Narkotikapolitiken

Motion 1993/94:So215 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

I Sverige råder en mycket stark uppslutning kring en
restriktiv narkotikapolitik som syftar till att motarbeta allt
bruk av narkotika samtidigt som människor med
drogberoende erbjuds behandling och rehabilitering. Det
rör sig med andra ord om en politik som kombinerar
restriktivitet med social inriktning och ser
narkotikaproblemet i sitt sammanhang med andra
samhällsproblem.

Det är självklart mycket bra att man från olika grupper
i samhället deklarerar sin uppslutning kring denna politik.
Det är emellertid helt nödvändigt att denna uppslutning
gäller hela narkotikapolitiken och inte bara de restriktiva
inslagen. En politik som inte bygger på en helhetssyn
riskerar att förlora i trovärdighet i konfrontationen med den
starka legaliseringsrörelse som finns företrädd i en rad
europeiska länder.

Den svenska narkotikapolitiken utsätts för närvarande
för mycket starka påfrestningar. Från en rad europeiska
länder kommer rapporter om en starkt ökad tillgång på
narkotika och ökande narkotikaproblem. Antalet
narkotikadödsfall har ökat mycket kraftigt i en rad
europeiska städer, exempelvis Berlin, Frankfurt och
Hamburg. En kraftigt ökad tillgång på narkotika
rapporteras exempelvis från Helsingfors och Wien där man
har ett stort inflöde av narkotika från det f.d. östblocket.

Också i Sverige finns oroande signaler om en ökad
narkotikaanvändning. Cannabis och rökheroin sprids bland
utsatta ungdomsgrupper. Tillgången på narkotikapreparat
är mycket stor. Den nyligen publicerade UNO-
undersökningen som genomförts på regeringens uppdrag
visar att antalet narkomaner ökat mycket kraftigt bl.a. i
Stockholm och Malmö. Framför allt ökar
injektionsmissbruket av heroin. Uppgifter från den
rättsmedicinska avdelningen i Stockholm tyder på en
ökning av den narkotikarelaterade dödligheten.

År 1987 gjordes från den dåvarande regeringen, med
bred politisk uppslutning, en omfattande narkotikapolitsk
satsning -- ''Offensiv narkomanvård''. Ett av skälen till
denna stora satsning var aidsepidemin bland
injektionsmissbrukare. Omfattande statsbidrag gavs till en
rad kommuner och landsting i syfte att förstärka vården.
Den uppsökande verksamheten byggdes ut i syfte att nå så
många narkomaner som möjligt med vård och
rehabilitering. Metadonverksamheten förstärktes.

En utvärdering har visat att denna satsning var mycket
framgångsrik i många avseenden. Antalet fall av hivsmitta
bland narkotikamissbrukare har reducerats mycket starkt.
Ett växande antal narkotikamissbrukare har kunnat
erbjudas vård och rehabilitering. Metadonprogrammet har
varit framgångsrikt när det gällt att förbättra den sociala
situationen och minska dödligheten bland en grupp svåra
heroinmissbrukare.

Samtidigt har det funnits problem som till stor del
sammanhänger med den privatisering som skett av vården
och med det överdrivna marknadstänkande som vunnit allt
större insteg inom missbrukarvården. Det har funnits en
överetablering av behandlingsinstitutioner och vårdens
kvalitet har i en del fall varit tveksam.

Under det senaste året har det skett mycket dramatiska
förändringar inom vårdsystemet. De mycket hårda
besparingarna inom en rad kommuner har i särskilt hög
grad drabbat missbrukarvården. Utnyttjandet av
behandlingshem har minskat kraftigt. De särskilda
uppsökargrupperna har avvecklats på många håll. Detta
drabbar särskilt hårt utsatta grupper i risksituationer,
exempelvis långvarigt arbetslösa ungdomar. På en del håll
har man gett upp målsättningen att rehabilitera alla
missbrukare och att erbjuda dem ett drogfritt alternativ.
Passivitet och resignation har börjat spridas både bland
vårdare och missbrukare.

Inom skolan har besparingarna på många håll kommit
att drabba ANT-verksamheten vilket innebär att de
förebyggande insatserna skärs ned samtidigt som ungdomen
utsätts för ett ökat tryck att börja använda narkotika.

Inom kriminalvården hotas de projekt som inriktas på
att erbjuda de intagna ett genomtänkt
rehabiliteringsprogram under drogfrihet.

De humanitära och samhällsekonomiska kostnaderna
för en nedrustad narkomanvård är mycket stora. Utebliven
rehabilitering av de svåraste missbrukarna innebär att den
mycket dyrbara och sannolikt ineffektiva tvångsvården
ökar. Missbrukare som inte kan få plats på ett
behandlingshem eller ett metadonprogram hamnar i stället i
fängelse. Kriminaliteten ökar med stora samhällskostnader
som följd.

Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är den nuvarande
utvecklingen utomordentligt allvarlig. Att skära ned vården
av tunga missbrukare ger stora besparingar på kort sikt och
de ökade kostnaderna drabbar i stor utsträckning andra
sektorer av samhället.

Den samlade narkotikapolitiken måste vara hela
samhällets angelägenhet och kostnaderna för denna måste
bäras solidariskt. En väsentlig del av förebyggande insatser
och vård och behandling måste därför finansieras med hjälp
av statsbidrag. En narkomanvård av god kvalitet måste ses
som en långsiktig investering som ger lägre kostnader för
brott, mindre kostnader för polis, domstolar och
kriminalvård samt medverkar till att vi får ett samhälle som
är bättre att leva i.

All erfarenhet visar att samhällen som misslyckas med
att föra en socialt inriktad politik när det gäller att klara
drogproblem också blir samhällen med stora inslag av våld
och enorma kostnader för polis, domstolar och fängelser.

Det är nu vi måste investera i framtiden; när Sverige
blivit integrerat i den europeiska narkotikamarknaden är
det för sent att handla.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av att Sverige håller fast
vid en restriktiv narkotikapolitik med social inriktning,

2. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en
arbetsgrupp för att förbättra statistik och rapportering över
narkotikaproblemets utveckling och en metodik för
kartläggning av situationen inom narkomanvården,

3. att riksdagen hos regeringen begär att Statskontoret
får i uppgift att utarbeta ett system med riktade statsbidrag
till förebyggande åtgärder mot drogproblemen och för vård-
och rehabiliteringsinsatser för missbrukare,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av statsbidrag till en
förbättrad ANT-undervisning.1

Stockholm den 18 januari 1994

Gudrun Schyman (v)

Bertil Måbrink (v)

Berith Eriksson (v)

Rolf L Nilson (v)

Björn Samuelson (v)

Lars Werner (v)

Eva Zetterberg (v)
1 Yrkande 4 hänvisat till UbU.