Naturvården

Motion 1988/89:Jo736 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

1988/89:Jo736

av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
Naturvården

Inledning

Änglamark kallade Evert Taube den - naturen som vi fått överta från tidigare
generationer, som vi förvaltar och som vi skall lämna vidare.

Frågan är i vilket skick vi överlämnar den. Hur mycket vi har exploaterat
och hur mycket av det orörda och ursprungliga vi bevarar.

Vår generation har större tekniska möjligheter än någon före oss att skövla
och förstöra. Att förvandla älvar till öppna, livlösa sår i landskapet. Att
förvandla ett omväxlande och artrikt skogslandskap till föga mer än en
samling träd i väntan på avverkning. Att utplåna hela ekosystem och därmed
de växt- och djurarter som är delar av dem.

Men vi har också större kunskap och möjligheter att skydda, bevara och
återställa. Ett större medvetande om riskerna. Ett starkare opinionstryck för
omsorg om miljön, inte minst tack vare det omfattande ideella naturvårdsarbetet
vars betydelse knappast kan överskattas.

Naturvård handlar om friluftsliv och rekreation men framför allt om ett
ansvar för framtiden för den natur vi har att förvalta.

Vi ställer med all rätt bestämda krav på andra nationer att de skall bevara
sin unika natur bl.a. de tropiska regnskogarna till kommande generationer.
Detta arbete bör vidareutvecklas. I det internationella samarbetet bör vi
t.ex. verka för att Antarktis skyddas som naturpark och för effektiva
miljöinsatser inom ramen för FN. Vår egen biståndspolitik bör i högre grad
än i dag användas för skydd av unik och orörd natur.

Men samma krav som vi ställer på andra nationer skall vi ställa på oss
själva. Vi måste leva som vi lär. Hotade arter skall värnas inte bara i tropiska
regnskogar utan också i fjällnära barrskogar. Unika naturområden bör
sparas för framtiden inte bara i avlägsna och för oss exotiska trakter utan
också i den norrländska fjällvärlden och i mellansvenska skärgårdsområden,
i urskogen och våtmarkerna över hela landet.

Den svenska naturvårdspolitiken är otillräcklig. Åtskilligt har visserligen
gjorts de senaste 20-30 åren. Vi har fått en naturvårdslag och en starkare
offentlig miljöadministration. Vi har fått en fysisk riksplanering och senare
en naturresurslag som gör att miljöns ställning i avvägningar mellan olika
intressen stärkts. Vi har successivt fått skärpta regler om hänsyn till
naturvården inom olika samhällssektorer.

Men samtidigt kan vi skönja tre andra utvecklingstendenser.

Den ena är att naturvården kämpar en hopplös kamp mot klockan.

Urskogar avverkas snabbare än bevarandeanslagen räcker och skyddsbesluten
hinner med. På en del områden ligger även inventeringsarbetena efter.
De personella resurserna har varit otillräckliga liksom de anslag som
erfordrats för att skydda oersättliga områden.

Ibland har insatser för naturvården uppfattats som en lyx som vi får ägna
oss åt när andra viktiga miljöåtgärder är genomförda.

Den andra är att respekten för naturvårdsbeslut som skulle vara långsiktiga
urholkas. Nationalparker som Stora Sjöfallet och Abisko drabbas av
ingrepp. Älvar som avsatts för framtiden förlorar sitt skydd. Företag planerar
för ingrepp i skyddade vattendrag.

Den tredje är att hoten mot många värdefulla naturtyper, ofta hemvist för
sällsynta arter, ökar. Inte sällan har statliga åtgärder som beslutats utan
miljökonsekvensanalyser bidragit.

Enligt folkpartiets mening måste naturvården nu få ökad tyngd i samhällsplaneringen.
Kortsiktiga sysselsättnings- och exploateringsintressen måste
oftare än hittills få vika för naturvårdens krav.

Vi behöver ekonomisk tillväxt inte minst för att kunna sätta av ännu större
resurser för natur- och miljövårdande insatser. Men det är en missuppfattning
att tro att en ökad tillväxt behöver nås på bekostnad av vår värdefullaste
natur, att den kräver skövlade älvar och nedhuggna urskogar. En långsiktigt
hållbar ekonomisk utveckling förutsätter tvärtom ett ansvarsfullt utnyttjande
av våra naturresurser i stället för rovdrift. Vi vet också att det är i tider av
ekonomisk stagnation som viktiga budgetanslag hotas mest och krav på
exploatering av känsliga områden har lättast att vinna gehör.

Ekonomi betyder hushållning. Vi måste lära oss att hushålla inte bara med
våra ekonomiska resurser utan också med älvar och skogar, med växt- och
djurarter, med hagar och våtmarker. I naturen måste vi lära oss att betrakta
oss själva som förvaltare, inte som konsumenter.

I motionen tar vi upp några av de mest angelägna naturvårdsproblemen
och föreslår lösningar. Många av de frågor som behandlas rör fjällvärlden,
dess älvar, barrskogar och orörda vildmark. Det beror på att de tillhör den
mest skyddsvärda natur vi har förmånen att ha tillgång till i Sverige. Men
naturvården gäller hela landet och den måste också bedrivas i den lilla
skalan.

Ny naturvårdslag

Sorn Svenska naturskyddsföreningen visat i sitt förslag till ny naturskyddslag
har den nuvarande naturvårdslagen betydande brister. Det gäller bl.a. den
låga ambitionsnivån med otillräckliga kravregler, svårigheter att med hjälp
av lagen tillgodose behovet av skydd för växt- och djurarter, skyddsinstitutet
naturvårdsområde som visat sig svårt att tillämpa och samrådsförfarande!
som visat sig uddlöst, främst genom att ett ingrepp inte kan stoppas helt.

Till detta kommer de från naturvårdssynpunkt olyckliga ändringarna av
ersättningsbestämmelserna som är en följd av PBL-överenskommelsen
mellan centern och socialdemokraterna. Därigenom försvagas naturvårdshänsynen
i jord- och skogsbruk vilket ökar behovet av att använda
naturvårdslagens skyddsinstitut. På detta sätt kan dock inte försämringarna
för naturvården ens tillnärmelsevis kompenseras.

Mot. 1988/89

Jo736

4

Den samlade utredning om en samordnad miljölagstiftning som folkpartiet
föreslår i en annan motion bör särskilt pröva om det inte finns skäl att göra en
tydligare boskillnad mellan naturområden som skall sparas främst av hänsyn
till flora och fauna och sådana som skall bevaras av hänsyn till friluftsliv och
rekreation. Eftersom inrättandet av en nationalpark ofta medför exploatering
av området som turistattraktion kan syftet med skyddet motverkas.

För att underlätta för människor att ta hänsyn till områden som skyddats
kan en ny terminologi införas där nationalreservat respektive naturreservat
är begrepp för områden som skyddar flora och fauna inom ett område på
riksnivå respektive regional nivå. På samma sätt kan områden på riksnivå
respektive regional nivå som inrättas för rekreation kallas nationalpark
respektive naturpark. Det kan övervägas om dessa områden skall regleras i
annan lag än naturvårdslagen. Den närmare utformningen bör övervägas av
den utredning som folkpartiet föreslår.

Naturvård i fjällen

I fjällvärlden finns landets mest värdefulla naturområden med bl.a. vildmarkskaraktär,
alpina glaciärområden, högproduktiva älvdalar, urskogar
och hedområden med rik flora. Området är genom sin storlek, sin relativa
orördhet och sina naturvärden unikt i Europa. Fjällvärlden erbjuder också
utomordentliga rekreations- och turistvärden såväl sommar- som vintertid.
Fjällområdet är därtill en bas för rennäringen.

På olika sätt har statsmakterna sökt skydda fjällvärlden mot exploatering.
Redan i seklets början avsattes nationalparker. Ytterligare parker har
tillkommit senare. Sarek-Padjelanta-Stora Sjöfallet är ett av världens största
sammanhängande skyddade områden. Genom den fysiska riksplaneringen
och den nya naturresurslagen har även andra delar av fjällen givits ett visst
om än osäkert skydd, bl.a. genom att obrutna fjällområden avgränsats.

I praktiken är det dock inte lika väl beställt. Den nya naturresurslagen
medger att mineralutvinning sker även i områden som åtnjuter särskilt skydd
mot exploateringsföretag. Bestämmelsen bör utgå ur lagen.

Inte ens nationalparksskyddet - d.v.s. utfästelsen att till kommande
generationer spara särskilt värdefulla naturtyper - har visat sig hållbart. I
Stora Sjöfallets nationalpark har flagranta ingrepp och gränsändringar skett
vid en rad tillfällen för att möjliggöra vattenkraftsutbyggnad. Omfattande
vägbyggen har också utförts. Abisko nationalpark genombryts av den s.k.
Norgevägen. Riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen har visat sig mycket
tänjbara så snart de ställts mot mer konkreta krav från skogsbruket eller på
utbyggnad av fritidshus och vägar. Det finns en rad hot av detta slag även mot
de mest skyddsvärda fjällområdena. Skyddet har inte hindrat planer på
vattenkraftsutbyggnad, ytterligare vägdragningar och prospektering efter
malm och mineraler. Sådan exploatering drabbar också rennäringen.

Det är nödvändigt att ge det svenska fjällområdet ett bättre och mer
varaktigt skydd mot exploatering. Området innehåller värden som måste
bevaras för naturvård och för kommande generationer men också göras
tillgängliga för fler människor.

Mot. 1988/89

Jo736

5

t* Riksdagen 1988/89.3sami. NrJo735-738

Planering och skydd

Naturvårdsverket lade 1986 fram en ambitiös fjällutredning, där bl.a.
naturvärden och förutsättningar för turism redovisas. Det finns nu underlag
för en plan för skydd av fjällområdet. Det är angeläget att riksdagen snarast
får ta ställning till en sådan plan. Därmed skulle en rad hot om exploatering
kunna undanröjas. Det är anmärkningsvärt att ett sådant förslag ännu inte
har framlagts av regeringen.

Vissa beslut bör dock kunna fattas utan att en fjällplan avvaktas.

Nationalparker bör i ett första steg inrättas kring Sjaunja och Taavavuoma
i Norrbottens län samt i Rogenområdet i Jämtlands och Kopparbergs län.
Dessa områdens värden är så klart dokumenterade att det inte finns
anledning att avvakta ytterligare utredningar.

Vi har tidigare föreslagit att en nationalpark bildas kring myrområdet
Sjaunja. Detta område saknar motstycke i Europa. Det är av oerhörd vikt
bl.a. för många fågelarter som är beroende av ostörda häckningslokaler.

Sjaunja är hotat trots att området nyligen avsattes som naturreservat.
Tillstånd har givits för mineralprospektering. Redan en sådan skadar
området. Skulle man finna brytningsvärda tillgångar blir givetvis trycket på
exploatering oerhört starkt. Endast det mer omfattande skydd som nationalparksinstitutet
innebär kan förhindra exploatering och annan påverkan som
skadar den känsliga miljön i Sjaunjaområdet. Genom att göra området till
nationalpark skulle alla malmbrytningsplaner slutgiltigt kunna stoppas.

Taavavuoma norr om Kiruna har en mycket säregen natur med s.k.
palsmyrar, som är av stort vetenskapligt intresse. Palsarna är kullar med evig
tjäle och tycks till stor del ha kommit till i slutet av bronsåldern och i början av
järnåldern, då klimatet var bistrare än nu. Det handlar alltså om formationer
som är tusentals år gamla. Men de kan lätt förstöras av vädrets makter om de
utsätts för skada genom eldning eller oförsiktig framfart med snöskoter.

Rogenområdet är ett särpräglat naturområde i den södra delen av
fjällvärlden. Det saknar motsvarighet i Europa bortsett från angränsande
områden i Norge, som redan gjorts till nationalpark. I området finns glesa
urskogsartade barrskogar och blockmarker. Av särskilt intresse är s.k.
rogenmorän, drumliner och rullstensåsar. Det är också en tillflykt för hotade
djurarter. Rogenområdet har i naturvårdsverkets fjällutredning föreslagits
som nationalpark men något förslag från regeringen har inte kommit.
Riksdagen bör även här ta initiativ.

Ytterligare nationalparker bör inrättas i samband med ställningstagande
till den av oss föreslagna planen, t.ex. Vindelfjällens naturreservat. Likaså
bör fler områden kunna skyddas som naturreservat.

Skyddet för våra värdefullaste naturområden handlar inte bara om att
inrätta nya nationalparker.

Skylten nationalpark är till för att vi skall påminnas om att här finns
någonting som är omistligt. De vägar, kraftverk, dammar och kraftledningar
som nu finns att se i Stora Sjöfallets nationalpark representerar inga
naturvärden.

Delar av nuvarande Stora Sjöfallets nationalpark som fortfarande har ett
stort skyddsvärde, främst söder om sjön Akkajaure, bör införlivas med

Mot. 1988/89

Jo736

6

intilliggande Sareks nationalpark. Andra områden i de nordöstra delarna av
den nuvarande parken bör slås ihop med en ny nationalpark i Sjaunjaområdet.

Det måste med skärpa understrykas att ett beslut om inrättande av
nationalpark innebär att ingen exploatering får ske, något som också
riksdagen vid flera tillfällen slagit fast. Vi vill i detta sammanhang understryka
vikten av tillsyn i nationalparker och även naturreservat.

De obrutna fjällområdena har haft ett visst skydd genom riktlinjer i den
fysiska riksplaneringen. Genom den nya naturresurslagen urholkas detta
skydd markant. Därför måste samtliga dessa områden i stället skyddas med
stöd av naturvårdslagen.

Fjällskogarna

De fjällnära barrskogarna är unika inte bara för att de rymmer stora
urskogsområden utan också för att de utgör en sammanhängande relativt
orörd miljö, där hotade arter som havsörn och kungsörn kan leva vidare.
Enligt naturvårdsverket saknar de motsvarighet i Europa utanför Sovjetunionen.
Verket understryker att kombinationen av oreglerade vattendrag
och sjöar, opåverkade myrar, fjällhedar och barrskogar är en viktig
förutsättning för många arters överlevnad.

Under första halvan av 1980-talet drog domänverket på allvar upp med sitt
storskaliga skogsbruk i detta område. De metoder som då användes var
tveklöst mycket långtgående. Väldiga kalhyggen togs upp. Samerna fick se
hur förutsättningarna för renskötsel kullkastades bl. a. när de hänglavar som
renarna behöver som föda försvann med skogen. Naturvårdare såg hur hoten
mot en serie urskogar av högsta skyddsvärde blev akut. Klimatforskare
ifrågasatte om det verkligen är försvarbart att avverka skog på de höjder där
den klimatförsämring vi bedöms vara inne i kan göra det omöjligt att få upp
ny skog.

Skogsstyrelsen har senare tvingats stoppa planteringen av den kanadensiska
contortatallen i dessa områden eftersom den drabbats av allvarliga
svampangrepp.

Frågan om de finaste urskogarnas framtid hanterades på ett lika typiskt
som orimligt sätt. Två statliga verk, domänverket och naturvårdsverket,
träffade en kompromiss. Naturvården fick bevara 22 000 ha medan domänverket
fick ta hand om 12 000 ha. Om tre områden kunde man inte enas. De
skyddades efter beslut av regeringen. Några av våra mest skyddsvärda
områden, även med europeiska mått mätt, där djur- och växtlivet kunnat
utvecklas ostört under århundraden förstörs alltså efter en uppgörelse mellan
två statliga verk.

Det politiska beslut som riksdagen senare fattade 1985 om återhållsamhet
med skogsbruk i de fjällnära områdena har visat sig vara otillräckligt. De
konflikter som tidigare förekom kvarstår till stor del efter riksdagens beslut
om de fjällnära skogarna. Inte heller är det tillräckligt att domänverket avsatt
ett stort domänreservat längs fjällkedjan. Även verket erkänner att det
främst rymmer områden som - av ekonomiska skäl - ändå aldrig skulle
kommit i fråga för avverkning.

Mot. 1988/89

Jo736

7

Skogsstyrelsens föreskrifter och allmänna råd för fjällskogarna har nu gällt
i tre år och den samordnade markanvändningsplaneringen är avslutad i ett
antal kommuner. Det är nu motiverat med en utvärdering av vad
riksdagsbeslutet om stor återhållsamhet med bedrivande av skogsbruk har
inneburit.

Totalt har under åren 1985-1987 15 700 ha fjällnära barrskog slutawerkats
i de tre nordligaste länen. För år 1988 finns ännu ingen sammanställning.
Avverkningarna fördelar sig i stort jämnt över tiden med ca 5 000 ha/år.
Under åren 1986 och 1987 har de nya föreskrifterna alltså inte inneburit
någon minskning av den årliga arealen jämfört med året före. Medelstorleken
på de enskilda hyggena har dock minskat till ca 20 ha.

Ännu återstår hotade urskogar. Skogar där träd med hundratals år på
nacken samsas med nya, där gamla och multnande trän på marken vittnar om
stormar och bränder för länge sedan samtidigt som de ger näring åt ett långt
rikare växt- och djurliv än i vanliga kulturskogar. Man räknar med att 75% av
arterna försvinner när urskog ersätts av kulturskog. Ännu är det också
möjligt att rädda stora sammanhängande områden, en förutsättning för att
ekosystemen skall kunna bevaras opåverkade.

Det är hög tid att åstadkomma en samlad långsiktig lösning på konflikterna
om de fjällnära barrskogarna. Den situation som nu råder är till nackdel både
för naturvården och för berörda markägare. För många privata skogsägare
och allmänningar, inte minst i Västerbotten, är skogsbruket i de fjällnära
områdena av stor ekonomisk betydelse. De har rätt till besked om vilka
områden som skall sparas helt, vilka som skall reserveras för ett mer
småskaligt skogsbruk och vilka som kan brukas på vanligt sätt. De har också
en självklar rätt till ersättning för de inskränkningar som görs.

En långsiktig lösning bör som utvecklas nedan bygga på en naturvårdsgräns
längs fjällkedjan (väster om den nuvarande skogsodlingsgränsen) och
skydd för värdefulla urskogar genom reservatsbildning. Svenska naturskyddsföreningen
har redovisat förslag till en sådan gräns.

En sådan lösning innebär vidare att den gamla skogsodlingsgränsen (som
redan är utmönstrad inom domänverket) kan avskaffas som administrativ
gräns. Det är en betydande fördel bl.a. eftersom den är godtyckligt dragen
över den privatägda marken. I princip bör alltså skogsbruket nedanför
naturvårdsgränsen kunna bedrivas på samma sätt som i övrigt i området för
svårföryngrad skog - under hänsynstagande till rennäringens intressen.
Därmed kan också den omfattande och kostnadskrävande samrådsverksamheten
begränsas.

Naturvårdsgränsen skall dras väster om den f.d. skogsodlingsgränsen och
bör läggas fast i nära kontakt med berörda kommuner och företrädare för
andra lokala intressen, inte minst skogsbrukarna. Avverkningar skall inte
förekomma inom de obrutna fjällområdena. I övrigt skall ett till naturvärdena
anpassat och mera småskaligt skogsbruk kunna förekomma - blädning
och mindre hyggen i stället för kalavverkning t.ex.

Skogsägare som drabbas av inskränkningar skall självfallet kompenseras.
Kompensationen kan vara ekonomisk men i första hand bör man söka
erbjuda annan mark. En möjlighet vore att träffa överenskommelser där
markägaren åtar sig att bedriva ett anpassat skogsbruk mot ekonomisk

Mot. 1988/89

Jo736

8

ersättning från staten. Det kan också vara rimligt att göra speciella
regionalpolitiska insatser i områden där naturskyddsbesluten är särskilt
omfattande - inte minst för att stimulera turismen.

Sammanfattningsvis bör alltså ett säkerställandeprogram för de fjällnära
skogarna ha följande innehåll:

- Utvärdering av vad 1985 års riksdagsbeslut om de fjällnära skogarna reellt
inneburit.

- En naturvårdsgräns bör dras längs fjällkedjan ovanför vilken inget
storskaligt skogsbruk skall förekomma.

- Domänverksmark som skall undantas från skogsbruk bör överföras från
Domänfonden till Naturvårdsfonden utan ersättning.

- Fler urskogar bör skyddas som naturreservat.

- Enskilda skogsägare som drabbas av inskränkningar skall självfallet
kompenseras.

Fjällturismen

Som nämnts finns inom fjällområdet mycket stora förutsättningar för
rekreation och olika former av turism. De skyddsåtgärder vi tidigare förordat
har även syftet att ge människor möjligheter till naturupplevelser. Rätt
utformad kan turismen förenas med kraven på naturskydd. Turismen kan ge
värdefulla tillskott till ortsbefolkningens försörjning och mer än väl kompensera
bortfall av arbeten inom bl.a. skogsbruk. Särskild hänsyn måste tas till
rennäringens intressen. Åtgärder på turismens områden måste ske i samråd
med samerna. För dessa erbjuder turismen också goda möjligheter till
sysselsättning.

En viss utbyggnad av leder och övernattningsstugor behövs för att ta emot
fler turister. Likaså krävs vid flera av de större fjällanläggningarna renoveringar
och utbyggnader. Det är nödvändigt att tillskjuta allmänna medel för
att utbyggnader skall komma till stånd och för att verksamheten skall kunna
drivas vidare enligt den filosofi om låga priser och avsaknad av lyx som hittills
karaktäriserat den. Fjällturism i enkla former måste ses som en del i en social
rekreations- och turistpolitik och bör stödjas.

Tyngre utbyggnader för fjällturism med liftsystem, hotell, stugbyar etc.
bör förläggas till platser som redan nu har sådana anläggningar. Det gäller
bl.a. Riksgränsen, Abisko, Kvikkjokk och Hemavan för att ta några exempel
från de norra fjällområdena. I anslutning till dessa behöver också viss
basverksamhet byggas ut.

Skydd av älvarna

Vattenkraften har gett oss tillgång till avsevärda mängder billig elenergi som
varit av stor betydelse för Sveriges utveckling till en modern industrination.
Men otyglade älvar och fria forsar får inte bara betraktas som terawattreservoarer.
Vi måste också värna och vårda deras artrikedom och skönhetsvärden.
Vi måste ta vara på allt de betyder för naturvård och kulturhistoria. Vi
måste minnas deras betydelse för samer och fritidsfiskare.

Sverige har i dag använt den helt dominerande delen av våra älvar för
kraftproduktion. Därför är det nu både rimligt och nödvändigt att ge

Mot. 1988/89

Jo736

9

bevarandeintressena en helt annan tyngd än tidigare.

Kraftutbyggnad innebära svåra och oåterkalleliga skador på miljön.
Älvsträckor torrläggs. Stora landområden blir överdämda. Strandvegetationen
förstörs. Sällsynta och hotade växtarter försvinner. Djurlivet skadas.
Rennäringen trängs tillbaka ytterligare. Fisket tar skada och tidigare
genetiskt opåverkade fiskstammar kan försvinna. Fornlämningar såsom
gamla fångstplatser förstörs.

Det är då särskilt viktigt att minnas att de fyra huvudälvarna inte kan bytas
ut mot varandra. De är unika. Varje älv har t.ex. speciella vegetationsmiljöer.
Vidare är det bara Kalix och Torne älvar som är helt opåverkade. Trots en
del positiva beslut på senare år bl.a. beträffande Edängeforsen är hoten mot
älvarna inte avvärjda.

En rad värdefulla älvar och älvsträckor är fria för prövning i vattendomstolen
och ingår i den av riksdagsmajoriteten beslutade planen för vattenkraftsutbyggnad.
Det gäller bl.a. Klippen i Ume älv, Emån i Småland, Ammerån
och Hårkan.

Starka krafter inom socialdemokratin arbetar för att en eller flera orörda
huvudälvar skall offras. Industriförbundet driver på för en omfattande
kraftutbyggnad. Boliden har begärt att få göra ett ingrepp i Laisälven som
påverkar Vindelälven.

Förslaget om förstudier i 1985 års energiproposition är också ett av flera
tecken på att regeringen håller dörren öppen för en ytterligare utbyggnad.
Enligt folkpartiets uppfattning bör älvskyddet förstärkas på följande sätt:

- Riksdagen bör uttala att den tidigare beslutade utbyggnadsnivån - 66
TWh - skall vara det slutliga riktvärdet för den svenska vattenkraftsproduktionen.

Det målet skall nås i första hand genom ombyggnader och effektiviseringar.

- Naturresurslagen skall kompletteras så att följande älvar och älvsträckor
skyddas:

- Emån

- Voxnan uppströms Edsbyn

- Hårkan

- Ammerån

- Edänge

- Meåforsen

- Klippen

- Luleälven sträckan mellan Vietas och St Lulevattnet

- De fyra huvudälvarna samt ytterligare några särskilt värdefulla mindre
älvar - bl. a. Byskeälven och Råneälven - bör få ett förstärkt skydd genom
att avsättas som nationalälvar.

De bör därigenom få ett skydd som motsvarar nationalparkerna. De
juridiska och administrativa formerna för en sådan avsättning bör snarast
utredas.

- Hårdare regler vid prövning av minikraftverken

I en särskild motion utvecklas folkpartiets syn på älvskyddet ytterligare.

Mot. 1988/89

Jo736

10

Skydd av våtmarkerna

I landet finns 6-7 milj. ha våtmarker av skilda slag, som inte ger någon
produktiv avkastning för jord- och skogsbruket. Dessa områden är ekologiskt
sett av utomordentligt stor betydelse. De spelar stor roll för vattenbalansen.
Deras naturvårdsbetydelse ökar i takt med den ökande intensiteten i
skogs- och jordbruket. De utgör refugier, dvs ostörda områden för djur och
växter, särskilt sådana arter som trängs tillbaka i det moderna produktionslandskapet.
Våtmarkerna bidrar också i hög grad till omväxlingen i
landskapet.

Våtmarkerna kan genom nya tekniska landvinningar numera utnyttjas i
betydligt större utsträckning än man kunde tänka sig för 10-20 år sedan. De
är därför intressanta för ett expanderande skogsbruk. Våtmarkerna är
emellertid också av intresse för energiförsörjningen. Många av dem innehåller
stora mängder torv, som kan brytas och utnyttjas som bränsle. De är
också intressanta för s.k. energiskogsodling.

De samlade intressen och anspråk som redovisats eller kan räknas fram är
väsentligt större än den totala areal av våtmarker, som finns att tillgå. Därför
måste en planering av deras utnyttjande och skydd komma till stånd.

- I den fysiska planeringen måste på alla nivåer våtmarkerna ägnas ett
avsevärt större intresse än hittills.

Beslutsunderlaget måste förbättras genom en planmässig satsning på
forskning och på rikstäckande inventeringar. Naturvårdens synpunkter
måste komma in redan i planeringsarbetets begynnelseskeden.

Inventeringar av olika våtmarkers värde för naturvården har utförts och
pågår också för närvarande i bl.a. naturvårdsverkets regi. Det har framgått
att nästan alla våtmarker skadats.

Dessa inventeringar som har pågått i många år har ännu ej kunnat fullföljas
för hela landet. Inte minst mot bakgrund av pågående utdikningar, planerade
torvtäkter m.m. är det oundgängligen nödvändigt att dessa inventeringar kan
slutföras.

- Snara skyddsåtgärder måste vidtas för många särskilt skyddsvärda
områden, framför allt reservatsbildning.

I Sjaunja har tillstånd givits för prospektering av mineral. Genom
anslutningen till Ramsar-konventionen, som utpekar Sjaunja som en våtmark
av särskild betydelse har Sverige förbundit sig att skydda våtmarker.
Vid en snar omvandling till nationalpark kan en exploatering av Sjaunja
avföras från dagordningen.

- De nya möjligheterna att med naturvårdslagens hjälp begränsa skogsdikningen
måste utnyttjas bättre.

1986 ändrades naturvårdslagen så att dikning skall kräva tillstånd av
länsstyrelsen. (Skyddsdikning undantogs dock.) Det var en viktig åtgärd som
skulle förstärka möjligheterna att skydda värdefulla våtmarker. Hittills har
dock nästan alla ansökningar om tillstånd bifallits. Det är angeläget att
länsstyrelserna utnyttjar de möjligheter som riksdagen med lagändringen
öppnat.

Mot. 1988/89

Jo736

11

Naturvård i jordbruket

Det traditionella odlingslandskapet har utomordentliga värden: kulturhistoriska,
biologiska och estetiska. Det handlar om hagar och ängar, om skog och
om landskapets växlingsrikedom.

Odlingslandskapet försvinner snabbt till följd av bl.a. kraven på rationell
jordbruksproduktion. Många lantbrukare satsar ideellt på att bevara
landskapet men detta räcker inte för att bevara ens ett urval av sådana
områden. Hoten mot detta landskap har ökat starkt genom att nedläggning
av ytterligare jordbruksmark blivit aktuell. Till områden i riskzonen hör
märgelgravarna i Skåne - en för detta landskap karakteristisk del av
odlingslandskapet.

Även det moderna jordbrukslandskapet har stor betydelse för landskapsbild
och miljö. Många inom jordbruket har en genuin känsla för naturvård.
Men modernt jordbruk innebär också en rad naturvårdsproblem: monokulturer,
genom ogräsbekämpning, dikning av smärre återstående våtmarker
och märgelgravar samt borttagande av åkerholmar. Syftet är att effektivisera
jordbruket. De långsiktiga ekologiska konsekvenserna av detta är dock inte
klarlagda. Det finns inslag i dagens rationella jordbruksdrift som innebär hot
också mot jordbrukets långsiktiga effektivitet.

Det är hög tid att miljö- och naturvården ges större vikt inom ramen för
jordbrukspolitiken. Det räcker inte att i allmänna ordalag markera att
miljöfrågorna skall beaktas.

Våtmarker har dikats ut för att erhålla odlingsbar jord. Genom ändrad
dränering och bortodling av mullager har vissa sådana områden blivit
olämpliga för jordbruksändamål. Det finns skäl att återföra delar av dessa
områden till vad de ursprungligen varit, nämligen våtmarker.

- De traditionella målen för jordbrukspolitiken bör därför kompletteras
med ett uthållighets- och miljömål med samma tyngd som dessa.

De miljömässiga aspekterna skulle då få väsentligt större tyngd t.ex. i
utrednings- och förhandlingssammanhang.

- Vi vill understryka vikten av att lagstiftningen ges stringenta former.
Lagregler har införts om naturvårdshänsyn inom jordbruket. Det är bra.

Det kan samtidigt noteras att de många mindre jordbruken har positiva
effekter för naturvården, t.ex. genom att de håller landskapet öppet och
vårdar skogen.

Erfarenheterna från skogsbruket, där det finns entydiga bestämmelser i
skogsvårdslagen, visar att det inte räcker med portalparagrafer. De måste
följas av klara regler också i tillämpningsföreskrifter.

- Införande av en arealersättning skulle bättre premiera landskapsvård och
i mindre grad främja ett överintensivt jordbruk jämfört med dagens
system.

- Statligt stöd till rationalisering inom jordbruket bör inte utgå till sådana
åtgärder som strider mot starka naturvårdsintressen.

- Anslaget för naturvård i odlingslandskapet bör höjas så att möjligheterna
att skydda värdefulla hagar och andra delar av odlingslandskapet ökar.

Odlingslandskapet behandlas ytterligare i en särskild motion.

Mot. 1988/89

Jo736

12

Naturvård i skogsbruket

Skogen ger råvaror. Skogen ger sysselsättning. Skogen ger exportinkomster
som stärker vår bytesbalans.

Men för de allra flesta svenskar är skogen mycket mer än ett virkesförråd,
en högrest tall mycket mer än en potentiell timmerstock.

Skogen är också svamp- och bärställen. Den är en plats för naturupplevelser,
vandring och vila. Den kan vara hemvist för älgar och ormbunkar men
också för sällsynta mossor och utrotningshotade hackspettar.

Skogsbruket skall bedrivas rationellt men det måste ta hänsyn till att
skogen fyller många funktioner både för naturen och för oss människor.

Sådana hänsyn kan innebära att de mest radikala metoderna inte används i
områden med särskilda natur- eller friluftsvärden, att hyggenas storlek
begränsas, att man låter bli att avverka i vissa känsliga områden och att
ursprungliga skogstyper bevaras. Det är också angeläget att införande av nya
starkt markomvandlande brukningsmetoder föregås av grundliga miljökonsekvensanalyser.

Samma krav på noggranna miljökonsekvensanalyser måste ställas vid
införande av främmande trädslag i Sverige. Restriktiviteten bör vara stor och
tillräckliga skyddszoner till nationalparker och naturreservat säkerställas.

Skogspolitiken måste förändras så att den bättre anpassas till naturvårdens
intressen.

- Målet bör vara att 1% av den produktiva skogsmarken nedanför de
fjällnära barrskogarna på sikt undantas från vanligt skogsbruk.

Syftet skall vara att bevara både ovanliga skogstyper, främst urskogar och
urskogsliknande områden, och representativa naturtyper dvs olika kulturpåverkade
skogar.

- Samtliga kända urskogar och urskogsliknande områden i södra Sverige
bör ges ett tillfälligt skydd i avvaktan på ett ambitiöst bevarandeprogram.

Dessa skogar utgör hela och relativt opåverkade ekosystem som är hemvist
för många hotade arter. De har också stor betydelse som referenser för
skoglig forskning. Trycket mot urskogarna är hårt samtidigt som resurserna
för att bilda naturreservat är helt otillräckliga. Med nuvarande takt i
bevarandebesluten kommer ett stort antal av våra få kvarvarande urskogar
att gå förlorade.

- Ersättningsbestämmelserna i naturvårdslagen måste ändras.

Ersättning till markägare skall utgå om ett naturskyddsbeslut innebär

avsevärt intrång i pågående markanvändning. Före 1 juli 1987 gällde att detta
intrång skall bedömas i förhållande till den ekonomiska enheten eller
brukningsenheten. Men i och med uppgörelsen mellan socialdemokraterna
och centern om den nya plan- och bygglagen ändrades denna regel. Nu skall
intrånget bedömas i förhållande till "berörd del".

Det innebär att relativt små krav på naturvårdshänsyn vid en skogsavverkning
kan bedömas vara stora eftersom de skall jämföras med det berörda
området.

Dessa regler krymper möjligheterna att ställa krav på naturvårdshänsyn i
skogsbruket med stöd av skogsvårdslagens § 21. Det är fråga om hänsyn av

Mot. 1988/89

Jo736

13

marginell ekonomisk betydelse, vars främsta syfte är att bibehålla den
biologiska mångfald som hotas av de moderna brukningsmetoderna och är en
förutsättning för att på sikt bibehålla den biologiska produktionsförmågan.

Naturvårdsverket framhåller också i sin skrivelse om naturvårdslagen att
en drastisk försämring har skett för naturvården i och med de nya
ersättningsbestämmelserna och att en stor osäkerhet beträffande rättsläget
har inträtt.

Riksdagen bör därför av regeringen begära förslag till ändrade ersättningsbestämmelser
i naturvårdslagen så att rätten till ersättning i fortsättningen
relateras till brukningsenheten i stället för till berörd del.

- Statligt stöd bör inte utgå till skogsvårdsinsatser som skadar väsentliga
naturvårdsintressen.

Det gäller t.ex. vissa skogsbilvägar och stöd till avverkning av s.k.
skräpskogar (5:3-bidraget). 5:3-bidraget har lett till att värdefulla hagmarker
liksom en del skyddsvärda skogar av särskild betydelse för olika fågelarter
har förstörts. 5:3-bidraget bör avskaffas och ersättas med ett stöd som helt
inriktar sig på glesa barrskogar och andra områden utan större värde för
naturvården.

- Skogsvårdslagen bör ändras så att från naturvårdssynpunkt värdefulla
lövskogar och blandskogar (som inte uppfyller ädellövskogskriteriema)
skall undantas från dagens krav på avverkning och barrskogsplantering.

Reglerna måste också utformas så att en skogsägare som vill ta större
naturvårdshänsyn än lagen kräver skall ha möjlighet att göra det. Enligt
folkpartiets mening bör hela skogsvårdslagen ses över i syfte att avskaffa en
rad tvångsinslag, genomföra förenklingar och förstärka naturvårdens ställning.

- Övervakningen av hur skogsvårdslagens hänsynsregler efterlevs måste
förbättras.

En undersökning har visat att det inte tas några naturvårdshänsyn alls på
omkring 1/3 av hyggena. Det är därför angeläget att skärpa skogsvårdsorganisationens
och länsstyrelsernas bevakning av hur reglerna följs.

Skydd av växt- och djurliv

En viktig uppgift för naturvården är att slå vakt om floran och faunan. Våra
inhemska växt- och djurarter representerar stora värden både i sig och som
delar av ekosystem. Att de bevaras i sin naturliga miljö är ett grundläggande
naturvårdskrav. Flora- och faunavården utgör dock en starkt försummad del
av naturvåren. Flera hundra växt- och djurarter hotas av utrotning. I de flesta
fall är huvudorsaken miljöförändringar, oftast till följd av det moderna jordoch
skogsbruket.

Flora- och faunavårdsarbetet måste ges en ökad tyngd. Det måste bedrivas
längs flera linjer. Lämpliga instrument finns delvis, men de måste användas i
större utsträckning och på ett mer målmedvetet sätt. Av grundläggande
betydelse är att bibehålla eller återskapa lämpliga miljöer för de aktuella
arterna. Särskilt värdefulla miljöer måste avsättas som naturreservat. Vidare
bör lagstiftningen ändras så att kritiska områden för hotade arter ges ett
automatiskt skydd liknande det som finns i USA. Detta är dock inte

Mot. 1988/89

Jo736

14

tillräckligt, utan därutöver krävs allmänt ökad hänsyn till växt- och djurlivet
från jord- och skogsbrukets sida.

Det anslag för flora- och faunavård, som folkpartiet länge arbetat för och
som nu införts, är ett steg i rätt riktning. Det är anmärkningsvärt att
regeringen bara föreslår en obetydlig höjning. Anslaget bör höjas till 5 milj.
kr. i enlighet med vad naturvårdsverket har begärt. Men det krävs ytterligare
åtgärder.

Den viktigaste åtgärden för skydd av sällsynta eller hotade arter är att
säkerställa deras livsmiljöer, deras biotoper. Många gånger innebär detta ett
avsevärt försvårande av pågående markanvändning vilket medför att markägaren
är ersättningsberättigad. Enda möjligheten är då att tillgripa något av
naturvårdslagens (NVL) skyddsinstitut, främst naturreservat.

Men i regel krävs stora samverkande naturvärden för att naturreservat
skall komma i fråga. Därtill kommer att det är mycket svårt att med
naturvårdslagens hjälp tillfälligt skydda en lokal som endast under några år är
häckningslokal för en hotad art.

Då inte naturreservat eller nationalpark kan bli aktuella återstår för
länsstyrelsen bl.a. hänsynsreglerna i skogsvårdslagens (SVL) § 21. Många
arter är dock sällsynta eller hotade just därför att de har svårt att samexistera
med dagens skogs- och jordbruk.

Man kan därför hävda att det föreligger ett gap mellan å ena sidan
naturvårdslagens skyddsinstitut och å andra sidan de möjligheter till
biotopskydd som ges i NVL och SVL. Detta gap blir ännu större med de nya
ersättningsregler som nu har införts i NVL. Detta är mycket allvarligt för de
hotade arterna.

Så kräver t.ex. ett havsörnsbo 10-12 ha skyddad skog och ett revir för den
akut utrotningshotade vitryggiga hackspetten 50-100 ha, där samtliga lövträd
lämnas vid alla skogsbruksåtgärder. För att skydda alla våra mest hotade
djur- och växtarter skulle vi behöva något tusental skyddade småområden.

- Luckan mellan skogsvårdslagens hänsynsregler och naturvårdslagen bör
tätas.

Möjligheterna att bilda mindre reservat bör utökas. Ett särskilt bidrag till
markägare som vill ta mer långtgående naturvårdshänsyn i skogsbruket än
lagen kräver bör vidare införas dvs. ett slags skogsbrukets NOLA-bidrag.

- Växtarter som hotas av blomplockning måste skyddas genom fridlysning
enligt naturvårdslagen.

- På samma sätt måste djurarter som hotas av förföljelse, insamling e d
fridlysas enligt jaktlagstiftningen eller naturvårdslagen.

- Till skydd för djurarter som hotas av störning (främst fåglar och sälar)
måste djurskyddsområden komma till stånd enligt naturvårdslagen och
reglering av småbåtstrafik med stöd av sjötrafikförordningen.

Vidare krävs ökad forskning samt fortlöpande inventering och kartläggning
av åtskilliga växt- och djurarter liksom i många fall aktiva insatser för
djurlivet i form av utfodring, bevakning av bon, uppfödning och återinplantering
m.m.

- En permanent databank för utrotningshotade växt- och djurarter bör
inrättas och ett handlingsprogram för bevarande av genetiska resurser
utarbetas.

Mot.

Jo736

Mark för naturvård

Behoven av ytterligare insatser för att skydda orörd natur är mycket stora.
Det är nästan enbart områden av riksintresse som kan komma i fråga för
reservatsbildning. Bara de skyddsbehov som urskogsinventeringen föranleder
beräknas till 500 milj. kr. Vidare har det blivit relativt sett dyrare att
skydda skogsmark. Även de nya ersättningsreglerna som tidigare behandlats
kommer enligt SNV att leda till höjda kostnader.

Resurserna för reservatsbildning har under flera år legat på en alltför låg
nivå. Det innebär att skyddsvärd natur som vi aldrig kan få tillbaka varje år
gått till spillo pga statsmakternas svaga intresse för naturvård.

Folkpartiet har ett flertal år begärt en kraftig förstärkning av anslagen.
Regeringen har i årets budgetproposition tillmötesgått våra önskemål om
höjning av anslaget för mark för naturvård.

Behoven är emellertid så eftersatta att också de framställningar om
förhöjda anslag för flora- och faunavård som naturvårdsverket gjort borde ha
bifallits. Dessutom kvarstår behov för underhåll av nationalparker och
naturreservat. Folkpartiet redovisar i en särskild motion de anslagsförstärkningar
som erfordras.

- Statlig mark av stort naturvårdsvärde bör utan vederlag kunna överföras
till naturvårdsfonden.

- Resurserna för underhåll av nationalparker och naturreservat behöver
förstärkas.

- Möjligheter bör öppnas att utnyttja avbetalningssystem för reservat på
privat mark. Det är inte rimligt att under några år - då inventeringar är
färdiga - finansiera hela bevarandeprogram.

- Domänverksmark bör kunna erbjudas enskilda som ersättning för mark
som görs till reservat. I detta syfte bör varje år mark motsvarande ett
värde av 15 milj. kr. överföras från domänfonden till naturvårdsfonden i
syfte att underlätta bildandet av naturreservat på privat mark.

Naturskydd av marina områden

Inom vissa områden, främst Öresund och kring Gotska Sandön, är sandsugning
ett hot mot den marina miljön. Ytterligare marina reservat o.dyl. måste
inrättas. Det gäller t.ex. vattnen kring Gotska Sandöns nationalpark. Vidare
behöver flera områden skyddas i Stockholms skärgård och på västkusten
(inkl grunda vikar av stort biologiskt värde). Syftet är att skydda havsmiljön i
dess helhet (inkl fauna och flora) mot bl.a. direkta ingrepp och att skapa en
fristad för känsliga arter.

Den allvarliga situationen för sälstammarna i Östersjön kräver en rad
kraftfulla åtgärder. Folkpartiet föreslår i andra motioner insatser för att
minska giftutsläpp av olika slag. För att återskapa en livskraftig sälstam är det
dessutom av allt att döma nödvändigt att hjälpa upp den naturliga föryngringen
med uppfödning och utsättning av jämförelsevis giftfria sälungar.

Tumlaren, som ännu på 1950-talet kunde ses ända upp i Stockholms
skärgård, är nu helt försvunnen från Östersjön och är även sällsynt på
västkusten. Orsakerna till dess snabba försvinnande är inte klarlagda. Det är
angeläget att dessa klarläggs och möjligheterna att vända utvecklingen
studeras.

Mot. 1988/89

Jo736

16

De genetiska resurserna är en mycket viktig naturtillgång, som inte får
reduceras eller förslösas. Även den genetiska variationen inom arterna måste
bevaras. Lokala raser av t.ex. fisk har ofta utvecklat en långtgående
anpassning till sin miljö. Flera arter, t.ex. lax och laxöring, har redan
drabbats av en genetisk utarmning som en följd av bl.a. vattenkraftsutbyggnaden.
Utplantering bör därför endast ske med s.k. älveget material. För att
förhindra fortsatt utarmning av i första hand fiskbestånden, krävs ökade
insatser från berörda myndigheter, bl.a. genom att underlätta upprättande
av genbanker.

Miljövårdsenheterna

Huvuddelen av ansvaret för inventeringsarbetet och tillsynen för urskogar,
våtmarker, skydd av växt- och djurliv m.m. åvilar länsstyrelsernas miljövårdsenheter.
Miljövårdsenheterna har länge haft mycket begränsade resurser.
De förstärkningar som föreslås i statsbudgeten gäller nästan uteslutande
den s.k. blå naturvården. Förstärkning av de delar av miljövårdsenheterna
som handlägger de s.k. gröna naturvårdsfrågorna är också angelägen.
Folkpartiet anser att anslaget till länsstyrelsernas miljövårdsenheter för den
gröna naturvården bör höjas betydligt mer än regeringen föreslagit.

Internationella frågor

I denna motion redovisas huvudsakligen frågor som gäller naturvården inom
vårt lands gränser. Hoten mot naturen är dock liksom många andra
miljöfrågor globala. Det gäller t.ex. pågående skovling av regnskogar,
ökenspridning, skogsdöd i Östeuropa och överexploatering av havsmiljöer.
Folkpartiet har länge arbetat för att ett särskilt anslag för miljöbistånd skall
återinföras. I årets budget har regeringen följt vårt förslag. I folkpartiets
biståndsmotion framhålls bl.a. det angelägna i att detta anslag också kan
användas för naturvårdande och artbevarande insatser i u-länderna.

Antarktis spelar en avgörande roll i jordens ekologiska system. Dess miljö
är mycket känslig och utgör det enda större område på jorden som inte utsatts
för mänskliga ingrepp i någon större utsträckning. Förhandlingar pågår bl.a.
om mineralutvinning på kontinenten. En exploatering skulle kunna få
oanade konsekvenser. Sverige bör därför ta initiativ för att få Antarktis
förklarat som internationell nationalpark, öppen för alla länder för fredlig
samverkan och fri forskning utan kommersiell exploatering.

I en särskild motion behandlas de anslagsförstärkningar som här refererats.

Hemställan

Med hänvisning till ovanstående hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om översynen av naturvårdslagen,

2. att riksdagen hos regeringen begär en plan för skydd av
fjällvärlden,

[att riksdagen beslutar om sådan ändring i lagen om hushållning
med naturresurser m.m. att mineralutvinning inte skall kunna komma

Mot. 1988/89

Jo736

17

till stånd i områden som åtnjuter särskilt skydd mot Mot. 1988/89
exploateringsföretag,1] Jo736

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om inrättande av en
nationalpark i Sjaunjaområdet,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om inrättande av en
nationalpark i Taavavuomaområdet,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om inrättande av en
nationalpark i Rogenområdet,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om Stora Sjöfallets nationalpark,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om utvärdering av 1985 års beslut om de fjällnära
skogarna,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett förstärkt skydd för värdefulla fjällnära
barrskogar bl.a. innebärande inrättande av en naturvårdsgräns för
storskaligt skogsbruk,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skydd av våtmarkerna,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ett uthållighets- och miljömål i jordbrukspolitiken
med samma tyngd som övriga mål,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om grundliga miljökonsekvensanalyser vid införande
av nya starkt omvandlande brukningsmetoder och främmande
trädslag,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att 1% av den produktiva skogsmarken nedanför
de fjällnära barrskogarna skall undantas från vanligt skogsbruk,

13. att riksdagen hos regeringen begär att ett program för bevarande
av återstående urskogar och urskogsliknande områden snarast utarbetas
och genomförs samt att i avvaktan härpå avverkning av sådana
skogar i södra och mellersta Sverige inte tillåts,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ändrade ersättningsregler i naturvårdslagen,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om bättre övervakning av hur skogsvårdslagens
hänsynsregler efterlevs,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om luckan mellan skogsvårdslagens hänsynsregler
och naturvårdslagen,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om insatser för flora- och faunavård,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om principer för finansiering av mark för naturvård,

19. att riksdagen beslutar att mark motsvarande ett värde av 15 milj.
kr. årligen skall överföras från Domänfonden till Naturvårdsfonden i

syfte att underlätta bildandet av naturreservat på privat mark, 18

20. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ytterligare marina
reservat i enlighet med vad som anförts i motionen,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av förstärkta resurser för handläggningen
av de s.k. gröna naturvårdsfrågoma,1]

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om svenska initiativ för att få Antarktis förklarat
som internationell nationalpark.

Stockholm den 18 januari 1989

Bengt Westerberg (fp)

Ingemar Eliasson (fp)

Karin Ahrland (fp)

Charlotte Branting (fp)

Sigge Godin (fp)

Ingela Mårtensson (fp)

Jan-Erik Wikström (fp)

Kerstin Ekman (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Birgit Friggebo (fp)

Elver Jonsson (fp)

Anne Wibble (fp)

Lars Ernestam (fp)

Mot. 1988/89

Jo736

11988/89: Bo304