Nationellt kunskapscentrum för fibromyalgi

Motion 2003/04:So604 av Agneta Gille (s)

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av ett nationellt kunskapscentrum för fibromyalgi.

Motivering

Trots att diagnosen fibromyalgi nu är mer än 20 år gammal finns en stor okunskap i Vård-Sverige om hur patienter med den sjukdomen skall tas emot och behandlas. 100 000–200 000 personer i Sverige lever i dag med den konstanta och kroniska värk som fibromyalgi innebär, och av dessa är ungefär 90 procent kvinnor.

Den stora okunskap som finns om hur fibromyalgipatienter skall behandlas leder inte bara till ett ökat fysiskt och psykiskt lidande för patienterna. Den innebär också att kostnaderna skjuter i höjden. Varje år beräknas fibromyalgipatienter kosta samhället nästan 13 miljarder kronor! Och ungefär 90 procent av dessa pengar är indirekta kostnader som sjukskrivningar, förtidspensioner o.s.v.

På flera håll i landet pågår forskning och utveckling av nya och bättre behandlingsmetoder för fibromyalgipatienter. Ett exempel är det arbete som de senaste åren pågått vid Sveriges enda specialistavdelning för fibromyalgi vid Mölndals sjukhus. Denna har man dock valt att lägga ner av besparingsskäl.

Men i de flesta landsting finns inte något övergripande vårdprogram för att behandla fibromyalgi. Bara Uppsala, Blekinge, Västerbotten och Västernorrland har ett sådant vårdprogram för att behandla en av Sveriges största och dyraste folksjukdomar. I linje med regeringens strategi för att minska ohälsan bör man mot den bakgrunden uppmana landstingen att utveckla vårdprogram mot fibromyalgi.

Det finns heller i dag ingen samordning av den fibromyalgi- och smärtforskning som bedrivs i Sverige, och det är närmast en slump om två patienter i olika delar av landet får tillgång till samma behandling. Det som saknas är en central institution som kan samla aktuell kunskap och erfarenhet inom området. Ett nationellt kunskapscentrum för fibromyalgi skulle göra att forskningen kan samordnas och den senaste kunskapen också föras ut i vården.

Stockholm den 6 oktober 2003

Agneta Gille (s)