Narkotikapolitiken

Motion 1993/94:So217 av Fanny Rizell och Ingrid Näslund (kds)

Den svenska narkotikapolitiken är fast förankrad i
riksdagen och har sällan kritiserats för att vara för
konservativ och hård. Snarare har den kritik som väckts
syftat till att på olika sätt föra en stramare narkotikapolitik
med fler insatser och aktivare åtgärder.

Ändå finns det anledning att ifrågasätta huruvida denna
narkotikapolitik ses som naturlig och självklar även för alla
svenska ungdomar. I och med internationaliseringen och de
allt starkare banden till Europa, genom bland annat
tågluffning och den nyligen öppnade möjligheten att genom
EES-avtalet lättare välja studieort eller arbetsplats
utomlands, kommer många ungdomar i kontakt med en
annan narkotikatradition än den svenska.

I den av många ungdomar uppskattade
satellittevekanalen MTV fördes i november förra året en
ingående diskussion om hur länge det skulle dröja innan
narkotikan, och kanske främst marijuanan, blev legal att
köpa. Tittarna fick ringa in och delge sin syn. De flesta
tyckte att åtminstone cannabisen skulle kunna släppas fri,
eftersom den inte upplevdes som lika farlig. Andra vanliga
synpunkter var att staten inte skulle intervenera i
människors privatliv och att alkohol är farligare.
Programledaren avslutade med att säga att det är olyckligt
att det inte förs en seriös diskussion i England och Frankrike
om liberalisering av narkotika, när erfarenheterna från
Holland varit så goda. Av dem som ringde in och svarade
på frågan om de rökt cannabis, svarade 83 % av
ungdomarna ja.

Det är sannolikt att liknande diskussioner påverkar
svenska ungdomar. Ungdomar som träffar vänner från
andra länder, som har en helt annan inställning till
narkotikan, kan förr eller senare komma att underkänna
den svenska narkotikapolitiken.

En diskussion om legalisering av narkotikan förs nu i
hela Europa. Inget land har officiellt tagit ställning för en
liberalisering, men drygt 15 europeiska storstäder har ställt
sig bakom Frankfurtresolutionen som undertecknades
1990. Resolutionen utgår ifrån att drogproblemen är
storstadsproblem och därför något som storstäder i Europa
tillsammans måste ta itu med. Man räknar således inte med
att något parlament vågar ta ställning för en liberalisering.

Det liberaliseringsförespråkarna för fram är ett
konstaterande att strävandena att eliminera tillgången och
efterfrågan av narkotika har misslyckats trots stora
satsningar. Narkotikan finns i samhället och kommer, enligt
Frankfurtresolutionen, alltid att finnas i samhället.

Det samhället kan göra är därför att ge upp kampen och
i stället stödja och hjälpa missbrukare. Fria sprutor, så
kallade ''shooting galleries'' under överinseende av
medicinskt kunnig personal, utbildning av missbrukarna så
att de missbrukar rätt droger och rätt mängd samt en
legalisering av drogerna är de ståndpunkter som
intellektuella och ledande politiker från många länder nu
för fram som ett program för att få bukt med
narkotikaproblemet.

Enligt legaliseringsförespråkarna är drogberoendet ett
socialt fenomen. Det kan ej utplånas genom politiska
åtgärder eller aktivt motverkande. Dessa insatser kan
visserligen ha en viss effekt, men tvångsåtgärderna har
misslyckats. Drogproblemet består, enligt
Frankfurtresolutionen, i att innehav, konsumtion och
handel är illegalt. Kriminaliseringen gör drogerna dyra och
av dålig kvalitet. Olagligheten gör även att missbrukaren
hamnar i social misär.

Legaliseringsförespråkarna för på ett mycket sofistikerat
sätt ut sina ståndpunkter. Förutom att respekterade
politiker, vetenskapsmän, läkare och intellektuella för fram
synpunkterna på exempelvis seminarier under rubriker som
''Narkotikan avmystifierad'', skrivs det även böcker och
debattartiklar i ämnet. Man talar på socialhögskolor och
driver en aktiv lobbyverksamhet bland politiker.
Legaliseringsförespråkarna försöker även använda WHO
(Världshälsoorganisationen) för att få fotfäste för sina
synpunkter.

För fem sex år sedan skulle liberaliseringstankarna ha
ansetts som oseriösa och inget att ta hänsyn till. Nu har dock
alltfler börjat ifrågasätta om det inte är rätt att
avkriminalisera narkotikan. Det visar kanske det faktum att
Europaparlamentet endast med en knapp majoritet förra
året avvisade en legalisering.

Den metod man använder för att vinna fotfäste för sina
synpunkter är steg-för-steg-principen.
Legaliseringsförespråkarna säger officiellt att det knappast
är realistiskt att anta att en liberalisering av all narkotika
skulle vinna gehör i dagsläget. Därför riktar man in sig på
en kamp för att legalisera cannabis. Genom MTV,
musikvideor, T-shirts och annonskampanjer riktade till
ungdomar sprids en livsstil förknippad med
cannabisemblem och ''ofarlig'' rökning.

I Sverige är motståndet mot en legalisering stort. Det är
bland annat här initiativet togs till en motorganisation till
Frankfurtresolutionen i form av sammanslutningen Cities
Against Drugs. Den svenska riksdagen har uttalat att målet
för den svenska narkotikapolitiken är att skapa ett
narkotikafritt samhälle.

Riksdagens inställning måste dock realiseras i praktisk
handling. Den grupp som kommer att påverkas mest av
legaliseringsförespråkarnas åsikter är ungdomarna. Det är
inom denna grupp som resandet är som högst, som nya
musikstilar och trender med olika budskap snabbast vinner
gehör och som motståndet mot narkotika är som minst.

En passivitet i Sverige i frågan om legalisering kanske
inte kommer att märkas om ett eller två år. Däremot finns
risken att kravet förr eller senare kommer att leda till en
uppluckring av den svenska narkotikapolitiken och dess
starka förankring hos medborgarna.

Frågan om aktiva insatser mot legalisering, både i
Sverige och utomlands, bör därför utredas.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en utredning om aktiva insatser
mot legalisering av narkotika.

Stockholm den 20 januari 1994

Fanny Rizell (kds)

Ingrid Näslund (kds)