Naturvård

Motion 1989/90:Jo736 av Sven Eric Lorentzon m.fl. (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:Jo736

av Sven Eric Lorentzon m.fl. (m)
Naturvård

Inledning

Svenskar har alltid haft en stark känsla för naturen. Vi svenskar tycker om
naturen och följer med intresse dess skiftningar under året. Vi gläds åt lärkan
och sipporna på våren, svampplockning och älgjakt är viktiga under hösten.
Det har inte varit svårt att finna förståelse och acceptans för ett skydd och
en vård av naturen. En levande och rik natur har alltid varit en moderat hjärtefråga.

Vår natur och vårt landskap är resultatet av generationers mänskliga påverkan.
Även i framtiden måste människan få påverka naturen. Vissa landskapstyper
och naturområden av stort värde kommer dock att försvinna om
inte restriktioner för markanvändningen införs. Även specifikt hotade växtoch
djurarter måste kunna skyddas genom restriktioner för markanvändningen.
När restriktioner är befogade skall staten ersätta markägarna för
eventuella förluster som kan uppstå på grund av inskränkningarna.

Svensk naturvård är i dag starkt centraliserad och skötselansvaret ligger
praktiskt taget uteslutande på stat och kommun. Den blir härigenom starkt
institutionaliserad och skiljer sig från naturvården i många andra länder.

Alternativa naturvårdsformer har aldrig fått någon chans i Sverige. Detta
har blivit en konsekvens av socialdemokratisk politik. - Moderata samlingspartiet
verkar för att mångfalden främjas och det personliga ansvaret och
engagemanget på detta område fördjupas.

En ny vårdkris

Redan i början av detta sekel fridlystes sällsynta växter och de första nationalparkerna
bildades. Nu har Sverige 20 nationalparker (och många ytterligare
är på förslag), drygt 1 300 naturreservat, över 80 naturvårdsområden
och minst 1 300 naturminnen. Sammantaget uppgår den skyddade arealen
till 2,4 miljoner hektar. Det som nu skyddats är det finaste och värdefullaste
vi har av natur. Det är inte bara en nationell angelägenhet att det bevaras
utan också av internationell betydelse. Staten är genom naturvårdsverket
den huvudsakliga markägaren till den skyddade arealen.

Alla dessa marker kräver vård och skötsel av olika slag för att inte deras
syfte, att bevara natur, skall förfelas. Bevarandearbetet och vården måste

vara långsiktig. Vid avsättningen av naturreservat krävs en vårdplan. Dess
syfte är att ge områdena den skötsel som krävs för att de skall tjäna sitt ändamål.
Vad man däremot inte krävt är en kostnadsplan på kort och lång sikt.
Vi har emellertid ställt detta krav och menar att man inte kan sköta marker
utan vetskap om kostnaderna. Så har hittills inte skett i Sverige och nu börjar
de negativa konsekvenserna av denna bristande ekonomiska insikt skönjas.
Markägaren, staten, klarar inte av sina åtaganden, trots skötselplaner och
lagar. Risken för oersättliga förluster blir allt mera uppenbar.

Naturvårdsverket får årligen ett anslag till vård av naturreservat och liknande,
för närvarande 52 milj. kr. Till detta kom tidigare AMS-medel och
arbete av vapenfria. Nu har båda dessa senare tillskott av olika skäl kraftigt
reducerats. Den handfallenhet som i det uppkomna läget har präglat den
statliga naturvården har resulterat i en kris. Vården uppfyller inte kraven.
Nyligen medgav en av avdelningsdirektörerna på naturvårdsverket att Sverige
fått en ny vårdkris. Men några lösningar på problemen kom han inte
med.

Samtidigt ställs krav på att nya reservat skall avsättas. Översiktsplaner i
kommunerna tas fram för markanvändningen, där länsstyrelserna för fram
allt flera områden som s.k. riksobjekt för naturvården. Man anar redan en
inflation av riksobjekt, som tenderar att urholka begreppet. Skall alla dessa
bli reservat betyder det en ytterligare uttunning av resurserna. De reservat
som redan finns kan inte vårdas på ett acceptabelt sätt.

Vi har sedan flera år tillbaka understrukit vikten av att finna nya alternativ
till hur natur kan vårdas. Sveriges natur har till stor del formats av brukarna,
bönderna. Till följd av politiska beslut har dessa tvingats till en markanvändning
som också resulterat i omfattande naturproblem. Den ena parten i kedjan
har inte anat beslutskonsekvenserna, marken växer igen, urskogar huggs
ner, hagar igenplanteras och våtmarker utdikas. I en nyligen avgiven rapport
från länsstyrelserna om miljötillståndet i riket förs förändringen av landskapet
fram som ett problem fullt jämförbart med försurningen. Som en följd
av denna successiva och smygande process ökar hotet mot många växter och
djur. Efter en tid kommer en del att försvinna och naturen bli oåterkalleligt
fattigare.

Svåraste hotet utgör nog igenväxningen av tidigare ängar och hagar. Är de
inte brukningsvärda blir de först förbuskade för att slutligen bli skog. Sker
inte detta naturligt finns det bidrag att hämta till igenplantering. Detta s.k.
5:3-bidrag bör, enligt vår mening, avskaffas.

De nya hot som uppstått mot naturen är allvarliga. Få skador är så svåra
att reparera som skadad natur. Det går inte att återskapa en utdikad myr,
och en igenvuxen äng kan inte få tillbaka sina blomster, för de finns inte
längre kvar i grannskapet och en försvunnen art är helt förlorad. Andra nya
hot dyker också upp, såsom genetisk utarmning eller förvanskning och övergödsling
av naturmarker av luftburet kväve.

För att klara av naturvården krävs enligt vår mening inte bara ytterligare
medel utan också nytänkande och omprövning.

Mot. 1989/90

Jo736

3

Nationalparker

Nationalparker skall omfatta områden där naturen i huvudsak får utvecklas
fritt. Marken bör ägas av staten. Naturen i nationalparker skall normalt inte
behöva någon skötsel. Nationalparker skall i princip inte ha några driftkostnader
utom för övervakning. I ett par sydsvenska nationalparker ingår även
kulturparker av olika typ, som kräver särskild vård.

Skyddet skall enligt vår mening vara mycket starkt. Svenska nationalparker
bör kunna tjäna som internationella referensområden. Ingrepp bör få
ske endast efter lagstiftning i särskilda fall.

1 de nordliga nationalparkerna. Stora Sjöfallet och Abisko, har vid flera
tillfällen olika ingrepp gjorts, bl.a. vägbyggen och vattenkraftsutbyggnad.
De exploaterade områdena urholkar respekten för nationalparksbegreppet
och dessa delar av parkerna bör överföras till naturreservat. De unika områdena
Sjaunja och Taavavuoma bör bevaras. Områdena omfattar marker
med mängder av sjöar, myrar och urskogspartier och är kända för sitt utomordentligt
rika fågelliv. Området bör i sin helhet bli nationalpark.

Naturreservat m.m.

Ett naturområde kan i dag avsättas som naturreservat av flera olika skäl,
bl.a. för att det är naturskönt eller värdefullt för friluftslivet. Innebörden av
naturreservatsbildning är att markägaren åläggs restriktioner för markanvändningen.

Vi anser att följande riktlinjer skall ligga till grund för förvaltningen av de
svenska naturreservaten.

- Naturreservat skall vara ett skydd för att bevara särskilda naturtyper, t.ex.
biotoper för hotade arter eller geologiska formationer. I naturreservat
skall till skillnad från nationalparker en viss mänsklig påverkan tillåtas för
att bevara olika typer av kulturlandskap och miljöer som ängar, alvarmarker,
hagar och slåttermyrar.

- Naturreservat kan ägas av enskilda, företag, kommuner eller staten. För
icke offentliga markägare skall gälla att restriktionerna berättigar till ersättning
om de försvårar pågående markanvändning.

- Många nu hotade djur och växter förekommer i kulturpåverkade marker.
Det är angeläget att deras särskilda krav på miljö blir klarlagda och att
skötseln av naturreservaten utförs rätt. Annars förfelas syftet med reserva
tet.

- Markägare bör i ökad utsträckning mot ersättning få ett tillsynsansvar för
naturreservaten. Härigenom uppnås en personlig ansvarskänsla och kostnaden
för tillsynen kan minskas. Ofta har dessa personer en god kunskap
om hur marken skall skötas. Det personliga engagemanget, intresset och
initiativen skulle kunna tillföra naturvården stora värden och motverka
dess institutionalisering.

- Skötseln av reservat skall även kunna läggas ut på specialiserade entreprenadföretag.
Denna modell kan även användas för vård av annan naturvårdsmark.

- Många av dagens naturreservat är inte av den typ vi avser med begreppet
naturreservat. Dessa bör få annan status, annat skydd eller försäljas.

Mot. 1989/90

Jo736

4

- Vid avsättningen av naturreservat skall också en vårdplan och driftkostnadsplan
upprättas. Detta är värdefullt från natursynpunkt. Dessutom erhålls
en klar uppfattning om kostnaderna. Avsättningen av nya reservat får
inte leda till att skötseln av de redan existerande försämras.

- De intrångs- och marklösenersättningar som utbetalas till enskilda markägare
bör kunna spridas i tiden efter en upprättad plan. Naturvårdslagstiftningen
medger i dag i viss utsträckning ett sådant förfarande. Enligt vår
mening bör emellertid full frihet råda att avtala om detta. Den skattebelastning
som uppkommer vid ett enda betalningstillfälle bidrar till ointresse
för denna bevarandeform. Andra lösningar bör också prövas genom
t.ex. markbyten, varvid statligt ägd mark skall kunna erbjudas den enskilde
som ersättning.

Friluftsliv

Moderata samlingspartiet anser att naturreservat skall vara reservat för naturen.
Socialdemokraternas alltför lättvindiga tolkning av begreppet hotar
att undergräva respekten för reservaten.

Begreppet naturskydd bör därför renodlas. Områden skall inte avsättas
som naturreservat av friluftslivs- eller rekreationsskäl. Naturreservaten skall
vara tillgängliga för allmänheten endast i sådan utsträckning att reservatets
skyddssyfte inte motverkas.

Naturvårdsverkets bidrag till olika friluftsanläggningar bör på sikt avvecklas
och ansvaret överföras till föreningar, enskilda eller kommuner. På så vis
frigörs resurser för naturvårdsverkets mera naturliga arbetsuppgifter. Enligt
vår uppfattning bör mark för friluftsändamål i största möjliga utsträckning
bibehållas i enskild ägo och tillgängligheten för allmänheten garanteras genom
långtidsavtal.

Skydd av arter och genetisk variation

Antalet hotade svenska djur- och växtarter ökar. Orsakerna är flera, men
den vanligaste är förändrad markanvändning. Socialdemokraternas planeringsiver
och vilja att styra markanvändningen har även i detta avseende varit
negativ. Främst förefaller det som om igenväxningen av ängar, strandängar
och hagar utgör ett hot.

Fauna- och floravården är en försummad del av naturvården och bör ges
en större tyngd. En utökad forskning inom området är angelägen.

När arter försvinner eller reduceras i antal sker en genetisk utarmning.
Variationen blir mindre genom att antalet individer minskar. Vi anser att följande
målsättningar skall uppfyllas beträffande art- och beståndsvården:

- Bland de högre växterna finns omkring 30 arter som enbart förekommer i
Sverige. Att skydda dessa s.k. endemiska arter är en särskilt viktig svensk
angelägenhet. Det är angeläget att bevarandet så långt det är möjligt sker
i arternas egen miljö.

- Skyddet för djur- och växtarter bör förstärkas inom ramen för en effektivare
naturskyddslagstiftning. Artskyddsbestämmelser bör gälla för både
växter och djur. Artskyddet måste också verka förebyggande. Särskilt angelägna
att skydda är, förutom de i Sverige hotade arterna, även de arter

Mot. 1989/90

Jo736

5

som i Sverige fortfarande har vitala populationer men som i världen i övrigt
är starkt hotade. Vi föreslår därför att det införs bestämmelser i naturskyddslagen
som ger ett direkt skydd för hotade arter och för arter med
en hotad genetisk variation. Denna fråga bör tas upp vid en revidering av
naturvårdslagen.

- Plocknings- och uppgrävningsattraktiva växter skyddas genom fridlysning.
Fridlysningsreglerna behöver dock revideras och generaliseras. I dag finns
t.ex. åtta olika fredningsbestämmelser för blåsippa i olika län.

- Enskilda initiativ för att vårda och bruka äldre kulturlandskap bör uppmuntras.
Som ett exempel kan nämnas att den starkt hotade orkidén vityxne
har både räddats och förökats genom en enskild lantbrukares spontana
naturansvar och initiativ.

- Privata markägare skall inte behöva drabbas av att de på sin mark har en
hotad art. Skyddet för arter bör bekostas av staten. Ersättning skall därför
utgå för försvårande av pågående markanvändning. Den skall vara sådan
att markägaren upplever det positivt att ta sitt ansvar för den hotade arten.

- Inom ramen för den nordiska genbankens verksamhet bör även skyddet av
genetiska resurser hos vilda växter och djur övervägas och deras databank
utnyttjas. Även de botaniska trädgårdarna kan ge en värdefull hjälp genom
att t.ex. föröka upp hotade växtarter för att senare utplantera dessa
på lämpliga platser.

- Fauna- och floravårdskommittéerna vid SLU bör ges utökade resurser
främst så att deras samlade data om hotade djur och växter når en god
spridning. Informationen om denna verksamhet behöver utökas. Kommittéerna
är viktiga remissinstanster och bör utnyttjas vid t.ex. en revidering
av hänsynsreglerna inom jord- och skogsbrukslagstiftningen.

Enskild natur- och kulturvård

Äldre typer av kulturlandskap hör till de i dag mest hotade naturområdena
i Sverige. De som fram till i dag skött dessa landskap och därmed befrämjat
ett rikt och varierat djur- och växtliv är framför allt Sveriges lantbrukare.

Den omfattande inventeringen av traditionellt brukade hagar och ängar
som pågår inom ramen för de s.k. NOLA-bidragen kommer att ge ett värdefullt
bakgrundsmaterial för skyddet av dessa marker.

- Genom att ge ett förvaltaransvar till markägarna blir förutsättningarna
bättre att rädda den svenska kulturbygden. Vi föreslår att direkt ersättning
skall kunna ges till dem som vill vårda värdefulla naturmarker såsom ängar
och hagar. Bidraget bör utgå med en arealrelaterad ersättning som beräknas
efter vårdobjektens viktighet.

Vill statsmakterna dessutom medverka till ett öppet landskap med ängar
och kulturbeten fordrar detta någon form av stimulans till den enskilde odlaren.
Avkastningen från en sådan markanvändning är annars så låg att jordbrukaren
tvingas välja andra alternativ.

I jordbrukets kommande strukturförändring är det viktigt att återskapa en
del av den ängs- och hagmark som gått förlorad. Detta skulle kunna stimuleras
med en ersättning per hektar återskapad ängs- och betesmark.

Statliga styråtgärder för markanvändningen ger ofta negativa miljöeffek

Mot. 1989/90

Jo736

6

ter. Så har t.ex. bidraget till de s.k. 5:3-skogarna i många fall fått till effekt att
hagmark planterats med barrskog. Detta bidrag bör avskaffas. Den enskilde
markägaren bör avgöra markanvändningen.

- Det i Norden unika Stora Alvaret på Öland är ett av de områden som bör
skyddas. Dess djur- och växtliv har enastående värden och kan hotas genom
igenväxning. Uppdrag bör ges åt naturvårdsverket att finna lämpliga
skyddsformer, t.ex. genom skötselavtal med markägarna.

Enligt naturvårdsverkets nationalparksplan bör en nordlig del av Stora Alvaret
med bl.a. Möckelmossen avsättas som nationalpark. Vi stödjer detta
men vill ge naturvårdsverket i uppdrag att finna lämpliga skyddsformer
också för övriga delar av Alvaret, t.ex. i form av skötselavtal.

Naturvården och den nya jordbrukspolitiken

I samband med den omläggning av jordbrukspolitiken som krävs för att få
bort spannmålsöverskottet kommer flera 100 000 hektar åkermark att få ny
användning.

Ett alternativ är att i någon utsträckning återskapa de naturbetes- och
ängsmarker som försvunnit sedan 1800-talets slut. Vår inhemska flora och
fauna bör få vandra in pä dessa nyskapade ängs- och hagmarker.

Den livsmedelspolitiska arbetsgruppen har föreslagit ett anslag till landskapsvård
som successivt ökas till 250 milj. kr. per år för arealer av ängs- och
hagmarkstyp eller för att skydda speciella natur- eller kulturmiljöer.

Vi anser att skötsellagen bör ändras så att lantbrukaren endast behöver
anmäla förändrad användning av marken viss tid före planerade åtgärder.
Det finns då tid för myndigheterna att reagera och inleda förhandlingar med
markägaren och landskapsvårdande instanser. Denna förändring bör enligt
vår mening träda i kraft den 1 juli 1991.

Redan i dag vill många lantbrukare t.ex. skogsplantera sin åker. Lantbruksnämnderna
kan då avslå ansökan om detta utan att kunna ge något alternativ.
Detta är otillfredsställande. Skötsellagen bör därför ändras så att
alternativ regelmässigt anges. Ikraftträdande bör gälla redan från den 1 juli
i år.

Medel till stöd för övergång från åker till ängs- och hagmark bör därför
redan nu anslås. Tills vidare bör det vara ändamålsenligt att dessa medel tillförs
anslaget B 2, Bidrag till miljöarbete, som bör förstärkas med 20 milj. kr.
Därav bör 10 milj. kr. avsättas till ovan angivet ändamål.

Ett alternativ till traditionell användning av åkern är plantering av energiskog.
Naturvårdsverket bör få i uppdrag att utreda miljökonsekvenserna för
vår natur av en storskalig introduktion av energiskog.

Skogar

De mycket små rester som finns kvar av urskog eller urskogslika skogar är
angelägna att i största möjliga utsträckning bevara. De har ofta en specialiserad
fauna och flora och utgör också något av en skogsbotanisk genbank. Anspråken
på dessa marker är stora från det moderna skogsbrukets sida. Att
undanta dessa områden och ge dem ett varaktigt skydd från avverkning är
särskilt viktigt i den södra landshalvan, där även urlövskogar finns.

Mot. 1989/90

Jo736

7

Regeringen föreslår att beträffande anslaget B 3, Investeringar inom
miljöområdet, arbetet bör inriktas på att säkerställa särskilt skyddsvärda urskogar.
Vi tillstyrker förslaget.

Tillämpningen av skogsvårdslagens hänsynsregler behöver, enligt vår mening,
övervakas bättre och ytterligare preciseras.

Det är positivt att ett större inslag av lövträd tolereras i våra barrskogar.
Blandskogen med ett stort ädellövträdsinslag, som dock inte uppfyller ädellövskogslagens
krav, bör undantas från kravet på avverkning.

Fjällnära skogar

Vi har i tidigare motioner fört fram vår uppfattning att det fjällnära barrskogsbältet
står för så stora naturvärden och har så stor betydelse för rennäringen
och turismen att det i sin helhet bör undantas från storskaligt skogsbruk.

De fjällnära skogarna ägs till största delen av Domänverket (cirka 53 procent
av arealen eller nära 800 000 hektar). Vissa delar av denna areal, cirka
300 000 hektar, är avsatta till naturreservat och domänreservat.

Enligt vår mening bör övrig skog avyttras till enskilda i de områden som
berörs. Försäljningen av denna skog bör vara avslutad inom en femårsperiod.
Försäljning bör även kunna ske till gemensamhetsskogar ägda av samebyar
och lokalbefolkning.

Detta skulle sannolikt garantera ett småskaligt, arbetsintensivt skogsbruk
med ökad naturvårdshänsyn. Mångfalden i skogsbruket främjas genom
spritt enskilt ägande. Inför denna försäljning bör Domänverket åläggas
största möjliga begränsning av avverkningarna i dessa områden.

Intentionerna i de skärpta regler för avverkning i fjällnära skog, som infördes
av riksdagen 1985, har i hög grad uppfyllts. Den genomsnittliga hyggesstorleken
har minskat från 21 hektar 1985 till 14 hektar 1988 och hyggesplöjningen
förefaller vara på väg att upphöra. Denna utveckling kommer ytterligare
att förstärkas om vårt förslag om försäljning av Domänverkets skog vinner
gehör.

En betydande del av avverkningarna i fjällnära skogar har skett med direkt
statligt stöd i form av bidrag till skogsbilvägar och bidrag till avverkning
av lågproducerande bestånd - det s.k. 5:3-bidraget. Vi har föreslagit att
dessa bidrag avskaffas.

Trots betydande avsättningar till reservat kan i den fjällnära skogen fortfarande
finnas urskogsarealer av stort värde för naturvården. I dessa urskogar
kan även ett småskaligt skogsbruk föröda naturvärden.

De medel som står till förfogande för inköp av urskogar bör kunna användas
för att köpa in sådana unika områden. Möjligheten att låta köpen gå över
den ideella naturvården bör tillvaratas.

Mark för naturvård

Det finns i två fall skäl till annat än privat ägande av mark för naturvård.
Det ena är nationalparkerna, som staten bör äga och förvalta. Det andra är
värdefull mark där ägarbilden är för splittrad eller osäker för att skötselkon

Mot. 1989/90

Jo736

8

trakt skall kunna användas. Här skulle de ideella föreningarna på miljövårdens
område kunna ta ett ansvar för ägandet och förvaltningen.

I andra länder är det vanligt att ideella naturvårdsorganisationer äger och
sköter naturobjekt. I Storbritannien har den största ideella naturvårdsorganisationen
"British Trust for Conservation Volunteers en omfattande verksamhet,
påbörjad under 1960-talet. Varje år anordnar organisationen mer
än 400 kurser med praktiskt naturvårdsarbete.

Enligt vår uppfattning bör det ideella inslaget i svensk naturvård stärkas.

Mark för naturvård ägs redan i dag i viss utsträckning av den ideella naturvården.
Svenska Naturskyddsföreningen äger t.ex. Lilla Karlsö med rikt fågelliv,
Aktse hemman nära Sareks nationalpark, Ko mosse (ett myrkomplex
i södra Älvsborgs län) och Osaby säteri i Småland. En privat stiftelse äger
och förvaltar Kullaberg.

Det engagemang som i dag visas av ideella organisationer vid skötsel av
värdefulla naturområden i Sverige visar att det är de som har den största
kunskapen, den högsta motivationen och den största ansvarskänslan för den
framtida förvaltningen av den svenska naturen.

Anslaget B 3, Investeringar inom miljöområdet, bör uppgå till 80 milj. kr.
och bör inte enbart användas till statens förvärv av värdefulla naturområden,
utan även för den ideella naturvården för inköp av mark. I villkoren för erhållande
av medel skall klargöras att ansvar för skötseln av naturobjekten
ingår i åtagandet.

Våtmarker

Sveriges våtmarker har ofta särpräglad såväl fauna som flora, som är angelägna
att bevara. De är betydelsefulla för viltet och viktiga rastplatser för
flyttande fåglar. I områden med kalhyggen och stor vattenavrinning utgör de
en typ av utjämningsmagasin som motverkar översvämning nedströms.
Även globalt är Sveriges våtmarker av betydelse. Convention of Wetlands
upptar cirka 20 internationellt skyddsvärda områden i Sverige.

Brytningen av torv innebär oåterkalleliga skador på myrarna och på de
växter och djur som är beroende av myrarna som livsmiljö. Genom att ge ett
undersökningstillstånd för Gullhögsfloarna i Härjedalen har regeringen visat
sin bristande respekt för stora och riksangelägna naturvärden. Den nämnda
myren har av såväl vetenskap som naturvård klassats som ett riksobjekt och
har ingen annan direkt motsvarighet i landet.

En utbruten torvmyr eller ett utdikat rikkärr kan aldrig återställas. Cirka
en tredjedel av Sveriges våtmarker är i dag mer eller mindre torrlagda. I Sydsverige
är det 90 procent.

I princip bör kvarvarande sydsvenska våtmarker bevaras, särskilt i de
kalkrika områdena. Naturvården måste här få komma in i ett tidigt planeringsstadium.
Nuvarande statsbidrag till dikning bör avskaffas. Utdikningsföretag
måste följa gällande lagar och överträdelser påtalas och bestraffas.

Mot. 1989/90

Jo736

9

Vattendrag

Eftersom huvuddelen av vattendragen i Sverige används för energiproduktion
är det utomordentligt viktigt att bevara dem som fortfarande är helt
orörda. Dessa utgör en mycket viktig naturresurs för hela landet.

Moderata samlingspartiet anser att de fem orörda huvudälvarna (Råne,
Torne, Kalix, Pite, Vindeln) måste bevaras. De bör därför inte byggas ut.
En utbyggnad skulle ge oåterkalleliga skador.

Även i södra Sverige finns flera vattendrag med stora naturvärden. Till de
mest bevarandevärda hör Emån i Småland och Bräkneån i Blekinge. Nedre
Dalälvsområdet, från Avesta till mynningen, hör till vårt lands mest skyddsvärda
naturområden. Det skydd som i dag givits området får inte urholkas
utan borde i stället förstärkas.

Håll Sverige rent

Regeringen föreslår att det belopp som stiftelsen Håll Sverige rent erhåller
från intäkterna av burkåtervinningen höjs från 0,5 till 1 öre per burk och
även skall gälla PET-flaskan. Vi stöder detta förslag, men menar att viss del
av de inflytande medlen bör kunna användas till stöd för de extra insatser
vissa kommuner, framför allt på västkusten, tvingats göra för att hålla stränderna
rena.

För att understryka enskilda människors stora ansvar för att hålla naturen
ren bör överträdelser av gällande lagar leda till kännbara straff.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om exploaterade delar av nationalparker,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till avsättning av
Sjaunja och Taavavuoma till nationalpark,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kriteria för naturreservat,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skötsel av naturreservat,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om formerna för intrångs- och marklösenersättning till
markägare.

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om naturvårdsverkets bidrag till friluftsanläggningar,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skydd för hotade djur- och växtarter,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skydd för Stora Alvaret,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om överlåtande av fjällnära skogar till enskilda eller
samfällda ägare,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i mo

Mot. 1989/90

Jo736

10

tionen anförts om noggrann uppföljning av avverkning i de fjällnära
skogarna,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skapande av urskogsområde i de fjällnära skogarna,

12. att riksdagen till B 2, Bidrag till miljöarbete, för budgetåret
1990/91 anvisar ett i förhållande till regeringens förslag med
20 000 000 kr. förhöjt reservationsanslag på 187 585 000 kr. att användas
på det sätt som angetts i motionen,

13. att riksdagen till B 3, Investeringar inom miljöområdet, för
budgetåret 1990/91 anvisare» reservationsanslag på 80 000 000 kr. att
användas på det sätt som angetts i motionen,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om användningen av tillkommande medel från burkåtervinningen.

Stockholm den 22 januari 1990
Sven Eric Lorentzon (m)
Jens Eriksson (m)

Carl G Nilsson (m)

Mona Saint Cyr (m)

Hans Dan (m)

Anders G Högmark (m)

Ingvar Eriksson (m)

Ivar Virgin (m)

Birgit Henriksson (m)
Ingrid Hemmingsson (m)
Karl-Gös ta Svenson (m)

Mot. 1989/90

Jo736

11