Näringslivets försörjning med riskkapital

Motion 1990/91:N322 av Håkan Hansson m.fl. (c)

Efter ett 80-tal med en mycket expansiv kapitalmarknad
och en god tillgång på placeringsvilligt kapital tenderar 90-
talet att i detta avseende bli det omvända decenniet.

En dramatisk konjunkturavmattning och ett fortsatt
högt ränteläge kombinerat med fortsatt betydande
utlandsinvesteringar från svenska industriföretag som inte
motsvaras av utländska investeringar i Sverige bidrar till en
snabb brist på riskvilligt kapital. I en nyligen presenterad
studie redovisar Aktiefrämjandet de betydande behov av
riskkapital som svenskt näringsliv kommer att behöva på
90-talet.

Under 80-talet är det främst de börsnoterade bolagen
som via den publika aktiemarknaden haft en god tillgång på
riskvilligt kapital. De icke börsnoterade bolagen och de
mindre företagen har däremot för sin kapitalförsörjning i all
huvudsak varit hänvisade till kreditmarknaden och
lånefinansierat kapital.

I början av 80-talet inleddes under de centerledda
regeringarna ett arbete för att skapa förutsättningar för en
utökad riskkapitalmarknad till att omfatta även de icke
börsnoterade bolagen. Tillkomsten av
utvecklingsfonderna, gynnsammare skatteregler för
aktiesparande och tillkomsten av OTC-marknaden var
några exempel på denna politik. Efter regeringsskiftet 1982
upphörde detta arbete.

90-talet kommer att ställa stora krav på det svenska
näringslivets förnyelse. Trots ett expansivt 80-tal ledde
devalveringspolitiken 1982 till att svensk industris
konkurrenskraft ökade. Den paradoxala effekten av den
tredje vägens devalveringspolitik blev också att presumtiva
krisindustrier vändes till vinstföretag.
Strukturomvandlingen och förnyelsen av svensk industri
som hade påbörjats under de centerledda regeringarna
avstannade. Detta gör att den svenska industristrukturen
idag framstår som exceptionellt konjunkturkänslig. Den
låga produktivitetsutvecklingen kombinerat med en alltför
snabb löne- och kostnadsutveckling leder till att svensk
industris konkurrenskraft nu snabbt försämras.

Mycket tyder på att 90-talet för svenskt näringsliv
kommer att ställa stora krav på nyinvesteringar men också
en aktiv medverkan i den strukturomvandling europeisk
industri står inför. Denna strukturomvandling har redan
börjat.

En avgörande fråga blir dels i vilken utsträckning vi i vårt
land kommer att kunna mobilisera en riskkapitalmarknad,
dels hur vi förmår öka intresset från internationellt
investeringskapital för att medverka till svenskt näringslivs
kapitalförsörjning.

Enligt Aktiefrämjandets beräkningar har
aktiemarknaden under 80-talets senare del kunnat förmedla
ca 10--12 miljarder kronor per år i nytt riskkapital. Detta
ska då ses mot bakgrund av en expansiv period av den
svenska aktiemarknaden. Nettokapitaltillförseln för
närvarande är ca 13 miljarder kronor. Det totala behovet
är enligt Aktiefrämjandets beräkningar ca 25--35 miljarder
kronor per år under 90-talet. Bakgrunden till det ökade
behovet grundar sig främst på svenskt näringslivs betydande
företagsförvärv utomlands som gjorts under 1990 och som
kan förväntas ske de närmaste åren.

Med hänsyn till det kapitalbehov som dessutom kommer
att finnas bland statliga, kommunala, kooperativa företag
samt inom småföretagssektorn kan 90-talets behov av nytt
riskkapital beräknas bli avsevärt större än vad den
nuvarande marknadens kapacitet tillåter.

80-talets goda kapitaltillgång håller nu dramatiskt på att
försämras. Konjunkturavmattningen kombinerat med
betydande investeringsbehov gör att ett ackumulerat
kapitalbehov nu skapas. De redan betydande
investeringsinsatserna i Västeuropa som skett från svenska
företag förstärks av det fortsatt höga kostnadsläget i
Sverige, men också att EG-marknaden utgör vårt lands
största exportmarknad. Med tanke på det försämrade
kostnadsläget i Sverige minskar svensk industris
möjligheter att tilldra sig det internationella
investeringskapitalets intresse.

Allt talar för att 90-talets riskkapitalmarknad kommer
att ha betydande svårigheter att tillgodose det svenska
näringslivets behov av kapital. I princip inträdde denna
situation redan under 1989. Skälen går att hänföra till dels
de brister i aktiemarknadens sätt att fungera som politiska
interventioner på marknaden såsom omsättningsskatten
bidragit till, dels den bristande tilltron till det allmänna
ekonomiska läget i den svenska ekonomin.

Under 1990 bedöms svenska placerare köpa svenska
aktier för ca 14 miljarder kronor. 2 miljarder av dessa
beräknas vara svenska återköp från utlandet. Det
motsvarar ett tillflöde motsvarande det kapitalbehov som
dagens öppna behov av riskkapital, men täcker knappast
det ökade behovet under 90-talet.

De svenska hushållen svarar under detta år för ca hälften
av nettokapitaltillskottet på den svenska
riskkapitalmarknaden. Företrädesvis sker detta via
värdepappersplaceringar såsom allemansfonderna.

För de mindre och medelstora företagen som hittills varit
i all huvudsak hänvisade till kreditmarknaden bidrar nu ett
högt ränteläge till dramatiskt försämrad soliditet.

Den allvarliga grundorsaken till den låga andelen
utländska investeringar i svenska företag går att härröra
från att de större institutionella placerarna för sin
långsiktiga placeringspolitik känner misstro mot den
svenska ekonomin, valutan, svenska aktier och den
ekonomiska politik som förts i landet.

Den bristande tilltron gör att riskkapitalmarknaden
dräneras trots att de legala hindren för internationellt
riskkapital att investera i svenskt näringsliv successivt
avvecklas.

Detta hjälper dock föga om tilltron till en fungerande
och marknadskonform penning- och finanspolitik
fortsättningsvis sviktar. För de icke börsnoterade företagen
är det snarare en njugg och småföretagsfientlig
näringspolitik -- i synnerhet avseende
företagsbeskattningen -- som utgör det primära hindret för
tillgången på riskkapital.

Otvetydigt är frågan om hur behovet av riskkapital för
svenskt näringsliv ska kunna tryggas på 90-talet av vital
betydelse för den långsiktiga konkurrenskraften, tillväxten
och förnyelsen i det svenska samhället. Förutsättningarna
för att detta ska lyckas är att kapitalbeskattningen utformas
och successivt sänks ner mot europeisk nivå så att sparandet
i den svenska ekonomin stimuleras. Vidare att
företagsbeskattningen stimulerar till ökad egenfinansiering
och därmed soliditet i företagen. Här gäller det att gå vidare
på reformeringsarbetet av skattesystemet.

Socialdemokratin stannar vid att konstatera den
växande bristen på riskkapital och ett negativt
hushållssparande. Däremot vidtas inga åtgärder för att
komma tillrätta med de grundläggande systemfelen och för
att uppnå en mera marknadskonform kapitalmarknad. Ett
sådant synsätt och passivt agerande leder naturligt till
åtgärder såsom ökat statligt ingripande, ökat offentligt
sparande, frisläppande av AP-fondernas placeringsrätt,
statliga regionala riskkapitalbolag och ett statligt
investmentbolag som Fortia. Alla åtgärder i en fortsatt
statligt reglerad riskkapitalmarknad där antalet aktörer på
marknaden blir få och stora. Resultatet blir en
riskkapitalmarknad utan dynamik, mångfald och med ett
fortsatt lågt intresse från internationella placerare.

Från centerns sida förespråkar vi en annan väg som
bygger på att stimulera det enskilda sparandet och därmed
riskkapitalförsörjningen till näringslivet. Härigenom skapas
de bästa förutsättningarna för mångfald och ett spritt
ägande. Det personliga ägandet -- oavsett om det gäller i det
egna företaget eller i form av en aktiepost i ett större
företag -- utgör enligt vår uppfattning drivkraften och
incitamentet för en positiv utveckling av det svenska
näringslivet. Pluralism istället för statlig eller privat
maktkoncentration minskar riskerna för
marknadsdominans och monopol. Därför måste det
personliga ägandet i svenskt näringsliv få en starkare
ställning på 90-talet. Detta kan ske genom en fast och
konsekvent ekonomisk politik, men också att politiska
beslut fattas som stimulerar det enskilda sparandet och
personliga ägandet.

Förbättra företagsbeskattningen

Egenföretagarna och småföretagen i övrigt är helt
hänvisade till sin egen kapitalbildning. För dessa utgör
skattesystemets förmåga att underlätta och stimulera
kapitaluppbyggnaden av helt avgörande betydelse.

Det höga skattetrycket har under 80-talet drabbat egen-
och småföretagarna speciellt hårt. Från centerns sida har vi
sedan länge föreslagit slopandet av beskattningen på
arbetande kapital i småföretag. En åtgärd som kraftigt
skulle förstärka framför allt soliditeten och
konkurrensförmågan i småföretagen. Härigenom skulle
betydande kapitaluttag undvikas för att både betala den
egna lönen, skatter och sociala avgifter. Andra förslag är
befrielse från arbetsgivaravgift det första verksamhetsåret
och införande av privata investeringsfonder.

Regeringens förslag till höjt beräkningsunderlag vad
gäller förmögenhetsskatten riskerar dessutom att företag
tas ur publika noteringar. Detta är på väg att inträffa med
flera s.k. OTC-registrerade företag.

Skattereformen som trätt i kraft vid årsskiftet 1990/91
har i huvudsak lämnat egenföretagarnas skattesituation
olöst. Från vår sida anser vi att arbetet nu skyndsamt måste
föras vidare för att skapa en rimlig skatte- och avgiftsnivå
för egenföretagen.

Socialförsäkringssystemet måste ändras så att egen- och
småföretagarnas avgiftsnivå svarar upp mot dess kostnader
i socialförsäkringssystemet. Detta gäller i synnerhet
sjukförsäkringssystemet. Utökade avsättningsmöjligheter
utöver vad skatteutjämningsreserven medger måste skapas.
Detta bör ske genom att möjlighet finns att efter
beskattning i inkomstslaget näringsverksamhet medge
avsättningar eller fonderingar av vinsten utan att
inkomstskatt eller sociala avgifter utfaller.

Dessa huvuddrag för beskattningen av egenföretagare
stämmer väl överens med det förslag till Särskild
redovisningsmetod (SRM) för enskild näringsverksamhet
som presenteras i SOU 1989:94. Vi stödjer i all huvudsak
principerna i detta förslag. Vi går dock några steg längre för
att skapa den konkurrenskraftiga skatte- och finansiella
situation för dessa företag som vi tror är nödvändig under
90-talet, inte minst för att möta den internationella
integrationen.

En viktig princip för SRM-förslaget är att den enskilde
företagaren skall kunna särskilja näringsverksamheten från
sin privatekonomi ur skattesynpunkt. Det är en bra princip,
men vi menar att möjligheter till en viss skattefri avsättning
från inkomst av tjänst till företaget utan skattekonsekvenser
också bör finnas.

För att stimulera kapitalbildningen i egenföretag föreslås
vidare att beskattningen av arbetande kapital slopas.

Stimulera allmänheten att satsa i tillväxtföretag

Förutom en gynnsammare beskattning av företagens
kapitalbildning i egen- och småföretag krävs också åtgärder
för att främja riskkapitalförsörjningen i s.k. tillväxtföretag.
Utvecklingen av venture capital-företagen i början av 80-
talet skapade temporärt en marknad för detta riskkapital.

Öppna riskkapitalmarknaden för banker och
försäkringsbolag

Möjligheter bör ges för banker och försäkringsbolag att
antingen direkt eller via särskilt helägt holdingbolag gå in
på riskkapitalmarknaden. En sådan möjlighet står väl i
överensstämmelse med den internationella utvecklingen på
det finansiella området och tillkomsten av de s.k. unit-
linked-systemen.

Utöka värdepappersfonderna till icke börsnoterade
aktier

Värdepappersfondssystemet har i all huvudsak kommit
att begränsas till de börsnoterade bolagen. Nuvarande
regler för värdepappersfonder möjliggör att högst 10% av
portföljens värdepapper får vara oregistrerade eller
onoterade. Resterande 90% måste vara börsnoterade eller
registrerade värdepapper. Efter dispens från
Bankinspektionen kan andelen onoterade papper dock vara
högre. Vi anser att de banker och övriga institutioner som
ges tillstånd att skapa värdepappersfonder/aktiefonder bör
vara fria att skapa den riskprofil de önskar och som spararna
efterfrågar. Det innebär t.ex. att det blir möjligt att skapa
fonder där andelen icke börsnoterade värdepapper är högre
än med nuvarande begränsningar. Fonderna måste dock
marknadsföras som riskfonder och stå under
Bankinspektionens kontinuerliga kontroll och
överinseende.

Varken i det hittillsvarande skattesystemet eller i
skattereformen som trätt i kraft från årsskiftet har särskild
hänsyn tagits till behovet av ökad kapitalbildning och
riskkapital i de icke börsnoterade företagen. Eftersom
målsättningen om likformighet i skattesystemet varit en helt
övergripande utgångspunkt i arbetet med en ny
skattereform, har också styr- eller stimulansåtgärder för
riskkapital i mindre och nya företag helt förbigåtts.

90-talet kommer att ställa stora krav på det svenska
näringslivets förnyelse. Stora krav kommer att ställas på
nyinvesteringar men också på en aktiv medverkan i den
strukturomvandling europeisk industri står inför. Behovet
av nytt riskkapital kan dock beräknas bli avsevärt större än
vad den nuvarande marknadens kapacitet tillåter.

Avgörande för om Sverige skall lyckas eller inte med den
nödvändiga strukturomvandlingen blir dels i vilken
utsträckning vi inom landet kommer att kunna mobilisera
tillräckligt riskkapital, dels hur vi förmår öka intresset från
internationellt investeringskapital för investeringar i
Sverige. För det senare är de förslag som aviseras till våren i
budgetpropositionen om öppnare möjligheter för utländska
förvärv av svenska företag en utveckling i rätt riktning.

Skattestimulera icke börsnoterat riskkapital

För att åstadkomma ökade förutsättningar för en stor del
av de icke börsnoterade små- och medelstora aktiebolagen
att tillgodogöra sig riskkapitalmarknaden bör en rad
åtgärder eller reformer övervägas. Främst gäller det att gå
vidare på kapitalbeskattningens område. Här är några
exempel:

1. I likhet med vad som gäller för börsnoterade bolag
skulle privatpersoner exempelvis via lokala och regionala
börser kunna satsa pengar i småföretag genom köp av
nyemitterade aktier. För detta krävs att börsmonopolet
avskaffas. Sådant sparande i icke börsnoterade bolag måste
betraktas som ett större risktagande än placering i aktier
noterade på Stockholms Fondbörs och bör härigenom
skattemässigt gynnas. Detta kan ske genom att en
avdragsrätt i inkomstdeklarationen ges för sådana
placeringar. I första hand bör en fullständig avdragsrätt
gälla för ett visst högsta årligt belopp för icke börsnoterade
papper. Ett sådant system finns redan i England.

2. En annan form skulle vara att ge enskilda placerare
ett visst skattemässigt avdrag för placeringar i särskilda
riskkapitalfonder. Dessa fonder bör i likhet med dagens
värdepappersfonder administreras av bankerna. Genom
slopandet av dagens 10-procentsregel för icke börsnoterade
värdepapper skulle nya aktie- eller placeringsfonder kunna
erbjudas med olika riskprofil.

3. Ett ytterligare komplement vore att ge möjlighet att
spara i allemansfonder helt eller delvis inriktade på icke
noterade företag.

4. I flera av EGs medlemsstater har skattemässiga
stimulanser skapats för den icke noterade
riskkapitalmarknaden. I Frankrike har de s.k. venture
capital-bolagen getts en speciell skattestatus. För dessa
bolag gäller där en skattebefrielse från inkomstskatt och
kapitalvinstskatt om minst halva kapitalet satsas i onoterade
företag. I motsvarande mån kan privatpersoner i England
som satsar i vissa venture capital-bolag ges avdragsrätt i
inkomsttaxeringen.

5. Ytterligare en väg är att ge enskilda aktieägare som
uppburit utdelning från börsnoterade aktier full skattefrihet
på sin utdelning om den samtidigt placeras i icke
börsnoterade företag. Ägarutredningens förslag om
förmånligare reavinstbeskattning vid återinvestering i små-
och nyföretagande är ett annat förslag som bör övervägas.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts för att stimulera tillgången på
riskvilligt kapital,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts för att främja de mindre och nya
företagens riskkapitalförsörjning,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bildandet av regionala
aktiebörser,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om placeringsrätt och riskprofil för
värdepappersfonder,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om företagsbeskattningen för
mindre företag,1]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om avvecklingen av skattedelen på
socialavgifterna för mindre företag,2]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ändrade skatteregler för
sparande på riskkapitalmarknaden,1]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om småföretagen och
förmögenhetsskatten,1]

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den allmänna inriktningen av
kapitalbeskattningen för att stimulera riskkapital,1]

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bankers och försäkringsbolags
möjligheter att verka på riskkapitalmarknaden.

Stockholm den 22 januari 1991

Håkan Hansson (c)

Göran Engström (c)

Kjell Ericsson (c)

Sven-Olof Petersson (c)

Gunnar Björk (c)

Kersti Johansson (c)

Gunhild Bolander (c)

Birger Andersson (c)

1 1990/91:Sk390

2 1990/91:Sf323