Myndighetsutövning

Motion 1988/89:K505 av Gunnar Björk m.fl. (c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89:K505

av Gunnar Björk m.fl. (c)
Myndighetsutövning

Ett högt materiellt välstånd tas ofta för givet. En hög materiell standard är
dock ingen automatisk garanti för välfärd i vidare mening. Välfärdens
fördelning är en grundläggande politisk fråga. Ett av de viktigaste instrumenten
för att garantera medborgarna lika behandling och rätt till samhällsservice
är den offentliga sektorn.

Den offentliga verksamheten har vuxit snabbt under efterkrigstiden. Den
omfattar i dag en stor del av samhällsekonomin. Till detta kommer de
offentliga transfereringarna. Många uppgifter som utförs inom offentlig
verksamhet har lett till förbättrade levnadsvillkor för invånarna i vårt land.

Det står samtidigt helt klart att den offentliga sektorn brottas med en rad
problem som är viktiga att komma till rätta med.

- Den offentliga verksamheten och transfereringarna omfattar i dag en så
stor del av ekonomin att den relativt sett knappast kan öka. Nya behov
och nya verksamheter måste i huvudsak klaras genom omprövningar och
nya prioriteringar.

- Trots den offentliga sektorns omfattning kvarstår i dag en ojämlik
fördelning av resurserna på vissa områden. Det gäller såväl geografiskt
som mellan olika befolkningsgrupper.

- Flera områden inom den offentliga sektorn är eftersatta och behöver
ökade resurser. Det gäller framför allt vård och utbildning.

- Även om ett förändringsarbete har påbörjats finns mycket av tröghet,
byråkrati och ineffektivitet kvar. Det beror till stor del på att motkrafterna
mot dessa företeelser inte är tillräckligt starka.

- Detta medför att människors möjligheter att påverka verksamheten inom
den offentliga sektorn är alltför begränsade. Det saknas ofta alternativ
och naturliga möjligheter att själv delta i verksamheten.

- Den offentliga verksamheten bedrivs i alltför hög utsträckning utifrån ett
rent serveringstänkande där offentligt anställda på olika områden utför
tjänster åt behövande medborgare. I allt för liten grad bygger det på att
stödja, stimulera och kanalisera människors eget initiativ.

- Det finns också ett växande problem med personalförsörjningen i den
offentliga verksamheten. De ökade behoven inom framför allt äldrevården
gör detta till ett alltmer svårlöst problem.

Klara målsättningar Mot. 1988/89

Förändrings- och förnyelsearbetet måste inriktas på att komma till rätta med K505
de uppenbara problem som finns. Samtidigt är det nödvändigt att ha klara
mål för vad förändringsarbetet ska leda till.

1. Grundtrygghet.

En viktig målsättning är att den offentliga sektorns resurser i ökad
utsträckning fungerar som ett golv för människors levnadsvillkor lika
för alla. Det gäller inte minst i transfereringarna sorn barnbidrag,
bostadsstöd, pensioner m fl transfereringar. Men det bör också gälla
verksamhet som bedrivs i offentlig regi.

2. Rättvis fördelning.

De offentliga medlen måste fördelas på ett mer rättvist sätt än i dag. Det
gäller t ex att se till att alla barnfamiljer får likvärdig del av samhällets
stöd till barnomsorg. Det gäller också att ge förutsättningar för en mer
likvärdig service över hela landet, bl a genom bättre kommunal
skatteutjämning.

3. Ökad delaktighet.

Avståndet mellan den offentliga verksamheten och de enskilda människorna
måste minska. Det är angeläget att människor i ökad grad blir
engagerade i gemensamma angelägenheter. Det gäller bl a barnomsorg,
äldreomsorg och fritidsverksamhet.

4. Valfrihet och alternativ.

Det är viktigt att medborgarna har goda möjligheter att välja mellan
olika former av t ex vård, barnomsorg och äldreomsorg. Det kan både
ske genom varierad verksamhet inom den offentliga sektorn och genom
ökat utnyttjande av huvudmän.

5. Bättre rättssäkerhet.

Sverige ska vara en rättsstat, ett land där rättssäkerheten placeras
främst i all offentlig verksamhet och myndighetsutövning. Alla medborgare
ska vara lika inför lagen. Det gäller att slå vakt om och stärka dessa
rättigheter.

Decentralisering-en nyckelfråga

Det står helt klart att decentralisering är en huvudväg för att klara de
utmaningar som den offentliga sektorn står inför. Den offentliga verksamheten
är ofta organiserad i för stora och därigenom otympliga enheter.

Personalen är ofta utan verkligt inflytande på sin egen arbetsplats. Ibland är
det oklart vilken instans eller på vilken nivå beslut fattas. Dessutom är ofta
beslutsprocessen lång och omständlig.

Inom stora delar av näringslivet har man kommit längre när det gäller att
decentralisera verksamheten. Detta gäller inte minst inom de största
företagen. Detta kan vara en viktig förklaring till att näringslivet ofta har
lättare att rekrytera personal. Det gör det också lättare att hitta nya
lösningar.

Decentraliseringen måste vara genomgående på flera områden för att ge
tillräckligt resultat och skapa en bra organisation. Det innebär inriktning
mot:

- Fler mindre, självstyrande verksamheter, särskilt inom större myndigheter,
kommuner och landsting.

- Utökade befogenheter och ett verkligt inflytande över sin egen arbetssituation
för all personal.

- Färre detaljbeslut på central nivå och mera målformulering för att styra
verksamheten.

En sådan utveckling har redan påbörjats inom vissa områden. Men det är
viktigt att den bedrivs konsekvent och genomförs fullt ut.

Eftersom själva grundidén med decentralisering är att få fram en lokal
särprägel på verksamheten kommer en sådan utveckling att innebära mer av
olika lösningar på olika ställen. Men det ska ske på likvärdig grund.

Stimulera personalen

Personalen är den offentliga sektorns viktigaste resurs. För att bedriva
verksamheten på ett bra sätt krävs en kunnig, engagerad och motiverad
personal som trivs med sitt arbete.

Det är dags att värdesätta det arbete som de offentliganställda gör på ett
helt annat sätt än hittills. Att arbeta med människor i vård- och omsorgsyrken
måste göras attraktivt. Allt människovårdande arbete bör uppvärderas. Stat,
kommuner och landsting måste bli mer professionella som arbetsgivare.

Arbetsgivaransvaret måste mera inriktas på personalens utveckling,
oavsett vilket område personalen arbetar inom. Det gäller bl a att få fram
individualiserade och systematiserade utvecklingsplaner, som innefattar
vidareutbildning, ökat ansvarstagande, traditionella karriärmöjligheter och
arbetsrotation.

Det är också viktigt att åstadkomma en organisation som ger verklig
drivkraft till förnyelse och till hushållning med resurser. Om verksamhetens
mål är klart definierade och målen för verksamheten uppfylls så bör de
anställda kunna få behålla en del av den vinst som görs om de klarar
verksamheten till en lägre kostnad än budgeterat. Andel-i-vinst-systemet bör
kunna bli ett komplement till lönesystemen också inom den offentliga
verksamheten.

S.k. lönekostnadstak för en verksamhet är från flera utgångspunkter
tvivelaktig. Den riskerar att ge samma förutsättningar åt mindre angelägna
som åt angelägna verksamheter. Verksamheter som redan har en hög
effektivitet behandlas likvärdigt med dem som har en mindre god effektivitet.
Budgetering av offentlig verksamhet bör därför även i fortsättningen
främst utgå från en särskild bedömning av verksamhetens innehåll.

Engagera medborgarna

Det är nödvändigt att öka medborgarnas delaktighet i den offentliga
verksamheten. Främst måste stödet till anhörigvården utvecklas från denna
utgångspunkt. Genom stöd till föräldrakooperativa daghem och ordentlig
ersättning till dem som vårdar äldre anhöriga och sjuka kan berörda
medborgares delaktighet öka. Samma gäller för dem som vårdar handikappade
barn eller vuxna.

Föreningar som helt eller delvis vill svara för fritids- och idrottsanläggning

Mot. 1988/89
K505

ar, naturvård inom avgränsade områden eller på annat sätt medverka i ett Mot. 1988/89

samhällsarbete, med klara mål och förutsättningar i övrigt, bör likaledes vara K505

välkomna att delta i ett sådant arbete.

Dessutom bör alltid eftersträvas en öppen attityd och utåtriktad information
om den offentliga verksamheten. En sådan hållning ökar medborgarnas
insyn och underlättar en meningsfull samhällsdebatt.

En generell reform bör genomföras där alla kommuner och landsting blir
frikommuner med ökade möjligheter att ge fristående stöd åt kooperativ och
föreningar som är beredda att utföra uppgifter på entreprenad åt kommunerna.
Även personal bör i ökad utsträckning kunna erbjudas möjligheter att i
entreprenadform driva verksamhet, som tidigare bedrivits i egen regi. En
förutsättning måste dock vara att målen för verksamheten är klart bestämda
och att resultatuppfyllelsen följs upp noggrant.

Effektivare myndighetsutövning

Förbättrad myndighetsservice, enklare och snabbare handläggning och
effektivare former för att ompröva felaktiga beslut ingår i den nya förvaltningslagens
målsättningar. Riksrevisionsverket har engagerat sig för att
minska långa handläggningstider. Förnyelsefonden stöder projekt som leder
till ändrade arbetsformer och arbetsorganisationer. Med hjälp av interna och
externa konsulter pågår ett stort förändringsarbete hos myndigheterna.

Förändringarna innebär ofta ett sökande som tar tid. Det är en nödvändig
process för att ändra en långsam förvaltningskultur med gamla anor.

Här framförs en gammal metod som en effektivare lösning på myndighetsarbete
som borde kunna vara tillämplig ofta. Det gäller ett ökat användande
av förrättningsformen.

Systemet med förrättningar är gammalt. Fortfarande används förrättningsformen
vid all fastighetsbildning (avstyckning, fastighetsreglering) och
vid fastighetssamverkan (vägföreningar, gemensamhetsanläggningar).

Kännetecknande för förrättningsformen är att den oftast används för att
efterhöra enskilda och allmänna intressenters mening i den berörda frågan.

De olika meningarna och förutsättningarna i övrigt diskuteras vid sammanträden
där sammanjämkning kan ske. Motstånd på grund av bristande
information kan lösas upp direkt. Besluten får rättsverkan men är överklagningsbara.

Erfarenheterna av förrättningsformen är goda, särskilt när många olika
parter och intressen är berörda. Systemet med en sammanhållen förrättning
för att åstadkomma ett resultat är oftast också ekonomiskt fördelaktigt om
man tar hänsyn till vad parterna annars var för sig får lägga ner i kostnader
och besvär för att diskutera en förändring.

Förrättningsformen skulle kunna utvecklas som ett alternativ till processen
med kommunikation med flera eller många intressenter i t ex förvaltningsärenden.
Framför allt skulle man komma åt de långa ligg- och remisstider
som i dag ofta kännetecknar ärendehanteringen.

Effektiviteten i besluten ökas när sammanträdet används som arbetsform
och besluten bör kunna bli lättare när de berörda träffas. Risken för
missförstånd och tolkningsproblem minskar. Troligen bör också den aktiva

handläggningstiden kunna minskas väsentligt när ärenden inte blir liggande Mot. 1988/89
långa perioder och handläggare måste ta i ärendet vid många olika K505

tillfällen.

En förutsättning för att få en effektiv process med förrättningsformen är
att beslutskapaciteten hos den beslutande myndigheten är stor. Här har en
urholkning skett t o m hos de myndigheter som i dag handlägger ärenden via
förrättning.

Fastighetsbildningsmyndigheterna har t ex en samrådsskyldighet som är
långtgående, efter PBLs tillkomst t o m gällande fastighetsbildning kring
befintlig bebyggelse. Handläggningstiderna förlängs och ärenden av ganska
litet allmänt intresse belastar länsstyrelser och byggnadsnämnder. Detta
trots att besvärsrätt föreligger hos nämnda samhällsorgan mot förrättningsbeslut.

Riksdagen bör uttala sitt stöd för förrättningsformen genom ett uppdrag
till regeringen innebärande att förrättningsformen prövas i nya verksamheter
och att åtgärder vidtas för att få förrättningsformen effektivare där den redan
används.

Stärk rättssäkerheten

Förtroendet för rättssamhället och rättssäkerheten måste stärkas. Det är nu
mer än någonsin tidigare viktigt att värna öppenheten i samhället. Det gäller
såväl vid medborgarnas kontakter med myndigheter och andra samhällsorgan
som för att möjliggöra och underlätta en allsidig samhällsdebatt. Det
ankommer på samhället att värna om innehållet i de grundlagsstadgaderättigheter
som finns i vårt demokratiska system.

De personer som utses att svara för det övergripande ansvaret att bevaka
rättssäkerheten måste uppträda föredömligt och agera efter de lagar som de
är satta att övervaka. Den grundläggande värderingen att alla är lika inför
lagen har naggats i kanten under de senaste åren. Dessa tendenser måste
stävjas och tjänstemanna- och ämbetsmannaansvaret stärkas.

Det är medborgarnas rätt och riksdagens skyldighet att utforma lagarna för
medborgarna och inte emot dem. Detta bör också vara en ledstjärna i varje
form av myndighetsutövning. Varje myndighet och samhällsorgan bör
dessutom åläggas att formulera sig på ett lättförståeligt sätt i all kommunikation
med medborgarna. Den enskilde måste garanteras kompensation för
ekonomiska skador förorsakade av felaktiga beslut i samhällsorgan.

Förvaltningarnas starka tillväxt och de enskildas ökade beroende av
förvaltningsbeslut under senare år gör att det är synnerligen angeläget att
beslut som den enskilde är missnöjd med kan få en omsorgsfull och objektiv
prövning utöver den som sker hos myndigheterna. Möjligheter till domstolsprövning
ger garantier för en långtgående rättssäkerhet. Frågan om domstolsprövning
med utgångspunkt från Europakonventionen aktualiseras i en
annan centermotion till årets riksmöte (1988/89:C121).

11

Hemställan

Med hänvisning till det ovan anförda hemställes

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i motionen om effektivisering och förnyelse av den offentliga
verksamheten1]

att riksdagen beslutar hos regeringen hemställa om förslag till ökad
användning av förrättningsformen som arbetsmetod vid myndighetsutövning.

Stockholm den 25 januari 1989

Gunnar Björk (c)

Ivar Franzén (c) Görel Thurdin (c)

Rolf Kenneryd (c) Gunilla André (c)

Håkan Hansson (c) Martin Olsson (c)

Mot. 1988/89
K505

1 1988/89:Fi719