Nationella minoriteter

Motion 2003/04:K370 av Åsa Torstensson (c)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förvaltningsområdet för samiska.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förvaltningsområdet för finska.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om sverigefinländare som nationell minoritet.

Bakgrund

Sverige ratificerade år 2000 Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter och den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk. Det innebär ett erkännande av Sveriges nationella minoriteter och deras språk och att minoritetsspråken ges stöd för att hållas levande. Den svenska minoritetspolitiken, som i statsbudgeten behandlas under utgiftsområde 8 (Invandrare och flyktingar), är dock ett nytt politikområde som fortfarande håller på att utvecklas. I denna motion behandlas vissa frågor rörande statusen för olika minoritetsspråk och minoriteter.

Förvaltningsområdet för samiska lagarna (1999:1175 och 1999:1176) om rätt att använda samiska respektive finska och meänkieli hos förvaltningsmyndigheter och domstolar ger enskilda rätt att använda dessa språk i offentliga sammanhang. Rätten avser de områden där språken använts av hävd och fortfarande används i tillräcklig omfattning. För samiska omfattas Arjeplogs, Gällivare, Jokkmokks och Kiruna kommuner, men däremot ingen kommun inom det sydsamiska området.

Sydsamiskan – den samiska språkvarietet som i Sverige har sin ungefärliga utsträckning i Västerbotten, Jämtland och Härjedalen – talas nu av ungefär femhundra personer och befinner sig alltså i ett mycket utsatt läge. Risken att språket helt skall dö ut är påtaglig. Utöver de insatser som bör göras för att underlätta språkundervisning och kulturaktiviteter på sydsamiska bör det allmänna också öka språkets användningsmöjligheter i samhällslivet genom att införa rätten att använda samiska hos förvaltningsmyndigheter också i delar av det sydsamiska området.

Regeringen har gett Länsstyrelsen i Norrbotten i uppdrag att inom ramen för befintliga resurser förutsättningslöst utreda konsekvenserna av en eventuell utvidgning av förvaltningsområdet för samiska till några kommuner i det sydsamiska området. Med tanke på sydsamiskans hotade ställning är det rimligt att ambitionerna höjs och att inte en anslagsökning utesluts på förhand. Regeringen bör således få i uppdrag att, efter samråd med berörda kommuner och länsstyrelser samt frivilligorganisationer, lägga fram erforderliga lagförslag om en utvidgning av det samiska förvaltningsområdet till några kommuner i det sydsamiska området. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Förvaltningsområdet för finska och meänkieli har enligt lagen om rätt att använda språken hos förvaltningsmyndigheter och domstolar tillämpning i Gällivare, Haparanda, Kiruna, Pajala och Övertorneå kommuner. Denna avgränsning stämmer i stora drag med det traditionella utbredningsområdet för meänkieli, medan det finska språket har ett starkt fäste också i andra delar av landet.

Utan att bortse från den finskspråkiga kulturen i skogslänens finnbygder bör här särskilt nämnas den månghundraåriga kontinuerliga närvaron av en finskspråkig befolkning och en finskspråkig kultur i Stockholm. Att inkludera huvudstadsregionen i det finskspråkiga förvaltningsområdet skulle innebära förbättringar för finskspråkiga i kontakten med myndigheter, men också vara en markering av stor symbolisk innebörd.

En utredning av framför allt Mälardalen som förvaltningsområde är välkommen. På den grunden kan man sedan gå vidare med sikte på lagförslag. Regeringen bör således få i uppdrag att, efter samråd med berörda kommuner och länsstyrelser samt frivilligorganisationer, lägga fram erforderliga lagförslag om en utvidgning av det finskspråkiga förvaltningsområdet till Stockholms- eller Mälardalsregionen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Finlandssvenskar som del av den sverigefinländska minoriteten

I samband med behandlingen av regeringens proposition inför ratifikationen av Europarådskonventionerna (prop. 1998/99:143) uttalade riksdagens socialförsäkringsutskott att det som främst skiljer sverigefinnarna från den svenska majoritetsbefolkningen är språket men att det också kan sägas finnas en särskild sverigefinsk kultur bland finnarna. Enligt utskottets mening innebär detta att minoritetsgruppen sverigefinnar inte syftar på personer som har svenska som modersmål (bet. 1999/2000:SfU2y). Riksdagen anslöt sig till denna bedömning och uteslöt därmed svenskspråkiga personer med finländsk identitet ur gruppen sverigefinnar. Detta kan emellertid sägas stå i konflikt med de kriterier som Europarådet tillämpat för definitionen av en nationell minoritet.

De fyra kriterier som ställs upp för att en minoritetsgrupp skall kunna betraktas som en nationell minoritet är att gruppen har en uttalad samhörighet och till antalet i förhållande till resten av befolkningen inte har en dominerande ställning; att den har en religiös, språklig, traditionell eller kulturell särart; att den har historiska eller långvariga band med Sverige samt att det skall finnas en självidentifikation där den enskilda individen såväl som gruppen skall ha en vilja och en strävan att behålla sin identitet.

Regeringens främsta motpart i frågor som rör minoritetsfrågor och minoritetskonventioner ur ett sverigefinländskt perspektiv är Sverigefinländarnas delegation, en samlingsorganisation för sverigefinska och finlandssvenska organisationer och institutioner i Sverige. Sverigefinländarnas delegation har, liksom Finlandssvenskarnas riksförbund i Sverige (FRIS), tagit ställning för att den nationella minoritetsstatusen bör ges till sverigefinländare och att denna term skall inkludera finlandssvenskar i Sverige. Kriterierna om samhörighet och – primärt – självidentifikation pekar mot att mycket tunga skäl måste anföras av statsmakterna för att dessa skall avvisa en gruppindelning som används av den berörda minoriteten själv. Några sådana skäl har inte framkommit.

Det bör betonas att det enbart är Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter som kan vara tillämplig på sverigefinländare, inklusive finlandssvenskar. Det andra centrala Europarådsdokumentet på området, den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk, är uttryckligen inte tillämpbar på varianter av ett lands huvudspråk.

Regeringen bör därför få i uppdrag att pröva förutsättningarna för att låta sverigefinländare oavsett modersmål få status som nationell minoritet i Sverige. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Stockholm den 6 oktober 2003

Åsa Torstensson (c)