Ökat svenskt stöd till minröjning

Motion 2001/02:Fö272 av Lars Ångström m.fl. (mp, m, v, kd, fp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att Sverige och Sida åtminstone inte minskar, utan snarare ökar, sitt stöd till humanitär minröjning.1

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att Räddningsverket ges stöd och resurser för att bistå FN:s Mine Action Centres och för att bygga upp en egen kapacitet att leda minröjningsinsatser på fältet.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att det humanitära minröjningsarbetet inte får utgöras av isolerade insatser, utan måste integreras i en genomtänkt biståndspolitik där lokalbefolkningen bör ansvara för genomförandet medan Räddningsverket bidrar med planering, ledning, utbildning och kvalitetssäkring.1

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att Försvarsmaktens ekonomiska problem inte får gå ut över satsningen på minröjningsverksamhet, utan att denna satsning bör intensifieras.

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att både Räddningsverket och Försvarsmakten ges ekonomiskt utrymme att satsa på forskning, teknikutveckling och materielinköp (eller leasing) inom minröjningsområdet.

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att Räddningsverket ges stöd för sin inriktning att väsentligt utöka och anpassa utbildningen till de krav som ställs inom den civila humanitära minröjningen.

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att Räddningsverkets utbildningsprogram för minröjning bör finansieras inom Räddningsverkets anslag för området Försvarspolitik och inte som i dagsläget inom området Skydd mot olyckor.

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att Sverige, om så efterfrågas, bör bidra till att Geneva International Centre for Humanitarian Demining, GICHD, får utökade resurser för sitt arbete.1

9. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att regeringen bör inkludera motionens inriktning i den svenska minpolicy som arbetas fram.

10. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att regeringen varje år bör överlämna en skrivelse till riksdagen som utförligt skildrar Sveriges engagemang för minröjning.

1 Yrkandena 1, 3 och 8 hänvisade till UU.

Minor – situationen i världen

Det internationella minförbudet har lett till väsentliga framsteg. Men ändå kvarstår allvarliga problem. Mellan 15 000 och 20 000 människor skadas eller omkommer varje i år i olyckor med minor och oexploderad ammunition, enligt rapporten Landmine Monitor 2001. Dessutom är omfattande jordarealer obrukbara, eftersom de misstänks vara minerade.

Redan 1994 föreslog Sverige, som första land, att det skulle införas ett internationellt förbud mot personminor. En omfattande kampanj från ICBL (International Campaign to Ban Landmines) ledde till att ett sådant avtal kunde undertecknas i december 1997.

Regeringar, myndigheter och – inte minst – media tog minproblemet på största allvar. Det gav påtagliga resultat. Inte mindre än 119 stater har ratificerat avtalet om förbud mot personminor, enligt rapporten Landmine Monitor 2001. Dessutom har antalet tillverkare minskat kraftigt, antalet minoffer har minskat och minröjningsaktiviteterna har ökat.

Men under senare år har politiker och media bytt fokus, de gömda minorna står inte längre högt upp på dagordningen. Men problemen kvarstår och de beskrivs av Landmine Monitor:

• 90 stater i världen är, mer eller mindre, drabbade av minor och/eller oexploderad ammunition.

• I minst 73 av dessa stater skedde det olyckor under år 2000 eller i början av 2001.

• I minst 23 väpnade konflikter lades det ut nya minor av regeringsstyrkor eller gerillaorganisationer.

Internationell satsning på minröjning

I december 1997 antogs en konvention i Ottawa som förbjuder personminor. Där uppmanades till hjälp åt de mindrabbade länderna. I artikel sex står det: Each State party in a position to do so shall provide assistance for mine clearance and related activities.

Under de efterföljande åren, mellan 1998 och 2000, ökade bidragen till minröjningsverksamhet betydligt. Men så föll frågan om personminor bort från medias och regeringars dagordning. Det har lett till att det i dagsläget blivit svårare för minröjningsorganisationer att få finansiering till nödvändiga minröjningsinsatser.

Det behövs mer pengar, både för själva arbetet med att röja minor och för att utveckla nya system för att finna minfälten och röja minorna. Sverige har goda förutsättningar beträffande båda dessa områden.

Sveriges satsning på minröjning

Sida stöder eller har stött minröjningsprojekt i bland annat Angola, Moçambique, Afghanistan, norra Irak, Kambodja, Laos, Bosnien, Honduras och Nicaragua.

Sida bidrog under 1990-talet med sammanlagt 502 miljoner kronor till humanitär minröjning, vilket gjorde Sverige till den då tredje största givaren i världen. Humanitär minröjning omfattar, utöver minröjning, även upplysning och utbildningsinsatser, kartläggning av problemet samt omhändertagande och återanpassning av minoffer.

Under 1997 uppgick stödet till 95,5 miljoner kronor. Under 1998 ökade det till 129,5 miljoner kronor, men under 1999 och 2000 minskade det till 88,5 respektive 77,4 miljoner kronor. En prognos från Sida har indikerat att stödet fortsätter att minska under år 2001.

Den indikerade minskningen är allvarlig. Biståndsminister Maj-Inger Klingvall påpekade dock nyligen i ett svar på skriftlig fråga i riksdagen att det svenska stödet har fluktuerat under åren och någon minskning planeras inte.

För att upprätthålla nivån från i slutet av 1990-talet krävs det att Sverige väsentligt ökar sin satsning och sitt stöd till humanitär minröjning.

Statens räddningsverk bygger upp en svensk kapacitet både för att bidra till ledningen av FN:s Mine Action Centres och för att leda direkta minröjningsinsatser i de drabbade staterna. Räddningsverkets inriktning kommer att kräva väsentligt utökade resurser, delvis finansierade av Sida. Räddningsverkets insatser kommer att planeras och genomföras i tätt samarbete med Sida, vilket borgar för väl använda biståndspengar.

Dessutom behöver också den andra grenen av svensk minröjningskapacitet, Försvarsmaktens militära minröjning inom ramen för internationella insatser, ökade resurser för att kunna genomföra ett framgångsrikt arbete.

Räddningsverkets stöd till humanitär minröjning

Statens räddningsverk har nyligen antagit en omfattande minpolicy som beskriver verkets minröjningsarbete.

Räddningsverket har identifierat var det finns kompetensbrist, samt vilka behov och trender som dominerar inom humanitär minröjning. Räddningsverket har identifierat följande trender:

• Fortsatt stöd för FN:s nationella Mine Action Centres.

• Ökad integration mellan minröjning och övriga biståndsinsatser.

• Lokalt nationellt ansvar för minröjningsinsatserna.

• Ökad användning av minhundar.

• Fokus på hur man ökar hundarnas tillförlitlighet.

• Ökat behov och intresse av explosivämnesdetektorer för s.k. area reduction.

• Ökad maskinell minröjning.

Räddningsverkets program för forskning, metodutveckling och utbildning, samt inriktningen som minröjningsoperatör, utgår från dessa trender och behov inom den internationella humanitära minröjningsverksamheten.

Räddningsverket beslöt redan 1998 att stödja viss forskning samt att bygga upp en egen kompetens och egna resurser kring minröjningsverksamhet. Räddningsverket har redovisat denna ansats, både i anslutning till verkets egna återuppbyggnadsprojekt och i andra sammanhang. Denna inriktning skall väsentligt öka den svenska minröjningskapaciteten, konstaterade försvarsminister Björn von Sydow.

I april 1999 ställde sig regeringen positiv till Räddningsverkets satsning och beviljade omfördelning av medel. Enligt regeringen är det angeläget att öka satsningen på minröjningsområdet vad gäller forskning samt inriktningen av utbildningen av civilpliktiga, löd regeringens motivering.

FN har upprättat nationella Mine Action Centres (MAC) som samordnar de olika minröjningsinsatserna i de mindrabbade länderna. Räddningsverket har sedan 1999 spelat en viktig roll i FN:s Mine Action Centre i Kosovo. Stödet har utgjorts av kvalitetssäkring av minhundar och sjukvård, samt IT-relaterade uppgifter. Antalet minoffer i Kosovo har genom en effektiv organisation reducerats kraftigt, från 355 under andra halvåret 1999 till 29 under motsvarande period år 2000.

Genom insatsen i Kosovo har SRV visat god förmåga att bygga en samordningsstruktur inom ramen för en FN-insats, skrev Sida till regeringen i november 2000. Uppbyggnaden av denna organisation, genom Räddningsverket, har rönt stor uppskattning.

I februari 2001 fick Sverige och Räddningsverket en ny förfrågan från FN (UNOPS) avseende ytterligare svensk personal till Mine Action Centres. Räddningsverket har svarat positivt på denna förfrågan. I dagsläget är det aktuellt för Räddningsverket att genomföra en insats i Eritrea, som liknar stödet i Kosovo. I sin förfrågan hänvisade FN-organet UNOPS till det positiva samarbetet med Räddningsverket i Kosovo.

Samtidigt bygger Räddningsverket upp en egen kapacitet som minröjningsoperatör, vilket betyder att verket också kommer att leda minröjningsinsatser på fältet. Det humanitära minröjningsarbetet får inte utgöras av isolerade insatser, utan måste integreras i en genomtänkt biståndspolitik. I Räddningsverkets insatser bör lokalbefolkningen ansvara för genomförandet, medan svensk personal bidrar med planering, ledning, utbildning och kvalitetssäkring. Räddningsverket avser att genomföra en utökad utbildning för minröjningsoperatörer och fortsätta sin satsning på viss forskning och teknikutveckling.

Det är mycket positivt att Sverige, via Räddningsverket, äntligen får en operatör som kan bidra till FN:s minröjningssamordning och dessutom leda minröjningsinsatser i drabbade stater. Detta kräver också att Räddningsverket får finansiella möjligheter att förverkliga sin beslutade inriktning.

Försvarsmaktens satsning på minröjningsverksamhet

Den 1 juli 1997 inrättades Totalförsvarets ammunitions- och minröjningscentrum (SWEDEC) i Eksjö, som nu samordnar Försvarsmaktens minröjningsinsatser. Också Räddningsverket och Rikspolisstyrelsen berörs av och deltar i SWEDEC:s arbete. SWEDEC utbildar personal och testar och utvärderar materiel.

Försvarsmakten och regeringen anser att Sveriges säkerhetspolitiska läge förbättrats avsevärt, varför det pågår en omprioritering till fördel för svenskt deltagande i fredsbevarande internationella insatser. Och inom ramen för denna verksamhet har minröjning hög prioritet. Ändå går det gått trögt med denna satsning.

Redan i januari 1998 fick Försvarsmakten i uppdrag av regeringen att redovisa förslag till åtgärder för att öka minröjningsförmågan (ej sjöminor) inom fredsfrämjande och humanitära insatser.

Försvarsmakten föreslog i februari 1998 en rad olika åtgärder för att öka den svenska minröjningskapaciteten. Bland annat nämner Försvarsmakten åtgärder för att utöka de personella resurserna för ammunitions- och minröjning, fortsatt studie av minröjningssystem som multisensor och djupminröjningssystem, åtgärder för att öka minhundverksamheten med utbildning av dressörer och minhundsförare.

Försvarsmaktens förslag skulle, i de delar de specificeras, kosta mellan 30 och 36 miljoner kronor årligen. Det vore en kraftigt ökad satsning, men skulle ändå motsvara mindre än en promille av försvarsanslagen. Enligt vad vi erfarit har Försvarsmakten ännu inte prioriterat att genomföra den aviserade satsningen.

Det är enligt vår mening av stor vikt att Försvarsmaktens fortsatta ekonomiska problem inte går ut över satsningen på minröjningsverksamhet. Denna satsning bör snarare intensifieras.

Svenska minröjningssystem och utbildning

Forskning och teknikutveckling inom minröjningsområdet ligger inom både Räddningsverkets och Försvarsmaktens intressesfärer.

I sin roll som minröjningsaktör ser Räddningsverket ett behov av att vidareutveckla en svensk kompetens inom ammunitions- och minröjningsområdet, både nationellt och internationellt.

Den nuvarande utbildningen vid SWEDEC är enligt Räddningsverket i första hand anpassad efter behoven inom militär minröjning. Den är inte tillräcklig för en effektiv medverkan i FN:s Mine Action Centres och för att leda humanitära minröjningsoperationer.

En arbetsgrupp med deltagare från Räddningsverket, Försvarsmakten och SWEDEC ser nu över frågan och kommer att lägga fram förslag avseende utbildningsbehovet för humanitär minröjning.

Målsättningen är att relativt snabbt få ett 50-tal högt kvalificerade personer som är beredda att arbeta utomlands inom humanitär minröjning för Sveriges räkning och i Räddningsverkets regi.

Dessa experters kunskap ska kunna tillvaratas även för den svenska nationella beredskapen för ammunitions- och minröjning, ett område som ingår i Räddningsverkets uppgifter. Därför bör denna utbildning kunna inkluderas i Räddningsverkets anslag för området Försvarspolitik (och inte som i dagsläget inom området Skydd mot olyckor). Detta skulle underlätta Räddningsverkets finansiering.

Detektion av minor

Stora landområden i mindrabbade länder kan inte användas eftersom de misstänks vara minerade. Men mellan 90 och 95 procent av alla misstänka minområden är i själva verket helt fria från minor.

Därför är det speciellt viktigt att få fram teknik för att lokalisera var det finns respektive inte finns minor, som den parlamentariskt sammansatta försvarsberedningen slagit fast.

Den mest lovande metoden för att avgöra om det finns minor i ett visst område, är att identifiera eventuella molekyler från minornas sprängämnen, främst trotyl, i luften.

I dagsläget används uteslutande minhundar för detta ändamål. Hundarna har visat sig vara en mycket värdefull resurs, och det är angeläget med fortsatt metodutveckling inom hundområdet.

För att säkerställa säkerhet och kvalitet avser Räddningsverket att leasa redan certifierade hundekipage för sina kommande humanitära minröjningsinsatser.

Samtidigt är det viktigt att det kommer fram ny teknik, explosivämnesdetektorer som biosensorsystemet (konstgjorda hundnosen). Detta svenska system är enligt den humanitära minröjningsorganisationen Norsk Folkehjälp det mest lovande av all ny teknik inom minröjningsområdet. Norsk Folkehjälp både hoppas och tror att biosensorsystemet kommer att revolutionera minröjningsarbetet i världen.

Som stöd för både minhundars arbete och den konstgjorda hundnosen krävs forskning om molekylvandringen från minorna. Dessutom krävs det ett optimalt filter för insamling av luft och molekyler.

Det är viktigt att både Räddningsverket och Försvarsmakten får resurser att genomföra satsningar i linje med denna inriktning.

Djupminröjning

Minröjningsmaskiner har fått allt större betydelse vid röjning av kända minfält. Maskinerna kan kraftigt minska kostnaderna per röjd kvadratmeter. Samtidigt har det funnits ett stort intresse från företag att bidra till minröjningsarbetet genom att utveckla nya maskiner.

Scandinavian Demining Group har utvecklat SCANJACK 3500, Bofors har utvecklat Mine-Guzzlern, och Countermine Engineerings maskin heter Oracle.

Försvarsmakten avser att anskaffa minröjningsmaskiner och samarbetar med Räddningsverket i en studie och anskaffningsprocess som leds av Försvarets materielverk, FMV. Studien beräknas pågå i minst tre år. Den kan resultera i att Försvarsmakten köper in minröjningsmaskiner för sina internationella insatser. Räddningsverket avser att leasa maskiner direkt av leverantörerna i anslutning till sina humanitära minröjningsinsatser.

Internationellt samarbete

Det är viktigt att svensk personal representeras i internationella organisationer och samarbetsprojekt om minröjningsverksamhet.

Geneva International Centre for Humanitarian Demining, GICHD, är en oberoende internationell stiftelse. GICHD etablerades 1998 och arbetar i stor utsträckning på uppdrag av FN:s minröjningsorgan UNMAS.

Sverige har ställt en representant till förfogande för GICHD, i syfte att bidra med svensk kompetens och för att ta del av andras expertis inom främst minhundområdet. Sverige bör, om så efterfrågas, bidra till att GICHD får utökade resurser för sitt arbete.

Svensk minpolicy och årlig skrivelse

Det finns ett stort antal myndigheter och organisationer i Sverige som direkt eller indirekt deltar i arbete med minröjning. Men det finns ingen central samordningsfunktion. Enligt vår mening borde en sådan ligga inom Regeringskansliet.

Det är därför mycket positivt att regeringen har aviserat att den inom kort kommer att anta en svensk minpolicy. Samtidigt är det vår önskan att denna minpolicy ligger i linje med de riktlinjer som skisserats i denna motion.

Det vore enligt vår mening också av stort värde om regeringen varje år överlämnade en skrivelse till riksdagen som utförligt skildrade Sveriges engagemang för minröjning.

Stockholm den 3 oktober 2001
Lars Ångström (mp)
Gustaf von Essen (m)	Berit Jóhannesson (v)
Amanda Agestav (kd)	Runar Patriksson (fp)