om återupprättande av rättstaten och förstärkning av demokratin
Motion 1987/88:K202 av Carl Bildt m. fl. (m)
Motion till riksdagen
1987/88 :K202
av Carl Bildt m. fl. (m)
om återupprättande av rättstaten och förstärkning av
demokratin
Sammanfattning
Den svenska rättsstaten hotas av förfall. Många medborgare är starkt oroade
av det stora antal svåröverskådliga regler som de måste följa och den
närgångna övervakning som sker från myndigheters sida. De enskildas
anspråk på rättssäkerhet har satts i andra hand när nya lagar stiftats och den
offentliga maktens kontrollmöjligheter byggts ut.
Socialdemokraterna bär ett stort ansvar för denna utveckling. De har drivit
fram lagar som tar ringa hänsyn till de enskildas intressen.
Medborgarnas valfrihet har minskat, äganderätten har begränsats och
näringsfriheten har inskränkts. Påstådda allmänna intressen har normalt
satts i första hand. Minskad rättssäkerhet för enskilda blir en naturlig följd av
socialdemokratisk politik.
Allt fler människor känner sig - trots vårt demokratiska styrelseskick utestängda
från reellt inflytande.
Det behöver inte och skall inte vara så i en rättsstat. Det går att skapa ett
samhälle som präglas av väl fungerande lagar och myndigheter. I ett sådant
samhälle visas stor respekt för de enskildas rättssäkerhet och integritet.
Samtidigt kan demokratin förbättras så att människor ges ökade möjligheter
att påverka hur landet styrs.
I denna motion redovisar moderata samlingspartiet hur en sådan förändring
kan ske. Några av de viktigaste kraven är:
* Äganderätten, avtals- och näringsfriheten skall få ett starkt grundlagsskydd.
* Demokratin kan fungera endast i ett marknadsekonomiskt system. Äganderätten,
avtalsfriheten och näringsfriheten är väsentliga förutsättningar
för demokratins och rättssamhällets bestånd.
* Antalet lagar och regler måste nedbringas. För att människor skall
respektera demokratin är det nödvändigt att det politiskt styrda området
inte blir för stort.
* I all lagstiftning måste hänsynen till medborgarnas rättssäkerhet och
integritet tillmätas största betydelse. Det allmänna får inte ensidigt
tillgodoses på de enskildas bekostnad.
* Domstolarnas lagprövningsrätt måste utvidgas. Det skulle öka respekten
för våra grundlagar.
* Det bör utredas om en författningsdomstol skall inrättas i Sverige. Den Mot. 1987/88
skulle ha till främsta uppgift att vaka över att de i grundlagen förankrade K202
fri- och rättigheterna inte kränks.
* Den negativa föreningsrätten, dvs. rätten att stå utanför en organisation,
bör ges skydd i grundlag.
* Enskilda måste ges ökad rätt att erhålla skadestånd från det allmänna vid
felaktig myndighetsutövning.
* Ett starkare skydd för den enskildes integritet föreslås. Därigenom kan
missbruk av olika dataregister undvikas.
* Förlängd mandatperiod till fyra år och skilda kommun- och riksdagsval
innebär en förbättring av vårt demokratiska system för både väljare och
valda.
* Statsförvaltningen får inte politiseras. Varken vid offentlig maktutövning
eller vid utnämningar av tjänstemän får partipolitiska aspekter spela in.
* Möjligheterna att anordna rådgivande folkomröstningar bör ökas.
Rättsstatens förfall
Den svenska rättsstaten hotas av förfall. Ingen kan längre lita på att staten
lever upp till de rättsliga principer vårt samhälle en gång byggdes på. Det
allmänna - den offentliga makten - har stärkt sin ställning. Det har skett
genom omfattande regleringar också av sådant som i andra samhällen är de
enskildas egna angelägenheter. Myndigheters ställning har förstärkts. Äganderätten
har urholkats. Skatterna har stigit.
I viktiga hänseenden har den ökade styrkan hos det allmänna vänts emot
medborgarna. Den enskildes anspråk på rättssäkerhet har satts i andra hand
när den offentliga maktens kontrollmöjligheter byggts ut. Medborgarnas
integritet har inskränkts.
Samtidigt som den offentliga makten vidgat sina domäner har kvaliteten i
maktutövningen försämrats och därmed en del av grundvalen för rättsstaten
underminerats.
Äganderätten hotas
Skyddet för äganderätten är svagt i grundlagen. Därför har lagar kunnat
genomdrivas trots att de inskränkt de enskildas möjlighet att råda över sin
egendom.
Den vanligaste formen för att begränsa äganderätten är skatter. Skatt
fråntar ägaren rätten att själv disponera över egendomen. Beskattningsmakten
i Sverige har inte utövats med den försiktighet som bör gälla. Sverige har
världens högsta skatter.
Den kommunala förköpslagen och jordförvärvslagen missgynnar ägaren.
Lagarna sätter det allmännas intresse först.
Genom löntagarfonderna överförs kontrollen över privata företag stegvis
till de fackliga organisationerna.
Genom lagen om det s. k. fria fisket inskränks nära 100 000 människors
dispositionsrätt till vatten, som de hittills innehaft med ägande- eller
nyttjanderätt. I flertalet fall utgår ingen eller otillräcklig ersättning.
Plan- och bygglagen innehåller regler som utan ersättning minskar värdet Mot. 1987/88
av fast egendom för ägarna. Regler om begränsning i byggrätten m. m. K202
medför en beskuren äganderätt.
Den s. k. pensionsskatten introducerar ett helt nytt sätt för det allmänna
att förvärva egendom från medborgarna utan ersättning. Pensionsspararnas
tillgångar överförs till staten.
Näringsfriheten inskränks
Omfattande regleringar inskränker närings- och yrkesfriheten. Den enskildes
rätt att aktivera sig inom olika områden har beskurits till förmån för
skiftande påstådda allmänna intressen. Det finns en övertro på nyttan av
olika byråkratiska ingrepp.
Människor som önskar påbörja en viss verksamhet hindras ofta genom
bl. a. monopol, auktorisationskrav, särskild s. k. vandelsprövning eller
särskilda bidragsbestämmelser.
Finansieringen av sjukvården är uppbyggd så att den skapar vad som i
praktiken blir i det närmaste ett monopol för det allmänna vad gäller vård av
patienter. Pengarna går till landstingen i stället för att följa den enskilde
patienten. Möjligheterna att ge patienter vård i enskild regi försvåras av att
privata vårdgivare till stor del blir beroende av landstingens mer eller mindre
goda vilja att dela med sig. Det allmänna avgör om och hur den enskildes
behov och önskemål skall tillgodoses. Situationen är likartad när det gäller
bl. a. barnomsorg, utbildning och åldringsvård.
Etableringskontroll råder för bl. a. tandläkare och i praktiken även för
läkare. Den enskilde tandläkaren kan därigenom inte fritt bestämma var han
eller hon vill arbeta. I praktiken fungerar också prövningen av utskänkningstillstånd
för restauranger som en etableringskontroll.
På kommunikationsområdet bedrivs en stor del av verksamheten ännu i
skydd av skilda monopol och regelverk. Yrkestrafiklagstiftningen är bara ett
exempel från detta genomreglerade område.
Lagar gynnar det allmänna
Balansen mellan det allmänna och den enskilde i tvister har successivt
förändrats till den enskildes nackdel. Inte minst inom skatteområdet har
lagar stiftats som sätter det allmännas intresse i första hand. Den s. k.
eko-kommissionen presenterade förslag som resulterade i lagförslag från
regeringen, vilka visade liten respekt för den enskildes rättssäkerhet.
Inte sällan är lagarna svåra att förstå för den enskilde. Om denne i en tvist
med det allmänna anlitar juridisk expertis får han dessutom ofta själv stå för
kostnaden, oavsett om han vinner målet eller ej. Så är fallet i skatteprocesser.
En enskild som blir felbehandlad av myndigheter har små möjligheter att
få skadestånd för sina förluster, eftersom reglerna för felaktig myndighetsutövning
är snävt utformade. Inte minst småföretagare har fått uppleva hur
deras rörelser slagits i spillror på grund av felaktiga ingripanden från
skattemyndigheter, varefter det dessutom visat sig att möjligheterna att få
skadestånd från staten är minimala.
1* Riksdagen 1987188.3 sami NrK201-202
Bestämmelserna om straffansvar för tjänstefel har uppluckrats så att det är Mot. 1987/88
nära nog omöjligt att få någon i det allmännas tjänst fälld för ett sådant brott. K202
Därmed har också justitieombudsmannens (JO) möjligheter att ingripa vid
felaktig myndighetsutövning kraftigt försämrats.
Lagar ges alltför ofta en så allmän utformning att deras mening är oklar för
medborgarna. Ett skräckexempel är lagen om en generalklausul mot
skatteflykt. Denna lag är så lösligt utformad att det är nära nog omöjligt för
den enskilde att förutse dess tillämpning. Lagstiftning av detta slag ökar
risken för att myndigheter ser sig nödsakade att tolka lagarna utifrån de
politiska värderingar som antas ligga bakom dem.
Vid lagtolkning fäster man i vårt land ofta stor vikt vid lagens bokstav och
förarbeten och tar ibland inte tillräcklig hänsyn till etiska krav, rättsliga
traditioner och de fri- och rättigheter medborgarna tillförsäkras i grundlag
och Europakonvention. På detta sätt kan lagen ges en tolkning som av
allmänheten inte uppfattas som ”rättvis”. Därmed har vägen till ”oetisk
rättstillämpning” öppnats till de enskildas nackdel.
I skattelagstiftningen är hastiga och omvälvande förändringar dessutom
vanliga. Ett typexempel är skatteomläggningen år 1981. Över en natt
förändrades de ekonomiska villkoren för hundratusentals villaägare. Pensionsskatten
är det mest uppseendeväckande exemplet på denna lagstiftningsteknik.
Ett nyligen timat exempel är att en majoritet i riksdagen
genomdrivit att en ny äktenskapsbalk skall gälla fr. o. m. den 1 januari 1988.
Från samma tidpunkt gäller en sambolagstiftning med retroaktiv verkan.
Följdändringar i olika skattelagar antogs endast några veckor före ikraftträdandet.
Socialism förutsätter styrning och kontroll
Den socialistiska ideologin bygger bl. a. på föreställningen att det med
politiska beslut går att konstruera ett slags idealsamhälle. När det socialistiska
samhället skall byggas måste enskilda människor, företag och organisationer
styras. Detta kräver en mängd regler och myndigheter.
Utfärdade regler måste övervakas. Kontroll blir därför avgörande för
socialistiska systembyggare. För individuella avvikelser blir utrymmet litet.
Enskilt ägande begränsas. Medborgarna blir delar i det kollektiva systemet.
Det är ingen slump att enskilda saknar valfrihet och rättssäkerhet i
kommunistiska stater.
Kollektivt beslutsfattande
För socialister framstår ett allomfattande kollektivt beslutsfattande som
något positivt. Genom att fler och fler frågor avgörs genom kollektiva beslut i
politiskt valda församlingar ökar möjligheterna att styra medborgarnas
förhållanden. Detta gäller inom alla områden.
Den enskildes ekonomiska villkor kan i stor utsträckning påverkas genom
skatteuttag. Men även frågor gällande boende, barntillsyn, val av skola eller
sjukvård blir i stor omfattning föremål för politiska beslut. Genom förbud,
skatter, subventioner eller annan reglering begränsas i praktiken den
enskildes möjligheter att själv avgöra vad som passar honom eller henne bäst. Mot. 1987/88
Medborgarnas valfrihet i sådana frågor har i Sverige inskränkts kraftigt K202
jämfört med flertalet demokratiskt styrda länder.
Detta har allt fler medborgare kommit till insikt om. Det finns en stadigt
växande trötthet hos människorna att bli reglerade och styrda på det
beskrivna sättet.
Socialdemokraterna är väl medvetna om det folkliga missnöjet med den
förda politiken. För att dämpa oron hos medborgarna nyttjar man begrepp
med en positiv klang hos breda grupper då nya skatter eller kontrollåtgärder
introduceras eller redan fattade beslut försvaras. Höjda skatter beskrivs inte
sällan som rättviseskapande medan styrning av människor i olika avseenden
anges vara nödvändig ur demokratisk synvinkel.
I sitt politiska arbete för att uppnå målet missbrukar socialdemokraterna
begreppet demokrati. Det används som täckmantel för ökad politisering/
styrning. Typexempel är talet om s. k. ekonomisk demokrati. Genomförd
skulle denna i praktiken bli ett dråpslag mot marknadsekonomin. Begreppet
är i själva verket liktydigt med socialism. På motsvarande sätt missbrukar
socialdemokraterna ordet decentralisering. Detta sker genom att de gör
gällande att människor får mer att säga till om när besluten fattas på lägre
politisk nivå eller av socialdemokraterna accepterade eller stödda organisationer
- men fortfarande över de berördas huvuden.
Minskad rättssäkerhet för enskilda
Att enskilda människors intressen totalt underordnas påstådda allmänna
intressen är en nödvändig konsekvens av den socialistiska idén.
Makten ges särskild betydelse. Makten - legitimerad genom regeringsinnehavet
och förutsättningar att skapa majoritet i riksdagen - blir överordnad
enskildas rättigheter. Detta blev särskilt tydligt då engångsskatten diskuterades.
Statsministern gjorde då gällande att begreppen ”medborgarrätt” och
”äganderätt” var varandras motsatser. Sattes medborgarrätten främst kunde
inga principiella gränser finnas beträffande inskränkningar i äganderätten.
Demokratin försåg majoriteten med oinskränkt makt. Slutsatsen av detta är
att önskar majoriteten utplåna eller begränsa äganderätten i ett eller annat
avseende har man rätt till detta. Det är mot denna bakgrund inte överraskande
att socialdemokrater och kommunister har motsatt sig förslag om ett
starkare grundlagsskydd för äganderätten.
Minskad rättssäkerhet för enskilda kan i själva verket uppfattas som en
naturlig följd av socialdemokratisk politik. Lagar som inskränker ägandrätten,
exempelvis plan- och bygglagen, jordförvärvslagen, lagen om s. k. fritt
fiske och lagen om pensionsskatt, är logiska följder av socialistisk politik.
Lagar som begränsar den enskildes integritet, såsom exempelvis bevissäkringslagen
och betalningssäkringslagen, blir ur socialdemokratisk synvinkel
nödvändiga kontrollredskap i samhällsbyggandet.
7
Det moderata alternativet Mot. 1987/88
K202
Att återupprätta rättsstaten är den mest centrala uppgiften. För att rättsstaten
skall kunna återupprättas krävs ändringar i existerande lagar och ny
lagstiftning för att stärka den enskildes rättssäkerhet. Det förutsätter i sin tur
en ny syn på individens ställning.
Moderat samhällssyn
Vår utgångspunkt är övertygelsen om att varje människa är unik och har rätt
att i största möjliga utsträckning forma sin tillvaro utan inskränkningar från
det allmänna. Denna frihet för den enskilde förenas med krav på ansvar för
egna handlingar och respekt för andra människor.
Rättssamhället kan endast värnas i en livskraftig, frihetlig demokrati.
Demokratin skall skydda den enskilde individens grundläggande fri- och
rättigheter, integritet och privatliv. Demokratin är därmed något mera än
endast en princip om majoritetsbeslut. Om inte den enskildes intresse
bevakas vid lagstiftning och rättstillämpning degraderas det demokratiska
systemet till att bli enbart ett tekniskt valförfarande.
Demokratin kan fungera endast i ett marknadsekonomiskt system.
Äganderätten, avtalsfriheten och näringsfriheten är väsentliga förutsättningar
för demokratins och rättssamhällets bestånd.
Den enskilda äganderätten har en särskild betydelse. Den ger utrymme för
en spridning av makt, ansvar och beslutsfattande till enskilda och företag.
Äganderätten skapar oberoende och trygghet för den enskilde.
Marknadsekonomin kan inte fungera utan avtalsfrihet. Någon fri marknad
kan inte existera om inte enskilda har rätt att själva avgöra när och under
vilka omständigheter ett avtal skall ingås.
På motsvarande sätt är det med näringsfriheten. Rätten att själv avgöra när
och hur en viss verksamhet skall påbörjas måste ligga hos individen, med de
begränsningar som följer av respekten för andra människor och för
omgivningen.
Principer för lagstiftning
Statens reglering av samhällslivet genom lagarna skall vara begränsad och
fast grundad i medborgarnas rättsmedvetande. Drivs den rättsliga regleringen
för långt, eller ersätts fasta principer av godtycke, motverkar rättsordningen
sitt eget syfte. Respekten för lagarna urholkas och därmed också
rättssamhällets livskraft. .
Det finns en yttersta gräns för hur långt politisk styrning får gå i ett
samhälle. För att människor skall respektera demokratin är det nödvändigt
att det politiskt styrda området inte blir för stort. Det paradoxala kan således
inträffa att en demokratiskt vald majoritet kan skada demokratin genom att
fatta för många beslut, trots att dessa från alla tänkbara utgångspunkter blir
fattade i strikt demokratisk ordning.
En alltför omfattande politisk styrning leder till att människor överskrider
de regler politiker beslutat om eller att många medborgare passiviseras, dvs.
de vänjer sig vid att bli styrda. Båda alternativen utgör hot mot en livskraftig Mot. 1987/88
demokrati. De resulterar nämligen i ett ökat förakt för politiskt arbete och K202
därmed minskat intresse för hur samhället styrs.
När behov av reglering finns måste därför medborgarnas krav på
rättssäkerhet och integritet tillmätas största betydelse. Lagarna skall vara
uttryck för en avvägning mellan skilda intressen. Det allmänna får inte
ensidigt tillgodoses på de enskildas bekostnad.
Regler skall vara klart formulerade. Ramlagstiftning och generalklausuler
skall i största möjliga utsträckning undvikas. Grundlagar och internationella
åtaganden skall alltid respekteras.
Den enskilde skall aldrig ha anledning att misstänka att lagstiftaren
försöker kringgå de rättigheter som är garanterade i grundlag eller i
internationella åtaganden.
Europakonventionen har inte gjorts direkt tillämplig för svenska domstolar
och förvaltningsmyndigheter. Sverige har under senare år fällts vid flera
tillfällen av Europadomstolen, bl. a. för brott mot egendomsskyddet och mot
den rättsordning som stadgas i Europakonventionen. Sverige har även i flera
fall tvingats ingå förlikning för att undvika fällande dom i Europadomstolen.
Mot denna bakgrund är det uppenbart att den svenska rättsordningen inte
uppfyller de krav som Europakonventionen ställer.
Enligt vår mening bör regeringen därför föranstalta om en allmän
genomgång av svensk lagstiftning i syfte att bringa den i överensstämmelse
med Europakonventionen och Europadomstolens avgöranden. Denna genomgång
bör kompletteras med överväganden om möjligheterna till och
tillämpligheten av att Europakonventionen införlivas med svensk rätt, t. ex.
genom s. k. inkorporation. Frågan om ett införlivande är emellertid komplicerad
och bör därför utredas i särskild ordning.
Grundlagsskydd för äganderätten, avtalsfriheten och näringsfriheten
Den svenska grundlagens skydd för äganderätten, avtalsfriheten och näringsfriheten
är svagt. Det finns starka skäl att Sverige, liksom många andra
länder i Europa, tillerkänner dessa fundamentala rättigheter ett starkare
grundlagsskydd.
Grundlagsändringar är nödvändiga men inte tillräckliga för att ge den
enskilde den ställning som ett fritt samhälle kräver. Härutöver behövs en
konsekvent politik som på varje område, såsom sjukvård, barnomsorg,
bostadsbyggande, arbetsförmedling, radio och television m. m., öppnar den
offentliga sektorn för konkurrens. På så sätt uppnås såväl ökad effektivitet
som valfrihet.
Äganderätten
I den svenska regeringsformen behandlas egendomsskyddet i 2 kap. 18 §
regeringsformen. Där stadgas: ”Varje medborgare vilkens egendom tagits i
anspråk genom exproporiation eller annat sådant förfogande skall vara
tillförsäkrad ersättning för förlusten enligt grunder som bestämmes i lag.”
Det bör observeras att lagrummet inte föreskriver full ersättning. Utan
hinder av grundlag kan alltså i vanlig lag föreskrivas att endast en del av
förlusten skall ersättas.
Bestämmelsen omfattar inte det fallet att egendom avhändes genom
skatteuttag. I vår grundlag finns inte något tak för det samlade skatteuttaget.
Skatter på upp till 100 % är alltså fullt genomförbara. I Sverige har - som
bekant - t. o. m. skatteuttag på mer än hela det beskattningsbara beloppet
förekommit.
Regeln omfattar inte heller det fall då det är fråga om s. k. rådighetsbegränsningar
för en ägare. Det finns således inget grundlagsskydd som hindrar
staten att exempelvis förbjuda bebyggelserätt på all mark i landet.
Slutsatsen av det anförda är att nuvarande skydd för äganderätten är
mycket bristfälligt i regeringsformen. En riksdagsmajoritet har goda möjligheter
att genom vanlig lag besluta om olika begränsningar i enskilt ägande.
Personlig äganderätt är en viktig förutsättning i ett samhälle vars ekonomiska
system är marknadsekonomin. När äganderätten begränsas eller störs,
störs också marknadsekonomin.
Frågan om hur skyddet för äganderätten skall stärkas hänger självfallet
samman med hur äganderätten skall definieras. Den juridiska innebörden av
äganderätt är inte helt klar. Det finns inte i svensk lagstiftning över huvud
taget några bestämmelser om vad äganderätt egentligen är. Att det i lag
saknas bestämmelser om vad äganderätt egentligen är betyder dock inte att
äganderätten skulle sakna rättslig innebörd. Rättssystemet bygger på den
outtalade principen att äganderätten är vad som har kallats en rättsteknisk
basprincip. I detta sammanhang kan äganderätten lämpligast definieras så att
äganderätt innefattar ett mått av besittningsskydd och ett mått av förfoganderätt.
Mot bakgrund av de övertygande skäl som talar för äganderätten, och den
bristande respekt för äganderätt som starka politiska krafter visat, är det
motiverat att förstärka skyddet för äganderätten och att i regeringsformen
klarare ange vilka inskränkningar i äganderätten som får ske i vanlig lag.
I samband med att utformningen av skyddet för äganderätten övervägs
måste samtidigt beskattningsmaktens gränser fastställas. Termen skatt i
regeringsformen måste ges en bestämd innebörd.
Det kan vara förenat med problem att utforma ett heltäckande skydd för
äganderätten i regeringsformen. Inte minst frågan hur det i grundlag skall
skapas skydd mot att skatteinstrumentet används för att på ett oacceptabelt
sätt begränsa eller utplåna äganderätten kräver noggrant övervägande. En
utredning bör därför göras i syfte att klarlägga hur äganderättens ställning
kan förstärkas i regeringsformen. Detta arbete bör snarast påbörjas och
bedrivas skyndsamt. Frågan om grundlagsskydd för äganderätten behandlas
vidare i en gemensam borgerlig motion.
Skydda avtalsfriheten
Det finns ett starkt samband mellan äganderätten och avtalsfriheten. Om det
inte finns vida möjligheter att disponera över den egna egendomen genom
olika former av avtal blir äganderätten illusorisk. Liksom i flertalet stater
med en rättsordning av västerländsk typ tas även i Sverige avtalsfriheten i
allmänhet för given.
Med avtalsfrihet brukar man mena friheten att avgöra dels om och med Mot. 1987/88
vem man vill sluta avtal, dels att ge avtalet det innehåll som parterna kan enas K202
om. Detta innebär inte att avtalsfriheten saknar gränser. Så har det aldrig
varit och kommer det aldrig att kunna bli.
Det är inte endast ett starkt samband mellan äganderätt och avtalsfrihet.
Avtalsfriheten utgör en viktig del i många andra grundläggande fri- och
rättigheter såsom exempelvis föreningsfriheten och näringsfriheten. Det
finns dock en klar tendens till fortlöpande inskränkningar i avtalsfriheten.
Bl. a. som följd av de båda världskrigen genomfördes betydande ingrepp i
den ekonomiska frihetssfären. Offentlig kontroll och reglering infördes på
många områden och kom även efter krigsperioderna att få ett egenvärde för
socialistiska partier. Bl. a. har den statliga planlagstiftning som reglerar
markanvändningen kraftigt expanderat.
Något grundlagsskydd finns inte för avtalsfriheten. Tvärtom öppnar
regeringsformen utrymme för reglering bl. a. om ”rätt till fast och lös
egendom, om avtal samt om bolag, föreningar, samfälligheter och stiftelser”.
Reglering kan också ske bl. a. gällande ”in- eller utförsel av varor, av pengar
eller andra tillgångar, tillverkning, kommunikationer, kreditgivning, näringsverksamhet,
ransonering eller utformning av byggnader, anläggningar
och bebyggelsemiljö”.
Såsom ovan nämnts måste avtalsfriheten begränsas i vissa avseenden. Men
lika klart är att i ett demokratiskt styrt samhälle med marknadsekonomi
avtalsfriheten i princip är oundgänglig. Avtalsfriheten bör ges grundlagsskydd,
eftersom den har en sådan stor betydelse för vårt samhällsskick. Ett
sådant grundlagsskydd skulle stävja tillkomsten av lagar och förordningar
som syftar till inskränkningar i denna frihet.
Stärk närings- och yrkesfriheten
En fri ekonomi är en förutsättning för välfärd och full produktiv sysselsättning.
En fri ekonomi är dock mer än så.
Den fria konkurrensen och avtalsfriheten ger de enskilda medborgarna
möjlighet att välja mellan olika varor och tjänster - utan att styras av någon
annan - och att själva fatta de beslut som fortlöpande tas i en ekonomi.
Marknadsekonomin ger därmed medborgarna en suverän ställning som inget
annat ekonomiskt system kan ge dem.
Friheten att starta företag är en omistlig del i marknadsekonomin.
Möjligheten att genom eget initiativ skapa sig en försörjning är en rättighet
som borde vara självklar. Inskränkningar i näringsfriheten kan inte utan
mycket tungt vägande skäl och efter särskild prövning accepteras. Det finns
många exempel på skilda slag av etableringskontroll som bör avskaffas.
Utvecklingen har lett till att det har blivit allt svårare för den enskilde att
fritt utöva näring och yrke. I praktiken har närings- och yrkesfriheten
inskränkts på olika sätt, t. ex. genom monopol, särskild s. k. vandelsprövning,
särskilda bidragsbestämmelser, regleringsåtgärder eller auktorisationskrav.
Rätten att driva näringsverksamhet är så grundläggande att den
förtjänar ett starkt skydd i vår konstitution.
11
Rätten att driva näringsverksamhet är så grundläggande att den förtjänar ett Mot. 1987/88
starkt skydd i vår konstitution. K202
Stopp för överträdelse av grundlag
Grundlagens krav får aldrig åsidosättas vid lagstiftning. För närvarande finns
endast begränsade möjligheter att hindra överträdelser. En metod att
komma till rätta med grundlagsstridig lagstiftning är att vidareutveckla redan
existerande rätt till lagprövning. En annan väg är att skapa en författningsdomstol
som skulle ha att pröva sådana frågor.
Effektivare lagprövning
1979 genomfördes en grundlagsändring som innebar att domstolarna uttryckligen
tillerkändes en lagprövningsrätt. Sedan dess gäller enligt 11 kap. 14 §
regeringsformen att om domstol eller annat offentligt organ finner att en
föreskrift står i strid med bestämmelse i grundlag eller annan överordnad
författning, eller att stadgad ordning i något väsentligt hänseende har
åsidosatts vid dess tillkomst, får föreskriften icke tillämpas. Det finns dock en
viktig begränsning i lagprövningsrätten. Om riksdagen eller regeringen
beslutat om föreskriften skall tillämpning underlåtas endast om felet är
uppenbart. För att en domstol skall kunna underlåta att tillämpa en föreskrift
som har beslutats av riksdagen eller regeringen ställs alltså mycket höga krav.
Vid upprepade tillfällen har kritik riktats mot att riksdagen har fått ett
bristande beslutsunderlag beroende på att lagförslag inte remitterats till
lagrådet eller att propositionerna inte grundats på remissbehandlade utredningsförslag.
Lagrådet har vid flera tillfällen under de senaste åren i
yttranden anmärkt på att remitterade lagförslag inte varit föremål för sådan
remissbehandling som avses i 7 kap. 2 § regeringsformen.
Ofta har den bristfälliga beredningen gällt just sådana lagförslag vilkas
förenlighet med grundlagen har ifrågasatts i debatten. Kritik förekom
således från lagrådet vad gällde beredningen av propositioner gällande
tillfällig vinstskatt, löntagarfonder och statlig fastighetsskatt. Lagrådet
riktade vidare allvarlig kritik mot beredningen av förslaget om pensionsskatten
och uttalade: ”Resonemanget leder också till att lagrådet ställer sig
kritiskt till det sätt på vilket förslaget har beretts och presenterats i remissen.
De vidare konstitutionella aspekterna har inte beaktats. Det hade varit i hög
grad önskvärt med en diskussion av dem samt ett sedvanligt remissförfarande.
Även i andra avseenden än de konstitutionella kommer för övrigt brister i
beredningen till synes.”
Det finns således tydliga tecken på bristande respekt hos den socialdemokratiska
regeringen för grundlagens krav vad gäller såväl innehåll som
beredning vid lagstiftning. Nuvarande reglering med krav på uppenbar
avvikelse som grund för lagprövning har skapat utrymme för lagstiftning som
stämmer mindre väl överens med regeringsformens krav. En utvidgad
lagprövningsrätt bör därför införas. Lagprövning bör kunna ske även om
avvikelsen inte är uppenbar. En sådan ändring skulle göra att domstolar och
myndigheter fick större möjlighet att vägra tillämpa en grundlagsstridig lag.
Det finns emellertid anledning att räkna med att sådan lagprövning även i Mot. 1987/88
framtiden kommer att äga rum endast vid sällsynta tillfällen. K202
Införande av författningsdomstol
Det kan tänkas att en utvidgad lagprövningsrätt inte skulle vara tillräcklig för
att garantera en grundlagsenlig lagstiftning och lagtillämpning. Därför kan
det finnas skäl att utreda frågan om inrättandet av en författningsdomstol.
En författningsdomstol i Sverige skulle ha till främsta uppgift att vaka över
att de i grundlagen förankrade fri- och rättigheterna inte kränks. Utvecklingen
i Sverige på detta område inger betänkligheter. Inte minst gäller detta
skyddet för den enskildes integritet.
I en rad avseenden är i dag medborgarna i ett klart underläge gentemot det
allmänna. Grundlagens stadgande på fri- och rättighetsområdet uppfattas
ofta av myndigheterna som abstrakta begrepp som det inte finns anledning
att direkt tillämpa. Att föra talan vid Europarådets kommission för
mänskliga rättigheter och vid Europadomstolen är ofta tidsödande, komplicerat
och kostsamt.
Under senare tid har en livlig diskussion förts om förhållandet mellan
riksdag och lagråd och om minoriteters rättigheter i olika politiska sammanhang.
Också detta ger anledning till att noggrant pröva frågan om införande
av en författningsdomstol och dess uppgifter. Behovet av att få vissa frågor
med anknytning till grundlag och t. ex. vallag prövade, utifrån strikt juridiska
utgångspunkter, framstår i dag som alltmer markerat.
Mot denna bakgrund bör frågan om inrättandet av en författningsdomstol,
dess kompetens, sammansättning och verksamhet snarast göras till föremål
för en allsidig och inträngande utredning.
Den enskilde och organisationerna
Skilda former av intresseorganisationer och folkrörelser utgör viktiga inslag i
samhällsbilden.
Det ligger dock en fara i att starka organisationer ges inflytande på många
områden genom lagstiftning. Inom arbetsmarknadsområdet är kollektivanslutningen
av fackliga medlemmar till ett politiskt parti det mest påfallande
exemplet på korporativism. Även inom andra områden har medborgarnas
rätt till inflytande givits till organisationer i stället för till individer. En sådan
utveckling är resultatet av en kollektivistisk människosyn, där individen mer
ses som en del av ett kollektiv än som en fri och oberoende medborgare.
Organisationerna betyder mer och individen mindre.
I Sverige är rätten att stå utanför en förening ingen självklarhet. Fackliga
organisationer ser sig oförhindrade att genom mycket långtgående åtgärder
försöka tvinga in arbetstagare som medlemmar. Åtgärder som kan betecknas
som svartlistning av icke medlemmar förekommer också. Mycket tyder på att
föreningsrätten kommit att tolkas som om den ger föreningen vidsträckt rätt
att bestämma över sina medlemmar - att skriva sina egna lagar. En sådan
tolkning kan givetvis inte accepteras i en demokrati.
Med rätten att ansluta sig till en förening borde rimligen också följa rätten
att utträda ur en förening. Denna rätt är ingen självklarhet i Sverige. Mot. 1987/88
Arbetsdomstolen har emellertid vid flera tillfällen fastställt att en medlem i K202
en facklig organisation äger rätt att lämna organisationen på egen begäran.
Det förekommer dock att fackliga organisationer nekar eller ställer upp
svårigheter om en medlem önskar utträda.
Enligt vår mening är rättigheten att själv besluta om utträde ur en
organisation av en så väsentlig karaktär att den inte av lagstiftaren bör
delegeras till enskilda organisationers avgörande. För att garantera den
enskildes frihet att själv välja eller avstå från medlemskap i t. ex. facklig
organisation bör därför den negativa föreningsrätten grundlagfästas.
Stärk den enskildes ställning
Möjligheterna att få skadestånd är mycket små för enskilda som skadas
genom exempelvis felaktiga beslut av en myndighet. Det kan inte accepteras.
Det allmänna måste svara för vad det självt genom myndigheter och
tjänstemän orsakar människor. Med den makt det allmänna tilldelas måste
även följa ett motsvarande ansvar.
Straffansvaret för tjänstefel måste snarast återinföras. Det ger bl. a.
justitieombudsmannen (JO) en verklig möjlighet att vaka över att myndigheterna
uppträder på ett sätt som står i överensstämmelse med rättsstatens
ideal. Det kräver att JO-ämbetet förmår upprätthålla en hög grad av
integritet och att ämbetet omfattas av allmänhetens fulla förtroende.
Riksdagen beslutade år 1986 att straffansvar för tjänstefel skulle återinföras.
Det är anmärkningsvärt att regeringen inte ännu lagt fram ett sådant förslag.
Så måste, enligt vår mening, ske senast under våren 1988.
Skydda integriteten
Alltför ofta får den enskildes rättmätiga integritetskrav ge vika för myndigheternas
intresse av effektivitet och kontroll. Uppgifter registreras, lagras och
skickas inte sällan vidare till andra myndigheter. Ofta sker samköming av
olika dataregister.
I ett större perspektiv är den enskildes integritet direkt beroende av hur
mycket den offentliga makten intervenerar i den enskildes vardag. Enkla och
generella system för välfärd minskar behovet av kontroll och personuppgifter.
En ökad frihet för den enskilde medborgaren, ett spritt ägande,
uppluckring av offentliga monopol samt lägre skatter är exempel på politiska
åtgärder som inte bara ökar utrymmet för den enskildes egna beslut och
engagemang utan också stärker den enskildes integritet.
Kränkningarna av den enskildes integritet måste stoppas. Integritetskravet
skall styra lagstiftningen och därmed hanteringen av dataregister. Det
behövs ett starkare skydd för integriteten. Skydd bör skapas genom reglering
i grundlag.
Offentliga myndigheters insamling av uppgifter skall ha stöd i särskild
registerlag. En sådan lag bör ange formerna för insamlingen, hur insamlade
uppgifter skall användas, lagras och registreras. Vidare bör i en sådan lag
anges formerna och förutsättningarna för eventuella samkörningar med 14
andra register samt under vilka villkor sekretessbelagda uppgifter skall
kunna utlämnas, t. ex. till forskning.
Insamlade uppgifter får inte användas av det offentliga för annat ändamål
än de insamlats för. Sekretessbelagda uppgifter får inte utlämnas, såvida de
registrerade inte lämnat informerat samtycke eller det finns uttryckligt stöd
för utlämnandet i registerlagen.
Det är viktigt att skapa en ökad restriktivitet vad gäller samkörningar.
Detta gäller framför allt samkörningar som syftar till kontroll. Samtidigt är
det viktigt att ge den enskilde registrerade en starkare ställning inför frågan
om en samköming skall ske.
Endast sådana kontrollsamkörningar bör tillåtas där den enskilde vid
lämnandet av informationen haft klart för sig att samköming kan komma att
ske. Efter genomförd samköming skall den enskilde få del av resultatet.
Några åtgärder får inte vidtas utan att den enskilde haft möjlighet att reagera
mot eventuella felaktigheter. Dessa frågor behandlas närmare i särskild
motion.
Fördjupad demokrati
Medborgarnas inflytande över den demokratiska processen bör stärkas.
Reformer i denna riktning ökar möjligheterna till att det skapas lagar som
överensstämmer med de enskildas rättsmedvetande. Därmed ökar också
sannolikheten för att de lagar som stiftas tar större hänsyn till de enskildas
anspråk på rättssäkerhet.
Demokratin bygger på att alla medborgare kan påverka de politiska
besluten. Ett väl fungerande demokratiskt system måste vara uppbyggt på
sådant sätt att det stimulerar till debatt och ger utrymme för olika meningar
att göra sig gällande. Det är viktigt att medborgarna får goda möjligheter att
följa den politiska debatten, liksom att en enkel majoritet i riksdagen inte ges
fria händer och kan bortse från vad en folkopinion eller en beaktansvärd
minoritet förespråkar.
För att möjliggöra en önskvärd utveckling av vårt lands demokratiska
system bör vissa ändringar ske i grundlagen. De förslag som redovisas nedan
syftar till att göra debatten öppnare och stärka medborgarnas inflytande över
landets styrelse.
Förläng mandatperioderna och skilj kommun- och riksdagsval
Den kommunala självstyrelsen är en viktig del av vårt demokratiska
styrelseskick. Den har gamla traditioner och har verksamt bidragit till den
politiska demokratins framväxt och till att demokratin blivit fast rotad i vårt
land.
I takt med att den offentliga verksamheten byggts ut har de beslut som
fattas i kommuner och landsting blivit av allt större betydelse för medborgarna.
Huvudparten av den offentliga verksamheten bedrivs numera i kommunal
regi. De frågor som handläggs berör ofta på ett näraliggande sätt de
enskilda människorna. Det är således av stor vikt att demokratins former är
sådana att de underlättar för medborgarna att få insyn i verksamheten, att
Mot. 1987/88
K202
delta i den, att påverka den och att på ett meningsfullt sätt kunna utkräva Mot. 1987/88
ansvar. K202
Riksdags- och kommunalval sker samtidigt i Sverige. Denna ordning
skiljer sig från vad som gäller i praktiskt taget alla andra demokratier. Det
vanliga är att de kommunala församlingarna utses i fristående val. Behovet
av s. k. kommunalt samband anförs fortfarande som ett huvudargument för
den gemensamma valdagen. Tanken är att eftersom kommunerna är
beroende av beslut som fattas av riksdagen är det motiverat att valen till de
beslutande församlingarna på alla plan sker samtidigt.
Enligt vår mening är detta resonemang inte relevant. Det är en självklarhet
att riksdagens beslut i många frågor också har stor betydelse för kommunerna.
Men den gemensamma valdagen medför att de viktiga primärkommunala
och landstingskommunala frågorna får ett mycket begränsat utrymme i den
allmänna debatten inför valen. De politiska partiernas agerande och
massmedias bevakning domineras av rikspolitiska frågor.
Väljarnas ställningstaganden i kommunalvalen bestäms således ofta av
uppfattningen om partiernas agerande på riksplanet - inte av kunskap om
och värdering av de förtroendevaldas verksamhet och politiska program i den
egna kommunen.
Med skilda valdagar skulle de kommunala frågorna och de kommunala
politikerna på ett helt annat sätt än nu komma i förgrunden inför de
kommunala valen. Det skulle innebära bättre information till väljarna. Om
verksamheten på detta sätt lyftes fram skulle detta också stimulera till ett
ökat engagemang i lokala och regionala frågor även mellan valtillfällena.
Omsorgen om den kommunala demokratin talar således klart för skilda
valdagar.
Nära kopplad till frågan om skilda valdagar är frågan om mandatperiodernas
längd. Det är ett ofta framfört önskemål att mandattiden borde
förlängas. Vi delar denna uppfattning. Den treåriga mandattiden är alltför
snävt tilltagen. Den försvårar planeringen såväl i kommunerna som på
riksplanet och medför risker för att denna planering blir alltför kortsiktig.
För nytillträdande majoriteter är det svårt att på tre år genomföra den politik
man gått till val på.
Vi förordar en övergång till fyraåriga mandatperioder för de valda
församlingarna. Med skilda valdagar innebär detta således att allmänna val
skall hållas vartannat år till riksdagen och vartannat till kommunfullmäktige
och landsting. Det blir därmed samma ordning som gällde före 1969 års
reform.
Vårt förslag om skilda valdagar och fyraåriga mandatperioder ser vi som en
helhet. Vi kan således inte se några fördelar i att enbart förlänga mandatperioden
men bibehålla den gemensamma valdagen. Med en sådan förändring
skulle ingenting vara vunnet från kommundemokratisk synpunkt. Vidare
skulle det innebära att tiden mellan allmänna val blev alltför lång. Valen såväl
till riksdagen som till de kommunala församlingarna - är viktiga
händelser från allmän demokratisk synpunkt. De ger väljarna möjlighet att
på ett direkt och konkret sätt uttrycka sin mening vid valurnorna. De är också
en mycket betydelsefull stimulans för det politiska intresset och för de 16
politiska partiernas utåtriktade aktivitet. Även ur detta perspektiv innebär Mot. 1987/88
vårt samlade förslag en förbättring, eftersom allmänna val kommer att äga K202
rum vartannat år i stället för som nu vart tredje.
En kyrkans valdag bör införas
Genom de kyrkliga valens förläggning i oktober samma år som de allmänna
valen har sämsta tänkbara förutsättning för en kyrklig valdebatt skapats.
Valdeltagandet är som regel mycket lågt. Endast en liten del av Sveriges
röstberättigade medlemmar i svenska kyrkan utövar sin rösträtt.
En förklaring till det svaga intresset för de kyrkliga valen är med stor
sannolikhet deras placering en månad efter de allmänna valen till riksdag,
landsting och kommun. All kraft och energi har i partiorganisationer och
media ägnats valen i september.
Alla kyrkliga val bör samlas till en ny kyrkans valdag. Denna valdag bör
placeras i oktober året före kommunalfullmäktigevalen. Förändringen skulle
innebära att ökad uppmärksamhet från väljare, partiorganisationer och
media skulle kunna riktas mot de kyrkliga valen.
Kyrkofullmäktige bör ha lika lång mandatperiod som kommunfullmäktige.
Eftersom vi föreslagit att mandatperioden skall vara fyra år för riksdag,
landsting och kommunfullmäktige anser vi att även kyrkofullmäktiges
mandatperiod skall vara fyra år.
Riksdagsutskottens sammansättning
Under hösten 1987 lade regeringen fram ett förslag som innebar att
utskottsplatserna i riksdagen skall fördelas proportionellt. Vi har motsatt oss
en sådan ändring.
Frågan om proportionell fördelning av utskottsplatser har varit aktuell i
tidigare utredningar. Grundlagberedningen tog upp frågan i sitt slutbetänkande
(SOU 1972:15). Den fäste avgörande vikt vid att de politiska relevanta
styrkeförhållandena i kammaren så nära sorn möjligt skulle komma att
avspeglas i varje utskott. Den föreslagna ändringen vad gäller fördelning av
utskottsplatser skulle däremot kunna resultera i att ett parti eller en grupp av
partier som har majoritet i kammaren inte kommer att förfoga över en
majoritet i alla utskotten.
Synen på statlig förvaltning
Under våren 1987 lade regeringen fram ett lagförslag som gällde ledningen av
den statliga förvaltningen. Av förslaget framgick att regeringen i princip inte
såg någon gräns för den offentliga maktutövningen gentemot medborgarna
och samhället i övrigt. Därmed faller det sig med regeringens utgångspunkt
naturligt att politisera den offentliga maktutövningen.
Moderata samlingspartiet anser att den offentliga makten skall vara stark
men begränsad. Den enskilde medborgaren skall ha goda möjligheter till
insyn och kontroll av den politiska makten och myndigheternas maktutövning.
Den offentliga maktutövningen skall vidare präglas av klara och entydiga Mot. 1987/88
ansvarsförhållanden. Det är därför av största vikt att myndigheterna inom K202
ramen för de lagar som riksdagen fattar beslut om skall fungera självständigt.
En klar skiljelinje skall finnas mellan den politiska maktens beslutsfattande
och myndighetsutövningen.
Vi motsätter oss att regeringen ges ökad möjlighet till politisk styrning av
statsförvaltningen. En sådan utveckling skulle urholka den enskildes rättssäkerhet
och drabba professionalismen och kompetensen i förvaltningen.
Vi menar att det är viktigt att slå vakt om det självständiga ansvar som under
lagarna - tillkommer myndigheterna. En boskillnad skall göras mellan
de politiskt grundade besluten i form av lagar och förordningar och
tillämpningen av dessa beslut i de enskilda, konkreta fallen. Denna ordning
har visat sig ha stora förtjänster från såväl effektivitets- som rättssäkerhetssynpunkt.
Vi tar vidare avstånd från vad som i lagförslaget kallades ”informella
kontakter” mellan departementen och myndigheterna. Enligt vår uppfattning
skall styrning av myndigheterna från regeringens sida ske genom
offentliga, formella regeringsbeslut. Det kan inte accepteras att för utomstående
okända kontakter mellan olika tjänstemän får bilda grund för beslut i
regeringen underlydande myndigheter.
Under senare år har i stor omfattning till chefer i statsförvaltningen utsetts
personer med anknytning till det socialdemokratiska partiet. Detta väcker
frågan om partipolitiska meriter varit avgörande vid utnämningarna. Enligt
11 kap. 9 § regeringsformen skall vid tillsättning av statlig tjänst endast fästas
avseende vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet. Det borde
aldrig få uppstå tvekan hos allmänheten om att grundlagens krav verkligen
respekteras. Utvecklingen visar att det kan bli nödvändigt att se över de lagar
som reglerar tillsättning av statliga tjänster, så att inte politiska meriter på ett
otillbörligt sätt blir avgörande vid tjänstetillsättningar.
Minoritetsskydd och folkomröstning
Det finns skäl att överväga om det krävs nya former av skydd för den politiska
minoriteten. Det kan t. ex. gälla krav på kvalificerad majoritet i riksdagen för
att avgöra vissa typer av frågor eller möjligheter för minoriteten att skjuta en
fråga framåt i tiden innan slutligt ställningstagande sker.
Frågan om möjlighet för en minoritet att begära rådgivande folkomröstning
har varit föremål för utredning i ett flertal sammanhang, bl. a. i
författningsutredningen och grundlagberedningen. Genomgående har socialdemokraterna
intagit en negativ inställning till ett vidgat folkomröstningsinstitut.
Vad gäller rätt för riksdagsminoritet att påkalla beslutande folkomröstning
i grundlagsfrågor nåddes dock enighet i rättighetsskyddsutredningen.
Beslut i denna fråga togs av riksdagen 1979 och trädde i kraft den 1
januari 1980.
Flera skäl talar emellertid för att nu också införa ett institut i grundlagen
som ger en riksdagsminoritet rätt att begära rådgivande folkomröstning. Den
representativa demokratin behöver ibland kompletteras med möjligheten att
18
direkt föra en fråga till folket. Så har också skett ett antal gånger under Mot. 1987/88
1900-talet. K202
Allmän enighet råder sålunda om att möjligheter skall finnas till rådgivande
folkomröstning. Frågan om vem som ytterst skall besluta om en sådan och
i vilka former den skall utlösas är emellertid omdiskuterad.
Den svenska författningen har - jämfört med många andra länder - ett
begränsat minoritetsskydd. Det finns enligt vår mening anledning att i olika
sammanhang stärka minoriteternas rätt. Det ter sig t. ex. naturligt att en
kvalificerad minoritet i riksdagen i vissa lägen skall ha rätt att föra en fråga
direkt till rådgivande folkomröstning.
I dag saknas denna möjlighet. Majoriteten bestämmer om en folkomröstning
skall komma till stånd eller ej, hur ämnet skall formuleras och avgränsas
och hur frågorna skall utformas. Något minoritetsskydd ges inte med det
rådgivande folkomröstningsinstitut som i dag finns.
Skälen för att utöka möjligheterna till folkomröstning är flera. Nya frågor
kan snabbt bli aktuella där de politiska partierna inte kan göra anspråk på att
tala för en samlad folkopinion. Vissa frågor skär igenom partilinjerna eller
följer inte traditionella skiljelinjer i politiken.
På motsvarande sätt kan behov av folkomröstning finnas på det kommunala
planet.
Mot denna bakgrund framstår det som viktigt att en minoritet ges
möjlighet att få till stånd folkomröstning. Självfallet bör denna rätt omgärdas
av vissa inskränkningar. Så bör t. ex. folkomröstning inte äga rum i
budgetfrågor. Frågan om utökade möjligheter till folkomröstningar bör
utredas.
Inriktningen bör vara att låta en minoritet på förslagsvis en tredjedel av
den beslutande församlingens ledamöter få till stånd rådgivande folkomröstning.
Även andra former för att utlösa sådan omröstning, t. ex. folkinitiativ,
bör utredas i sammanhanget.
Stärk remissförfarandets ställning
Enligt 7 kap. 2 § regeringsformen skall vid beredning av regeringsärenden
behövliga upplysningar och yttranden inhämtas från såväl myndigheter som
sammanslutningar och enskilda. Syftet med detta remissförfarande är att
skapa möjligheter till bred debatt och givetvis att ge förutsättningar för en
ändamålsenlig lagstiftning.
Under senare år har det vid upprepade tillfällen inträffat att regeringen
försummat remissförfarandet eller endast genomfört ett begränsat sådant.
Det är enligt vår mening därför nödvändigt att överväga om regeringsformen
kan skärpas vad gäller beredningskravet för ärenden som regeringen
avser att förelägga riksdagen. Starka skäl talar för att regeringen inte i samma
omfattning som för närvarande själv skall kunna avgöra i vilken utsträckning
remissförfarande skall ske.
19
Lagrådsgranskning
På motsvarande sätt som vad gäller remissförfarandet har det alltför ofta
inträffat att regeringens lagförslag inte har granskats av lagrådet. Det har
hänt att en minoritet i riksdagen i ett utskott begärt att lagrådet trots allt skall
höras i saken. Tyvärr har dock den socialdemokratiska utskottsmajoriteten
mer än en gång avvisat sådana krav från minoritetens sida. Detta gör att det
finns anledning att överväga om en minoritet i ett utskott i riksdagen skall ges
ovillkorlig rätt att begära att lagrådet skall yttra sig över ett lagförslag. För att
hindra en tänkbar fördröj ningstaktik av en minoritet även då fog för
lagrådsyttrande inte föreligger kan den ovillkorliga rätten att begära yttrande
kombineras med ett krav att lagrådets yttrande skall avges inom en viss
kortare tid, förslagsvis två veckor.
Den ovillkorliga rätten till lagrådsgranskning vore liksom skärpta krav på
remissförfarande ägnad att vidga debatten och öka förutsättningarna för att
lagar av god kvalitet stiftas av riksdagen.
I motionen har lagts fram förslag som medför lagändringar. Det bör
ankomma på vederbörande utskott att utforma erforderliga sådana ändringar.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om principer för lagstiftningen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om en genomgång av svensk lagstiftning i avsikt att
bringa den i. överensstämmelse med de krav som Sveriges anslutning
till Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna medför,
3. att riksdagen hos regeringen begär utredning om grundlagsskyddad
äganderätt i enlighet med vad som i motionen anförts,
4. att riksdagen hos regeringen begär utredning om grundlagsskyddad
avtalsfrihet i enlighet med vad som i motionen anförts,
5. att riksdagen hos regeringen begär utredning om grundlagsskyddad
närings- och yrkesfrihet i enlighet med vad som i motionen
anförts,
6. att riksdagen beslutar ändra 11 kap. 14 § regeringsformen i
enlighet med vad som i motionen anförts,
7. att riksdagen hos regeringen begär utredning om införandet av en
författningsdomstol i enlighet med vad som i motionen anförts,
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i regeringsformen
för att säkerställa den negativa föreningsrätten,
[att riksdagen hos regeringen begär utredning om införande av
ökad rätt till skadestånd från det allmänna vid felaktig
myndighetsutövning,1]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tidpunkten för lagstiftning om straffansvar för
tjänstefel,2]
1 1987/88 :L602.
2 1987/88 :Ju603.
9. att riksdagen uttalar att fyraåriga mandatperioder och skilda
valdagar för riksdags- och kommunalval bör införas,
10. att riksdagen uttalar att en kyrkans valdag bör införas i enlighet
med vad som anförts i motionen,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om riksdagsutskottens sammansättning,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om regeringens utrymme för styrning av förvaltningsmyndigheterna
under regeringen,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om informella kontakter mellan regeringen eller
dess kansli och myndigheter,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tillsättning av statliga tjänster,
15. att riksdagen hos regeringen begär utredning om rådgivande
folkomröstningar på såväl riks- som kommunalnivå i enlighet med vad
som i motionen anförts,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om skärpta beredningskrav för regeringensärenden,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om ovillkorlig rätt för en minoritet i ett riksdagsutskott
att begära lagrådets yttrande över framlagda lagförslag.
Stockholm den 13 januari 1988
Mot. 1987/88
K202
Carl Bildt (m)
Lars Tobisson (m)
Anders Björck (m)
Nils Carlshamre (m)
Rolf Dahlberg (m)
Bo Lundgren (m)
Arne Andersson (m)
i Ljung
Ingegerd Troedsson (m)
Ingrid Sundberg (m)
Rolf Clarkson (m)
Ann-Cathrine Haglund (m)
Sonja Rembo (m)
Per-Olof Strindberg (m)
1 1987/88:L602.
2 1987/88 :Ju603.
21