Namnlagen

Motion 2002/03:L228 av Mikaela Valtersson och Helena Hillar Rosenqvist (mp)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen begär att regeringen i enlighet med de intentioner som uttrycks i motionen om jämställdhet, barnens intressen och etnisk mångfald, ser över namnlagen så att dubbelnamn och flera namn som efternamn tillåts.

Bakgrund och sammanfattning

Den nuvarande namnlagen trädde i kraft den 1 januari 1983 och innebar att möjligheten att ha dubbelnamn eller flera efternamn försvann. Lagen har sedan ändrats i detaljer.

I och med att den nya namnlagen trädde i kraft (ändring 1995:1243) försvann möjligheten att ha två efternamn. Ett efternamn ska det vara. Effektivt och enkelt, inga dubbelnamn eller flera efternamn. Det som tidigare varit två efternamn ändrades nu så att man i stället införde beteckningen mellannamn, som varken är för- eller efternamn. Mellannamnen skall, om man har ett sådant, skrivas ut med en initial. Begreppet mellannamn är en dålig ersättningsform eftersom många ju betraktar sina så kallade mellannamn som legitima efternamn och mellannamnen får en lägre status eftersom de oftast inte skall skrivas ut helt.

Vi menar att namnlagen rimmar illa med andra värderingar som utmärker ett demokratiskt och jämlikt samhälle. Våra namn är exempel på mycket starka och tydliga bärare av det som vi kallar vår identitet. Namnlagens nuvarande utformning utgör en allvarlig kränkning av individens integritet eftersom den begränsar möjligheten att själv bestämma hur ens bakgrund och familjegemenskap skall bekräftas i ens identitet. Namnlagen bör ändras med hänvisning till jämställdhet, för att tillvarata barnens bästa i större utsträckning och för att bejaka etnisk mångfald i samhället.

Namnlagen och jämställdheten

Vid vigseln får man välja att behålla sitt eget namn eller byta till makans/makens. Att ha båda med ett bindestreck emellan tillåts inte. Det går att göra om det ena till ett mellannamn, men dubbla efternamn får inte förekomma. Många kvinnor – för det gäller ju av tradition mest kvinnor – har hamnat i bryderi där ett dubbelnamn hade känts som det naturliga valet. Man vill både behålla det egna namnet eftersom mycket av identiteten ligger i namnet, och med namnet bekräfta äktenskapet och kärleken. I ett modernt samhälle skall ingen individ behöva göra detta val och tvingas välja bort det ena eller det andra. Eftersom även barnen måste välja ett efternamn uppstår situationen att en av makarna kan ha ett annat efternamn än resten av familjen, om makarna väljer att ha kvar sina respektive namn efter vigseln. De två individer som väljer att ingå äktenskap eller partnerskap ska själva avgöra om de vill bära varandras namn i anslutning till sitt eget efternamn och i vilken ordning de väljer att ha sina efternamn.

Namnlagen och barnperspektivet

Gällande bestämmelser kan också försätta barnet i en olycklig situation eftersom de kan hamna i en situation där de tvingas att välja mellan föräldrarnas efternamn. I och med att namnlagen ändrades gavs barn möjlighet att komma till tals i frågan om vilket efternamn de ville bära. Denna ändring är förstås positiv. Men valet gäller fortfarande valet av endast ett efternamn. Om barnens rättigheter verkligen skall beaktas, borde barn bland valmöjligheterna också finna alternativet att bära båda föräldrarnas efternamn om barnet så önskar. Idag är det vanligt att familjer har en annan form än den traditionella kärnfamiljen. Oavsett vad man anser om detta, så är det en verklighet som även namnlagen bör anpassas till om det gagnar barnens bästa.

Barnens samhörighet med mamman kan också komma till uttryck via ett av mammans efternamn. Hon bör alltså kunna välja att bära båda namnen.

Dubbla efternamn borde därför vara möjligt för de barn och familjer som så önskar, för att de själva skall kunna bestämma på vilket sätt de vill definiera sin familjetillhörighet i sitt namn.

Namnlagen och etnisk mångfald

För utländska medborgare gäller att de själva kan bestämma vilket lands namnlag som skall gälla för dem. I övrigt tas inga hänsyn till annan namntradition än den svenska i namnlagen. Men under de 20 år som förflutit sedan namnlagen kom har Sverige fått allt fler nya svenskar, som fötts i länder där barn får efternamn på helt andra sätt än i Sverige och som inte vill göra avkall på sitt svenska medborgarskap för att få behålla sitt namn så som det var tänkt. Som exempel kan nämnas sydamerikanska länder där såväl faderns som moderns släktnamn ingår i barnets efternamn. I den spanska och latinamerikanska namntraditionen ingår att varje person bär först faderns och sedan moderns efternamn, vilket innebär att alla har två efternamn. Detta ansågs vara så viktigt att man i äldre tider dubblerade moderns efternamn om fadern inte ville ge sig till känna eller acceptera faderskapet. I dag lever över hundratusen personer med latinamerikanskt ursprung i Sverige. Några av dem har, för att anpassa sig och förenkla vardagen, valt att endast använda sin faders efternamn som huvudnamn. Detta innebär dock inte att deras andra efternamn, det vill säga moderns, nödvändigtvis tagits bort. Fortfarande bär dock en majoritet av de nya svenskarna med latinamerikanskt ursprung dubbla efternamn och de skulle med stor sannolikhet vända sig kraftfullt emot att det som de själva uppfattade som sitt efternamn av svenska myndigheter reducerats till att bli ett mellannamn. Den svenska namnlagen visar här på sin stelbenthet och otillräckliga hänsyn till det mångetniska samhället som Sverige idag är. Namnlagen är i detta avseende helt baserad på svensk namntradition och människor med annan bakgrund som vill bejaka en annan namntradition förhindras genom trångsynt godtycklighet. Nya svenskar förbjuds därmed att föra över en kulturell tradition till sina barn. Visst kan man anse att inte alla traditioner bör bejakas endast därför att de är traditioner. Men när det gäller en sådan sak som namnet så saknas det enligt min mening goda och acceptabla argument för detta och rätta namnet för dess konsekvens är diskriminering. Namnlagens övriga bestämmelser om vad som är att anse som lämpligt namn gör det dessutom möjligt att skydda barnens intressen gentemot namn som kan vålla dem lidanden senare i livet.

Ett annat exempel kan ges med den slaviska namntraditionen där barn kan ges ett namn efter sin far. En dotter till Michail kan till exempel få heta Namn, Michailova Efternamn. Gällande bestämmelser gör det möjligt för kvinnor att, i enlighet med svensk namntradition, byta sitt efternamn till en kombination av ena förälderns förnamn och tillägget -dotter, till exempel Björnsdotter. Det finns dock exempel på att Patent- och registreringsverket – med hänvisning till gällande bestämmelser har avslagit begäran hos personer med slavisk bakgrund om att få byta sina efternamn till en konstruktion av ena förälderns förnamn med ändelsen - ov eller -ova, då man menat att detta är mellannamn. Individer har därmed kränkts av myndigheter på ett allvarligt sätt då man gett den namntradition som de själva vill bejaka en lägre status än den svenska namntraditionen.

Att bejaka etnisk mångfald och föredra integration framför assimilation innebär att samhället måste vara tolerant och ha ett regelverk som inte på ett onödigt sätt kränker individer med annan bakgrund och tradition än den helsvenska. Regeringen bör därför vid en översyn av namnlagen särskilt låta representanter för invandrarförbund och andra sakkunniga i icke-svenska namntraditioner få komma till tals. Ovan nämnda exempel på bestämmelsernas oförenlighet med annan namntradition än den svenska (och möjligtvis vissa andra, liknande namntraditioner) är de som kommit till motionärernas kännedom. Det är antagligen möjligt att ge andra exempel genom att undersöka andra (icke-europeiska) namntraditioner.

Allmänt

Ändrade bestämmelser i namnlagen om vilka konstruktioner som skall vara möjliga i enlighet med vad som beskrivs ovan skall förstås gälla alla medborgare i samhället. Detta innebär att människor med helsvensk bakgrund kan – om de så vill – välja att anamma en annan namntradition än den svenska om de finner att den bättre passar ihop med deras vilja.

Argumentet om att en begränsning av antalet efternamn och konstruktionen av en persons namn kan vara nödvändig av praktiska skäl har en viss tyngd, men om sådana begränsningar görs, skall mycket starka argument ges för detta. Vi finner inte att det gjorts hittills.

Stockholm den 20 oktober 2002
Mikaela Valtersson (mp)	Helena Hillar Rosenqvist (mp)