om det allmännas skadeståndsansvar

Motion 1987/88:L603 av Martin Olsson m. fl. (c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:L603

av Martin Olsson m. fl. (c)

om det allmännas skadeståndsansvar

Rätten till skadestånd är av största betydelse för den enskildes ekonomiska
trygghet. I skadeståndslagen anges grunderna för skadeståndsrätten.

När det gäller skadeståndsskyldighet såväl i statlig affärsmässig som i annan
statlig verksamhet och vid myndighetsutövning är rätten till skadestånd
begränsad i en rad hänseenden. Enligt vår mening bör den naturliga utgångspunkten
vara att en enskild som tillfogas skada eller förlust till följd av
åtgärd eller annat handlande från det allmännas sida skall få ersättning för
skadan eller förlusten enligt motsvarande regler som om hans eller hennes
motpart varit icke statlig verksamhet.

I denna motion tar vi upp frågan om behovet av utredning av dels statens
skadeståndsskyldighet i affärsmässig verksamhet, dels skadeståndsansvaret
för det allmänna.

Statens skadeståndsskyldighet i affärsmässig verksamhet

När det gäller statens skadeståndsskyldighet i affärsmässig verksamhet finns
vissa regler som kan begränsa rätten till skadestånd. Med anledning härav
har frågor om skadeståndsskyldigheten för de statligt affärsdrivande verkens
verksamhet tagits upp i flera riksdagsmotioner under de senare åren.
Det har gällt frågor som järnvägens ansvarighet för dröjsmålskostnader och
postverkets ansvar för försenade eller förkomna försändelser samt televerkets
ansvar gentemot abonnent som drabbats av förluster på grund av att
han ej medtagits i telefonkatalog.

Bakgrunden till motionerna och motionskraven om översyn av det allmännas
skadeståndsansvar har alltså varit att det för statligt affärsdrivande
verk finns särskilda skadeståndsregler, som kan göra det svårare för den
skadelidande att få ersättning.

Postverket är t. ex. inte ansvarigt för förluster som orsakats av försening
under posthantering med undantag av vissa fall för försenade assurerade eller
rekommenderade försändelser eller assurerade paket.

Som framhölls i undertecknad Olssons motion (1985/86:L228) vid 1985/86
års riksmöte får man inte så sällan exempel på att försändelser inte kommer
fram till adressaten inom normal tid och ibland t. o. m. att försändelser förkommer.
När det gäller försändelser mellan privatpersoner föranleder väl
förseningarna knappast några ekonomiska förluster utan endast eventuellt
viss irritation. Men om försändelserna däremot är av annan karaktär kan
förseningar få besvärande och i vissa fall mycket betydelsefulla ekonomiska

följder. Mot. 1987/88

Exempel på förseningar, som kan bli kännbara ekonomiskt, eller på an- L603
nät sätt, är exempelvis försändelser med ansökningshandlingar, anbud och
besvarande av uppgifter. Det finns en påstådd ökande tendens till förseningar
men vi vill här nöja oss med att konstatera att förseningar förekommer
och kan leda till problem. Självklart kan man inte begära att postverket
skall kunna distribuera den oerhört stora mängd försändelser det gäller
varje år utan att förseningar och andra missöden inträffar. En annan
iakttagelse är att det blivit svårare - förmodligen på grund av annan sorteringsteknik
- att få klarhet om orsakerna och vilka eller vad som förorsakat
förseningar, skador eller att försändelser har förkommit. En viktig fråga är
postverkets ansvarighet och vilka ersättningar som kan utgå och i vad mån
dessa bestämmelser behöver ses över.

Även SJ:s och televerkets skadeståndsskyldighet är något begränsad enligt
särskilda regler. Enligt normalvillkor för järnvägstrafik åtar sig järnvägen
inte någon skyldighet att lämna ersättning till den resande för förluster
till följd av tågförseningar, tåginställelser eller förfelad anslutning.

Ersättning kan endast utgå om särskilda skäl kan anses föreligga.

Televerket har meddelat allmänna villkor för telefonabonnemang. I villkoren
finns föreskrifter om bl. a. skadestånd. Problem och förluster kan en
abonnent drabbas av bl. a. om han eller hon inte kommer med i telefonkatalogen
såsom redovisades i lagutskottets betänkande (LU 1986/87:2)
hösten 1986. I det fall som refererades där hade en advokat fallit bort ur telefonkatalogen
och därigenom drabbats av allvarliga begränsningar i sin
verksamhet. Hans skadeståndstalan ogillades med hänsyn till en friskrivningsklausul
i avtalet om telefonabonnemang och till då gällande telefonreglemente.

När det gäller problem med att få ersättning av vägverket för förorsakade
skador eller förluster kan nämnas ett i dagarna i massmedia refererat fall där
en kvinna för några år sedan fick sin bil totalhavererad av en backande vägmaskin,
vars förare ej kontrollerat om det var fritt bakom vägmaskinen. Efter
flera års kamp och upprepade framställningar för att få ersättning hade
hon nu fått 75 procents - men ej full - ersättning, trots att det var helt klarlagt
att endast vägmaskinen var vållande till olyckan.

Enligt vår mening bör det i skadeståndshänseende råda likställighet mellan
staten, när den driver affärsverksamhet, och enskilda näringsidkare. Det
bör vara en naturlig utgångspunkt att den enskilde - konsument eller näringsidkare
- har samma skydd och rätt till skadestånd om motparten är staten
som om det gäller övrig näringsverksamhet. Friskrivningsklausuler bör
enligt vår mening inte få leda till att konsumentskyddet försvagas eller
kringgås.

Vi finner det klart otillfredsställande att det för staten i egenskap av avtalspart
i dessa hänseenden finns undantag från rättsgrundsatser som eljest
gäller enligt vår rättsordning. En sådan rättsgrundsats är allas likhet inför
lagen, vilket i detta sammanhang innebär att allmänt erkända rättsprinciper
skall gälla även staten som avtalspart i vanliga civilrättsliga relationer. Vi vill
härvidlag erinra om att en näringsidkare såväl enligt köplagen som konsu- 5

menttjänstlagen är skadeståndsskyldig gentemot en konsument som till- Mot. 1987/88

fogas skada på grund av fel eller dröjsmål, såvida inte näringsidkaren kan L603

visa att skadan inte berott på försummelse. Staten borde enligt vår mening i

sin egenskap av avtalspart omfattas av tillämpningen av nämnda lagar på

samma sätt som gäller för alla andra rättssubjekt.

Det får inte vara så att den enskilda människan skall ha svårare att hävda
sin rätt och få ersättning för skador och förluster därför att staten är hans eller
hennes motpart.

Det är därför enligt vår mening angeläget att en översyn görs av gällande
regler om villkoren för statens skadeståndsskyldighet i affärsmässig verksamhet.

När riksdagen våren 1987 senast behandlade dessa frågor i lagutskottets
senaste betänkande (LU 1986/87:16) som behandlat dessa frågor, framhöll
majoriteten att den än en gång vill stryka under att en skärpning av statens
skadeståndsansvar vid affärsmässig verksamhet är förenad med stora svårigheter
och kan leda till betydande kostnadsökningar för allmänheten i form
av exempelvis högre portoavgifter eller dyrare järnvägsresor. Men dessa
argument innebärande hot om fördyringar kan enligt vår mening inte få
hindra att reglerna ses över. Det är att märka att motsvarande argument inte
brukar framföras eller godtas i andra sammanhang när det gäller att ge
den enskilde ett fullgott skydd.

Såsom förordades i den reservation som fogades till nämnda utskottsbetänkande
av de tre icke-socialistiska partiernas ledamöter bör riksdagen enligt
vår mening begära att en översyn företas av statens skadeståndsansvar i
affärsmässig verksamhet i syfte att åstadkomma likställighet mellan statlig
och annan verksamhet.

Det allmännas skadeståndsansvar

Vi vill även ta upp frågan om rätten till skadestånd för enskilda som drabbas
av skador och förluster på grund av övrig statlig verksamhet samt myndighetsutövning.
Som inledningsvis anförts är skadeståndsskyldigheten även
härvidlag begränsad i en rad hänseenden.

Den offentliga verksamheten har expanderat kraftigt sedan skadeståndslagen
infördes 1972 och betyder alltmer för vårt samhälle och alla som enskilda
medborgare. Detta har lett till att enskilda i allt större utsträckning
blivit beroende av och kommit i kontakt med offentlig verksamhet och offentliga
funktionärer i deras myndighetsutövning.

Under senare år synes det ha blivit vanligare att enskilda själva fått bära
en stor del av de förluster eller skador som de åsamkats på grund av felaktig
myndighetsutövning. Det har hänt att enskilda drabbats av stora förluster
som det allmänna, trots vållande till skadan, inte alls ersatt. Bl. a. har tilllämpningen
av bevissäkringslagen gett mycket uppmärksammade exempel
på där enskilda företagare drabbats av mycket stora ekonomiska och personliga
skador och problem på grund av ingripanden som senare visat sig
helt sakna saklig grund.

Det finns vidare ingen ovillkorlig rätt för den enskilde att få skadestånd 6

av staten för skador som drabbat vederbörande vid polisingripande även om Mot. 1987/88

det visar sig att den gripne var helt oskyldig. Fall har även redovisats där en- L603

skilda - utan att senare ha fått ersättning - drabbats av förluster på grund av
felaktiga eller vilseledande uppgifter från myndigheter till honom eller om
honom eller hans företag.

Vi vill även erinra om de svårigheter, problem och dröjsmål som många
av dem som skadats under militärtjänst möter när de begär ersättning. Det
är enligt vår uppfattning mycket otillfredsställande att de som skadats under
militärtjänst - alltså under fullgörande av en skyldighet mot vårt samhälle kan
tvingas kämpa under lång tid för att få en rättvis ersättning och att
många aldrig tillerkänns en ersättning av den omfattning som vore naturlig
om skadan orsakats i annat sammanhang.

Möjligheten för den enskilde att få ersättning av stat eller kommun för
skada som uppstått på grund av felaktig myndighetsutövning eller genom
annan offentlig verksamhet är enligt vår mening en viktig del av den enskildes
rättsskydd. Med hänsyn till att rätten till skadestånd inte är helt tillfredsställande
bör enligt vår mening det allmännas skadeståndsansvar - liksom
statens skadeståndsskyldighet i affärsmässig verksamhet - bli föremål
för utredning i syfte att stärka den enskildes rätt till ersättning.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär att en översyn görs av dels statens
skadeståndsskyldighet i affärsmässiga förhållanden, dels skadeståndsansvaret
för det allmänna.

Stockholm den 14 januari 1988

Martin Olsson (c)

Bertil Fiskesjö (c) Elving Andersson (c)

Bengt Kindbom (c) Britta Hammarbacken (c)

Gunilla André (c) Eva Rydén (c)

Ingbritt Irhammar (c) Marianne Karlsson (c)

Karl Boo (c)

1