Naturvårdsavtal i skogsbruket

Motion 1994/95:Jo652 av Arne Kjörnsberg m.fl. (s)

Bakgrund

Möjligheterna att använda ekonomiska styrmedel i
naturvårdsarbetet i form av frivilliga civilrättsliga avtal
beslutades i riksdagen i samband med behandlingen av den
skogspolitiska propositionen 1992/93:26.

Skogsvårdssstyrelserna (SVS) har under 1994 använt detta
instrument som en viktig del i förverkligandet av den nya
skogspolitiken med jämställda mål mellan produktion och
miljö. Det finns ett flertal naturtyper med hotade arter och
höga naturvärden, där reglerna om naturreservat och
biotopskydd är betydligt svårare att tillämpa. SVS har under
året skrivit relativt många naturvårdsavtal i områden med
sådana naturvärden.

Erfarenheter

Erfarenheterna från detta nya skogspolitiska instrument är
mycket positiva. Frivilligheten i avtalstecknandet och
möjligheten att i vissa delar styra avtalstexten med
utgångspunkt från markägarens intressen är de viktigaste
orsakerna bakom markägarnas positiva inställning.
Avtalstiderna på 50 år och möjligheten till ett snabbt
förfarande samt de påtagliga naturvårdsvinsterna utgör
grunden för naturvårdens positiva inställning.
Naturvårdsavtalen blir också ett sätt att förverkliga
sektorsansvaret i den nya skogspolitiken.

Den ekonomiska ersättningen har utbetalats som en
stimulans till en god insats och inte som en fullständig
intrångsersättning. Därmed blir denna metod att genomföra
ett naturskydd ekonomiskt fördelaktig.

Skogen är en naturresurs där man med nödvändighet måste
planera med långa tidshorisonter. Detta gäller inte bara i
samband med skogsskötseln utan också i naturvårdsfrågor.
Naturvårdsavtalen har därför tecknats på 50 år, vilket utgör
en nödvändig avtalstid när det gäller att bevara eller skapa
naturvärden och en lämplig tid för att återspegla de
jämställda målen. Kortare avtalstider bedöms dessutom leda
till minskat förtroende för instrumentet, dyrare naturvård för
samhället och en svår pedagogisk situation för SVS.

Nödvändiga förändringar

De juridiska aspekterna har tolkats och förtydligats under
året och den nuvarande bedömningen från SVS jurister är att
naturvårdsavtalens möjlighet att gälla mot en ny markägare
är osäker bland annat beroende på huruvida
naturvårdsavtalen går att betrakta som nyttjanderättsavtal
eller inte. Denna osäkerhet har lett till att flera SVS helt slutat
med att skriva naturvårdsavtal. Utan denna möjlighet till
långsiktighet kommer också förtroendet för detta instrument
att påverkas negativt.

För att utveckla och utnyttja denna avtalsform för att säkra
naturvärden är det därför nödvändigt att snarast åtgärda de
juridiska oklarheterna. Ett sätt kan vara ett tillägg i
Jordabalken enligt samma princip som nyttjanderättsavtal
redan har.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en lagreglering i syfte att binda ett
civilrättsligt naturvårdsavtal till fastigheten.

Stockholm den 25 januari 1995

Arne Kjörnsberg (s)

Rune Evensson (s)

Sonja Fransson (s)

Ingvar Johnsson (s)

Britt Bohlin (s)

Nils-Erik Söderqvist (s)