Obligatoriska varuförsörjningsplaner

Motion 1993/94:N250 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (s)

De senaste årtiondena har svensk handel genomgått
stora strukturella förändringar. Starkt bidragande till dessa
strukturförändringar har självbetjäningssystemets
genombrott och affärstidslagens avskaffande varit.

Sedan 1960-talets början har drygt 20 000
butiker försvunnit i Sverige. Under samma period
har drygt 4 000
nya butiker etablerats. Nyetableringstakten har varit
betydligt lägre än nedläggningstakten men avsett större
enheter.

Den typ av butiker som på senare år ökat mest i
omfattning är service- och trafikbutiker samt
stormarknader. Den omstrukturering som handeln
genomgått har inte till alla delar gagnat vare sig
konsumenterna, handelns företagare eller de anställda.

På många håll i vårt land har det skett en förskjutning av
handeln från stadskärnor till externt belägna
stormarknader. Förutom att denna utveckling utarmar
cityhandeln och stadskärnorna leder den till en försämrad
service för kommuninvånarna, vilket i det korta
perspektivet främst drabbar de konsumentsvaga grupperna,
men i det längre perspektivet oss alla.

För att komma till rätta med dessa problem krävs
betydligt bättre planering av handel och annan service i
kommunerna. Genom de senaste förändringarna i plan- och
bygglagen har dock kommunernas möjligheter att styra
bl.a. handelsetableringar försvagats, vilket är att beklaga,
eftersom syftet med den kommunala styrningen av handel
är att skapa en ändamålsenlig och geografisk fördelning av
butikerna inom kommunen.

Ett betydelsefullt hjälpmedel för kommunerna och deras
beslutsfattare i planeringen av handelsetableringar är
kommunala varuförsörjningsplaner.
Varuförsörjningsplanerna gör det lätt att överblicka
handelns struktur i kommunen och lättare att bedöma vilka
åtgärder som behöver sättas in. Det är kommunernas
ansvar att i den fysiska planeringen göra en sådan avvägning
av handeln att den tillgodoser olika konsumenters behov
och intressen. Hittills har de kommunala
varuförsörjningsplanerna ofta syftat till att studera
varuförsörjningen i glesbygd. Det är i och för sig viktigt,
men det räcker inte.

Med hjälp av väl genomarbetade varuförsörjningsplaner
kan kommunerna dra upp riktlinjer för handelns struktur i
kommunen. För att uppnå en hög effektivitet bör detta ske
med viss regelbundenhet och inarbetas i en total
serviceplanering. Varje kommun bör göra klart för sig
vilken grad av självförsörjning som den lokala handeln
erbjuder. Liknande studier borde vara en självklarhet även
i den regionala samhällsplaneringen.

En av de uppgifter som därför snarast bör åläggas
kommunerna är att de årligen upprättar
varuförsörjningsplaner, som innehåller riktlinjer för
handelns struktur i kommunen. Varuförsörjningsplanerna
skall självfallet utarbetas efter de förutsättningar som gäller
i plan- och bygglagen. De skall inte syfta till
konkurrensbegränsning och skydd av befintlig handel, utan
snarare skapa utrymme för att medborgarna skall kunna
delta i en dynamisk utveckling av varuhandeln.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kommunala
varuförsörjningsplaner inom ramen för en total
serviceplanering.

Stockholm den 24 januari 1994

Kurt Ove Johansson (s)

Lars-Erik Lövdén (s)