om den fackliga verksamheten i transnationella

Motion 1987/88:A705 av Lars Werner m. fl. (vpk)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

1987/88:A705

av Lars Werner m. fl. (vpk)

om den fackliga verksamheten i transnationella

företag

Ett dominerande drag i den strukturomvandling som den svenska industrin
för närvarande genomgår är en accelererande transnationalisering. En av
fördelarna med transnationalisering av industrin, från företagens synpunkt,
är den s. k. riskspridningen, som bl. a. innebär att företagen får möjlighet
att genomföra överflyttning av produktionen från ett land till ett
annat och att motverka effekterna av eventuella fackliga aktioner. Det ger
företagen möjligheter att utöva påtryckningar och ger dem ett övertag i
förhållande till den fackliga rörelsen, genom att spela ut de fackliga organisationerna
i olika länder mot varandra. De fackliga organisationerna har
svårt att skaffa sig en riktig bild av företagens ekonomiska situation. De
transnationella företagen har möjligheter att dölja vinsterna eller föra över
dem till enheter i andra länder.

Den uppmärksammade sammanslagningen av det transnationella bolaget
ASEA och Brown Boveri (BBC) godkändes av regeringen 1987-10-12.
Affären är ett led i en utveckling där svenska transnationella företag endera
går samman med utländska företag, köper upp bolag i andra länder eller
investerar allt mer utomlands. De transnationella företagen blir alltmer
överstatliga institutioner som styr och beslutar utvecklingen för nationer
och folk. De spelar ut nationella intressen och fackliga organisationer mot
varandra bl. a. genom överflyttning av produktion, forskning och ledningsfunktioner
från ett land till ett annat.

Samgåendet mellan ASEA och Brown Boveri ställer den fackliga maktpositionen
i blixtbelysning. Produktion, forskning och ledningsfunktioner
kan flyttas utan att facket har lagliga möjligheter att förhindra detta. En
facklig vetorätt mot utflyttning av verksamhet till annat land är ett rimligt
krav för att kunna hävda arbetarnas och nationens intressen.

1 förhandlingarna med de fackliga organisationerna om samgåendet har
ASEA, med stöd av SAF, vägrat att i avtal göra upp om möjligheterna till
facklig samverkan inom den nya koncernen ASEA-Brown Boveri.

De fackliga organisationerna har inte haft något stöd för facklig samverkan
i svensk lagstiftning. Där har SAFs linje fått råda och alla arbetsrättsliga
krav avvisats. I stället har hoppet stått till att frågan skulle lösas avtalsvägen
mellan parterna. Nu förefaller det som att avtalsvägen är stängd när det
gäller att få transnationella koncerner att bekosta internationellt samarbete
mellan fackliga organisationer inom en koncern.

För de arbetande och dess fackliga organisationer är det livsnödvändigt Mot. 1987/88

med en internationell samverkan som kan motverka de transnationella A705

koncernernas makt.

Under senare år har vi i Sverige haft flera uppmärksammade fall där
utländska företag inte respekterat de regler som bör gälla vid umgänge
mellan parterna på arbetsmarknaden. Ofta fattas viktiga beslut i utlandsägda
koncerner utan att de anställda som berörs får möjlighet till insyn, information
och förhandling. Många företag vägrar de fackliga organisationerna
möjlighet till kontakt med de verkliga beslutsfattarna i koncernen.

Det är uppenbart att transnationaliseringen av industrin ställer mycket
stora krav på det fackliga arbetet. Det bör därför vara ett svenskt samhällsintresse
att underlätta för våra fackliga organisationer att samarbeta med
fackföreningar i andra länder. Särskilt angeläget är detta med tanke på att
Svenska arbetsgivareföreningen motarbetar en mer aktiv facklig bevakning
av de transnationella företagen. Genom ett cirkulär i december 1979 begär
man av sina medlemmar att de inte skall acceptera att utländska koncernbildningar
förhandlar med svenska fackliga organisationer om t. ex. investeringar,
att de inte skall underlätta internationellt fackligt koncernsamarbete
och att de skall binda internationella uppföranderegler genom avtal.

De svenska imperialistiska koncernerna går mot en utveckling där de har
nästan lika många anställda utomlands som i Sverige. De 80 största svenska
industrikoncernerna hade 1983 406 000 anställda i Sverige och 304 000 anställda
utomlands, och antalet anställda utomlands ökar. Dessutom ökar
investeringarna utomlands, vilket är ett ännu tydligare tecken på i vilken
riktning utvecklingen går. 1985 uppgick utlandsinvesteringarna i de imperialistiska
svenska företagen till någonstans mellan 40 och 50 miljarder. Därav
har riksbanken gett tillstånd till ca 15 miljarder i direkta utlandsinvesteringar.
1986 visar på en snabb ökning. Efter åtta månader omfattade tillstånden
drygt 21 miljarder kronor mot 11 miljarder vid motsvarande tidpunkt
1985. De imperialistiska koncernernas makt ökar och de fackliga
organisationernas möjligheter att påverka minskar genom denna enorma
förskjutning och maktkoncentration.

Behovet av kontakter mellan koncernernas fackliga organisationer erkänns
i OECDs riktlinjer för transnationella företag. De kontakterna är en
nödvändig förutsättning för en effektiv facklig verksamhet i transnationaliseringens
tidevarv.

Enligt LO och TCO bör resurser för internationellt fackligt samarbete
utgå till de lokala fackklubbarna från resp. företag eller koncern. Några
svenska transnationella företag har visat förståelse för detta och har ekonomiskt
bidragit för att underlätta ökad facklig verksamhet inom hela det
transnationella företagets verksamhetsområde. Dessa företag är dock alltjämt
i minoritet. Mot denna bakgrund bör den svenska regeringen ta initiativ
till lagstiftning som ålägger de svenska transnationella företagen i Sverige
att bekosta det internationella samarbetet mellan fackliga organisationer
inom resp. företag eller koncern.

13

Hemställan Mot. 1987/88

A705

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om facklig vetorätt
mot utflyttning av verksamhet till annat land,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning som
ålägger svenska transnationella företag samt utländska transnationella
företag verksamma i Sverige att bekosta de fackliga organisationernas
samarbete inom koncernen.

Stockholm i januari 1988
Lars Werner (vpk)

Bertil Måbrink (vpk) Nils Berndtson (vpk)

Jörn Svensson (vpk) Inga Lantz (vpk)

Karl-Erik Persson (vpk) Lars-Ove Hagberg (vpk)

14