Namnlagen

Motion 1991/92:L421 av Elisabeth Persson m.fl. (v)

Bestämmelser om personnamn, varmed avses
efternamn, mellannamn och förnamn, finns i namnlagen
(1982:670). Lagen trädde i kraft den 1 januari 1983 och
ersatte då 1963 års namnlag.

Syftet med lagen framgår av propositionen:

En utgångspunkt för den nya namnlagen är att en enskild
i så stor utsträckning som möjligt ska få bestämma vilket
namn han eller hon skall ha. Lagen har därför utformats så
att den ger utrymme både för traditionella uppfattningar
och, i rimlig grad, för sådana som avviker därifrån.

En strävan har vidare varit att ge uttryck för principen
om jämställdhet mellan kvinnor och män, liksom principen
att alla barn skall behandlas lika i namnrättsligt hänseeende
oavsett om föräldrarna är gifta med varandra eller ej.

Tyvärr är det goda syftet med den nya lagen inte uppnått.
På flera punkter fungerar den dåligt. Vi kommer här att ta
upp några exempel på tveksamheter och problem med
namnlagen.

Olika myndigheter

Det är inte bra att flera olika myndigheter handhar
frågor om personnamn och namnbyten. För den enskilde är
det svårt att förstå varför patent- och registreringsverket
mot avgift handhar vissa namnfrågor medan
folkbokföringsmyndigheten utan avgift handlägger andra.
Det borde vara möjligt att lägga alla namnärenden under en
och samma myndighet.

Ologiskt regelverk

Namnlagen skulle ge stor frihet för människor att själva
bestämma sitt namn. Men i realiteten är det inte så.
Regelverket är snårigt och i flera avseenden ologiskt och
obegripligt framför allt för den enskilde.

Frågan är varför just vi måste hålla oss med en så
komplicerad namnlag. I USA och Storbritannien anser man
att man klarar sig utan omfattande namnlagstiftning. Att
större frihet för människor att själva kunna välja namn
skulle öka riskerna för förväxlingar är knappast större här
än i USA eftersom vårt bruk av personnummer som
identifiering är så utbrett.

Mellannamn

Med mellanamn avser man den typ av namn som tidigare
kallades tilläggsnamn. Låt oss säga att någon heter Anna
Margareta Strand Svensson. Av förnamnen Anna och
Margareta är det senare tilltalsnamn, Strand är mellannamn
och Svensson är efternamn (vilket också ibland kallas
familjenamn). Själv säger hon oftast bara Margareta
Svensson. Tidigare skulle hon ha hetat Anna Margareta
Svensson Strand och namnen skulle placerats i nämnd
ordning. Svensson var då också efternamn och Strand
kallades till- läggsnamn.

Både det gamla tilläggsnamnet och det nuvarande
mellannamnet var/är oftast ett tidigare buret namn. Det är
vanligare att kvinnor har tilläggsnamn än att män har det.

Problemen med bruket av mellannamn är flera.
Mellannamnet är ju egentligen ett ''efternamn'', det ser ju
ut som ett sådant, men till sin status är det mer att likna vid
förnamn. Ofta uppstår dock tveksamhet om vilket av
namnen som är det verkliga efternamnet.

Detta är särskilt vanligt när man kommer utomlands.
Namnförvirringen kan bli total. Bruket att placera in ett
namn, som ser ut som ett efternamn men inte är det, före
det verkliga efternamnet, är vi ensamma om.

Låt oss återgå till Anna Margareta Strand Svensson.
Anta att hon reser, lämnar fram sitt pass för att exempelvis
en hotellportier ska skriva av hennes namn. Med all
sannolikhet kommer hon då att få heta Anna Strand! Och
ju vanligare det blir med plastkort med begränsat utrymme
för namnet, desto vanligare är det att bara tilläggsnamnet
får plats och efternamnet ''försvinner''. Och var ska man
leta efter Margareta Strand Svensson i telefonkatalogen --
under Strand eller Svensson?

Alla tveksamheter som är förknippade med mellannamn
skulle enkelt kunna undvikas om vi återgick till det gamla
systemet att lägga till det extra namnet efter det egentliga
efternamnet.

Ibland torde det också vara så -- när det av olika
anledningar inte finns utrymme för både mellannamn och
efternamn i exempelvis register -- att efternamnet förlorar i
betydelse i förhållande till mellannamnet. Mellannamnet
får status av efternamn. Detta problem skulle försvinna om
mellannamnet åter kallades tilläggsnamn och placerades
efter efternamnet.

Ett annat sätt att undvika osäkerhet om vad som är det
egentliga efternamnet vore att låta den enskilde själv
bestämma vad som ska utgöra efternamn och tillåta att det
nuvarande mellannamnet får förbindas med efternamnet
med bindestreck och bli en del av efternamnet.

Det här är några exempel i ett försök att visa att den
nuvarande namnlagen bör revideras. Vi föreslår att en
kommitté tillsätts som får i uppgift att revidera lagen dels
med syfte att förenkla den, dels så att de lovvärda
intentionerna från förarbetet till den nuvarande lagen får
genomslag.

Det är också särskilt angeläget att lagen anpassas till vad
som skulle kunna kallas ''rådande uppfattningar'' på det här
området och att så relativt nymodiga konstruktioner som
mellannamn som varken är tradition här i landet eller
vanligt i övriga Europa undviks i framtiden.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
namnlagen i enlighet med vad som anförts i motionen.

Stockholm den 26 januari 1992

Elisabeth Persson (v)

John Andersson (v)

Björn Samuelson (v)