerat med riktade åtgärder. Att regeringen identifierar och benämner
könsmaktsordningen som en maktfråga och inte endast som en
representationsfråga ser vi från Vänsterpartiet naturligtvis som något positivt
och som ett tecken på att man ser och ämnar genomföra grundläggande
förändringar av samhället i dessa frågor.

De strukturella könsrelaterade orättvisorna återskapas, som tidigare
nämnts, inom samtliga områden i samhället. De metoder och strategier som
valts, både från europeiskt och nationellt håll för att undanröja
könsdiskriminering är dels att jobba med mainstreaming, dels att genom
särskilda insatser för kvinnor och män åstadkomma förändring. Metoden
mainstreaming har som utgångspunkt att ett jämställdhetsperspektiv skall
genomsyra all verksamhet. I detta fall handlar det om att integrera
perspektivet i alla politikområden, i såväl den politiska delen som den
verkställande delen, på samtliga nivåer.

4 Myndigheternas jämställdhetsarbete

Ett sätt att utveckla jämställdhetsarbetet är via de myndigheter och
organisationer som får sina verksamhetsmål och prioriteringar via
regleringsbrev från regeringen. Regeringen gav i september 1999 RRV i
uppdrag att följa upp jämställdhetsperspektivet i myndigheternas
regleringsbrev och återrapportering. RRV granskade hur
jämställdhetsaspekten kommit till uttryck i regleringsbrev till
myndigheterna budgetåret 1999 och på vilket sätt myndigheterna i sina
årsredovisningar återrapporterat det externa jämställdhetsarbetet. RRV
analyserade även den utveckling som skett mellan åren 1997 och 1999.
Resultatet av denna granskning visar att det råder stora brister när det
gäller regeringens strategi i jämställdhetsarbetet. Kritiken är
genomgripande och gäller dels att regeringen ger otydliga
målbeskrivningar, både övergripande och specifika, dels i bristfällig
definition av mainstreaming och dels i ett resonemang om avsättandet av
tillräckliga resurser till externt jämställdhetsarbete.

5 Tydlighet i jämställdhetsmål

De målformuleringar som regeringen ger i regleringsbreven till
myndigheterna är mycket allmänt hållna och kan i de flesta fallen inte
kopplas till de övergripande jämställdhetsmålen. Detta resulterar i sin tur i
att det blir svårt att genomföra en uppföljning av verksamheten. När man
sätter upp mål för förändringsverksamhet är en viktig faktor att dessa mål
är tydliga och mätbara. Att i allmänna ordalag tala om jämställdhet som
centralt mål utan att definiera vägar och strategier för att nå dessa mål är
inte bara problematiskt ur verksamhetssynpunkt, utan kan även leda till
att begreppen utarmas på innehåll.

RRV anser att regeringen behöver förtydliga sin strategi när det gäller
jämställdhetspolitiken. Dels behövs det att man definierar, identifierar och
formulerar mål, återrapporteringskrav och uppdrag som kan vara
gemensamma för statsförvaltningen, dels bör man formulera
myndighetsspecifika mål. En uttalad officiell jämställdhetslinje som sedan
inte följs upp på ett relevant sätt kan i värsta fall bli kontraproduktiv när
otydligheten gör att det inte är möjligt att avgöra om uppställda krav är
uppfyllda eller inte. Vänsterpartiet anser i linje med RRV att det är av största
vikt att man identifierar tydliga verksamhetsmål som är relevanta för
myndigheten och som går i linje med de övergripande jämställdhetsmålen.
Detta bör ges regeringen till känna.

6 Jämställdhet en kunskapsfråga

Jämställdhet är ett kunskapsområde där det sker ny forskning fortlöpande,
men där det fortfarande återstår många obesvarade frågor. Det är helt
avgörande att personer som påverkar och beslutar om myndigheternas
regleringsbrev likväl som de som arbetar inom myndigheterna besitter
kunskaper om könsstrukturer i samhället. Här återstår det mycket att göra.
En väg att gå är att inhämta kunskaper i forskning, men lika viktigt är
insikt om att vi alla är bärare av föreställningar om manligt, kvinnligt och
vilka roller vi ser som självklara hos män och kvinnor. Vänsterpartiet
menar att man bör prioritera utbildning och kunskapshöjande insatser med
könsperspektiv riktade till berörda inom regering och myndigheter. Detta
bör riksdagen ge regeringen till känna.

7 Jämställdhet kräver resurser

Enligt mainstreamingmetoden ska "varje fråga som berör individer prövas
ur ett jämställdhetsperspektiv". I de mål, återrapporteringskrav eller
uppdrag som regeringen ger myndigheterna finns inget exempel på hur
detta ska genomföras. Mainstreaming har i de flesta fall bara resulterat i
framtagandet av könsuppdelad statistik, något som är nödvändigt, men
inte alls tillräckligt. Eftersom mainstreaming kommit att bli den
dominerande metoden i jämställdhetsarbete, är Vänsterpartiets åsikt att
det är av största vikt att regeringen ger myndigheter riktlinjer och uppdrag
som inte bara identifierar, utan också syftar till förändring av rådande
strukturer. Myndigheterna anser det vara av stor vikt dels att kraven på
jämställdhetsarbetet preciseras, dels att ledningen engagerar sig och att
resurser avsätts. Vänsterpartiet håller med RRV i kritiken och menar att
om regeringen avser att prioritera jämställdhetsarbetet hos myndigheterna
bör frågan ges större vikt vid budgetdialog och regleringsbrev. Detta bör
ges regeringen till känna.

Stockholm den 29 september 2000

Ulla Hoffmann (v)

Ingrid Burman (v)

Siv Holma (v)

Kalle Larsson (v)

Camilla Sköld Jansson (v)

Gunilla Wahlén (v)