Ökat stöd till byggande av skogsvägar

Motion 1991/92:Jo304 av John Andersson m.fl. (v)

Regeringen föreslår att stödet till byggande av
skogsvägar skall upphöra fr.o.m. nästa budgetår.
Departementschefen anför att hela anslaget finansieras med
skogsvårdsavgiftmedel, alltså skall anslaget upphöra när nu
skogsvårdsavgiften tas bort.

Det är anmärkningsvärt att notera ett sådant påstående
från en centerpartistisk jordbruksminister. Oss veterligen
har aldrig riksdagen beslutat om något samband mellan
denna avgift och anslaget till vägbyggen. Att hänvisning till
denna finansiering vid olika tillfällen har skett har mera
berott på argumentnöd, att nu få detta besked från ett håll
där man tidigare envist tillbakavisat detta påstående är
högst märkligt.

Skogsnäringen, skogsbruk och skogsindustri, har en
agörande betydelse för vårt land. Landets produktiva
skogsmarksareal uppgår till 23,5 miljoner hektar med en
ägarfördelning där hälften av marken ägs av privata, 27
procent är allmänna skogar och 23 procent bolagsskogar.
Antalet sysselsatta inom näringen beräknas till ca 300 000
personer. Av de privata ägarna bedrev under 1989 ca 110
000 egen skogsverksamhet på fastigheten vilket betyder att
inklusive familjemedlemmar så var det ca 150 000
människor som i en eller annan form berördes.

Självklart har skogsnäringen mycket stor betydelse för
glesbygderna och dessas sysselsättning. 1 000 orter i vårt
land anses vara helt beroende av skogsbruket.

För att ytterligare understryka den vikt skogsnäringen
har för vårt land, så var exportnettot för skogsindustrin 52,7
miljarder kronor under 1990. Som jämförelse kan nämnas
att landets verkstadsindustri hade ett exportnetto under
samma period på 7,4 miljarder kronor.

Vår skogsmark är därtill en allsidigt utnyttjad resurs.
Den nyttjas av rennäringen, där finns bär, vilt och andra
nyttigheter. Turism och rekreation är andra intressen som
nyttjar skogsmarkerna.

Med detta som bakgrund framstår förslaget om ett
slopande av stödet till skogsbilvägar som ett mycket hårt
slag mot skogsbruket och andra intressen och därtill helt
omotiverat med tanke på näringens ekonomiska bidrag till
landets finanser.

När man säger att meningen är att skogsägarna skall
betala vägarna själva är det inget annat än ett bevis på att
man inte vet vad saken handlar om. Frågan står ju om vi
skall få ett bra och behovsanpassat vägnät, eller ett
ineffektivt, med bristande naturvårdsanpassning. I en tid
när man satsar miljarder på att förbättra infrastrukturen
slopar man insatserna på en viktig del av skogsnäringens
infrastruktur.

När det gäller finansieringen av detta anslag så kan man
med fog påstå att detta är gjort flera gånger om. Avgiften
för ett lastbilsekipage är ca 15 kr/mil, för ett år kan det röra
sig om ca 250 000 -- 270 000 kronor. Skogsbilvägnätet i vårt
land är för närvarande ca 27 000 mil eller tre gånger så stort
som det allmänna vägnätet.

Sålunda betalar skogsnäringen åtskilliga kronor i skatter
och avgifter på sitt eget vägnät. Exempelvis bland
skogsägarna i Norrbotten är ca 10 procent av
lastbilstransporterna av virke transporter som sker på
privata vägar. Vidare vill vi erinra om att ca 80 procent av
alla skogsbilvägar är öppna för allmänheten. Dessas
betydelse för rekreation, jakt, bärplockning och fiske samt
andra aktiviteter är mycket stor. Helt klart är att
skogsbilvägarna kan och bör betraktas som en del i
infrastrukturen.

Kraven på hänsyn och naturvårdsanpassning blir allt
högre. För att uppfylla dessa krav behövs samordning och
kunskap vid anläggandet av skogsvägar. I landet finns över
200 000 privata skogsägare, ofta då uppsplittrade på små
enheter.

Om man med ett bidrag kan få till stånd en samverkan
mellan flera ägare vid anläggande av en väg, så ges
möjlighet att ta den största hänsynen till naturen, i motsats
till att var och en för sig bygger sin egen väg. Vi kan få vägar
som håller för ett virkesuttag men sedan förfular
landskapet.

Det är ju också här skogsvårdsorganisationernas
kompetens kommer in i bilden. Uteblir bidragsmöjligheten
kommer ju också kompetensen att försvinna med tiden,
eftersom man kan utgå ifrån att organisationen framdeles
inte kommer att anlitas.

Inledningsvis erinrades om skogsnäringens betydelse för
vårt land. Nu råder en lågkonjunktur med stigande
arbetslöshet, betydande resurser anslås för att bekämpa
arbetslösheten. Det är helt felaktigt att i ett sådant läge
slopa detta bidrag, tvärtom borde nu resurser satsas på att
bygga ut skogsbilvägnätet. Det är en dubbel vinst om man
investerar i vägbyggen under lågkonjunktur som dels ger
människor arbete, dels ger stor återbäring när
konjunkturen vänder.

Slutligen vill vi erinra om att betydande problem
kommer att uppstå om man slopar bidraget så tvärt som nu
föreslås. Enligt vad vi vet så finns det ett antal vägbyggen
som är delbeviljade och igångsatta. Det behövs ytterligare
drygt 8 miljoner kronor i bidrag för att kunna färdigställa
dem.

Vidare finns det vägar för drygt 33 milj kr (bidrag) som
är färdigplanerade och där man vid förrättningsbeslut eller
liknande förutsatt att bidrag skall utgå. Därutöver finns ett
stort antal projekt som är färdigplanerade (17,5 milj kr) och
återigen andra där planläggning pågår (23 milj kr).

Hur markägarna kommer att reagera när beskedet om
att inga bidrag utgår utan istället fakturor på
Skogsvårdsstyrelsens planläggningskostnader, återstår att
se.

Vi vill även erinra om vad som sades i förarbetena till
anläggningslagen i början av 1970-talet. Där sades att det är
förrättningsmannens skyldighet att utreda
förutsättningarna för ett vägbygge innan anläggningsbeslut
fattas. Bidraget nämndes som en betydelsefull faktor.

Bidraget har heller aldrig kunnat beviljas förrän det
föreligger antingen en lagakraftvunnen förrättning enligt
anläggningslagen eller en underskriven frivillig
överenskommelse. Det sades därför i förarbetena att
bidragsmyndigheten måste kunna lämna besked innan
förrättningen avslutas om bidrag kommer att utgå eller ej.
Vad nu detta kommer att innebära i den situation som nu
uppstår är svårt att förutspå.

Sammanfattningsvis menar vi att bidraget till byggande
av dessa vägar bör kvarstå. Med tanke på det stora behov
som föreligger bör bidraget också uppräknas.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen medger att under budgetåret 1992/93
statsbidrag beviljas med sammanlagt högst 59 962 000 kr. till
byggande av skogsvägar,

2. att riksdagen till stöd till byggande av skogsvägar för
budgetåret 1992/93 anvisar ett förslagsanslag av 59 962 000
kr.,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att bidraget bör kvarstå även
kommande år.

Stockholm den 22 januari 1992

John Andersson (v)

Bengt Hurtig (v)

Jan Jennehag (v)

Karl-Erik Persson (v)

Björn Samuelson (v)