Ökat stöd till byggande av skogsvägar

Motion 1989/90:Jo304 av Birger Andersson och Martin Olsson

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90:Jo304

av Birger Andersson och Martin Olsson
(båda c)

Ökat stöd till byggande av skogsvägar

Skogsstyrelsen har år efter år hemställt om högre anslag för byggande av
skogsvägar. Regeringen har kraftigt reducerat skogsstyrelsens anslagsframställningar.
Detta är allvarligt. Många angelägna skogsvägprojekt får allt
längre väntetider.

Skogsvägarna är skogsbrukets pulsådror. De flesta transporter i skogsbruket,
som är en areellt utspridd verksamhet, är beroende av vägnätet. Skogsvägnätet
är därför en av de viktigaste förutsättningarna för en hög avverkning
utan stora kalhyggesarealer. Skogsvägnätet är också en viktig förutsättning
för att på ett effektivt sätt kunna vidtaga nödvändiga skogsbruksåtgärder
kombinerade med skonsamhet mot naturen och med god arbetsmiljö för
de i skogsbruket verksamma.

Utvärdering av vägstödet visar att det gjort skogsvägnätet mer rationellt
med sänkta transportkostnader som följd. Indirekt har vägstödet alltså stimulerat
till både ökad avverkning och ökad satsning på skogsvård. Numera
är det också sörjt för att stödet inte skadar särskilda natur- eller kulturminnesvården.
I nu gällande bidragsregler finns krav på naturvårdshänsyn. Vägprojekt,
som får ekonomiskt stöd, blir omsorgsfullt planlagda.

Under de senaste åren har dels bristen på nya skogsvägar, dels alltför låg
vägstandard på många äldre skogsvägar, orsakat problem. Transportkostnaderna
utgör en stor del av skogsbrukets kostnader. Avsaknaden av ett lämpligt
skogsvägnät har därför minskat effekten av andra skogspolitiska åtgärder,
bl.a. de som syftar till att öka avverkningarna.

Ett viktigt villkor för stöd är att vägutbyggnaden kan inordnas i en vägnätsplan
för trakten och leda till en lämplig utformning av vägnätet. Eftersom
det nuvarande anslaget inte motsvarar efterfrågan, blir väntetiderna
ofta långa. I många fall tvingas då någon av markägarna ta saken i egna händer
och bygga väg till den egna skogsmarken. Därmed kan möjligheterna till
samverkanslösningar spolieras. Grannarna får för lång tid framåt leva med
ett orationellt vägnät.

En del av investeringarna klarar markägarna själva. Därför är bidragsgivningen
riktad, dels mot vägbyggnadsprojekt med framträdande samordningsbehov,
dels mot projekt där den ekonomiska drivkraften inte är tillräcklig
för att vägbyggnaden skall komma till stånd. Gynnsammare avskrivningsregler
skulle kunna förstärka den ekonomiska drivkraften, men ej helt
ersätta den stimulans och styrning som bidragsgivningen innebär.

Innevarande budgetår (1989/90) har anslagits 55 milj. kr. Sammanlagt ligger
förmodligen det långsiktiga behovet på den dubbla nivån. Med hänsyn
till det starka efterfrågetrycket som finns hos skogsvårdsstyrelserna, de långsiktiga
behoven och tillgängliga resurser hos skogsvårdsstyrelser och hos
många entreprenörer, vore det väl motiverat med en kraftig anslagshöjning.
Den förestående kärnkraftsavvecklingen ökar också kraven på ett väl fungerande
skogsvägnät. De transportsystem, som används vid tillvaratagande av
träbränsle, förutsätter att vägen har viss minimistandard.

Skogsstyrelsen framhåller i sin anslagsframställning att en kraftfull förstärkning
av samhällets insatser för byggande av skogsvägar bör inledas genom
att rambeloppet räknas upp med 25 milj. kr. till 85 milj. kr. Regeringen
borde tillgodosett skogsstyrelsens anslagsframställning.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen medger att under budgetåret 1990/91 statsbidrag
beviljas med ett belopp av 25 milj. kr. utöver vad regeringen föreslagit
som bidragsram eller högst 85 milj. kr. till byggande av skogsvägar,

2. att riksdagen till Stöd till byggande av skogsvägar anvisar ett förslagsanslag
på 25 milj. kr. utöver vad regeringen föreslagit eller således
85 milj. kr.

Stockholm den 17 januari 1990

Birger Andersson (c) Martin Olsson (c)

Mot. 1989/90
Jo304

9