Nordisk samordning av sanktioner mot Sydafrika

Motion 1988/89:U538 av Kent Carlsson (s)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89:U538

av Kent Carlsson (s)

Nordisk samordning av sanktioner mot Sydafrika

Ett uttalat skäl till beslutet om ensidiga svenska handelssanktioner mot
Sydafrika var möjligheterna till internationell efterföljd. Eftersom permanenta
medlemmar i FN:s säkerhetsråd vintern 1986/87 inlagt veto mot
obligatoriska åtgärder mot apartheidpolitiken, bedömdes det som nödvändigt
att några västländer gick före. Nordens länder åtog sig rollen som
opinionsbildare. När de demokratiska krafterna i Sydafrika och Namibia
vädjade om stöd ställde vi upp för att dela de uppoffringar som motståndet
mot förtryck kräver. En annan hållning vore omöjlig, eftersom vi respekterar
och samarbetar med de människor och organisationer som skall bygga
fria och demokratiska samhällen.

Den nordiska sanktionspolitiken har haft blandad framgång. Apartheidregimen
är mycket pressad, främst ekonomiskt i brist på utländskt kapital
och försvårad export, men också diplomatiskt och militärt. Det internationella
trycket har starkt bidragit till att fred och självständighet nu äntligen
tycks nå Angola och Namibia.

Samtidigt har Sydafrika, med stöd av regeringarna och näringslivsintressen
i främst USA och Storbritannien, lyckats avvärja flera av de sanktioner
som diskuterades för ett par år sedan. Motståndarna till bojkotter hävdar att
de bara gör rasisterna än oresonligare, men om man följer Pretoriaregimens
handlingar de senaste åren framstår det som klart, att konstruktivt engagemang
misslyckats. De har vägrat att ta råd ens från de mest konservativa
och välvilligt inställda kritiker. Förtrycket, mindre synligt bakom censur och
undantagslagar, har skärpts. Demokratisk opposition har metodiskt angripits,
för att legitimera acceptabla svarta samarbetsmän. Eftergifter har
bara gjorts då det varit nödvändigt för att stoppa hot om sanktionsbeslut.

Mot denna bakgrund är det viktigt att Sverige fortsätter att arbeta för
samordnade internationella sanktioner. För att detta skall bli möjligt krävs
att varje lämpligt tillfälle i FN och andra internationella organ utnyttjas. För
framgång krävs också att de nordiska länderna för en konsekvent och
föredömlig politik.

Dessvärre lämnar dagens nordiska sanktioner en del övrigt att önska.
Bl.a. de nordiska anti-apartheidorganisationerna har i en sammanställning
visat de stora skillnaderna som finns i fråga om lagar och andra åtgärder.
Sverige har ännu inte något förbud mot tjänstehandel. Ett förslag väntas
dock från tjästehandelsutredningen.

Med målet om en internationellt samordnad politik gentemot apartheidregimen,
där de fråntas möjligheterna att spela på skillnader i olika länders
hållning, är Sydafrikakommitténs utredningsuppdrag otillräckligt. Utsikter

na till internationell samordning gynnas inte heller av de tidsperspektiv med Mot. 1988/89
vilka utredningen arbetar. De förslag som nu diskuteras, bl.a. i USA:s U538
kongress, kan snabbt förpassa Norden till de bakre leden.

Ett nordiskt initiativ för att samordna sina sanktioner enligt principen om
högsta gemensamma nämnare skulle på nytt kunna aktualisera debatten i
andra länder och ländergrupper. Då nordiska utrikesministermötet kontinuerligt
diskuterar och reviderar ett handlingsprogram mot apartheid, vore
det naturligt att regeringen i detta forum startade koordineringsarbetet.

Det kan för övrigt noteras att saken också ligger i strikt nationellt intresse.
Visst innebär ensidiga sanktioner uppoffringar, särskilt som andra
länder övertar affärsmöjligheter. I förhandlingar med EG, där alla aspekter
av handelspolitik måste behandlas, vore en högre sanktionsnivå från deras
sida av stor vikt. Danmark har kunna fatta självständiga beslut, delvis på
grund av politiska svårigheter för andra EG-medlemmar att kritisera en
strikt Sydafrikapolitik. Sådan handlingsfrihet kommer dock successivt att
kringskäras, såväl för EG-medlemmar som länder eftersträvande ett nära
samarbete.

Det är också av största betydelse att nu gällande sanktioner tillämpas
strikt. Därför bör regeringen ta upp överläggningar med andra sanktionsländer
för att kartlägga omfattningen av sanktionsbryteri och alternativa,
dolda transportvägar. Sådan s.k. tredje lands handel tillämpas också av
svenska företag, som öppet trotsar landets politik. Arbetet skulle med
fördel kunna utföras av FN-organ såväl som nationella myndigheter. Även
om de legala möjligheterna att komma åt mellanhänder är begränsade,
kommer kartläggning, vakande ögon och publicitet att hindra ljusskygg
hantering. Kostnaderna för att upprätthålla apartheidrelationer ökar och
därmed trycket på Pretoriaregimen.

Det ligger självfallet också i svenskt intresse att folkrörelseorganisationer
bedriver motsvarande kartläggning och opinionsarbete. Deras insatser
kompletterar myndigheternas. Det medlemsförslag om stöd till en nordisk
forskningsbyrå som framförts i Nordiska rådet, anvisar en lämplig form.

Andra oberoende initiativ bör också kunna få statligt stöd.

Hemställan

Med hänvisning till det ovan anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om nordisk samordning och uppföljning av Sydafrikasanktionerna.

Stockholm den 25 januari 1989
Kent Carlsson (s)

11