Nödvärnsrätten

Motion 1989/90:Ju610 av Bengt Harding Olson (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:Ju610

av Bengt Harding Olson (fp)
Nödvärnsrätten

Brottsligheten mot enskilda människor ökar i vårt samhälle och särskilt
oroande är utvecklingen av våldsbrotten. Samhällets skydd är otillräckligt
och måste självklart förstärkas på lämpligt sätt. Men oavsett alla sådana förbättringar
nödgas man konstatera att just vid det akuta våldsangreppet finns
det ofta inte någon representant för den offentliga ordningsmakten närvarande.
Den enda tillgängliga skyddsmöjligheten blir då ytterst det privata
handgripliga försvaret.

Gällande rätt

Lagstiftaren har i gällande rätt även förutsett denna situation. Reglerna om
nödvärn ger den enskilde rätt att försvara sig vid angrepp. Dessutom tillerkännes
varje medborgare rätt att komma en medmänniska till hjälp i en sådan
utsatt situation. Dessa rättigheter får betraktas som vittgående och nödvärnsrätten
behöver nog inte utvidgas. En utökning av nödvärnsrätten skulle
kunna leda till att enskilda personer, kanske även medborgargarden, helt
skulle ta lagen i egna händer och därmed åstadkomma en våldsupptrappning
i samhället.

Problematiken

Problematiken i nödvärnsrätten är i stället följande. De aktuella lagreglerna
24 kap. 1 och 5 §§ i Brottsbalken är inte tillräckligt klargörande. Det förefaller
som om lagstiftaren inte lyckats tydliggöra sina intentioner i lagtexten.
Särskilt gäller det rätten för alla medborgare att hjälpa en medmänniska som
hamnat i ett nödvärnsläge samt möjligheten till straffrihet även vid överskridande
av nödvärnsrätten. Sådan oklarhet skapar alltid svårigheter för rättstillämpningen.
Rättspraxis i underrätterna har också varit ojämn och det påtalades
redan 1982 av Sveriges Advokatsamfund. Denna bedömning gäller
även för dagens situation och några avgöranden av högsta domstolen har inte
heller refererats efter 1980. Bristerna i rättstillämpningen har numera även
vidimerats av profesor Per-Edwin Wallén. Dessutom har problematiken ingående
analyserats i ett juridiskt examensarbete av jur. kand. Anna Olson
och Ann-Christine Halén vid universitetet i Lund.

Mot denna bakgrund är nödvärnsrätten i starkt behov av förtydligande på
åtminstone följande sju punkter.

1. Nöd värnssituationen

Den rättsliga regleringen bör inledningsvis uttryckligen fastslå att en gärning
sorn någon företar i nödvärn icke skall medföra straffansvar. Härefter måste
förutsättningarna för ansvarsfrihet närmare angivas i lagen. Så sker tydligast
genom att nödvärn beskrives som vissa bestämda handlingssätt i linje med
nu gällande regel och inte som allmänna situationer som föreslås av fängelsestraffkommittén
(SOU 1988:7). Däremot bör ordet söker i gällande regel
ersättas med ett mer neutralt uttryck som inte kräver särskilt avsikt hos
den angripne.

Vidare bör övervägas om nödvärnsrätt bör föreligga vid psykiska angrepp.

Härutöver krävs en viss proportionalitet mellan nödvärnshandlingen samt
angreppets beskaffenhet och det angripnas betydelse. Men man bör här
också uttryckligen angiva att hänsyn kan tas till angriparens individuella
egenskaper och psykiska status. Däremot bör inte användas luddiga rekvisit
som omständigheterna i övrigt.

Nödvärnshandlingar som icke är uppenbart oförsvariga är nu straffria och
bör vara det även i framtiden.

2. Nödvärnsöverskridande

I vissa fall skall straffrihet inträda trots överskridande av nödvärnsrätten,
nämligen om man "svårligen kunde besinna sig. Här behövs uppenbarligen
en precisering av lagen, som nu är både svårbegriplig för allmänheten och
svårtillämpad för domstolarna.

Det aktuella rekvisitet gäller alltså kravet på den angripnes självbehärskning
i nödvärnssituationen. Här kan tillämpas en subjektiv eller en objektiv
metod. Lagstiftaren torde nöja sig med att den angripne inte kunnat behärska
sig utifrån sin subjektiva bedömning. Rättspraxis och rättsdoktrin synes
därutöver mer objektivt kräva att även en genomsnittlig person skulle
handlat på motsvarande sätt. En sådan diskrepans är naturligtvis oacceptabel.

Den rimliga ståndpunkten är att kravet på självbehärskning skall relateras
till den angripnes personliga egenskaper och bedömning. Straffrihet skall
alltså inträda för den angripne personen om han svårligen kunnat besinna sig
även om en annan person i motsvarande situation inte skulle ha överskridit
nödvärnsrätten. Undantag kan behöva göras vid uppenbart onormal obehärskning.

3. Bevisregel

En kärnfråga i lagregleringen gäller bevisbördan för nödvärnssituationen,
alltså om den angripne skall vara skyldig att bevisa förekomsten av en nödvärnssituation
eller om åklagaren skall bevisa avsaknaden därav.

Lagen anvisar ingen lösning. Enligt förarbetena skall en nödvärnsinvändning
tas för god så länge den inte vederlagts. I rättspraxis synes man tillämpa
en fördelad bevisbörda så att viss börda läggs på den angripne innan bördan
övergår på åklagaren. Men det är oklart på vilken punkt bevisbördan skall
övergå.

Förslagsvis borde en bevisregel innebära krav på att den angripne gör in

Mot. 1989/90
Ju610

6

vändning om nödvärn som inte är osannolik varefter åklagaren är skyldig att
bevisa att nödvärn inte förelegat. En sådan regel bör införas i lagen. Härigenom
torde uppnås en rimlig balans mellan den angripne och åklagaren i rättsprocessen.
Resultatet bör bli att osanna fall bortsorteras utan att man missar
de sanna fallen.

4. Villfarelse

Ansvarsfrihet eller strafflindring skall kunna inträda även i de fall då den
angripne på rimliga grunder trodde att han var i en nödvärnssituation. På
denna punkt bör lagen förtydligas så att det klart framgår att sådan villfarelse
accepteras - oavsett om gärningen ligger inom eller utom nödvärnsrätten. Så
bör ske genom en fristående generell regel.

5. Nödvärnshjälp

Vidare bör i lagen införas ett särskilt stadgande som uttryckligen och otvetydigt
tillerkänner envar som kommer annan person till hjälp i en nödvärnssituation
rätt till nödvärn och då i samma omfattning som om hjälparen själv
angripits. Detta skulle säkerligen stimulera benägenhet att hjälpa en angripen
medmänniska. Det kunde få brottsförebyggande effekt på bl.a. gatuvåldet
om allmänheten kände till att det är tillåtet att hjälpa en medmänniska i
fara och då våga göra detta i trygg förvissning om att äga lagens odiskutabla
stöd. Det vore ju naturligt om i vart fall okynnesvåldsverkaren avhåller sig
från angrepp om han kan förvänta sig - förutom kraftfullt försvar från den
angripne - resolut hjälp från allmänheten. För övrigt är rätten till nödvärnshjälp
inte bara en rättslig fråga utan kanske ännu mer en mänsklig fråga om
att våga bry sig om en medmänniska i nöd.

6. Skadeståndsfrihet

Den straffrättsliga ansvarsfriheten vid nödvärn och nödvärnsöverskridande
regleras i Brottsbalken. För friheten från skadeståndsansvar i dessa fall saknas
däremot uttryckliga regler. Därför föreslås att det i skadeståndslagen direkt
införes att skadeståndsskyldighet ej skall föreligga vid nödvärn och ej
heller vid nödvärnsöverskridande om straffrihet föreligger.

7. Viss lagkonflikt

I nödvärnsfallen kan skadeersättning erhållas - förutom som skadestånd och
försäkringsersättning - av brottsskadenämnden enligt brottsskadelagen eller
av länsstyrelsen enligt särskild förordning (1988:842). Dessa båda författningar
täcker till synes i vart fall delvis samma tillämpningsområde. Men turordningen
mellan författningarna är oreglerad och oenighet föreligger mellan
de tillämpande myndigheterna. Därför bör den inbördes tillämpningsordningen
mellan författningarna uttryckligen regleras.

Informationsfrågan

Det är viktigt att allmänheten känner till vilken rätt till självförsvar som nödvärnsreglerna
ger. Bristande kunskap härom kan leda till oönskade effek

Mot. 1989/90
JuölO

7

ter - å ena sidan medföra en omotiverad underlåtenhet att ingripa mot
brottsliga angrepp, å andra sidan leda till ett ökat våld genom att vapen och
andra tillhyggen används i oträngt läge. Många medborgare saknar erforderliga
kunskaper om sina rättigheter att ingripa och om dessa rättigheters gränser.
Bristande kunskap avhjälps bl.a. genom lämpliga informationsåtgärder.
Hittills har informationen varit i det närmaste obefintlig. I samband med lagändring
bör det vara en självklarhet att göra en effektiv informationsinsats.

Nödvärnsrätt på allas ansvar

Ett förtydligande av nödvärnsrätten är ett angeläget behov. En sådan lagändring
är förknippad med många fördelar. Det handlar då inte bara om att
försvara sig mot brott utan också om att bidraga till att minska våldsbenägenheten.
Detta bör ligga i allas intresse. I ett rättssamhälle bygger nödvärnsrätten
på allas ansvar.

Skyndsam reform

Nödvärnsrätten har varit aktuell under många år i samhällsdebatten. Dessutom
har en statlig utredning Fängelsestraffkommittén - efter tilläggsdirektiv
den 9 juni 1983 - i februari 1988 avlämnat ett betänkande om bl.a. nödvärnsrätt.
Kommittén har därvid föreslagit en omredigering av lagtexten för
att åstadkomma ett förtydligande av nödvärnsrätten. Emellertid är lagstiftningsfrågan
sedan dess föremål för regeringens ställningstagande. Detta är
en orimligt lång handläggningstid. Ärendet får inte längre förhalas utan bör
nu skyndsamt föranleda förslag till riksdagen.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till förtydligande av
hela nödvärnsrätten i enlighet med vad i motionen anförts,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att lagförslag
bör avges med skyndsamhet.

Stockholm den 17 januari 1990

Bengt Harding Olson (fp)

Mot. 1989/90
Ju610

gotab 99472, Stockholm 1990

8