med anledning av prop. 2006/07:128 Ny lagstiftning om offentlig upphandling och upphandling inom områdena vatten, energi, transporter och posttjänster

Motion 2007/08:Fi3 av Christina Axelsson och Krister Örnfjäder (s)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att effektivisera upphandling och säkerställa beställarkompetensen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att poängtera behovet av forskning och spridning av nya rön i offentlig upphandling.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att utarbeta en strategi för att sprida information om offentlig upphandling.

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att bättre stimulera små företag, kooperativ och sociala företag att lämna anbud.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att i lagtexten ta med meningen om att en grupp leverantörer kan åberopa resurser hos leverantörer i gruppen eller hos andra företag.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att ge Konkurrensverket i uppdrag att utöva tillsyn så att offentlig upphandling bedrivs effektivt utifrån medborgarnas perspektiv och så att det finns en fungerande marknad.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att upphandlad leverantör ges en skyldighet att se till att av denne anlitade underleverantörer även följer de kriterier som förfrågningsunderlaget anmält.

Motivering

Den framlagda propositionen om en ny lagstiftning om offentlig upphandling innebär att vi införlivar de omarbetade EU-direktiven i svensk lagstiftning och ska därmed ge möjligheter att utforma lagen så att den kan användas mer effektivt och blir mer lättläst.

Vi anser att regeringen lägger alltför stor vikt vid de tekniska lösningarna, och vi saknar konkreta förslag av vikt för att verkligen effektivisera den offentliga upphandlingen. Man behöver säkerställa beställarkompetens och god kunskap hos upphandlande myndigheter och enheter. Detta behövs för att förbättra förutsättningarna för små privata, kooperativa och ideella organisationers företag att delta på samma villkor som större och medelstora företag. Vi saknar vidare skarpa förslag om forskning inom området, hur offentlig upphandling ska kunna gynna forskning för att förstärka utvecklingen samt demonstration av ny teknik. Vi vill se förslag på hur vi ska kunna informera om och införliva nya metoder, sprida nya idéer och best practice för att öka möjligheterna för upphandlarna och leverantörerna att göra goda affärer.

Många små företag anger att de främsta hindren för att de framgångsrikt ska kunna delta i en offentlig upphandling handlar om

• kostnaderna för att ta fram anbud

• den korta tid som företagen får på sig att ta fram anbud

• de krav som ställs på företaget.

Tilläggas kan att olika upphandlande enheter använder olika utvärderingsmodeller, att anbud kan bli underkända av formella skäl som inte har betydelse för den vara eller tjänst som upphandlas och att företagen blir bundna av de anbud som läggs, vilket kan medföra att de tvingas binda upp resurser under lång tid utan att vara säkra på att få ett kontrakt. Det händer också att någon mindre företagare blir utesluten från anbudsförfarandet på grund av att han eller hon t.ex. glömt ett intyg eller fyllt i fel blankett. Ett sådant misstag borde kunna lösas i dialog i stället för att leverantören helt ska uteslutas från att lämna anbud.

Regeringen har med sitt förslag krånglat till det när det gäller hur mindre företag kan komma i fråga för att leverera, genom att ur lagstiftningen utesluta meningen om att en grupp leverantörer kan åberopa resurser hos leverantörer i gruppen eller hos andra företag (11 kap. 12 §). Även om definitionerna av leverantör i 2 kap. ska tolkas så att detta förstås, så kan det vara svårt för mindre företag att faktiskt förstå denna innebörd. En anledning till revidering av lagen är att den ska vara mer lättläst; för tydlighets skull bör denna text finnas med i lagen. Det bör också finnas med att grupper av leverantörer kan lämna anbud eller att det går att lämna anbud på hela eller delar av kontraktet i alla förfrågningsunderlag, just för att underlätta för små, sociala och kooperativa företag att lämna anbud.

Det praktiska utfallet av offentlig upphandling tenderar med regeringens förslag att snarare likrikta verksamheten och koncentrera den till större och medelstora företag än att främja en mångfald av företag, såväl i antal och form som en mångfald för att tillgodose etniska, språkliga och religiösa behov. Vi menar att mångfald är ett önskvärt värde och att lagstiftningen måste vara tydlig och säkerställa detta. Kooperativ, små företag eller sociala företag skulle på detta sätt få en ökad möjlighet att leverera, vilket innebär ökad möjlighet till mer verksamhet. På detta sätt kan vi få ett bättre fungerande näringsliv och livskraftiga företag med möjligheter att växa och erbjuda en ökad konkurrens, helt enkelt en större marknad.

Konkurrensverket som den 1 september övertar bl.a. Nämnden om offentlig upphandlings tillsyn borde ges i uppdrag att även tillse att offentlig upphandling också blir effektiv upphandling. Det måste finnas flera företag för konkurrens som ger effektivitet och därav följer att ibland måste kontrakten delas upp så fler aktörer kan få uppdrag, för att utveckla en marknad som ger konkurrens. Uppdelningar på mindre områden med fler leverantörer kan då ses som det mest fördelaktiga anbudet på längre sikt. Det är därför viktigt med utbildning och upplysning för såväl upphandlande myndigheter som enheter om de möjligheter som den nya lagstiftningen medger. Vi anser att regeringens proposition borde ha poängterat detta.

För att tillförsäkra myndigheter och upphandlande enheter beställarkompetens är det angeläget att de behåller en del i egen regi. Om allt läggs ut på entreprenad i exempelvis en kommun kommer snart de som upphandlar att förlora referensmöjligheter och möjligheter till jämförelser av såväl kostnader som kvalitet i verksamheterna. Detta bör påpekas också när lagen omarbetas.

Den offentliga upphandlingen motsvarar ca 15 % eller mer av BNI, uppskattningsvis 450–530 miljarder kronor per år enligt NOU. Det är därför angeläget med en lagstiftning som syftar till att ta vara på möjligheter till en effektiv upphandling vid all offentlig upphandling. Varje procent som effektiviseras innebär att stora belopp sparas åt skattebetalarna.

När lagen nu ses över bör den därför mer riktas med fokus på den upphandlande myndighetens eller enhetens rimliga krav på att kunna genomföra fördelaktiga inköp utan att för den skull diskriminera någon. Lagstiftningen och de efterföljande föreskrifterna, tillsyn m.m. måste syfta till att se möjligheter med denna lagstiftning och inte bara koncentrera sig på hinder. Det yttersta syftet med lagen om offentlig upphandling och försörjningslagen är att upphandlande myndigheter och enheter ska göra så bra inköp som möjligt, samtidigt som ingen leverantör ska diskrimineras. I praktiken har lagen i en del fall kommit att uppfattas som en samling administrativa bestämmelser som gör det krångligt för den som ska genomföra inköp och mestadels vara till för att skydda leverantörerna. När lagen nu ses över bör den därför mer ha fokus på den upphandlande myndighetens eller enhetens rimliga krav på att kunna genomföra fördelaktiga inköp för medborgarnas bästa utan att för den skull diskriminera någon. Lagstiftningen, de efterföljande föreskrifterna, tillsyn m.m. måste ge den upphandlande myndigheten eller enheten mer av möjligheter och mindre av problem. Konkurrensverket bör få i uppgift att på lämpligt sätt verka för att upphandlingen blir effektiv utifrån medborgarnas behov och att det finns en fungerande marknad.

I enlighet med bestämmelserna i de nya EG-direktiven lägger regeringen fram förslag om att en upphandlande myndighet och enhet får ställa särskilda sociala, miljömässiga och andra krav på hur kontrakt fullgörs, under förutsättning att kraven är förenliga med gemenskapsrätten och att de annonseras. Det är viktigt att trycka på detta avsnitt så att det verkligen kommer upphandlarna till del, vilket också Nutek har pekat på behovet av.

Det finns många definitioner i propositionen men tyvärr ingen definition om vilka villkor som det kan ställas krav på. Det är angeläget, som TCO och LO påpekar, att vid upphandling av tjänster ska alltid krav ställas på att arbets- och anställningsvillkor inte får vara sämre än vad som är normalt på den ort där arbetet ska utföras och att det vid varuupphandling ska ställas krav på att grundläggande ILO-konventioner efterlevs. Detsamma gäller andra för Sverige bindande överenskommelser inom miljöområdet och det sociala området. Detta bör förtydligas i förordningar som kommer att fogas till lagstiftningen.

Det bör också beaktas vem som har tillsynsansvar för att sådana särskilda villkor verkligen följs. Det kan tyckas vara enkelt att kontrollera den som har kontraktet med den upphandlande myndigheten/enheten, men det blir genast svårare när denna anlitar underentrepenörer. Det är därför viktigt att påpeka att den leverantör som upphandlar en underleverantör också är skyldig att tillse att även denna följer de villkor som ställs i ursprungskontraktet. Detta bör ges regeringen till känna som riksdagens mening.

Även kontrollen av gjorda upphandlingar bör förbättras. Lagen föreskriver krav på vandelsprövning för att eventuellt kunna utesluta en leverantör. Kontroller har visat på betydande brister, och lagstiftningen bör stärkas så att kontroller av leverantörer sker löpande, detta i syfte att minimera möjligheterna till osund konkurrens.

Ett problem inom offentlig upphandling är hur de aktörer som inte genomför en upphandling, trots att de bör det, ska hanteras. Här är det viktigt med både rådgivning och sanktioner för att komma till rätta med att en upphandlande enhet inte tillämpar reglerna för offentlig upphandling. Detta är ett problem som också Riksrevisionen skarpt påtalat. Vi anser, i likhet med Statskontoret, att den offentliga upphandlingens stora betydelse för samhällsekonomin liksom aktörernas fortsatta tilltro till offentlig upphandling bör vara tillräckliga skäl för att skärpa kraven på beställarna att följa lagregler och domstolsutslag.

Stockholm den 20 september 2007
Christina Axelsson (s)	Krister Örnfjäder (s)