Nolltaxa på Öresundsbron

Motion 2003/04:T447 av Ulf Nilsson m.fl. (fp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda de samhällsekonomiska fördelarna med nolltaxa respektive halverade avgifter på Öresundsbron.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda möjligheterna till skattefinansiering av Öresundsbron.

Motivering

Öresundsbron har blivit en besvikelse för dem som hoppats på ökat utbyte mellan Sverige och Danmark. På grund av de höga broavgifterna ger biltrafiken mycket lägre inkomster än förväntat och finansieringen av bron hotar att spricka. Försöken med blygsamt sänkta avgifter under olika perioder har visat att en avgiftssänkning kan vara ekonomiskt försvarbar, eftersom intäkterna vid lägre avgifter ökar. Det är positivt att försök med sänkta vägavgifter nu genomförs. Men samtidigt är det en begränsning att nästan all diskussion hittills utgått från att bron ska betala sina egna kostnader. Synpunkter på ekonomisk tillväxt i regionen har inte alls vägts in i diskussionen om broavgifterna.

År 2002 kom en fortfarande aktuell utredning utgiven av Öresundsuniversitetet, Öresundsförbindelse med ett hinder mindre. Ett stort antal forskare från skilda områden har bidragit till utredningen. Ett huvudbudskap är att broavgifterna fungerar som ett handelshinder, jämförbart med tullavgifter. Avgifterna motverkar lönsamhet för bron. En nolltaxa för vägtrafik skulle, enligt utredningen, uppvägas av högre tillväxt i Sverige och Danmark. Redan en halvering av vägavgifterna på bron skulle enligt samma resonemang vara samhällsekonomiskt lönsam. Den ekonomiska tillväxten skulle uppväga kostnaderna för skattesubventionering. En annan slutsats är att en nolltaxa skulle sänka logistikkostnaderna med flera miljarder kronor per år, bl.a. beroende på att antalet järnvägs- och lastbilsterminaler kan minskas kraftigt.

För att möjliggöra ett genomförande av nolltaxa eller drastiskt sänkta avgifter föreslås en avprivatisering av bron. Danmark och Sverige skulle i stället ta gemensamt ansvar, och den ekonomiska tillväxten skulle mer än väl uppväga utgifterna för skattesubventioner. De olika forskarna tar hänsyn till olika faktorer och med vetenskaplig korrekthet erkänner man också att inga hundraprocentiga svar på svåra frågor finns. Sakskälen för en drastisk avgiftssänkning är dock så starka att det finns all anledning att seriöst väga argumenten.

Tankegångarna i Öreundsuniversitetets utredning är intressanta. De höga avgifterna på Öresundsbron fungerar uppenbarligen som ett hinder för handel, arbete och turism. Enligt vår mening borde man se på Öresundsbron som på andra väg- och broprojekt inom det egna landet. Staten står för investeringskostnaderna, eftersom fördelen i ekonomisk tillväxt för landet förväntas uppväga de statliga utgifterna. Vid väg- och brobyggen inom Sverige har vi hittills inte haft principen att avgifter från trafiken ska finansiera investeringarna. Det är svårt att se argumenten för en annan princip för Öresundsbron. Skillnaden är endast att två länder gemensamt skulle ha ansvar för denna infrastruktursatsning. Vi menar att frågan om avgifter och frågan om avprivatisering av nuvarande konsortium, Öresundsbro Konsortiet, borde utredas snarast. En kommande utredning borde ges ett öppet uppdrag och vara fri att lämna förslag oberoende av tidigare riksdagsbeslut. I förlängningen kan följa förhandlingar mellan svenska och danska regeringen om att ändra broavtalet.

Stockholm den 3 oktober 2003
Ulf Nilsson (fp)
Allan Widman (fp)	Marie Wahlgren (fp)
Tina Acketoft (fp)